Recension av Den kalla elden, Arnaldur Indridason

En ung kvinnas försvinnande oroar

inte så spännande som jag vill att en deckare ska vara, men intressant och litteratur av god kvalitet"

Bok- presentation:	Den kalla elden
Författar- presentation:	Arnaldur Indridason
Utgiv.år:	2012
Förlag:	Norstedts

I en intervju har författaren sagt att hans huvudperson måste vara olycklig, för lyckliga människor är inte intressanta. Det ligger något i det.

Arnaldur Indridasons romangestalt Erlendur plågas av barndomsminnet av att den yngre brodern aldrig återfanns efter det att fadern och de två pojkarna överraskats av snöstormen. De kom ifrån varandra och Erlendur och fadern överlevde med knapp marginal, svårt nedkylda.

Erlendur är en komplicerad, men målmedveten människa och hans dysterhet genomsyrar romanerna. Här är det inte bara huvudpersonen som är dyster, utan även det isländska landskapet, som i författarens böcker många gånger är ogästvänligt och grått, men det är också vilt och vackert. Människorna är inbundna och tillbakadragna. Ändå dyker det upp ljusglimtar i melankolin och människor och natur beskrivs på ett sätt som genererar bilder i min fantasi. Jag vet precis hur allt ser ut, jag ser människornas gester och minspel, tror jag i alla fall, och jag låter min inlevelseförmåga få låna gestaltning av äldre människor i min barndom.

Trots att boken klassas som en deckare är den inte direkt så spännande som jag vill att en deckare ska vara, men den är intressant och den är litteratur av god kvalitet. I den här berättelsen jagas inte en mördare för att denne ska få sitt straff, i alla fall inte en nu levande sådan. När huvudpersonen gör sina vandringar, ständigt letande efter kvarlevor efter sin lille bror, möter han en rävjägare och de börjar prata om tragedin i Erlendurs barndom. De samtalar också om andra försvinnanden, som skett i de oväder och snöstormar som kommer oerhört snabbt och hårt drabbar den, som råkar befinna sig ute på heden. Under krigstiden hamnade en hel trupp engelska soldater i ovädret och lokalbefolkningen samlades för att hjälpa, trots detta omkom flera soldater. I samma snöstorm, i januari 1942, försvann en ung kvinna på väg till sin mor. Det är detta försvinnande som intresserar Erlendur i den här boken och han börjar leta upp människor som kommer ihåg den unga kvinnan eller hört berättas om hennes öde. Han stöter på olika berättelser och även uppgifter om att kvinnan inte fått frid, utan hemsökt och kanske låg bakom den olycka som tog hennes mans liv. Berättelser om ockulta ting har alltid funnits här, som ett sätt att förklara det man inte omedelbart förstår.

Erlendur åker tillbaka till barndomshemmet, nu en ödegård, och övernattar i ett utkylt hus där dörren inte längre går att stänga. Naturen är på väg in i den isländska vinterdvalan. Han lever som en uteliggare, men samlar på något sätt här krafter att gå vidare. Det är kallt. Han vet och kan allt om kyla och förfrysning, om hettan som drabbar offret när kroppens termostat slås ut och gör att människor, som håller på att förfrysa, sliter av sig sina kläder. Det är den hettan som kallas ”den kalla elden” och fått ge namn åt romanen. Natt efter natt i ödehuset besöks han av drömmar om att kroppen kyls ner, nästan intill dödens vila, och till honom kommer även en drömgestalt, en vandrare med en okänd följeslagare. Drömmarna är inte otäcka och kanske, kanske är följeslagaren hans lille bror.

Det är en suggestiv och välskriven berättelse. Ett återkommande tema i Arnaldur Indriðasons böcker är att det förflutna påverkar människan i nutid, det som händer nu har ofta sina rötter längre bak eller till och med långt bak i tiden. Så även här, där den gamla Ezra levt sitt liv i ensamhet, ovisshet och vånda, men trots det inte välkomnar Erlendurs frågor och nyfikenhet. Ezra hamrar på sin torrfisk och väntar bara på döden som en befriare.

Är det alltid rätt att gräva i det förflutna? Behöver vi svar för att gå vidare, eller är det bättre att låta det gamla vara glömt. Rättfärdigar omständigheterna människans illgärningar? Det får läsaren själv avgöra.

Mottagen: 2 oktober 2012

Skriv din kommentar

litteraturmagazinet.article_153970.comments

Anmäl textfel