Recension av Min vän Charlotte, E.B White

Odödlig barnboksklassiker

om jag någon gång läser den här boken för några små barn så tänker jag definitivt ändra slutet själv"

Bok- presentation:	Min vän Charlotte
Författar- presentation:	E.B White
Förlag:	Rabén & Sjögren

Flickan Fern, 8 år, räddar en svag griskulting från att gå en för tidig död till mötes, hon föder upp den med nappflaska och den följer henne överallt. När grisen, som döpt sill Wilbur, blir för stor så tvingar hennes föräldrar att sälja den till sin morbror och den flyttar in på hans farm. Hon besöker Wilbur så ofta hon kan och kan på barns vis förstå det som sägs i ladan. Wilbur saknar Fern men blir vän med en spindel, Charlotte, och trivs rätt bra i sitt nya hem. Snart kommer de dock på att när sommaren är över så kommer julen och då är det Wilbur som står för fiolerna. Wilbur blir förtvivlad och Charlotte bestämmer sig för att försöka rädda hans liv. Efter mycket funderande så kommer hon fram till att det enda sättet att göra det är att övertyga alla om att det är något extra med Wilbur och det gör man enkelt genom att väva in ord i spindelnätet och på så sätt skapa ”mirakel”. Det går strålande och Wilbur blir en kändis, tas till den stora jordbruksmarknaden, vinner pris och undgår på så sätt slakt. Charlotte, nu en gammal spindel, dör men lämnar sina ägg med Wilbur som tar hand om dem och ser till hennes avkommor är säkra för all framtid.

Jag gillade verkligen den här berättelsen, den är både söt och underfundig. Men, något som stör mig helt enormt är hur flickan Fern porträtteras i slutet. Nu saknades det visserligen ett par sidor i mitt exemplar av boken (s. 157-160), men jag kan inte missa att Fern, som i början av boken handmatar den lilla grisen, sedan sitter i timmar i ladugården och förstår och lyssnar på allt vad djuren säger (hennes mamma går till och med till doktorn för att hon är så orolig för att flickan hänger med DJUR, och inte med pojkar...) och lider med Wilbur inför hans framtid, tappar intresset totalt för grisens öde mot slutet. På marknadens andra dag, då Wilbur skall få priset som förmodligen räddar hans liv, då står hon otaliga gånger och rycker sin mor i kjolen för att få pengar för att kunna åka karusell med sin killkompis (svärmeri?) och i efterhand när hon tänkte tillbaka på marknaden så är det som är hennes viktigaste minne. Inte att Wilburs liv räddades. Till och med hennes bror tänker mer på grisen i slutet.

Skall det här vara någon slags påpekande att flickor, när de växer upp bara springer efter pojkar och tappar fokus på det som är ”viktigt i livet”? Att flickor kan tillåtas att hålla på och fjanta sig med djuren tills de blir stora och mogna och får annat att tänka på? Att de inte kan fokusera alltför länge på samma sak?

Något som jag finner oerhört fascinerande är beskrivningen av hur vissa barn i litteratur som upplever fantastiska saker (hey, du kan höra konversationen mellan grisen, spindeln, råttan och gässen, det skulle i alla fall jag minnas livet ut!) glömmer bort det när de skall bli mer vuxna? Fern hittar grabben och skiter helt plötsligt totalt i att hon under flera månader har kunnat hör Wilburs innersta tankar, hans rädsla för döden och hur Charlotte har strävat för att rädda honom. Detta utan att författaren på något sätt går närmare in på det, helt plösligt är det bara inte intressant längre, jag hinner inte ens med i svängarna. Jag drar automatiskt till Susan i Narniaböckerna, som i sista boken, "Den Sista Striden", visar sig vara tvivlaren och svikaren, som har tappat tron på Narnia (trots att hon besökt landet två gånger, bott där en längre period samt är drottning i landet) och inte längre håller på med sådana fjanterier, utan ägnar sig åt att vara förnuftig och springa efter pojkar. Även i den boken så avpolletteras hon oerhört fort och relativt smärtfritt (ingen verkar direkt sakna henne – hur skall Hollywood, som har blåst upp hennes betydelse, lösa det problemet om de väljer att filma det?), abrupt för läsaren. Jag vet att jag inte är den enda som uppfattar det som så – författaren Neil Gaiman störde sig oerhört mycket på hur hon försvann ur historien och har skrivit en novell (som jag inte minns namnet på just nu) om den medelålders Susan och hennes ensamhet efter det att resten av familjen dör i en tågolycka och hamnar i Narnia. Det kan inte vara roligt att leva kvar och leva med de tvivlen fór resten av livet....

I båda fallen är det flickor som hittar andra intressen, någon slags kompensation för att de har varit så insiktsfulla och mänskliga innan? Mycket intressant i alla fall, och om jag någon gång läser den här boken för några små barn så tänker jag definitivt ändra slutet själv och berätta att Fern var överlycklig över den underbara räddningen av Wilbur. Så det så!

Mottagen: 18 februari 2012

Skriv din kommentar

E.B White

E.B White var en amerikansk författare och poet. Han har skrivit många av USAs mest kände barnböcker, bland annat "Charlotte's Web", "Stuart Little" och "The Trumpet of the Swan", samtliga dessa har även filmatiserats i stora produktioner.

Läs mer...