Kristen Tro - Bloggar - LitteraturMagazinet

 Blogginlägg om kristen tro 
 

Anne-Charlotte Östman

Ett nytt evangelium

Hösten 2012 läste jag Marcus Birros ”Släng alla kartor”. Det var en bok skriven i fullt ös under ett par månader i början av året. Den börjar med hans uppväxt i Göteborg, där han var med i ett rockband och började skriva dikter. I mycket är det en framgångssaga trots kampen mot alkoholen som han skildrar mycket detaljerat och konkret. Han blir publicerad, får åka på turné och läsa poesi. Till slut blir han nykter, och då slår ännu fler drömmar in.

I början av mars kommer en ny bok, ”Evangelium enligt Marcus”. Det är onekligen en titel som heter duga. Den kan uppfattas som skämtsam eller högmodig. Hos mig skapar den stora förväntningar. Birro är ju känd som debattör i kristen tro, och jag har inget emot att han sticker ut på det området. Jag känner sympati med en del av hans åsikter. Det är bra att han vågar säga vad han tycker som när han söker mer tydlighet hos företrädare i Svenska kyrkan. För mig känns det i alla fall lite djärvt att komma med ett nytt evangelium, men Marcus Birro tonar ned avsikten.

- Jag vill att titeln ska berätta att det är en personlig resa in i tron, ut ur tron, och sedan in igen. Det finns inga sanningar, men det finns många vittnesmål, många historier. Det här är min. Jag tycker mycket om titeln.

Om en månad vet vi mer om Birros Gud och Jesus. Det blir spännande.
 


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #kristen tro #självbiografi
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Julbarnet
Författar-
presentation:
Rose Lagercrantz
Inbunden
Finns i lager, 183 kr

Jesus för de små

Det har kommit en fin bok om Maria, Josef och Jesusbarnet med de underbaraste akvareller. I Julbarnet berättar Rose Lagercrantz enkelt och med inlevelse om tiden för Jesu födelse, hur änglarna och stjärnan kom med tecken till herdarna och till de tre vise männen som var kungar i olika länder. Hon gör på ett lättbegripligt sätt reda för Herodes och maktförhållandena och den roll Jesus kommit att spela för människors längtan efter fred. Hon förklarar också att dessa scener upprepas i julkrubbor varje julnatt över nästan hela jorden.


Avdelning: Barn Taggar: #jul #kristen tro
Kommentera /Visa 1 kommentarer
 

Advent, tradition eller tro? Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Kristen : vad är det egentligen?
Författar-
presentation:
Torsten Åhman
Inbunden
Finns i lager, 60 kr

Advent, tradition eller tro?

Första advent sätts besöksrekord i kyrkorna. Till Högalidskyrkan i Stockholm kommer det till gudstjänsten under sommaren 30-40 trogna, under övrig säsong 120-130. I mässan den första advent stiger antalet till upp emot 600. Den stora katedralen blir så gott som full.

Många har gjort det till tradition att gå till kyrkan med familjen för att se det första ljuset tändas, höra berättelsen om Jesus som hyllad rider in i Jerusalem på en åsna och sjunga med i Bereden väg för Herran.

Jag antar att alla på något sätt förhåller sig till budskapet i det de hör och ser. Det är väl ofrånkomligt.


Avdelning: Fakta Taggar: #recension #advent #kyrka #kristen tro
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Magdalenas bekännelser
Författar-
presentation:
Else-Britt Kjellqvist
Inbunden
Finns i lager, 262 kr

Samtal med omvänd psykoanalytiker

I går kväll gick jag upp till Ansgarskapellet i Högalidskyrkan för att lyssna till psykoanalytikern, författaren och poeten Else-Britt Kjellqvist. Jag kände inte till hennes namn förrän jag hörde en deltagare i bibelgruppen tala varmt om henne.

Det var första gången jag var med på denna samtalsserie med rubriken Under ytan, Hör du rösten? Nästa gång, den 22 november, är det dags för Peter Halldorf. Program finns här.

Ansgarskapellet är en underbart vacker plats. Guldmosaiken bakom altaret med sin pietà har liksom den i Gyllene salen i Stadshuset sitt ursprung i Ravenna. Rummet för denna träff var emellertid ett mindre rum in till höger som tidigare använts för kistor i väntan på begravningsgudstjänst. Där finns en nu plomberad dörr där de döda fördes in. Men ingen lät sig störas av det. Det är sedan länge en plats för levande möten.

Else-Britt Kjellqvist stängde sin psykoanalytiska praktik efter 20 år för att bosätta sig ute i skärgården och bli författare på heltid. Där trodde hon att hon skulle möta sig själv. I stället kom Gud till henne. Efter att ha gästspelat tidigare i hennes liv kom han till henne när hon ropade nerifrån brunnen, som hon uttrycker det.

Hon läste ur sin roman Magdalenas bekännelser, där hon bearbetat dessa djupt personliga upplevelser, och ur sin diktsamling Ordet. Författaren är i likhet med Carolina Johansson, som skrivit om sitt möte med Gud i Bråkdelen av en sekund, inte uppvuxen i ett kristet hem. Men så har hon också sluppit de hotfulla Gudsbilder som många lever med. Det lilla hon fick smaka på tron fanns i skolavslutningen  i kyrkan. I mogen ålder kom en dröm om altartavlan i Sofia kyrka att spela en stor roll. Efter många år kom detaljerna tillbaka till henne.

En deltagare i samtalet berättar att hon närvarat vid ett prästseminarium där frågan ställdes om man kan komma till tro utan att ha läst Bibeln. Då utbröt bland studenterna stor oro och förvirring. Men detta är alltså möjligt. Författaren uttrycker en sympatisk hållning i fråga om att pröva allt utifrån den egna erfarenheten. Det har för henne gällt både teorierna i psykoanalysen och helgonens och Bibelns berättelser. Helt ensam var hon dock inte i sin brottning med Gud. Hon brevväxlade med en kollega som var metodistpastor. Han betonade att Gud var en relation.

Else-Britt Kjellqvist menar att om man utforskar sig själv möter man förr eller senare det andliga. Och omvänt: Ett andligt liv förutsätter att man känner sig själv. Tidigare förklarade hon alla upplevelser som psykiska. Så blir det när man inte har språk för något annat. Under 50- och 60-tal kunde psykoanalytikerna betrakta det som en del av en neuros om man var troende. Ännu i dag kan det bli svårigheter i ett möte mellan en troende analysand och en icke-troende analytiker. Det är sådant som hon utvecklar i De får vingar.

Författaren delger oss några lite utmanande tankar mot slutet: Kristus finns i lidandet, hos de mest utblottade. Det menar hon jämnar ut saker och skapar rättvisa. Och den som fått villkorslös kärlek från sina föräldrar kanske inte behöver Gud lika mycket.


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #psykoanalys
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Sabina
Författar-
presentation:
Vibeke Olsson

Dagligt liv i antikens Rom

Så var dags för mig igen att läsa Vibeke Olsson. När jag inte har något annat på gång är det ett säkert kort. Jag har kommit fram till Sabina, den tredje boken av fyra om slavinnan Callistrate och hennes barn i antikens Rom.

Callistrate tillhör de första kristna och får utstå mycket. Hon hamnar i fängelse, torteras och blir en avfälling. Sedan tar hon sig tillbaka till tronsgemenskapen men blir tillfångatagen på nytt då hon ska fira påskdagens nattvard. Denna gång blir straffet att tillbringa resten av livet i en bordell.

Sabina föddes utan högerhand. Herrn i huset eller uppsyningsmannen bestämmer vilka nyfödda som får leva och vilka som ska kastas i kloaken. Tre av åtta barn får Callistrate behålla. Sabinas odds var mycket dåliga, men hon och modern köptes av en kristen.

I den tredje boken är Sabina lärare till slavbarn i Plinius och Aelias patricierhus. När Plinius efter en tid ropar till sig Sabina och utövar sina rättigheter mot henne blir hon glad. Det visar att hon är en av många andra. Hennes utanförskap känns mindre plågsamt.

Sabina läser filosoferna och offrar till Fortuna i Isis-templet. De kristna känner hon agg emot - hennes mor har fått betala ett alltför högt pris. Hon är ändå nyfiken. Hon dras till moderns trosfränder men anklagar dem och ställer provocerande frågor. 

När Sabina blivit gravid med Plinius barn och Aelia blivit änka säljs hon vidare. Denna gång bär det i väg långt bort till ett officershem i Germanien, det romerska rikets utkant vid floden Rhen. Där föder hon sin son. Han räddar henne från att bli en som livet går förbi.

Vibeke Olsson besitter gedigna historiska kunskaper som hon förvandlar till vardaglig konkretion. Vi får följa Sabina nära i många olika miljöer: i gränder och över torg, till Circus Maximus på vestaliefest, i de förnämas bibliotek, i lägret vid imperiets frontlinje.

En slavflicka under romartiden får undervisa, först slavbarn sedan friborna. Med mina bristfälliga kunskaper känns det stort, men jag litar på författaren. Och Sabina är en utvald, av modern som ber för hennes liv, av dem som tar henne till sig, av ödet - eller är det av Gud? Men hon bär tungt denna särställning. Hon vill som sín mor bli "förbrukad" av livet.

 


Avdelning: Klassiker Taggar: #antiken #Rom #kristen tro
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Natt i marknadstältet
Författar-
presentation:
Lars Ahlin
Inbunden
Beställningsvara, 271 kr

Författaren som förebedjare

Mamma fick Lars Ahlin, Natt i marknadstältet i gåva av mig. Jag skrev på försättsbladet:

Julen 1979

Till min kära mamma!

Redan när jag började läsa Natt i marknadstältet tänkte jag att den måste du också läsa. Det är ingen lättillgänglig underhållningsroman, men jag tror, med tanke på din beläsenhet och framför allt din livserfarenhet, att denna märkliga berättelse av en av vårt lands mest betydande författare möjligen kan bli en ännu större läsuppelvelse för dig än den blev för mig.

 


Det är en tragisk äktenskapsroman som kom redan 1957. Den ingick i den kurs i litteraturvetenskap som jag läste. Mamma och pappa bodde då i Ahlins stad Sundsvall.

Paulina är gift med Leopold som lider under jämförelsens förbannelse. Hans erfarenheter är förödmjukande. Han har blivit ratad på sitt arbete och lämnar hemmet och staden för att få upprättelse. Han är borta i långa perioder för att kunna komma tillbaka och bli värd sin hustrus kärlek. Men Paulina är inte en kvinna som förskjuter sin man för att han har misslyckats bland de många. Hos henne har han sitt hem. Människovärdet finns före alla ansträngningar, tänker hon. Det är givet som en gåva redan från begynnelsen.

Leopold försvinner för att bli till och födas. Han var i sökandets rörelse, fastän han redan var funnen, skriver Ahlin. Han var funnen av henne, av kärleken - och av Gud får man förmoda. En luthersk kristendom finns i botten av författarskapet. Nåden spelar stor roll. Leopold söker erhålla nåden själv genom egna handlingar.

Ahlin vill vara människornas förebedjare inför Gud. Utgångspunkten är en uppmaning från Johan Olof Wallins Christelig Bönebok: "Skynda dig, likasom för att rädda dem; och bed för dem med sådan ifwer, som hade du sielf blifwit fattad af Guds wredes hand." Det är en förbönens estetik som bygger på inlevelse i och empati med de litterära gestalterna hur usla och frånstötande de än är skildrade.


Författarens alter ego är i denna och andra böcker den trettonåriga Zackarias. Paulina är faster till honom. Hans far är en slarver som inte har råd att bekosta läroverksstudier för sin son. I stället uppmanar han honom att gå ut i världen och möta människorna. Zackarias börjar med att ställa sig nedanför lasarettet och slå sig i slang med de nyutskrivna. Han är en lyssnare och återberättare. Han vill hjälpa men befinner sig vara utanförstående.

De svåra händelserna får honom att vackla mot slutet. Än är han rädd för att gå sönder själv eller stelna, än menar han att han bara kan spela, att det inte finns något allvar i honom. Men han glömmer inte att hans uppgift är att ära människan vad som än händer.

Paulinas "verkliga" ställs mot Leopolds "fantastiska". Arbetet är viktigt. Varje morgon går hon upp för att baka bullar till sitt eget kafé. Men det är ingen trist upprepning. Den är åtråvärd. När degen torkar på armarna vilar livet i mjuk ro. "Tiden drog inte i väg med någonting." Medan Leopold var förbittrad över sina otillräckliga gärningar.

Ahlin gör människan stor i hennes godhet eller grymhet. Samtidigt kräver han mycket av sin läsare. Den filosofiska metaforiken är ibland väl tung. Det finns också enstaka kapitel där ordflödet för tankarna till James Joyce's inre monologer.

Men det existentiellt religiösa språket är också vackert. Och det öppnar upp. På ett frälsningsmöte i boken uppträder språket som en naturkraft: "Någon vågade ta ett nytt ord på tungan, och se, denne vågade gå mot ett nytt håll."

Ja, så är det. Att förstå kan vara svårt, men det kristna språket tilltalar på djupet, poetiskt och existentiellt.

(Ett halvår senare bröt mamma upp från Sundsvall för ett nytt liv i Stockholm. Pappa följde efter. Han kunde inte leva utan henne.)


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #kristen tro
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Till dess din vrede upphör
Författar-
presentation:
Åsa Larsson
Pocket
Finns i lager, 69 kr
CD-skiva
Finns i lager, 387 kr

Fri till slut

Jag ville ha något att läsa på stranden. Med Damernas Värld följde gratis en deckare av Åsa Larsson, Till dess din vrede upphör. Allt som är gratis är bra, eller hur? På baksidan av Bonnierpocketen står "En gåva från Damernas Värld". Det är lätt att trycka upp nya böcker nu för tiden. Pärmen och inkråmet känns lite tunnare och mjukare än vanligt i denna upplaga. Jag har skrivit att jag läser Vibeke Olsson, sviten om slavkvinnan Callistrate och hennes dotter Sabina. När jag skulle beställa en ny volym från Adlibris före resan till Polen tyckte jag det var för lång leveranstid - jag ville ha med mig boken - så jag gick till Akademibokhandeln. Där fanns den inte. Man meddelade mig att den trycktes när man gjorde beställningen på nätbokhandeln. Det är det som kallas print om demand.

Det enda jag hade bekantat mig med av Åsa Larsson tidigare var hennes Solstorm (2003) i ljudboksformat. Den var väl okej, men den fick mig inte att fastna för författaren. Den handlade om religiösa excesser och hade som jag minns det drag som återkom i de riktiga Knutbymorden året efter. Hennes kriminalromaner utspelar sig i Kiruna. Undersökningsledare och huvudperson är åklagaren Rebecka Martinsson som vänt åter från Stockholm till sin barndoms trakter. Åsa Larsson är för övrigt själv utbildad jurist - och uppvuxen i Kiruna. Till dess din vrede upphör från 2008 är fjärde boken i serien efter Solstorm, Det blod som spillts och Svart stig. Den sjätte kom tidigare i år, Till offer åt Molok. Bibeln och Gud är med i böckerna och döda människor.

I efterordet skriver författaren att hon alltid har med döda. Hon hoppas att det här livet inte är det enda vi får. En ung kvinnlig ängel svävar över berättelsen i Till dess din vrede upphör. Hon lierar sig med fåglar på ett sätt som jag inte riktigt förstår. Men det ska nog vara lite mystiskt. Hon försöker styra sakerna åt rätt håll. Jag undrar lite över hennes roll och vad hon tillför utöver den allvetande berättaren som också kan vara överallt och tränga sig in i människors medvetanden.

Som det kan vara i deckare finns svaret på mordgåtan att söka i historien. Åsa Larsson har gjort research om tyska arméns transporter genom Sverige och faktiskt får jag lära mig lite nytt. Att hon har god kännedom om miljö och människor i nordligaste Sverige är en tillgång, och naturen spelar med som jag redan har antytt.

Det framgår att Rebecka Martinsson har varit dumdristig och råkat ut för riktigt farliga lägen tidigare. Hon har till och med blivit mördare själv - fast det förstås var i självförsvar. Här uppträder hon finkänsligt. Mördaren erkänner självmant utifrån det inre tryck han måste lätta på. Åsa Larsson beskriver det som en upplevelse av nåd. Inne i fängelset lever han lycklig i sin frälsning. Den hemlösa ängeln kommer också fram till sitt mål.


Avdelning: Spänning Taggar: #döden #Norrland #kristen tro
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
På tal om tro, 15 röster
Författar-
presentation:
Ann Thörnbladh
Utg.år: 2012

Vad spelar Gud för roll?

Förläggare Kjell-Erik Sellin skriver i ett efterord till På tal om tro... (Libris) att han hoppas att boken ska öka förståelsen för att kristen tro är något naturligt även i vår tid. Ann Törnblad vill att vi ska prata om vårt förhållande till Jesus ord som har sprängkraft än i dag. Hon har därför intervjuat femton troende svenskar som är mer eller mindre offentliga personer. De är musiker, skribenter, människor från finansvärlden eller från vetenskapen. Lennart Möller, forskare i miljömedicin på Karolinska institutet hade en söndagsskollärare som var professor i atomfysik. Själv liknar han Guds kraft vid en högspänningsledning. Det är energi som behöver transformeras till Jesus och den helige Ande. Det är hans metafor för treenigheten.

En stor del av de medverkande har haft med Gud sen barndomen. Andra har mött honom i en kris. De har olika andliga hemvister, hör till olika församlingar, men det är inte samfunden det handlar om. Hos flera går igen att tron är en fast grund att utgå från. Den hjälper oss att förstå vilka vi är, att ta vara på våra gåvor och förädla dem. Det finns inget stort i att krympa sig själv, säger rektorn vid Lunds universitet, Per Eriksson. Där håller jag med: Tron ger frihet att växa.

Men över lag blir det något lite ytligt och tråkigt över samtalen mellan de hårda pärmarna. Och hur lätt är det egentligen att fånga in Guds betydelse? Landshövdingen i Örebro, Rose-Marie Frebran tvekar över vad det är som format henne mest, personligheten eller kristen tro och värderingar.

Det finns människoöden som har tydligare konturer. Soheils Fors var gerillasoldat i iranska delen av Kurdistan. Där träffade hon sin första man och fick genomlida ett äktenskap präglat av våld och isolering, även efter flykten till Sverige. Hon fick en ingivelse att resa tillbaka till Iran. Där mötte hon Jesus en natt i en bländande syn. Eftersom det är straffbart att vara kristen i Iran flyttade hon till Sverige igen. Nu har hon fått en personlig lycka med en ny man. Men framför allt delar hon med sig av den i sitt engagemang för utsatta kvinnor som drabbats av den så kallade hederskulturen. Hon har öppnat skyddat boende och téhus i Karlskoga.


Marcus Birro är med här också. Han är väl en av dem som varit mest högljudd med sin tro i den svenska debatten. Jag hörde själv hans brandtal på Jesusmanifestationen. Redan som tonåring attraherades han av de stora frågorna. Att tro på Gud var ett intellektuellt beslut som senare kompletterades med känsla och hjärta, säger han. Han och hans fru "blev burna". De lyckades uppbringa ett hopp och ett mod att försöka igen efter att ha förlorat två barn. Nu har de två som lever. De erfarenheterna och att han tog itu med sitt alkoholmissbruk har format honom till den människa han är i dag, menar han.

Gladys del Pilar och hennes syster hade en minst sagt tuff uppväxt på barnhem i Ecuador. När hon var sju år adopterades de av en diakonissa i Sverige som tog med dem till kyrkan och söndagsskolan. Som vuxen blev hon ensamstående med två barn. Hon hade framgång som artist - ni minns väl Afro-Dite - men baksidan bestod i många barnvakter. Och när hon skulle koppla av festade hon. Systern tog med henne till Södermalmskyrkan. Där formulerade prästen det hon själv kände: Även om vi hamnar långt i från Gud och Jesus finns alltid en väg tillbaka. För några år sen lät hon döpa sig. Det var ett aktivt val att leva som kristen. Nu är hon mer nogräknad när hon väljer sina texter. "You raise me up" kan man höra på YouTube.

Fascinerande är konstnärsparet Ulrika och John-E Franzén som levde hippieliv i Kalifornien på 70-talet men nu bor på Österlen, inleder arbetsdagen med en bön och går i kyrkan. Det är han som har målat tavlan Hell's Angels of California på Moderna muséet. Sent i livet drabbades de av tron. Det skedde i samband med att en nära anhörig var narkoman. De blev förvånade över att Gud var en realitet i tolvstegsrörelsen, men det blandades med en känsla av att vara vägledd. Ulrikas skulpturer föreställer kraftfulla väsen i människo- och djurgestalt. I dag är det Jesusmotiv som gäller för makens del.



John E Franzén, Besökaren nr 6, 2009-2012

Personen de bett för är själv troende i dag. Ulrika har fått diagnosen Parkinsons, men sjukdomen har stabiliserats. De har båda fått en större tillit och lägger sina problem i Guds händer. När det blåser snåla vindar uppmanas du att hålla kvar vid din tro, framhåller John-E. Det kan vara en ren viljeakt ibland att överlämna sig.


 


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Heligt år : en vandring genom kyrkoåret
Författar-
presentation:
Peter Halldorf
Inbunden
Finns i lager, 212 kr

Kristi förklarings dag

Jag går inte till kyrkan i morgon. Vi ska till svärmor som är ensam och ta med henne på en utflykt. Det är en god gärning men trevligt också. När jag hjälper henne med något skämtar hon och säger att jag har fått henne för mina synder. Fast så illa är det inte.

Jag läser i alla fall bibeltexterna i psalmboken och kommentarerna i Peter Halldorf, Heligt år och Fredrik Modéus, Konturer av tro.

I Matteusevangeliet 17:1-18 tar Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes upp på ett högt berg. "Där förvandlas han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset." Lärjungarna får se Jesus sådan han är. Genom pingsten har den helige Andes ljus tagit sin boning i människan. Vi blir också sådana vi är. Ungefär så skriver Halldorf.

Modéus tar ner det på jorden. När den mäktiga visionen är över är Jesus kvar, så också för lärjungarna i texten. Det är en tröst, menar han, för oss som inte får så många förklaringsstunder i livet. Hos honom hittar jag en underbar mening som träffar rätt hos mig: "Den existentiella erfarenheten av att tillvaron vidgar sig är alltid svår att klä i ord".

Det är bra för mig att öppna de här böckerna mitt i sommaren och inte låta dem ligga till studiegruppen börjar i höst igen. Jag behöver det kristna språket. För mig öppnar det upp.

Halldorf skriver from som han är att vi inte måste omfatta allt i trosbekännelsen. Vi börjar följa Jesus för att han kallar på oss och väcker vår tillit, inte för att vi äger all kunskap. Rikedomen i kyrkans bekännelse öppnar sig långsamt. Men det obegripliga kvarstår.

Efter en tid med smärta och ångest vidgade sig mitt liv. Det finns medicinska och psykologiska förklaringar. Men Jesus hade en del i det. Det har jag valt att tro. Jag ropade och fick svar. Så den vägen ska jag följa.

 


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Bråkdelen av en sekund
Författar-
presentation:
Carolina Johansson
Pocket
Beställningsvara, 37 kr

Omvändelse, födelse och död

Carolina Johanssons bok Bråkdelen av en sekund (Libris) har kommit ut i pocket. Jag är med i samma bibelgrupp som Carolina, vi är vänner på Facebook, men närmare känner jag henne inte.

Jag har förstått att hon drabbades av Gud i mogen ålder, att hon döptes vid 40 och att hennes skildring av detta har haft framgång. Boken har använts vid examination av präster, refererats till i predikningar och intresserat verksamma inom Svenska kyrkan och andra samfund. Då måste jag också läsa den. Jag tiggde ett recensionsexemplar av förlaget.

Carolina hade inte haft med sig tron hemifrån, inte döpts och konfirmerats. En del av boken handlar om hennes mors sista tid och död i lungcancer. Modern närmar sig själv Jesus vid dödsbädden. Mor och dotter får fina veckor tillsammans, även i andlig gemenskap. De konflikter som funnits är inte intressanta längre.

Bokens titel syftar på det ögonblick då författaren får uppleva att Gud viskar till henne: Du är mitt käraste barn.  Det är ett sätt att beskriva det. Det kan egentligen inte återges. Hon vänder tillbaka till den stunden flera gånger i boken, kretsar kring den och återger den med nya ord. Det är ett benådat ögonblick, men hos Carolina har det också något skrämmande över sig. Det verkar i dubbel riktning. Hon vill återuppleva den benådade bråkdelen av en sekund. Hon våndas också över vad den har gjort med henne. En annan människa och en annan verklighet pockar på att födas.

Berättelsen om mamman är fin och harmonisk, tycker jag, fastän ramen är sjukdom och död. Den andra delen av boken hade jag förväntat mig vara mer upplyftande. Visst kan Carolina skriva - hon är journalist. Språket är intensivt och flödande, stundtals poetiskt och filosofiskt. Hon resonerar mycket. Men det finns något instängt i det hela. Berättaren kämpar och kämpar för att komma ur sin gamla kokong. Den kristna tron är en process. Jag hoppas att Carolina utanför boken har fått uppleva den pånyttfödelse och befrielse hon längtar efter.


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Koltrasten i Tegnérlunden
Författar-
presentation:
Vibeke Olsson
Häftad
Finns i lager, 269 kr

En mellanbok om att skriva sig fri

När jag skrivit om Vibeke Olsson på min blogg fick jag i en kommentar frågan om jag läst hennes Koltrasten i Tegnérlunden som kom 2001. Det hade jag inte. Men nu har jag gjort det.

Det är en ganska dyster bok. Två personer med dubbelnamn från 50-talet, Ing-Marie och Kjell-Åke, berättar växelvis i var sina kapitel om den kris de hamnat i efter att deras gemensamma vän Yvonne dött. De kastas tillbaka till 70-talet och allvarliga ungdomsförälskelser som slutat i övergivenhet. De har också andra sorger. Ing-Marie har förlorat alla sina biologiska band. Kjell-Åke är skild och arbetslös med en autistisk son. Deras skrivande är terapeutiskt.

Författaren har vad jag kan se saker gemensamma med Ing-Marie. Hon skriver om när den unga kvinnan blev "frälst" i Elimkyrkan dit hon följt sin väninna. Hon fick i ett mättat ögonblick, medan hon lyssnade på en latinamerikansk väckelsesång på indianharpa, erfara ett allomfattande lugn, en vetskap om att någon ville henne väl. Som pastor hamnar hon i Hälsingland, där också Vibeke Olsson har ett boställe.

Vad jag saknar är den kraft och förtröstan som finns i hjältinnorna från slavarnas Rom och sågverksungen Bricken. Kjell-Åke tänker om Yvonne att hon är en kvinna som har styrts av livet men han av idéerna. "Yvonne har aldrig svikit något projekt, för hon har aldrig haft något. Hon har älskat och hoppats, lidit och gjort motstånd, allt efter behov." Det är det livet det brukar finnas mer av hos Vibeke Olsson. Kjell-Åke och Ing-Marie söker sig i alla fall framåt mot ett ställe där det närvarande väger tyngre än det som aldrig blev av.

Jag längtar till den fjärde utlovade boken om Bricken.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #kristen tro
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Konturer av tro
Författar-
presentation:
Fredrik Modéus
Häftad
Beställningsvara, 187 kr

Hur ska jag leva som kristen?

Under bibelgruppens sista sammankomst före sommaren skulle vi tala om trefaldighetstiden. Det är andra halvan av kyrkoåret. På den heliga trefaldighets dag betonas förståelsen av Gud som trefaldig, som Fader, Son och Ande. Gud är alltings arkitekt. Han är upphovet till allt. Som Jesus Kristus är han synligt verksam i världen, och som Anden är han närvarande i varje människas liv. Så förklarar Fredrik Modéus i Konturer av tro det som också kallas treenigheten.

Kyrkoåret börjar med advent. Då väntar vi på Jesus ankomst. Han föds och verkar i denna värld. På påsken korsfästs han och återuppstår från de döda. På Kristi himmelfärdsdag lämnar han sina lärjungar. På pingsten får de Anden, kraften att hålla kvar tron och budskapet.

Andra halvan av kyrkoåret handlar om efterföljelsen, att vi ska bli mer Kristuslika. Den liturgiska färgen är grön. Det är växandets färg.

Vi läste andra årgångens evangelietext - nu läses den första i kyrkorna - Matteus 28:16-20. Jesus mötte de elva lärjungarna på ett berg i Galileen. Några hyllade honom, andra tvivlade. Då sade Jesus till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."

Denna text läses alltid vid dop. Dopet är en inbjudan som vuxna eller föräldrar till ett litet barn tackar ja till. Dopet renar och ger nytt liv. Det är ett tecken, en beröring av Gud. Ingen ska vara onådd av honom. Som fisken i vattnet lever den kristna i sitt dop.

För tidigt födda barn döps med en vattendroppe på ett finger som försiktigt sticks in i kuvösen. Dop kan till och med ske utan vatten om det inte finns något att tillgå. Man kan döpas i ökensand, berättar vår samtalsledare Gunnar Lind. Vi får också veta att helkroppsdop upphörde i Svenska kyrkan, eftersom det var för kallt vintertid. I Strängnäs domkyrka finns i alla fall en dopfunt som man kan elda under. Den måste jag titta på nästa gång.

Vi kommer med våra frågor och kommentarer. Vad händer med dem som inte är döpta? Jo, Gud älskar dem också. Vad kaxig Jesus är! Var det därför som han blev dödad? Ja, de mäktiga blev avslöjade av honom. Och hur kan han ha all makt och det ändå finns ondska? Det är det eviga teodicéproblemet. Där kommer den fria viljan in: utan frihet ingen riktig kärlek.

Trefaldighetstidens söndagar har olika teman som för oss närmare centrum. De ska göra Kristus mer levande i oss. Vi kom inte in så mycket på just det som är det stora. Men vi möts i september igen.

Jag går nerför kyrkbacken med mina funderingar. Vilka uppgifter har jag egentligen som kristen? Jag ska göra gott mot mina medmänniskor, men ska jag inte också växa i min tro och sprida budskapet till andra?

För ett tag sedan fick jag ett sms från min syster, där hon skriver att jag är modig som står upp för evangeliet. Och jag som känner mig så feg! Det är nog bara på bloggen och i vår fina samtalsgrupp som jag är frimodig. Kanske blir jag stärkt om jag läser trefaldighetstexterna och går i kyrkan fast det är sommar.


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Heligt år : en vandring genom kyrkoåret
Författar-
presentation:
Peter Halldorf
Inbunden
Finns i lager, 212 kr

Trons gemenskap

Förra gången vi samlades i bibelgruppen talade vi om pingsten. Det är en större högtid i kyrkans historia än vi kanske har insett. Peter Halldorf hjälper oss att förstå i Heligt år. Enligt honom är det avgörande att se sambandet mellan mottagandet av Toran på Sinai och undret i Jerusalem då Jesus lärjungar uppfylldes av Anden. Lagens barn blir löftets barn. Ett nytt förbund sluts som inte är bokstav utan ande. Anden som har uppväckt Jesus från de döda bor nu i dem som tror. På så vis fullbordar pingsten påsken. Mellan Kristi himmelsfärd och pingst är lärjungarna ensamma innan Hjälparen kommer, Anden som Jesus lovat dem. Då föds den kristna kyrkan.

Dopet i den helige ande kan ske gradvis eller plötsligt och omvälvande, skriver Halldorf. Så kommer vi in på att det kan vara svårt att hålla fast vid tron. Den måste få vara en process. Vi närmar oss den och fjärmar oss den under olika perioder i livet. En destruktiv Gudsbild kan också behöva omprövas.

Efter att vi en gång har valt den kristna vägen krävs träning. När vi har svårt att tro kan vi som Blaise Pascal råder oss härma de troende. Fredrik Modéus skriver också trösterikt i Konturer av tro att Anden inte är beroende av vår sinnesstämning: "Gud lovar sin närvaro till särskilda stunder och platser." Vi får sätta vår tillit till att Gud arbetar med oss i kyrkan.

Det är inte lätt att tro ensam. Vi är glada över vår gemenskap i gruppen under Gunnar Linds fromma och kunniga vägledning. Vi lär oss av Bibeln och prövar våra tankar mot varandra. Detta skulle vara vårt sista möte före sommaren. När det visar sig att det går att få till ett också i mitten av juni blir vi alla lyckliga.

Själv har jag stöd och uppmuntran från min syster. Hon är med sin familj sedan länge aktiv i frikyrkoförsamlingen Arken. Mamma och jag gick till kyrkan ibland, men hon finns inte mer. Mina andra närmaste och vänner är vad jag vet inte troende. En del tar avstånd från kyrkan och det kristna budskapet, medan andra är mer öppna. Mina barn som nu är vuxna är döpta och konfirmerade. Det är något de kan knyta an till när och om de vill.

Langhaus nach Westen

I helgen besökte vi Sigrid och Rüdiger från Berlin som har en sommarvåning i Rerik vid Östersjökusten. Vi cyklade till medeltidskatedralen Münster i Bad Doberan. Det är en mäktig byggnad i tegelstensgotik. Jag hade varit där en gång förut, och det jag framför allt mindes var triumfkrucifixet från 1300-talet omgivet av gröna vinrankor. Det är kopparoxid på metall som skapar färgen. Sigrid tyckte det var kitschigt. Det kan jag förstå men tycker ändå om det sedan jag såg det första gången.

Det finns svensk anknytning i katedralen. Till exempel är dopfunten av gotländsk kalksten, och Kalmarunionens drottning Margarete är begravd där.

Rüdiger är troende men inte hans fru. Under kommunisttiden i Östtyskland var han starkt engagerad. Då fanns också det politiska motståndet med som en komponent. Nu går han i kyrkan bara några gånger om året, men väl där känner han att han tillsammans med andra är inbegripen i ett större sammanhang.


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Mot undergången : ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid
Författar-
presentation:
Annika Sandén

Religionsstrid som fängslar

En högst intressant bildningsgång och karriär skildras i Mot undergången, Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid (Norstedts). Författare är Erik Petersson och Annika Sandén, forskare vid Linköpings respektive Stockholms universitet.

Boken har sin utgångspunkt i de protokoll som fördes när Angermannus 1596 fått i uppdrag av hertig Karl att hålla räfst och rättarting ute i församlingarna. Under 1500-talets senare del fanns flera tecken på att tiden snart var ute. Vädret uppträdde inte som det skulle, vilket orsakade dåliga skördar och svält. Tycho Brahe upptäckte en ny stjärna på en himmel som man trodde var oföränderlig. Folket var inte heller det bästa. Man syndade och levde i hor. Sex före och utanför äktenskapet var förbjudet! Gustav Vasa hade velat ge de värdsliga domstolarna mer makt, men hans son tyckte att kyrkans ris också behövdes för att blidka Gud.

Vem var då denne Gudsman? Han var en bondson från Sidensjö socken i Ångermanland, därav det antagna latinska namnet. Hans far var nog en ganska så rik man, för dokumenten berättar att han betalade mycket skatt. Han ville också låta sina söner få en bra utbildning. Efter att ha gått i skola i Stockholm och Gävle skrevs Abraham Andersson in på universitetet i Rostock 1562. När en pestepidemi drabbade staden lämnade han den för Greifswald, där han tog sin magister 1567.

Tillbaka i Sverige blev han skolmästare vid Stockholms stadsskola och predikant i Storkyrkan. Angermannus hade tillbringat sin studietid i en stark protestantisk miljö. Som ortodox lutheran kom han i konflikt med Johan III som var i färd med något som man kan betrakta som en motreformation. Han hade påverkats mycket av sin polska hustru Katarina Jagellonica som var katolik. Kring Johan III:s nya liturgi som kallades den Röda boken blev det strid. Angermannus förvisades på grund av sina oppositionella skrifter tilll Åland, fängslades sedan i Åbo men flydde till hertig Karls hertigdöme.

En bra konkretisering görs av den religiösa konflikt som präglade Sverige och stora delar av Europa: Storkyrkan representerade på 1570-talet en ortodox luthersk inriktning. Riddarholmskyrkan var strängt katolsk. De båda kyrkorna låg (och ligger) bara några hundra meter från varandra.

När Johan III hade avlidit hösten 1592 kallade hertig Karl hem Angermannus som då befann sig i landsflykt i Tyskland. Sigismund skulle ärva tronen, och han hade av sin mor uppfostrats till en övertygad katolik. Innan Sigismund återvände från Polen-Litauen skulle det stå klart att Sverige var protestantiskt och inget annat. Vid kykomötet i Uppsala 1593 återtogs 1571 års lutherska kyrkoordning. Och Angermannus blev vald till ärkebiskop.

Den bakgrund som tecknas till den så kallade räfsten är föredömligt lättläst. Det tillhör inte vanligheterna att jag läser en historisk bok av detta slag, men jag är fängslad från början till slut. Jag måste dessutom framhålla att den är perfekt korrekturläst. Jag kan inte hitta ett enda fel, förutom ett komma som jag vill ha bort!

Kanske hade jag velat läsa lite mer om de apokalyptiska tecknen. Det hade varit kittlande. Författarna skriver om Angermannus: "Han är den svenske kyrkoman som förkunnat och varslat om undergången mer målande än någon annan teolog i den svenska historien." Då hade man velat ha några exempel.

Genom räfstens dokument får vi i alla fall insyn i allmogens liv på den tiden. Det var långt före det laga skiftet på 1800-talet, då byarna splittrades. Människor levde nära varandra, vilket naturligtvis orsakade konflikter. Och kyrkan var det offentliga rum där man trädde fram vid högtider och diverse förrättningar.

Men räfsten blev ingen framgång. Vädret blev inte mindre regnigt sommaren efter. Straffen och de tvångsvigslar som blev resultatet gjorde folket snarare missnöjt än dygdigt. Hertig Karl blev för att rädda sitt eget skinn tvungen att ta avstånd från sin ärkebiskop. Så var Angermannus öde beseglat.









Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #religionsstrid
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Konturer av tro
Författar-
presentation:
Fredrik Modéus
Häftad
Beställningsvara, 187 kr

Är vi de utvalda?

I första årgångens läsning på bönsöndagen berättar Jesus om en domare som varken brydde sig om Gud eller människor. Men han lät en änka få det hon krävde ut för att hon var så enträgen och besvärlig. "Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?"

Troligen är det apostlarna som han talar till. Han ger dem liknelsen för att lära dem att alltid be och inte ge upp.

Jag blir störd av ordet "utvalda". Vilka är de egentligen? Israels folk är utvalt, Jesus är utvald av Gud, apostlarna är utvalda av Jesus. Men i Matteus 28:18f säger Jesus till de elva som är kvar att de ska gå ut och göra alla folk till lärjungar. Och Paulus skriver i Efesierbrevet att de som kommit till tro är Guds folk. Så då får vi väl höra dit. Jag tycker i alla fall att ordet är lite otäckt. Men alla bjuds in och får tacka ja eller nej.

I andra årgångens läsning ber lärjungarna Jesus om hjälp att be. Då lär han dem Herrens bön, Fader vår. Han framhåller också där att det gäller att vara påträngande i sin bön: "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas". Det är kraftfulla ord.

Men hur ser vi på bönen? Och hur ber vi? Vi samtalar om det i bibelgruppen. Det finns färdiga böner, det finns spontana böner, och det finns bönesuckar. Själv ber jag mest med egna ord, även om Gud som haver är fin att ta till när jag känner mig liten.

I Konturer av tro skriver Fredrik Modéus att under vissa tider av livet har det varit viktigt för honom att ha ett ordnat böneliv. Han har då bett vid en viss tid och på ett visst sätt. Under andra perioder har han behövt upptäcka det som kommer naturligt. Men han ställer frågorna: Är det slöhet som gör att han inte vill ordna sitt böneliv? Eller är det tvång som gör att han inte vågar ge sig in i oordningen?

Martin Lönnebo rekommenderar att man ber trettio minuter om dagen i trettio dagar. Då kommer något att hända. Vad spännande! Ska jag ge mig in i det? Eller är jag för slö? Och blir det för mycket tvång? Man ska komma ihåg att bönen inte bara är en önskelista. Det är den som upprätthåller relationen till Gud.

Får vi då svar om vi ber enträget? En naiv fråga. Vi vet att vi inte får allt vi ber om. Ibland kan vi se efteråt att det var tur. Vi förstod inte vårt eget bästa. Vi var på väg åt fel håll. Men det händer att vi får bönesvar. Då ska vi ta till vara det på bästa sätt så det stärker vår tro. Vi får också försöka komma över vår blyghet och vittna om det. Tacksamheten ska vi inte heller glömma.

Men Guds vägar kan vara outhärdligt outgrundliga. Min mammas tvillingbror dog i brusten blindtarm när han var fjorton år gammal. På gravstenen står det "Ske Guds vilja".
 


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Om Gud
Författar-
presentation:
Jonas Gardell
Pocket
Finns i lager, 66 kr

När kommer han tillbaka?

I bibelgruppen i går talade vi först om den gångna söndagens texter, tredje söndagen i påsktiden. Den gode herden är temat. Psaltaren 23, "Herren är min herde, ingenting skall fattas mig" som den inleds i den nya översättningen fångade vårt intresse en bra stund och särskilt då Bibel 2000:s nya språkliga dräkt. Jag tycker för min del att den nya versmelodin i stället för "mig skall intet fattas" bryter av det poetiska uttrycket. Andra reagerar på att ålderdomliga men vackra ord som "han vederkvicker min själ" har bytts ut mot "han ger mig ny kraft". I 1917 års utgåva lär fler poeter ha varit inblandade. I den senaste har man haft ambitionen att gå tillbaka till grundtexten. Men att bägaren som flödar över blir till en bägare fylld till brädden är väl lite futtigt. Och att jag ska få bo i Herrens hus evinnerligen är något annat än att Herrens hus ska vara mitt hem så länge jag lever, som det står i den nya versionen.

Phillip Keller som själv är herde har skrivit en vägledning. Den 23e psalmen finns på svenska på antikvariat och på engelska hos Adlibris. Han känner fårens naturliga miljö och har utifrån den format en innerlig läsning.

Det är en vacker psalm - kanske den vackraste. När jag öppnar min konfirmationsbibel ser jag att det är Psaltaren 23 som prästen i Ljusdals församling har angett som min följeslagare. Vad många vägar jag har gått sedan den dagen!

Nästa söndag är den fjärde i påsktiden. Då är rubriken "Vägen till livet". I den andra årgångens evangelietext finner vi de välbekanta och starka orden av Jesus om att han är "vägen, sanningen och livet". Men nu är det den första årgången som läses. Där återvänder kyrkan till Jesus avskedstal till lärjungarna inför påsken. Han säger: "En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen." Först ska han bli korstfäst och dö. Sedan ska han återuppstå.

Men efter att ha visat sig för lärjungarna vid några tillfällen försvann han igen! Mina tankar går till Jonas Gardells diskussion om Kristus återkomst som jag refererat tidigare. Kristendomen var en apokalyptisk rörelse. Dess viktigaste budskap var att slutet då Messias skulle återvända var omedelbart förestående. Varje förklaring till varför Guds rike dröjer är en omtolkning av vad den historiske Jesus själv lärde ut, menar Gardell. Och redan Lukas var inne på den vägen: Guds rike är inom er.

Kan vi inte nöja oss med det? Vad mer begär vi egentligen?

 


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #påsk #psalm
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Från Koranen till Bibeln

På flygplatsen i Luxemburg finns tre bord med pocketböcker, ett med engelskspråkig litteratur, ett med fransk och ett med tysk. Jag är ute efter en fransk pocket och ögonen faller på Joseph Fadelle, Le prix à payer. Enligt baksidestexten handlar det om det pris en ung irakier får betala för att konvertera från islam till kristendomen.

Det är ett högt pris. Han blir bortförd av sin egen far och bröderna. En hög ayatolla utfärdar en fatwa, en dödsdom över honom. Han hamnar i fängelse och blir torterad. Boken börjar med en scen i öknen i Jordanien. Hans familj har letat upp honom där han är i landsflykt med sin fru, son och dotter. En farbror siktar på honom med pistol.

Mohammed al-Moussaoui, som han hette innan han konverterade, är näst äldste sonen i en förmögen och inflytelserik shiamuslimsk familj i Bagdad. I rakt nedstigande led är de ättlingar till Profeten. Hans äldre bror har dött i Iraks krig med den unga republiken Iran. Fadern lyckas med sina kontakter skjuta upp Mohammeds militärtjänst, men till slut går det inte. I början av 1987 vid 23 års ålder blir han inkallad. Hans uppgift verkar dock inskränka sig till att sköta vapen och förråd på betryggande avstånd från fronten.

En chock drabbar Mohammed när han kommer till regementet. Han ska dela rum med en kristen man. Det är Massoud som med sina 44 år egentligen skulle vara för gammal men som får stanna i tjänst i flera månader innan misstaget rättas till. Om kristna har Mohammed liksom sin omgivning fördomar. De luktar illa, och deras tro är perverterad. De kristna tillber tre gudar, och Jesus säger att man ska älska sina fiender.

Mohammed vill rädda Massoud ur hans villfarelse. Han finner honom sympatisk och bildad när han väl har tagit steget att närma sig honom. Men den unge soldaten får tag i den äldres bok om Jesus mirakler och blir fascinerad. Något sådant har han aldrig tidigare stött på. Han frågar om de kristna har en bok som Koranen. När han får veta att Bibeln finns med Gamla och Nya testamentet inser han att det blir svårare att omvända Massoud. Denne vill inte heller genast låna sin rumskamrat Bibeln. I stället ber han honom att läsa Koranen. Det gör Mohammed varje år under Ramadan, men Massoud undrar om han har förstått varje ord. Han uppmanar honom att läsa på djupet och ingående.

Läsningen blir svår och långsam. En stötesten bland andra för Mohammed är att Koranen insisterar på att beskriva mannens överlägsenhet över kvinnan. I andra suran vers 223 står till exempel: ”Edra hustrur äro en åker för eder; besöken alltså eder åker efter behag”.  Hans imam bekräftar att mannen får göra vad han vill med sin kvinna. Han får rådet att studera Profetens liv för att förstå bättre. Men att denne gifter sig med en flicka på sju år eller tar sin adoptivsons fru till hustru gör Mohammed nedslagen. Imamen säger att det är därför Koranen har förbjudit adoption!

Det går som det går. När Mohammed fått låna en bibel fastnar han för Jesus ord i Johannesevangeliet: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra”. Tillsammans med en utsträckt hand i en dröm som föregått läsningen blir orden till en uppenbarelse. De blir för Mohammed en personlig kallelse från den man han ska komma att följa. Den tro som han förut såg som underlägsen islam blir nu till en källa av glädje och frihet som inte fanns i hans tidigare religiösa praktik. Fader Vår är för honom som en lugnande balsam långt från den påtvingade bönen fem gånger om dagen.

Möjligheten att få närma sig det kristna budskapet med en annans fräscha ögon och öppna hjärta fängslar mig. Snart övergår dock boken till en berättelse om förföljelse, nog så spännande, men det kommer att handla mer om de kristnas svåra situation i muslimska länder än om den egna trons utveckling. Joseph, som han kallar sig som kristen, och hans familj blir äntligen döpta på jordansk mark. Men det är först efter att ha landat på Orly i augusti 2001 som de får ro att leva som kristna. Och i Frankrike inser de att de inte är de enda konvertiteterna från Irak.

Joseph kämpar med viljan att förlåta. Han känner fortfarande ett hat mot sin gamla familj som är orsaken till det lidande han gått igenom. Hedern, ryktet och utanpåverket skulle bevaras till varje pris. 

Han är oförsonlig också i sin inställning till islam. I en intervju i en katolsk tidning säger han att islam är det sämsta som mänskligheten har producerat. Det är en den enda religion som befaller att man ska döda. Han vill rädda muslimerna undan islam!

Recensionen i franska L’Express betonar att hans historia är sann. Det är ett vittnesmål om vad miljoner kristna får gå igenom varje dag. Det är en förföljelse som man borde tala mer om. I Nigeria, Pakistan, Egypten, Irak, Marocko, Algeriet och Malaysia dödas kristna varje vecka. Muslimer diskrimineras i Europa. Men det finns inte ett land i världen där Profetens trogna behandlas så illa som de kristna på muslimsk mark.

Joseph Fadelles bok som kom ut för två år sedan i Frankrike har blivit en storsäljare, och författaren har varit fullt upptagen med att resa runt och hålla föredrag. Översättningar är planerade till flera språk, men än så länge kan jag inte se att Le prix à payer finns annat än på tyska och portugisiska. "Das Todesurteil" finns att beställa på Adlibris.



 


Avdelning: Fakta Taggar: #självbiografi #kristen tro #konvertit
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Konturer av tro
Författar-
presentation:
Fredrik Modéus
Häftad
Beställningsvara, 187 kr

Känner vi igen honom?

I evangelietexten annandag påsk slår Jesus följe med ett par av lärjungarna som är på väg till Emmaus. Men de känner inte igen honom. Först efter att han lagt ut skriften för dem och brytit av brödet öppnas deras ögon. Andra söndagen i påsktiden läses Johannesevangeliets berättelse om när Jesus visade sig för lärjungarna vid Tiberiassjön. De förstod inte att det var han. Men när efter en natt utan fångst Jesus visar var de ska lägga ut nätet och det fylls över måttan med fisk förstår de att det är Herren.

Ser vi själva när Jesus kommer? Känner vi igen honom? Det undrar vi i bibelgruppen. Jag tror att vi känner igen honom när han griper in i vårt liv. När vi erkänner att det är han då är han där.

Påskens vittnen är temat för andra påsksöndagen. Kyrkan är nu inne i första årgångens läsning. I tredje årgången står Tomas som kommit att kallas tvivlaren i centrum. De andra lärjungarna vittnar om att de har sett Herren, men han tror det inte om han inte får sticka fingret i spikhålen. När Jesus kommer till dem en vecka senare genom reglade dörrar uppmanar han Tomas att röra vid hans händer. Då kallar Tomas honom: "Min Herre och min Gud". Jesus säger: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Vi är olika personligheter, tänker jag. En del kräver tydliga tecken för att tro. Andra tackar glatt ja vid första bästa tillfälle. Men Jesus godkänner båda hållningarna.

Fredrik Modéus skriver i Konturer av tro att både ett kritiskt sinne och ett öppet hjärta är viktiga när man närmar sig den kristna tron. Det är i sin ordning att man tänker för att förstå hur saker och ting hör ihop. Men utan ett öppet hjärta kan man tro att man måste förstå mer än vad som är möjligt. I vissa lägen måste man bara släppa kontrollen och ta emot.

Någon i gruppen menar att tacka nej är synd men inte att tvivla.


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #påsk #Johannesevangeliet
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Konturer av tro
Författar-
presentation:
Fredrik Modéus
Häftad
Beställningsvara, 187 kr

Påskdagen - Kristus är uppstånden!

Prästen i Svenska kyrkan Fredrik Modéus skriver i Konturer av tro att han tycker det är viktigt att ställa frågan om Jesus verkligen har uppstått. Uppståndelsen är kärnan i den kristna tron. Evangelisterna skildrar händelseförloppet på olika sätt. Det gör det trovärdigt. De har inte försökt skriva sig samman. Dessutom förändrades lärjungarnas liv sedan de mött Jesus igen. De fick kraft att ta sig ur sin förtvivlan och blev till och med beredda att ge livet för sin tro.

Närmare än så kommer han inte ett bevis för att uppståndelsen verkligen har hänt  - i det yttre. Men det är en berättelse som flyttar in i hans inre. När en livskris gör livet svårt att leva kan uppståndelsens väg genom död till liv ge kraft att stå ut en dag till. Han skriver att han inte orkar bära sitt mörker om han inte får tolka det i ljuset av Kristi uppståndelse. Uppståndelsen påminner honom om att inget på djupet kan hota hans liv.

Det är den kraftfulla modell som kristna världen över lever i. Många riskerar sina liv för den. Det kan ni läsa mer om snart i min recension av Joseph Fadelle, Le prix à payer. Boken handlar om det pris en irakier får betala när han konverterar till kristendomen. Det är ett högt pris - han blir utstött av sin familj, fängslad och torterad. Men han betalar det för att få bli döpt, komma till nattvardsbordet och leva med Jesus. Det är en sann historia, och sitt öde delar han med många kristna i muslimska länder.

Själv stämmer jag med glädje in i psalm 153 på påskdagsmässan i Högalidskyrkan: Livet vann, dess namn är Jesus!

 


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #påsk #uppståndelsen
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Heligt år : en vandring genom kyrkoåret
Författar-
presentation:
Peter Halldorf
Inbunden
Finns i lager, 212 kr

Långfredag - syndarens glädje

Under långfredagen står korset i centrum, lidandets kors, dödens temporära seger. Vid den tredje timmen, klockan nio på morgonen, spikas Jesus fast vid korset. Vid nionde timmen, klockan tre på eftermiddagen, ger han upp andan efter att ha sagt med hög röst: Det är fullbordat! Redan i de orden finns det godas seger. Det är löftet som tränger igenom.

På långfredagen iakttas även eukaristisk fasta. Det är den enda dagen på året som kyrkan inte firar nattvard.



Förr i tiden hade man tråkigt på långfredagen. Så minns också jag den dagen från min barndom. Kanske var det till och med tråkiga program på tv. I dag är det en dag som erbjuder alla andra dagars aktiviteter och förströelse.

Om man väljer att vara i stillhet på Stora fredagen kan man meditera över korsets mysterium. Vad innebär det att korset är frälsningens instrument? Svarar det mot en djupt personlig erfarenhet i våra liv? Peter Halldorf skriver i Heligt år att ”detta mysterium kan vi bara förstå när sorgen över våra synder väcker den ånger som för till omvändelse”. Han menar vidare att utan hjärtats förkrosselse kommer inte långfredagen att bära frukt i våra liv. Då först kan vi ta emot Jesus ord från korset: ”I dag skall du vara med mig i paradiset”.

Fredrik Modéus försöker i Konturer av tro bena ut korsets mystik med hjälp av tre modeller från teologins historia. Enligt den objektiva försoningsläran vill Gud det sanna och rätta, men synden har stängt vägen mellan Gud och människa. Jesus tar som ställföreträdare för människan på sig synden och öppnar vägen till Gud. I den subjektiva försoningsläran är Gud subjektet i en kärleksfull gärning gentemot människan. I den är också försoningen beroende av den enskildas svar. För henne gäller det att ta emot och bejaka. Den dramatiska försoningsläran betonar att långfredagens korsdöd är ett uttryck för Guds kamp och att den gestaltar det godas seger över det onda.

Modéus ställer frågan vad dessa läror vill berätta för honom. I den första får han syn på sin synd som är det som står i vägen för hans sanna människoblivande. Det handlar om den bortvändhet som gör att man missar målet med sitt liv. Den subjektiva försoningsläran innebär en ovillkorlig kärlek som gör att han vågar komma till korset med sitt livs smärta och tillkortakommanden. Guds kärlek hjälper honom att tro att någon har varit före i det svåra. Den dramatiska försoningsläran ger honom inspiration att ställa sig på det godas sida genom aktiva val. Dessa innefattar bland annat att försonas med andra och förlåta utan att kräva något tillbaka.

Jag har som många andra moderna människor problem med syndabegreppet. Därför tar jag gärna till mig den definition Modéus väljer. Att en mördare syndar och att vi syndar när vi skadar andra och gör orätt mot dem håller vi nog med om. Men att bekänna sin synd för att få förlåtelse vid varje mässa är lite svårare. Jag brukar säga till Gud: Du vet vad jag har gjort. Jag har nämligen att dåligt syndamedvetande. Jag tycker inte att jag har gjort så mycket ont. Det måste väl vara den största synden av alla. Då är jag syndare i alla fall och kan bli räddad! Halleluja!

För Modéus är, fast han är präst, livets väg fylld av frågor. För honom är trosläran fackelljus som lyser upp så mycket som behövs men bara en bit av vägen. Halldorf framstår för mig som en from man, orubblig i sin tro men lite krävande. Han tycker att även påskaftonen bör ha sin gudstjänst. Vi behöver vara tillsammans på lördagen för att få kyrkans hjälp att begrunda vad det innebär att Guds son ligger död i en grav. Ingen tvingar mig till kyrkan. Vi är långt från det i detta tack och lov sekulariserade land. Men när jag kommer dit i min läsning vill jag göra revolt mot det dystra. Jag har gått igenom en svår tid och tackar Jesus för varje dag jag får känna glädje och iver. Jag ska gå på bio i dag. Sen ska ni få läsa vad jag tyckte om filmen.

 

 

 


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #påsk #långfredagen
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Heligt år : en vandring genom kyrkoåret
Författar-
presentation:
Peter Halldorf
Inbunden
Finns i lager, 212 kr

Palmsöndag och skärtorsdag

Den vecka som leder fram till palmsöndagen, som infaller nu på söndag, brukar kallas för passionsveckan. Efter den kommer stora veckan eller stilla veckan som vi säger i svensk tradition. Den leder fram till påsken, den största av kristna högtider. Då firar vi Jesus seger över döden.

Det är kärnan i den kristna tron, det som vi återkommer till vid mässan varje söndag. Det ryska ordet för söndag betyder uppståndelse. Det är ett vackert ord, tycker jag: voskresenie.

I ortodox tradition spelar också lördagen som föregår palmsöndagen en viktig roll. Den bär namnet Lasaroslördagen. Jesus uppväcker Marta och Marias bror från de döda. Marta kan framstå som mindre andlig än sin syster, men när brodern dött stannade Maria hemma. Det var Marta som mötte Jesus och bekände sin tro på honom som Guds son (Johannes 11 kap).

I berättelsen om Lasaros föregrips Jesus egen uppståndelse från de döda. Den kan också läsas som en allegori över människans andliga uppståndelse. Jesus vill uppenbara sig för oss och ge oss nytt liv.

Jesus intåg i Jerusalem finns med både första advent och i palmsöndagens gudstjänst. I advent förebådas hans återkomst som konung. På palmsöndagen finns allvaret i bakgrunden. Jesus kommer för att förnedras och dö på ett kors. Palmsöndagen har fått sitt namn av att folket skar kvistar från träden och lade framför honom när han red in i staden. Och palmen är symbolen för seger.

I Svenska kyrkan används ofta sälg- eller videkvistar som välsignas av prästen och delas ut till församlingen. Några av kvistarna sparas till fastetidens början nästa år, då de bränns till aska. Med den askan tecknas korset på våra pannor på askonsdagen.

I kyrkan i Betfage finns en sten, en sådan som den stiger upp på som ska rida på en åsna. Kan det vara stenen Jesus använde när han som den lidande tjänaren ödmjuk trädde in i Jerusalem?

I den gammaltestamentliga läsningen på skärtorsdagen skildras Herrens påsk. Det är den natt då allt förstfött i landet ska dödas, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar ska drabbas av Herrens dom. Men blodet på husen där judarna bor ska vara ett tecken. De ska skonas. Det är riktigt svårsmält, för att inte säga oacceptabelt. I dag sägs judarna försöka skapa jämvikt i skulden genom att låta förstfödda - inte små hoppas jag - fasta några dagar före påsk. Men, nej, inga förklaringar lindrar eller rättfärdigar. Det verkar de flesta vara överens om i bibelgruppen.

Skärtorsdagen har fått sitt namn efter verbet skära som är ett gammalt svenskt ord för rena. Under fastan renar vi oss för att vara redo att ta emot nattvarden den dag då den instiftades. Som sakrament förkunnar eukaristin inkarnationen. Gud blir kött, och materien laddas med nåd som Peter Halldorf skriver i Heligt år. Ett sakrament är fysiskt för att Jesus är fysisk. Det består av en handling. Jesus ger vid den sista måltiden sina lärjungar en handling att samlas kring till dess att han kommer åter, inte ett föremål eller en idé. Halldorf menar att en kyrka utan sakrament riskerar att reducera evangeliet till andlig underhållning. Man kunde lika gärna gå på bio. I djupaste mening är det nattvarden som konstituerar den kristna kyrkan.

Inför måltiden tvättar Jesus sina lärjungars fötter. Han vänder på perspektivet. Gud har stigit ned för att tjäna, inte för att härska. Fottvagningen har en plats i skärtorsdagsmässan. För några år sedan såg jag prästerna tvätta korgossarnas fötter i Notre Dame i Paris. I Högalidskyrkan får vem som helst komma fram och få sina fötter tvättade.

Gudstjänsten avslutas med att altaret kläds av. Ljusen släcks och bärs ut tillsammans med altardukar och kärl. Det nakna altaret blir till en bild av den utblottade Kristus. Skärtorsdagens mässa är tung av symbolik som gör starkt intryck på den som deltar.

Vi står inför förräderiets natt. "Fallet Judas är så förfärande och gåtfullt att vi gör klokt i att avhålla oss från att spekulera i det." Så skriver Halldorf. Men det vill vi inte avhålla oss från i min studiegrupp. Judas är ett redskap. Det som ska ske måste ske. Man kan till och med se honom som ett offer, tycker jag. "Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd!" säger Jesus.

Varför Judas? Han var kanske lätt att lägga beslag på för dem som ville åt Jesus. Kanske var han besviken på hur saker och ting hade utvecklats. Kanske hade han andra anspråk än sin mästare. Efteråt ångrar han sig. Han dömer sig själv så hårt att han måste ta sitt liv. Skulle han inte ha kunnat komma tillbaka?

Petrus kommer tillbaka. Petrus förnekar tre gånger att han är med Jesus. Honom är det lättare att förstå. Det var direkt farligt. Han kunde också bli dödad. Hur många av oss skulle våga säga sanningen då? Judas gärning är mer aktivt ond.

När Jesus i Markus 14:12-26 säger att en av lärjungarna kommer att förråda honom frågar den ene efter den andre: "Det är väl inte jag?". Kanske kan vi känna igen oss i dem och Judas också, i rädslan att fatta ett ödesdigert beslut på felaktiga grunder.

Med Tomas tvivlaren har vi tre gestalter i Bibeln som vi kan spegla våra mänskliga svagheter i, trolösheten mot andra och mot oss själva, vår rädsla och vår tvekan.





 


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #påsk #skärtorsdagen
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Bd 1, I Guds namn : 1000-1800
Författar-
presentation:
Merete Riis

Marta och Maria - bibelverser som provocerar

Om man ska försörja sig som litteraturforskare måste man förstås hela tiden ha projekt på gång. Redan innan jag var klar med Emmanuel Bove hade jag börjat skissa på något nytt. Det skulle handla om de bibliska systrarna Marta och Maria. I Lukas 10:38-42 kan vi läsa om dem:
 

Medan de var på väg gick han i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”
 

Det var ord som provocerade mig starkt på ett personligt plan. Den drivkraften skulle jag använda mig av för att utreda motivet i ett litterärt sammanhang. Hur hade berättelsen om Marta och Maria tolkats i skönlitteraturen av olika författare under olika tidsperioder?
 

I den teologiska litteraturen har Origines (d.253/254) läsning blivit vägledande för senare uttolkare. För honom representerar Marta vita activa och Maria vita contemplativa. Den feministiska teologen Elisabeth Shüssler Fiorenza menar att man i de traditionella läsningarna har ställt kvinna mot kvinna och placerat henne i beroendeställning till en manlig auktoritet. I själva verket identifierar sig många kvinnor med Marta och reagerar mot att Jesus tar Marias parti. Det är den utåtriktade kvinnan i berättelsen som för sin egen talan som tystas till förmån för den underordnade Maria.
 

I Nordisk kvinnolitteraturhistoria står att läsa: ”Inga uttalanden av Jesus kan tolkas som att han ansåg kvinnorna underlägsna männen. Han undervisade Maria och sade att hon, i motsats till den tjänande Marta, hade valt den bästa delen”. I samma volym kan vi läsa att de kvinnliga psalmdiktarna på 1700-talet legitimerade sin verksamhet med den positiva tolkningen av Maria och andaktslivet i tidens så kallade kvinnospeglar, bland annat i Olof Kolmodins Biblisk Qwinno-Spegel (1750).
 

Det är intressant att det med en feministisk utgångspunkt är möjligt att ge företräde åt såväl Marta som Maria. När jag går igenom den svenska romanlitteraturen på 1800- och 1900-talen ser jag att författare som Fredrika Bremer, Hilda Sachs, Anna Lenah Elgström och Sara Lidman föredrar Marta och väljer att skildra en livsväg utifrån hennes exempel. Lidman tar i sin pjäs Marta, Marta (1970) parti för det arbetande folket i Martas gestalt. Hennes exempel visar att bibelstället även kan användas i ett klassperspektiv. Titeln är ett ironiskt lån från Jesus tillrättavisande av Marias syster, skriver Sara Lidman i ett brev till mig: Det är ju alltid ett klankande på ”folket” – det är så materialistiskt!
 

Hon berättar om en gammal kvinna på en gård i hennes hemby där predikanterna gärna bodde. Efter en ”dånande högmässa” över texten Marta och Maria hoppades de på en stärkande middag. Men den uteblev! Husmodern hittades instängd i kammaren begraven i postillan. Hon hade upptäckt att även hon hade en själ. ”Den far till helvetet om jag fortsätter att bekymra mej som förut om mat och sådana världsligheter! Nu ska jag ta tag i det enda nödvändiga!”
 

Sara Lidman skriver att i en trakt där de flesta var fattiga hörde Marta till de hemliga favoriterna. Maria var den ”själsfina”, den försörjda som inte betalade ”livets pris”.

Nu är det längesedan jag lade undan forskningsprojektet. Annat kom emellan. Det skulle vara roligt att få synpunkter eller förslag på läsning. Det ser jag fram emot!
 

Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #genus
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Heligt år : en vandring genom kyrkoåret
Författar-
presentation:
Peter Halldorf
Inbunden
Finns i lager, 212 kr

Brödunder och bebådelse

När Jesus i Matteus fjärde kapitel frestas av djävulen att förvandla stenar till bröd står han emot. Det är inte en magiker han vill vara. I Johannesevangeliet kapitel 6:1-15 följer tusentals människor Jesus som sett att han kan bota sjuka. Han vill ge dem att äta. Lärjungen Andreas visar då på en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Jesus samlar folket i gräset och delar ut till dem som ligger där. Alla blir mätta, och det blir över. Här använder sig Jesus av människor för att dela ut bröd på en mer vardaglig nivå. Längre fram i kapitlet säger han att han är livets bröd. Där beskrivs nattvarden och dess betydelse.

Peter Halldorf skriver i Heligt år att Midfastosöndagen är en rastplats mitt i den intensiva fastetiden. Från vår egen kamp riktas fokus mot honom som fullgör vad vi inte förmår. Fredrik Modéus, präst i Svenska kyrkan, följer i sin bok Konturer av tro (Verbum) kyrkoåret med anknytning till sitt eget liv. Han känner igen sig i längtan efter under. Han ber Gud lägga i honom ett aldrig så litet löfte om att han finns. Men i nattvarden har vi redan det yttre tecknet på en försoning som alltid gäller. Samtidigt är brödsbrytelsen en uppmaning till solidaritet. Samhällets resurser ska räcka till alla.

Mitt under fastetiden firas Jungfru Marie bebådelsedag. Det beror naturligtvis på att det är nio månader till jul då Jesusbarnet ska födas. I år tränger denna dag undan femte söndagen i fastan. Den violetta liturgiska färgen byts ut mot den vita.

Maria är både Gudabärerska och Gudaföderska. Därmed har festdagen två aspekter, skriver Halldorf. Den ena är vår vördnad för Guds moder. Hon är välsignad och benådad mer än andra kvinnor. Den andra sidan gäller oss andra genom att Jesus andligen tar sin boning i oss för att födas genom oss.

Halldorf menar att i varje kristens liv sker bebådelser, ögonblick när Herren uppenbarar sig för oss och låter oss känna hans vilja. Det blir utgångspunkten för ett samtal i samtalet i vår bibelgrupp. En modig kvinna frågar oss andra hur vi upplever Gud. Själv känner hon inte det himlastormande som hon vill eller tror att man ska känna. Det handlar mer om trygghet. Någon uttrycker en stark kärlek till Gud. De flesta är tysta. Jag säger något lamt om att det är väl olika för alla och att det beror på var i livet eller processen man befinner sig. Jag skulle ha sagt att när jag var sjuk ropade jag: Herre min Gud, hjälp! Nu när jag är frisk och kan känna glädje är det lätt att ropa: Tack Jesus! Det är min relation till det gudomliga.

Jag har svårt att bekänna min tro inför mig själv eller andra.  Jag har tidigare sagt att jag tar nattvarden. Jag svarar med en troshandling i stället för med ord. Så bekräftande då att läsa de två sista meningarna i Halldorfs bok: "Vi firar inte eukaristin för att vi är kristna. Vi är kristna för att vi firar eukaristin". Nu för tiden lägger jag till att tron är ett frö som gror i mitt hjärta.

Modéus skriver om sitt förhållande till trosbekännelsen. Ibland känner han sig infångad i dess "vi". Han känner att kollektivets snara läggs runt hans hals. Ibland känns det lättare, som en inbjudan att vara med. Ingen kontrollerar om han tror på alltsammans. Han blir i stället nyfiken på det som har hållit länge och vill upptäcka mer.

Att så många saknar Bibeln och liturgin som referenspunkt kommer vi också in på. När det gäller bebådelsen blir jungfrufödseln ofta förlöjligad, men en kvinna säger att hon tror på den. Hon menar att för Gud är inget omöjligt. Själv vet jag inte hur viktigt det är att tro bokstavligt. Men jag tycker att det är tråkigt att det kristna språket inte delas av fler. Det ska förstås inte användas så det krymper och stänger in. För mig berikar det tanken, ger den stadga och en ny dimension. Läs Sara Lidman och Vibeke Olsson så förstår ni vad jag menar!


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #fastan #Johannesevangeliet
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Hedningarnas förgård
Författar-
presentation:
Vibeke Olsson
Utg.år: 1982

Kristen arbetarförfattare

Det finns olika sätt att bli bekant med en bok och ett författarskap. För ganska många år sedan när jag också var med i en studiecirkel i Högalids församling blev vi rekommenderade att läsa Vibeke Olssons Hedningarnas förgård. Jag blev imponerad av hennes förmåga att skildra vardagslivet i antikens Rom och sätta sig in i känslor och tankar hos människor som levde för så länge sedan. I centrum står slavinnan Callistrate som föder en handikappad dotter, Sabina. Med bara en fungerande arm skulle ett barn egentligen inte få leva, men en kristen slavägare räddar mor och dotter. Boken ingår i en svit av fyra. De följande är Kvarnen och korset, Sabina och Sabina och Alexander.

Jag håller nu på och läser den andra volymen. Callistrate har avsagt sig sin kristna tro under tortyren i fängelset. Hon lever i en slavkasern med mannen Eunicius som är kvarndragare och tre barn av åtta som hon fått behålla. Hon sliter hårt med att skura och byka. Sabina arbetar i ett bageri fast hon bara är ett barn. Det är viktigt för Callistrate att dottern är arbetsduglig. För en slav är det avgörande. Hon har med hårdhet tränat henne sedan hon var mycket liten.

En  kväll när Callistrate arbetar i tvättstugan tränger genom väggen välkända ord: Tag och ät, detta är min kropp. Hon hör kvinnor be med mumlande röster. Det gör ont i henne. Hon känner sig ensam och övergiven. Nu är hon avfälling, men efter att ha åhört denna hemliga gudtjänst kan hon inte släppa tanken på Kristus. Hon är övertygad om att det är han som bevarar Sabina.

Några år senare säger en vän till mig att jag måste läsa Molnfri bombnatt. Det är en stark roman om en äldre kvinna som på sin gata i Stockholm hör skinnskallar dra förbi. De ropar Sieg heil, och hon påminns om andra världskriget i sitt hemland Tyskland då hon älskade en SS-man. Vibeke Olsson ansluter här till ämnet för sin debut som 18-åring, Ulrike och kriget.

För ett par år sen letade jag på måfå i bokhandelns hyllor. Det var ett tag sedan jag läst något som fängslade mig, och jag var utan uppslag. Då fick jag syn på Sågverksungen av Vibeke Olsson. Författarnamnet borgade för god läsning. Och när jag såg att den handlade om Svartvik och storstrejken i Sundsvall 1879 blev jag riktigt intresserad. Min farfar och hans far liksom min farmors far var sågverksarbetare. Min farfar pensionerades från Karlsvik innan den sågen lades ner som den sista på Alnön.

Sågverksungen har fått två uppföljare, Bricken på Svartvik och Sågspån och eld. En fjärde volym är på gång, enligt förlaget. Men när den kommer ut beror på hur lång tid författarens forskning tar. Jag förstår att hon går grundligt till väga. På telefon gav hon mig tips om böcker som getts ut av Sågverksfolket på Alnön. Jag lånade på Stadsbiblioteket och hittade foton både på farfar Alfred och gammelmorfar Frans.

Min farfars föräldrar kom över Bottenviken från svensk-Finland. Brickens föräldrar sökte sig söderut till kusten från Norrlands inland. Sågverken ropade efter arbetskraft. Det blev deras räddning efter storsvagåren då de fått begrava barn som dött av hunger.

Arbetarna vinner inte annat på strejken än att de visat inför sig själva och andra att de kan hålla samman. Men det är viktigt nog för rörelsens fortsatta utveckling. En annan gemenskap av betydelse är frikyrkan. Där stöttar man varandra i kampen mot spriten som förstör familjer och får folk att mista jobbet. Att vara arbetsduglig och hålla det rent och snyggt omkring sig är en moral som gäller livet. En arbetsplatsolycka ställer det på sin spets för Bricken.

Både när det handlar om romare och om Svartviksbor finns hos Vibeke Olsson personerna nära, inte bara med sitt slit och sin oro - "man kan falla handlöst" - utan också med sin längtan, kärlek och glädje. Nåden finns, menar Bricken. Det svåra måste inte alltid ha sin gång.
 


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #arbetarförfattare #kristen tro #Romerska riket
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Om Jesus
Författar-
presentation:
Jonas Gardell

Med tron mot det onda

Kommande söndag är andra söndagen i fastan. Temat för gudstjänsten är den kämpande tron.  I evangelietexten Matteus 15:21-28 möter Jesus en kanaaneisk kvinna. Hon ber honom att förbarma sig över henne. Hon har en dotter som plågas svårt av en demon. Men hon får inget svar. Lärjungarna ber Jesus att säga åt henne att gå sin väg och inte gå bakom dem och ropa. Då säger han: "Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk". Hon faller ned på knä framför Jesus och ber om hjälp. Han reagerar med orden: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna". "Nej, herre", svarar hon "men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord". Då sa Jesus till henne: "Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill". Från den stunden var hennes dotter frisk.

Det finns mycket att dryfta om den texten, vilket vi också gjorde i min bibelgrupp. En svår sak är det exkluderande inslaget. Kanaaneerna var ett ockuperat icke-israeliskt folk, och Jesus uppdrag var att rädda sina egna. Bara det! Vad händer med oss andra? kan man undra som Gardell i hans bok Om Jesus. Men mot slutet av sitt liv sänder Jesus ut lärjungarna för att frälsa all världens folk. Kanske han själv var inbegripen i en process, menar någon. Kanske inte allt stod klart för honom från början. Han anade nog att Gud ville rädda alla folk, men det skulle ske genom judarna först.

Den kanaaneiska kvinnan hörde troligen till dem som kallades otrogna, men hon hade modet att tränga sig fram. Först blir hon avvisad och blir till och med jämförd med en hund. Barnen står för Israels folk och hundarna för dem som är utanför. Men hon svarar fyndigt att hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord. En kvinna har vunnit en ordstrid med Jesus. Kan man säga att han provocerar fram hennes svar, att det är en sokratisk dialog där mästaren leder lärjungen, i det här fallet kvinnan, rätt?

Och vad tänker vi att tron är som gör att dottern blir frisk? Är den något som föds i modern? Ja, men hur kan den rädda dottern? Jesus måste väl göra under. Här som på andra ställen i Bibeln träffar han inte den person han botar.

Söndagens gammaltestamentliga text handlar om den berömda Jakobsbrottningen. Jakob slåss med Gud och ger sig inte förrän denne välsignat honom. Till den berättelsen är den kanaaneiska kvinnan en parallell. Det gäller att tjata på Gud och inte ge upp fastän han ibland verkar långt borta.

Tredje söndagen i fastan driver Jesus ut demoner (Lukas 11:14-26). I dag skulle vi säga att de som i Bibeln var besatta av demoner led av psykisk ohälsa. Men det kunde handla om andra sjukdomar också. Det speglar väl helt enkelt den tid Jesus levde i med en helt annan uppfattning om kroppen.

Demoner kan också stå för det onda som vill ta herraväldet i vårt medvetande. De knepiga orden om att en oren ande sjufaldigt kommer tillbaka om den finner det städat och snyggt tolkar vi som att det inte får vara tomt. Det gäller att bygga upp något gott som håller för nya angrepp.

En kvinna berättar att hos indianerna finns en myt om två vargar, en svart och en vit, som bor i människan och kämpar mot varandra. En liten pojke frågar medicinmannen vem som vinner. Den som du matar, blir svaret. Så bra och så tydligt! Det stämmer också med modern psykologi. När vi föder oss själva med positiva föreställningar löses de negativa upp i intet. Där kan den kristna tron vara till stor hjälp. Vi kan träna oss i tillit och segra över rädslan.


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #Jesus
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Om Jesus
Författar-
presentation:
Jonas Gardell

Tro trots allt

Jonas Gardell fungerar som djävulens advokat när han läser Nya Testamentet i sin bok Om Jesus. Han undrar själv om hans tro ska hålla för en sådan läsning. Det gör den.

När jag kommit en bit in i boken tänkte jag: Hur kan han tro på Gud? Han kommer till svårsmälta slutsatser men gör det efter att ha gått grundligt till väga. Han framhåller att han inte är någon forskare men har arbetat på sin bok i tolv år, och litteraturförteckningen är imponerande. Det handlar om att pröva den historiske Jesus mot evangeliernas, och då blir det lite svårt. Många av Jesus utsagor riktar sig till det judiska samhälle han levde i. Därmed skulle alla vi andra vara uteslutna.

Gardell nagelfar själva kärnan i budskapet, att Guds rike var omedelbart förestående. Efter Jesus död och uppståndelse väntade man på ett annat slut då han skulle återkomma. Inte heller det kom. Paulus och evangelisterna hittade därför på villkor som måste vara uppfyllda innan. I dag får vi nöja oss med argumentet att Guds tidsuppfattning är en annan än vår.

Jesus ord "Guds rike är inom er" återfinns enligt Gardell bara i Lukas och är troligen en skapelse av evangelisten själv.Varför troligen? Det får man inget svar på. Det är minst sagt tråkigt, eftersom den bibelversen är så utomordentligt tillltalande för en modern läsare.

En sak som man måste vara medveten om är naturligtvis att Nya Testamentets författare går tillbaka till det som utgör vårt Gamla Testament för att visa på det förutbestämda i Jesus gärning, lidande och död. Och själv åberopar han ofta de judiska skrifterna. Särskilt i Johannesevangeliet blir Jesus det inkarnerade ordet, visar Gardell. Hela tiden görs och sägs saker för att skriftställen ska uppfyllas. Jesus död blir en gigantisk iscensättning av symboliska handlingar.

Gardell betvivlar att Jesus dog för våra synder. Det skulle göra Gud till en bödel och människan till något orent. Det stämmer inte heller med Jesus syn på synden. Han botade och förlät sjuka, syndare och utstötta utan att något offer frambringats i templet enligt lagen. För författaren är i stället Jesus död på korset den yttersta solidariteten med mänskligheten och dess lidande: Han vet hur det är. Han har själv varit där.

Jag förstår att Gardell med sina traumatiska upplevelser och sitt utanförskap attraheras starkt av den kristna tron. Att vi inte är ensamma och inte dömda är det centrala för honom. Han är orubblig: "Det hela är omöjligt. Dock tror jag".


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #Jesus #judiska skrifterna
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Heligt år : en vandring genom kyrkoåret
Författar-
presentation:
Peter Halldorf
Inbunden
Finns i lager, 212 kr

Askonsdagen

Det är askonsdagen som inleder fastan. Bibeltexterna talar om försakelse, men det handlar inte om att avstå för att plåga sig eller för att framstå som duktig inför andra. Jesaja skriver: ”Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum”. I episteltexten framhålls att utan gärningar är tron död. Jesus säger att när man fastar ska man inte se dyster ut som hycklarna som vanställer sitt utseende för att människorna ska se att de fastar. Nej, man ska fasta i det fördolda så att bara fadern ser det.

Kanske finns det kristna miljöer där man driver sig långt i sin fasta. Men det torde vara en ytterst marginell företeelse. De flesta tänker nog över huvud taget inte på att vi är inne i fastetiden. Man tror att man följer traditionen om man börjar äta semlor på fettisdagen när det i själva verket är den enda dag man ska äta bullen.

Solidaritetstanken i fastan vill jag ansluta mig till. Att ge lite extra till en insamling är det enklaste och minst påfrestande för kroppen.

Fasta på annat sätt gör man som en förberedelse för påskens under. Genom att skala bort överkonsumtion och oväsentligheter ska man bli mindre däst och mer öppen. Man kan välja att avstå från något man brukar äta eller dricka, och man kan göra det successivt. Man börjar med att ta bort kött till exempel, sedan fisk och blir till sist vegan.

Peter Halldorf, Heligt år är vår referensbok i Högalids församling när vi följer kyrkoåret. Halldorf är pastor i Pingströrelsen men starkt engagerad i ekumeniskt arbete. Kyrkoåret har förstås inte beaktats särskilt mycket i frikyrklig tradition, men Halldorf menar att det är en andlig skattkammare som bör vara närvarande i gudtjänstlivet. Jag gav därför boken i 50-årspresent till min svåger som är medlem i en stor frikykoförsamling.

Heligt år är en värdefull och lärd vägledning som ger återblickar till den första kristna kyrkan och utblickar till katolsk och ortodox tradition. Notapparaten är omfattande. Men överkurserna kan man lämna därhän om man vill. Författarens läsning är verkligen en lectio divina, ett gudabenådat meditativt mottagande av bibelordet som möjliggör en personlig anknytning. Men det handlar inte om Ordet ensamt, hur viktigt det än är. ”Tron börjar inte med att förstå”, skriver Halldorf. ”Tron tar vi emot från kyrkan genom att vi deltar i hennes gudstjänst och med kropp och alla sinnen lär oss hennes språk.”

Under askonsdagens mässa i Ansgarskapellet får vi ett kors av aska ritat i våra pannor. Det är en påminnelse om vår förgänglighet men också ett tecken för nytt liv och hopp.


Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #askonsdagen
Kommentera /Visa 1 kommentarer

Anmäl textfel

 LitteraturMagazinets bloggar 

 

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

Aktuella recensioner

Tunn linje mellan framgång och katastrof

Recension: Fallet av Lars Wilderäng

En bok om det obeständiga

Recension: Den tunna isen av Lena Einhorn

Kärnfullt när bok blir serie

Recension: Guldkompassen 1 av Stéphane Melchior

Välkommen till Franks värld

Recension: Planeten Frank av David Yoon

Tät relationsroman där vemodet får ta plats

Recension: Sent på dagen av Tessa Hadley

Kristoffer Bark - lite blekare än Maria Wern

Recension: Dotter saknad av Anna Jansson

Hur var Förintelsen möjlig?

Recension: Varför kunde det ske? : det finns många förklaringar till Förintelsen av Barbro Eberan

En Mann för vår tid

Recension: Fyra noveller : Tonio Kröger ; Tristan ; Döden i Venedig ; Mario och trollkarlen av Thomas Mann

En nessersk feelgood

Recension: Halvmördaren : Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv av Håkan Nesser

Från Sargassohavet och tillbaka igen

Recension: Ålevangeliet : Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk av Patrik Svensson
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB