Anne-Charlotte Östman
Nominerad till Årets bok 2025
"Fiskarens gåva" är en imponerande romandebut som har nominerats till Årets bok 2025. Julia R. Kelly har skildrat ett skotskt kvinnoöde kring 1900. Dorothy kommer till det lilla fiskeläget Skerry i Skottland för att arbeta som lärare. Det blir en prövning. Barnen är bråkiga och oförskämda. Inte är det bättre med de kvinnliga invånarna i den lilla staden. De uppfattar Dorothy som högfärdig. Ska hon komma hit och göra sig till?
Snarare är den unga läraren en osäker person som präglats av en sträng mor. Hon har nära till både skuld- och skamkänslor. Vad ska folk säga? är en bärande tanke i Skerry. Det är förödande för Dorothys gryende förälskelse i fiskaren Joseph. De skvallrande kvinnorösterna har bestämt att han är ägnad för en annan.
Dorothys liv är hårt. Hon förlorar ett barn till havet. En stormig vinternatt många år senare spolas en levande pojke upp på stranden. Han är i samma ålder som hennes Moses var när han försvann. Kyrkoherden ber henne ta hand om den okända medan föräldrarna letas upp. Det väcker minnen från det förflutna både hos Dorothy och andra invånare. Begravda hemligheter kommer i dagen.
Är det möjligt att lägga ifrån sig det förflutnas börda? Kan Dorothys hjärta äntligen öppna sig? "Fiskarens gåva" är en fin berättelse om kärlek och sorg, ackompanjerad av havets vågor och himlavalvets skiftningar..
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Årets bok 2025
Kommentera
Mattias Lönnebo
Ett magiskt bibliotek
The Book That Wouldn’t Burn av Mark Lawrence
Det finns oförglömliga berättelser, och jag vågar påstå att denna är en sådan.
Förlagets text:
A boy has lived his whole life trapped within a vast library, older than empires and larger than cities. A girl has spent hers in a tiny settlement out on the Dust where nightmares stalk and no one goes. The world has never even noticed them. That's about to change.Their stories spiral around each other, across worlds and time. This is a tale of truth and lies and hearts, and the blurring of one into another. A journey on which knowledge erodes certainty, and on which, though the pen may be mightier than the sword, blood will be spilled and cities burned.
Som så ofta när genren är fantasy/science fiction så har verket inte översatts till svenska. Men om man inte har något emot att läsa på engelska så vill jag varmt rekommendera den. Berättelsen börjar ute i öknen där en ung flicka lever sitt ytterst spartanska och hårda liv. Plötsligt inträffar katastrofen och hennes by angrips av fiendevarelser som dödar alla utom en del barn som förs bort som slavar eller mat. (Det är oklart.) Det känns igen från andra berättelser, och jag suckar och funderar över hur författaren tänker förnya konceptet. Flicka kidnappas. Hur ska hon kämpa sig fram genom en värld där alla tycks vara emot henne? Please, kill your darlings ...
Men det blir ingen dussinberättelse. Istället förs vi in i en värld där ett surrealistiskt bibliotek, större än städer, spelar en avgörande roll. Människor och varelser befolkar detta förunderliga och farliga bibliotek, som för somliga är ett fängelse, men som för andra blir vägen till frihet och räddning.
Detta är en filosofisk fantastisk berättelse om livets villkor, välskriven, originell och intelligent, och det ska bli spännande att läsa författarens fortsatta verk i "The Library Trilogy".
Avdelning: Fantastik Taggar: #bibliotek #magi #tidsresor #portaler
Kommentera
Mattias Lönnebo
Phantasm en kultfilm
Phantasm från 1979 (Skräck i natten). Jag hörde ett rykte att ingen skräckfilmälskare borde missa att se Phantasm, en kultrulle från 1979. Den fick dessutom uppföljare.
Avdelning: Skräck Taggar: #skräckfilm. b-film #skräck
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ny mästare på spänning
Tina Trender tilldelades 2024 Crimetime Award för sin debut "En bra man". Den har jag inte läst men blev glatt överraskad av uppföljaren "Allt är perfekt". Så roligt det ska bli att följa denna författare!
Psykologisk spänning handlar det om i "Allt är perfekt". Linn lever i ett tryggt förhållande med Clas, ett efterlängtat barn är på väg, och de ska flytta in i ett nytt hus. Men med en vänförfrågan på Facebook börjar en krypande oro, vars utveckling vi får följa. Vi förstår att Linn försökt lägga en mörk sanning bakom sig. Hon har kämpat för att bli den hon är i dag. Nu hotar Eivi, som en gång var hennes närmaste vän, att rasera den nya fasaden.
Trender driver skickligt intrigen framåt. Linns psykologiska drama flyttar in i läsaren. Slutet är genialt.
Avdelning: Spänning Taggar: #psykologisk thriller
Kommentera
Mattias Lönnebo
AI-genererad litteratur
Vad är egentligen litteratur och kultur? Det är kanske den grundläggande frågan nu när det visar sig att allt fler böcker är illustrerade eller skrivan av AI. Vi har till och med exempel när författaren är AI-genererad. "Familjen Nilsson och den mystiska appen" är enligt SVT helt genererad av AI. Till och med Lova Ängsryd författaren, är påhittad av AI. (Illustrationen ovan är även den AI-genererad.)
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Ai-genererad. aiböcker #konst
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ett nytt författarskap att följa
Jag fick en bok från Historiska media, "En god far". Författaren Jenny Elfving var för mig okänd. Hon är lärare i svenska och kreativt skrivande på Handelshögskolan i Stockholm och har kommit ut med en bok tidigare, "Revor av ljus". I "En god far" spelar ett mentalsjukhus en stor roll. Slumpen gjorde att jag läste den efter Sara Stridsbergs "Beckomberga".
Jenny Elfving har en tydligare realistisk ambition. Hon har gjort noggrann research. Jag tror inte att hennes bok har en självbiografisk bakgrund som Stridsberg har i sitt författarskap. Handlingen utspelar sig i Härnösand på två tidsplan. På 1930-talet lever Wilhelm Grenkvist. Den 26 maj 1936 skriver han in sig på Gådeå sjukhus. Han plågas av skuldkänslor gentemot sin dotter, mycket på grund av sin homosexualitet. Han har varit gift, men hustrun är död. Överläkaren Broman tar emot honom på ett fint, inkännande sätt. Men efter en tragisk händelse på sjukhuset inträder en ny läkare, Videgård. Han bedriver "aversionsterapi" med elchocker kopplade till bilder på homosexuella handlingar. Det förevisas som en modern metod som lyckas "bota" patienter. Wilhelm som tillfrisknat och snart ska skrivas ut faller ner i en avgrund.
Koppling till Gådeå har på 1990-talet den unga Mia som arbetar som servitris. Hon har fått ett tillfälligt boende i det f d mentalsjukhuset i väntan på att det ska rivas. Vid sidan om jobbet är hon vägledare för människor som vill ha kontakt med sina döda släktingar. Hon börjar emellertid känna att hon lurar dem och börjar i stället söka i arkiv för att reda ut saker som trycker dem. Vägarna för henne till Ivan. Han och Wilhelm var två älskande som kom bort ifrån varandra. Ivan visar sig vara farfar tilll Erik som är Mias nya pojkvän. Detta är förstås ganska osannolikt men bidrar till att trådarna i "En god far" går ihop.
Jenny Elfving skildrar insiktsfullt och humant patienterna på Gådeå, dock utan att väja för de risker som Bromans friare behandling innebär. Jag har fått ett nytt författarskap att följa.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #homosexualitet #mentalsjukhus
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Stockholm läser "Beckomberga"
Varje år utses en Stockholm läser-bok. 2025 är det Sara Stridsbergs "Beckomberga - Ode till min familj" som kom ut första gången 2014. Nu finns en nytryckt pocketutgåva att köpa billigt på Stockholms stadsbibliotek som anordnar samtalsmöten kring boken.
Jag läste den när den kom ut första gången. Då blev jag besviken. Jag trodde att det skulle vara en realistisk beskrivning av miljön och patienterna inne på Beckomberga mentalsjukhus som stängdes 1995 i samband med den nya psykiatrireformen. Inför min omläsning hade jag andra förväntningar och kunde lättare acceptera det poetiska språket och den lite drömska stämningen.
I dag var jag med på mötet på Hornstulls bibliotek. Jag bor nästan vägg i vägg med det. Lyxigt. Två bibliotekarier ledde samtalet. Fyra damer och en man deltog. Vi pratade om ett viktigt ämne i Stridsbergs författarskap: att rädda någon. I "Beckomberga" handlar det om fadern som är intagen. Han kallas Jim. Den unga dottern Jackie tillbringar mycket av sin tid hos honom. Efter att hustrun Lone lämnat honom har han tappat taget i tillvaron. Lone är ofta bortrest i sitt arbete, så Jackie lämnas ensam. Hon lär känna Jims medpatienter. Med Paul som är betydligt äldre får Jackie ett förhållande som vi i samtalsgruppen får svårt att ta till oss. Läkaren Edward är också en gränsöverskridande figur som tar med sig utvalda patienter i sin bil för att de ska kunna förlusta sig inne i stan. Är han en god eller en ond person? frågar en av deltagarna i diskussionen. Det är på det stora hela svårt att låsa in romanfigurerna i sådana kriterier.
Vi blev nog ganska överens om att "Beckomberga" är en bok för personer som läser mycket. Den är inte helt lätt att ta till sig. Ett par stycken av oss tyckte riktigt mycket om den. Jag tyckte den var intressant och hade lättare att ta till mig den i min andra läsning. Men jag blev inte hundra procent tagen av handlingen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #mentalsjukhus
Kommentera
Mattias Lönnebo
Mer Star Wars än Stiftelse? Stiftelsen som bok och TV-serie
Jag har just avnjutit Isaac Asimovs Stiftelsen som TV-serie. Den är producerad av David S. Goyer och Josh Friedman för Apple+
Avdelning: Fantastik Taggar: #science fiction #TV-.serie #rymden #Hari Seldon
Kommentera
Mattias Lönnebo
Att redigera sin text
Det oundvikliga är här. Boken är färdig men ändå inte. Det gedigna redigeringsarbetet återstår.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #skriva #författare #redigering
Kommentera
Mattias Lönnebo
Piranesi
En fantastisk roman om en man utan minne. Han befinner sig på en mystisk plats bestående av stora rum och salar fyllda med statyer och sjöfåglar. Mysteriet tätnar och upplösningen är dramatisk. Mycket originell och annorlunda bok som av mig får högsta betyg.
Avdelning: Fantastik Taggar: #surrealism #mysterium
Kommentera
Mattias Lönnebo
Gaimans fall?
Neil Gaiman är en världsberömd författare som skrivit manus till åtskilliga hyllade filmer och TV-serie och många romaner. Han är framför allt känd för sin översvallande fantasi och provokativa humor. Coraline, Goda omen och Amerikanska gudar finns på de flesta bibliotek och i bokhandeln. För att inte tala om serierna på Netflix oxh andra strömningstjänster.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #övergrepp #sex #fantasy #TV-serier
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Döende med press på de anhöriga
Kanske det är eftersom jag är 70 plus som jag vill läsa böcker som Ulla-Maria Anderssons “Medan tid fanns”. Det är anteckningar från hennes sista år i livet när cancern övergår från begränsad till spridd och obotlig.
Ulla-Maria Andersson har tagit som sin livsuppgift att berätta om kvinnornas hårda liv i släkten. Senast 2022 kom “Skamluvan”. Det skulle bli en serie som olyckligtvis fick avslutas innan den var färdig på grund av sjukdomen. Själv hade hon en svår tillvaro med missbruk som hon emellertid kunde ta sig ur. Men dottern som medverkar i “Medan tid fanns” kunde hon ta till sig först när denna var 13 år. Den täta relation som skapats mellan mor och dotter efter det spelar stor roll i boken. På den följer också förhållandet till dotterns döttrar.
Trots att författaren bara fyller 66 i boken har hon redan barnbarn som är på väg ut i vuxenlivet. Den äldsta dotterdottern har just flyttat samman med en pojkvän, trivs med sin nya bostad och älskar sitt jobb. Det är med vånda mormodern kommer hem till henne för att berätta om sin cancer. Det är en scen jag reagerar på. Varför måste flickans lycka krossas? Varför inte gå försiktigare fram? När Anna Hedenmo intervjuar Elisabeth Olsson om hennes cancer säger hon att hon ger sina vuxna barn lite lagom bitar om vad som händer. Till exempel berättar hon att hon fått en ny bättre medicin.
I “Medan tid fanns” trycks det, enligt min mening, för mycket på alla viktiga samtal som ska hållas. Inget ska vara osagt när döden slår till. Förklaringen kan förstås finnas i Ulla-Maria Anderssons och dottern Sofies tidigare såriga historia. Men en sådan hållning lägger stor press på de anhöriga.
“Medan tid fanns” är tunn till formatet, och det finns inget i den som jag kan ta till mig. Man läser en sådan bok för att få tröst och visdom. Jag tror att Ulla-Maria Andersson mest skrev den för sig själv, för att trots allt få ha skrivandet kvar en tid. Och det är fullt begripligt.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #cancer #döende
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Edith Södergran, poet för en ny kvinna
Det är hundra år sedan den finlandssvenska poeten Edith Södergran dog. Hon var sjuk i tuberkulos och blev bara 31 år gammal. Agneta Rahikainen har forskat om Södergran i många år och skrivit flera böcker om henne. Finska Schildts & Söderströms ger nu ut “Edith Södergran. Stjärnfångerskan” som är en förkortad version av Rahikainens omfattande biograf från 2014, “Kampen om Edith”.
När Edith Södergran föddes 1892 var Finland ett storfurstendöme inom det ryska riket. Södergran växte upp i Sankt Petersburg, den dåvarande ryska huvudstaden, som var Europas fjärde största stad. Hon levde i en flerspråkig miljö och växlade mellan svenska, tyska, franska, engelska, finska och ryska. Hon valde modersmålet för sin diktning. Svenskan var hennes känslas språk, men det var det enda som hon inte fått någon undervisning i.
Hon förberedde sin debut med “Dikter” 1915 genom att skaffa sig svenskspråkiga litterära kontakter i Helsingfors. Dikterna fanns samlade i hennes berömda vaxdukshäfte. Vid 16 års ålder diagnosticerades Södergran med lungsot, och då började hennes sanatorievistelser i Finland och Schweiz. Där fick hon och andra författare konstnärlig och intellektuell näring genom diverse kulturella evenemang och samtal med övriga patienter.
Bara det faktum att Södergran skrev på fri vers väckte uppseende. Några recensenter menade att hennes dikter saknade förnuft, de var “rena vansinnet” och blev kallade “dårdikter”. Men dessa epitet kom från vanliga journalister. Författare och kritiker beskrev henne som en djärv och originell skald. Det var en symbolisk och futuristisk lyrik med musikalisk träffsäkerhet. Ungefär så lät det.
En ny kvinna introducerades, som i dikten “Vierge moderne”: “Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum / Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut”. I debutsamlingen handlar det också om kärleksmöten som leder till besvikelse. I “Dagen svalnar” finns de ofta citerade orden “Du sökte en blomma / och fann en frukt. / Du sökte en källa / och fann ett hav. / Du sökte en kvinna / och fann en själ - /du är besviken.”
Södergran och modern hade flyttat hem till Raviola långt före ryska revolutionen 1917, men deras ekonomi förändrades dramatiskt då deras ryska och ukrainska aktier förlorade sitt värde. Det finska inbördeskriget gjorde inte läget bättre.
Under sitt diktarliv växlade Södergran stilar mellan symbolism, expressionism och naturlyrik och lät sig inspireras av olika författare och filosofer som Nietzsche och antroposofen Rudolf Steiner. Hon var krävande som vän. Hon förväntade sig till exempel att väninnan Hagar Olsson skulle vara lika entusiastisk inför varje växling. Hon beklagade sig över att Hagar skrev för sällan och inte besökte henne tillräckligt ofta. Hon förärade väninnan en ärvd ring som ett bevis för deras systerskap och för att binda dem närmare varandra. Och faktiskt fick Hagar Olsson med sig systerringen i graven 1978.
Avdelning: Fakta Taggar: #lyrik #biografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
IB, en smutsig affär
För femtio år sedan, 1973, avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt den hemliga spionbyrån IB i artiklar i vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront. I januari året därpå dömdes de båda tillsammans med visselblåsaren Håkan Isacson till ett års fängelse vardera. Det blev ett brottmål i stället för ett tryckfrihetsmål. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen har senare kritiserats för att inte de inte försökte få JK att ta upp det som ett sådant.
Guillou, Bratt och Isacson anklagades för att ha haft ett indirekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda, och ÖB menade att avslöjandet varit till men för landets försvar. Anna-Lena Lodenius ger oss i “Spionjakt i folkhemmet. Ett halvsekel med IB-affären” en god, detaljerad och väldokumenterad genomgång.
Avdelning: Fakta Taggar: #spionage #åsiktsregistrering #journalistik
Kommentera
Mattias Lönnebo
Karaktärsdaning
Något som är avgörande för en god berättelse är att skapa intressanta och engagerande karaktärer. Och ett sätt att fördjupa dem är ställa frågor till dem. Ett slags tänkt intervju alltså. Varför ska man behöva veta så mycket om deras bakgrund och inre liv? Jo, för även om detta inte alls nämns i berättelsen, så påverkar det hur dina karaktärer beter sig, och hur de reagerar i olika situationer. Här kommer några exempel på frågor som man kan använda sig av:
Avdelning: Skriv! Taggar: #denförstasången #karaktärer #skrivtips #fantasy #mattiaslonnebo #intervju
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Efter entimmesboken kommer halvtimmesboken
Annie Ernaux senaste roman “Le jeune homme” utkom i Frankrike 2022, samma år som hon tilldelades Nobelpriset. Nu har Norstedts gett ut “Den unge mannen” i Maria Björkmans översättning. Ernaux böcker är oftast tunna, och denna är tunnast av dem alla. “Sinnenas tid” om en passionerad kärlekshistoria med en gift man tog en timma att läsa, “Den unge mannen” en halvtimma. Den består av 35 sidor spatiös text och kostar 269 kr i Akademibokhandeln – för att ge ett exempel.
Jag förundras över dessa små böcker och tunna självbiografiska berättelser som kallas romaner. I denna senaste inleder Ernaux i 60-årsåldern en relation med en student. Det nya förhållandet lägger sig som en palimpsest över förfluten tid, skriver hon. Palimpsest är en handskrift, där den ursprungliga texten raderats och ersatts med en ny. Hon förs tillbaka till sin ungdoms sängar. Det var på den tiden hon genomgick en illegal abort, och dessa hågkomster sätter i gång skrivandet av “Omständigheter” (2022). Den unge älskaren får fungera som en tidsöppnare för henne. När hon skrivit klart “Omständigheter” gör hon sig av med honom som hon gjorde med fostret. Det skriver hon själv. Ska det läsas som ett raffinerat uttryck för skriftens förhållande till livet? Eller det vanliga om författaren som en kannibal?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #Nobelpriset
Kommentera
Mattias Lönnebo
Episk science fiction
Adrian Tchaikovsky avslutar sin rymdopera i serien ”The Final Architecture” med ”Lords of Uncreation”.
Avdelning: Fantastik Taggar: #rymden #aliens #robotar
Kommentera
Mattias Lönnebo
Episk fantasy i en antik värld
Min roman “Den första sången” utspelar sig i en värld som är starkt inspirerad av antikens länder. Det gäller inte bara de fiktiva städerna och miljöerna, värderingar, kulturen och kulten, utan även mytoligien. Själva boktiten “Den första sången” är identisk med namnet på den första strofen i Homeros Iliaden. I min bok är det namnet på skapelsens sång, ur vilken allt, även gudarna, är sprunget. Och oroa er inte: den är skriven med normal prosa och inte på hexameter!
Avdelning: Fantastik Taggar: #romarriket #magi #gladiatorer #queer #episk
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Jörn Donners änka rotar i lådorna
Jag känner mig tom när jag slår igen Philip Teirs bok “J & B. Scener ur ett skenäktenskap”. Det handlar om Jörn Donners och Bitte Westerlunds äktenskap. Inget ont om författaren. Han har gjort sitt bästa utifrån intervjuer och arkivmaterial. Men vad jag får ut av läsningen är skvaller – sant förvisso - kring en provokativ person.
Finlandssvenska Jörn Donner, som dog för några år sedan, var i sitt tredje äktenskap gift med den betydligt yngre Bitte. Han hade tre söner tidigare, och med Bitte blev han far till ytterligare två. Donner var författare och filmproducent – fick en Oscar för “Fanny och Alexander” - och sedermera politiker i den finska riksdagen och Europaparlamentet. För svenskar i min ålder var han en bullrig person som satt och rökte och drack whisky i svensk tv. Favoritsorten var den simpla J & B. Den kan hänföras till titeln på boken men också till initialerna i makarnas förnamn.
Jörn Donner hade många kvinnor. Han brände upp brev, men många mejl fanns kvar efter hans bortgång. Änkan Bitte har blivit besatt av att forska kring hans otrohet. Hon kan inte sluta att rota i lådorna, skriver Teir. Donners stora hemlighet var en kvinna – ej nämnd vid namn – bosatt i Sverige som han upprätthöll en relation med i 50 år, ända fram till sin död. Vi har väl knullat i varje svensk stad, skrev han till henne. När han låg på sin dödsbädd undanbad han sig besök av familjen den dag, då han hade kallat till sig sin svenska kärlek. Hon dök också upp vid hans sida.
Vi får emellertid veta att Donner var oromantisk och en dålig älskare. Han hoppade över förspelet. Det vittnar några kvinnor om. Äktenskapet med Bitte kallade han för ett konvenansäktenskap, eftersom de gifte sig av praktiska och ekonomiska skäl när han blev utnämnd till finsk generalkonsul i Los Angeles. Där fick hustrun användning för sin imponerande förmåga att föra samman människor.
Det blir förstås övervägande “J” i “J & B”. Det är det som hustrun och Philip Teir får fram om honom som är ämnet för boken. Men ett antal familjefoton finns med. Läsaren undrar hur Bitte Westerlund har kunnat hålla ut i den form av äktenskap som de hade. Redan innan hon fyllde 40 var deras sexliv på sparlåga. En väninna till Bitte menar att makarna hade samma typ av temperament. De var burdusa båda två, och det fanns något provocerande även i hustrun. För den unga Bitte innebar förhållandet med Donner att den stora världen öppnades.
Jag tycker synd om författaren som lagt ned så mycket arbete på en välskriven bok. Innan Philip Teir hunnit avsluta projektet ger Bitte en intervju i Hufvudstadsbladet som avslöjar vad de kommit fram till. Det var inte så det var tänkt, konstaterar han.
Avdelning: Fakta Taggar: #sjjälvbiografi
Kommentera
Mattias Lönnebo
Straff
Straff, av Ann-Helen Laestadius är utan tvekan en mycket viktig bok, som speglar en av folkhemmets avigsidor, rädslan för det avvikande. Utan att gå in på rasbiologin och J-stämpeln i passen (för att vi inte ville ha hit judiska flyktingar) så handlade folkhemmet mycket om trygghet. Inget skulle störa samhällsprojektet. Det som sågs som för avvikande skulle assimileras bort eller utbildas bort. Inte minst samerna drabbades av detta. Det här var en allmän trend under den här tiden av 1900-talet, och inte unikt för Sverige. Men det är utmärkt att Ann-Helen Laestadius sätter ljuset på historien och drar ut det i det allmänna medvetandet och i skönlitteraturens form gör det begripligt för fler.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #samer #straff #kolonialism
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ny mysdeckare av Nesser
Dyker det upp en ny Håkan Nesser-deckare måste jag kasta mig över den. Den senaste boken har titeln “Det kom ett brev från München”, och den får sin förklaring först på slutet.
Det är en riktig mysdeckare som påminner om Agatha Christie. Det är den åttonde med kriminalkommissarie Gunnar Barbarotti. Närmaste medarbetare är Eva Backman som tillika är hans sambo.
Handlingen utspelar sig under coronaåret 2020. En känd konstnär, Ludvig Rute, bjuder trots alla restriktioner in sina syskon till julfirande på en avlägsen ort. De har inte setts på många år, och stämningen är spänd. Vad vill han dem? Ännu värre blir det när ett mord inträffar under julnatten. Är det en utomstående gärningsman? Eller har vi att göra med det slutna rummets gåta? Finns gärningsmannen i den församlade familjen?
Det är alltid trivsamt att läsa Nesser och de småroliga dialogerna mellan kollegerna. Fallet med till slut tre döda är dock svårlöst. Trots reservationer beslutar sig Barbarottis och Backmans chef Stig Stigman för att betrakta det som polisiärt uppklarat. Då kommer det ett brev...
Avdelning: Spänning Taggar: #coronatid
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Israel och Palestina - en olöslig konflikt
I dagarna hör vi talas om israeliska militärens raider in på den ockuperade Västbanken. Människor dör och skadas. Konflikten mellan Israel och Palestina förefaller olöslig. Den nuvarande regeringen med premiärminister Benjamin Netanyahu är den mest högerextrema som funnits i landets historia. Det skriver Ingmar Karlsson i boken “Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia”. Han har gett ut flera böcker om Mellanöstern och varit bosatt i bland annat Turkiet och Syrien i egenskap av diplomat.
Karlsson tecknar bakgrunden till dagens situation. Han börjar med Bibeln, utifrån vilken man kan konstatera att Israel var en enhetlig stat bara under 70 år, cirka 1000 år f Kr. Efter Osmanska rikets fall efter första världskriget delade Frankrike och Storbritannien upp arabvärlden emellan sig. Palestina blev ett brittiskt protektorat, och man tillät judar att bosätta sig där.
Den judiska nationalismen, sionismen, fick efterhand allt större betydelse. 1948, efter andra världskriget och Förintelsen, utropade staten Israel sin självständighet. Det ledde till våldshandlingar från båda sidor. Palestinier drevs från sina hem. I och med sexdagarskriget 1967 lade Israel under sig Gaza och Västbanken.
Ingmar Karlsson tar upp otaliga förhandlingsturer och dokument som jag inte kan sammanfatta här. Geografiska namn, personer och årtal surrar i mitt huvud. Författaren borde ha underlättat för läsaren, sorterat materialet och hållit linjerna tydligare i sin framställning.
Efter självständighetsförklaringen och oroligheterna som följde utsågs Folke Bernadotte till FN:s medlare. I en rapport skrev han att gränserna borde dras mer rättvist mellan Israel och Palestina. Dagen efter publiceringen blev han skjuten till döds i Jerusalem. Den judiska Sternligan var förövarna. Dess ledare Yitzhak Shamir blev Israels premiärminister på 1980-talet.
I dag bor tio procent av Israels judiska befolkning på ockuperad mark. Bosättarna på Västbanken har alla rättigheter men inga skyldigheter. Vägar kors och tvärs delar upp de palestinska områdena, vilket leder till förnedrande kontroller och orimligt långa resor.
USA:s tidigare president Jimmy Carter gav 2007 ut boken “Palestine: peace not apartheid” som fick hård kritik. Nu, “30 år efter de avtal som skulle bereda väg för en tvåstatslösning, går den israeliska ockupationspolitiken i många avseenden längre än vad apartheidregimen i Sydafrika gjorde”. Det menar Ingmar Karlsson. “Palestinier kan göras hemlösa och fördrivas om någon familjemedlem misstänks för terrorverksamhet. Israels förstörelse av palestinska hem i stor skala, utplåningen av jordbruksmark, plötsliga militära angrepp och riktade mord på palestinier överskrider med råge liknande metoder i Sydafrika under apartheid.”
Avdelning: Fakta
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Mord i Österbotten
Med “Den som offrar sig” inleder svenska Christina Gustavson och finlandssvenska Simon Ventus sitt samarbete. Hon är författare och rättspsykiater, han försäljningschef på Wasa Teater. Det är hans debut.
Jag tycker att de lyckas bra med sin första volym av den planerade serien “Brottsplats Österbotten”. En deckare har sina fördelar. Genren har vissa givna ingredienser.
Numera finns ofta en personlig koppling mellan utredaren och fallet. Tänk bara på “Happy Valley” på SVT! Marcus Tapper, som han heter här, upptäcker det emellertid ganska sent. Extrema politiska och religiösa idéer finns också ofta med. I “Den som offrar sig” blir en kvinna stenad till döds i österbottniska byn Solf. (Därifrån kom för övrigt min farfars far.) När fler mord inträffar skapas ett mönster som kan följas.
Boken är intressant och spännande som sig bör. Dramatiken stegras mot slutet, då en person som funnits i periferin kommer att styra förloppet.
Avdelning: Spänning Taggar: #deckarsamarbete #Österbotten
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Osorterat om Gustav Vasa
Nu är Gustav Vasa på tapeten. Det är 500 år sedan han blev vald till kung i Strängnäs och drev ut danske Kristian II. Gustav anses av många vara den som skapade och enade Sverige. Gustaf Skördeman, manusskribent, regissör och tidigare författare av en spänningstrilogi, begagnar sig av tidpunkten för att ge ut “Rebellen Vasa”.
Varför skriver man en roman om en historisk person? Är det inte för att få människan att komma oss närmare genom att placera honom eller henne i en levande miljö? Tyvärr blir jag besviken på denna avgörande punkt när jag läser Skördemans bok.
“Rebellen Vasa” har flera brister. Första kapitlet utspelar sig vid Kristians kröningsfest 1520 som avslutas med Stockholms blodbad. Gustavs far dödas. Hans mor och småsystrar tas till fånga. I andra kapitlet är året 2018 och Gustav är med och strider mot Kristians män. Det underlättar inte precis för läsaren att det inte finns en tydlig kronologi.
Den bästa delen av boken börjar då Gustav rymt från fångenskapen på Jylland. Vi får följa honom när han bygger upp en motståndsarmé. Han måste hämnas Stockholms blodbad. Han är ingen och har ingenting, han misströstar emellanåt, men vi vet att han kommer att lyckas.
I övrigt excellerar Skördeman i de grymmaste av scener. Han skriver i ett efterord att det var värre i verkligheten. Som författare hade han dock kunnat disponera sin framställning bättre. Miljöbeskrivningarna är futtiga. Många sidor innehåller enbart dialoger. Språket är banalt.
Trots att romanen handlar om maktkamp och politiskt ränkspel saknar den en spännande intrig. En antydan till förbjuden kärlek finns dock med, mellan Gustav och en kvinna som lovats bort i ett politiskt spel. Men skildringen lägger sig inte tillräckligt nära någon person för att läsaren ska bli berörd.
“Rebellen Vasa” löper över 500 sidor. Min bestämda uppfattning är att skribenten borde fått mycket mer hjälp av förlaget att förtäta texten och utarbeta en fungerande intrig. En hel romanserie planeras om släkten Vasa. Då får inte de volymer som följer se ut så här.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #historisk roman
Kommentera
Mattias Lönnebo
Egenutgiven succé
The Riyria Revelations av Michael J Sullivan
Kan man lyckas som egenutgivare? Michael J Sullivan gjorde det! En klar fördel är att ha engelska som modersmål.
Michael började skriva när han var hemma med barnen, ett ovanligt val för en man i USA, men hustrun hade en mycket högre lön, så det var inte ett svårt val. Men Michael blev hela tiden refuserad av de traditionella förlagen. Han tröttnade på förlagens ovilja. När han började med egenutgivning blev det succé. Förlagen hade helt missbedömt hans potential att få framgång och han refuserades över 200 gånger. Ironiskt nog blev han senare traditionellt utgiven, när det märktes hur bra det gick! Ett av de största problemen innan framgången var att ha råd med och hitta provläsare och framför allt korrekturläsare. (Något jag känner igen. I Sverige med mindre förlag, så får man i alla fall ofta som författare ta ett stort ansvar för korrekturläsningen, eller till och med betala för denna.)
Avdelning: Fantastik Taggar: #egenutgivare #svärd #magi #alver
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ny Annie Ernaux på svenska
Annie Ernaux hedrades med Nobelpriset i litteratur 2022. Hennes författarskap består mest av tunna självbiografiska romaner som utgår ifrån en enskild händelse som hon sätter in i sitt sammanhang. I “Åren” skildrar hon emellertid ett större förlopp, det franska samhällets utveckling, kopplad till hennes egen tillvaro och bildningsgång.
Norstedts ger nu ut “Skammen” i en översättning som gjordes redan 1998 av Katja Waldén. Där skapas en urscen med ett före och ett efter. Författarens moder har överöst maken med förebråelser. Till sist förlorar han tålamodet och går till våldsamt angrepp.
Boken börjar med meningen: “Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor.” Det var 1952, och Annie Ernaux var tolv år gammal. Händelsen som naturligtvis skrämde henne skapade också skam. Nu hade de blivit en dålig familj.
Föräldrarna som hade en liten kafé- och butiksrörelse i Yvetot i Normandie sätts i “Skammen” in i sitt sociala sammanhang. Ernaux tecknar den lilla ortens topografi med sämre och bättre kvarter, där man talar bra franska eller dålig med dialekt. Hon vill återskapa den värld hon levde i när hon var tolv. I den tänker man inte, skriver hon, allt följer på vartannat i livets skeenden.
I Yvetot iakttog människorna varandra och dömde. Deras handlande klassificerades som tillåtet, till och med tillrådligt, eller oacceptabelt. Ett fullständigt avståndstagande drabbade frånskilda, kommunister, älskarinnor, ogift mödrar, kvinnor som drack eller som gjort abort.
Som den enda i släkten gick Annie i katolsk privatskola. Hon var en framstående elev med fina betyg. Religionen angav formen för hennes liv. Hon levde i ljuset, i sanningens och fullkomlighetens värld i motsats till dem som inte gick i mässan, inte bad och som syndade.
Men händelsen med faderns våldsamhet hade gett henne en plats i skammen. Det var något hon aldrig skulle kunna berätta för någon. Och detta skulle följas av fler situationer den närmaste tiden.
En scen utspelar sig en natt när Annie deltagit i de katolska skolungdomarnas fest i Rouen. Bussen med skolkamraterna släpper av henne utanför bostaden. Modern öppnar sömndrucken i ett fläckigt nattlinne. Man torkade sig med det när man hade kissat, upplyser författaren. Detta avsnitt har etsat sig in i mitt minne sedan jag läste “La honte” på 1990-talet. För första gången såg hon sin mor med privatskolans ögon. Så starkt.
På slutet skildrar hon en bussresa som hon och fadern gjorde till Lourdes. De var inte förberedda, visste inte vad man skulle ha med sig och vad man skulle iaktta under en sådan färd. Fadern misstrodde allt, chaufförens sätt att köra och maten de blev serverade. På en uteservering berättar han en “småsnaskig” historia om en präst. Skammen bara fortsätter.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Utsökt om vänskap och kärlek
För ett tag sedan var jag på bokfrukost, där de två finlandssvenska förlagen Förlaget och Schildts & Söderström presenterade sin utgivning. I godispåsen som jag fick med mig därifrån fanns Sofia Torvalds “Kaféet”. Det är en fin liten bok om vänskap och kärlek.
En man och en kvinna har lärt känna varandra i en stödgrupp för frånskilda. Hennes make som var otrogen har kommit tillbaka. Hon fortsätter i alla fall att träffa den andra mannen på kafét, där de har sitt eget speciella bord. Han brukar sitta med datorn uppslagen när hon kommer in.
De betraktar sig som mycket goda vänner men lever under olika villkor. Hon har man och barn. Han är barnlös - hans före detta fru får barn med sin nya – och dejtar för att hitta kärleken på nytt.
Av vilket slag är deras vänskap egentligen? Kanske handlar det till och med om kärlek, åtminstone för någon av dem? Sofia Torvalds roman liknar ett kammarspel i sin enkla och intima form.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #finlandssvensk utgivning
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
En stark bok om dödsdömda
Carina Bergfeldt har varit SVT:s USA-korrespondent. Nu har hon en egen talkshow. I intervjuboken “En bra dag att dö. Vad 276 avrättningar har lärt en fängelsepastor om livet” tar hon sig an ett riktigt tungt ämne.
Bergfeldt mötte den före detta fängelsepastorn Jim Brazzil i Texas 2014 när hon arbetade på en artikelserie för Aftonbladet med titeln “En vecka med döden”. Hon hade just träffat Vaugn Ross som var dödsdömd för dubbelmord, satt på death row i fängelset Polunsky Unit och hade sju dagar kvar att leva.
“En bra dag att dö” är en stark bok. I många år var Jim Brazzil den sista personen som rörde vid eller pratade med fångar innan de efter en giftinfektion sjönk in i medvetslöshet och dog. Han har suttit med 154 dömda mördare. De sista åren arbetade han med den andra sidan. Han såg ytterligare 121 personer dö men från ett av åskådarrummen tillsammans med offrens anhöriga.
Det finns möjlighet till medling mellan den dödsdömda och offrens anhöriga. Han – det är nästan uteslutande en han - måste redan ha suttit inne ett par år och ha erkänt brottet. Angående förlåtelse säger Brazzil att förlåta inte innebär att det som hänt är okej. “Det innebär att det inte kan göra dig illa längre. Med förlåtelsen släpper du det som varit och det grepp som en person har om dig.” Carina Bergfeldt berättar för Jim om sin våldsamma far som hon inte vill förlåta. Mot slutet av boken skriver hon att pastorn ändå sått ett frö hos henne som gör att hon kan tänka på sin far utan att det svartnar framför ögonen.
De kommer in på skillnaden mellan Sverige och USA. I Sverige kan brottsoffrens anhöriga börja sörja efter domslutet. I USA finns många möjligheter till överklagan från den dödsdömdes sida. Det kan i åratal skjuta upp avrättningen som de anhöriga väntar på, de som tror att hämnden ska befria dem.
Carina Bergfeldt förklarar för Jim att livstids fängelse i Sverige i praktiken är 16 år. Där har hon fel. Jag läser på Kriminalvårdens hemsida att fången efter tio år kan ansöka om tidsbestämt straff. Om det beviljas får det inte vara kortare än 18 år.
Jim Brazzil fann det mest meningsfullt att arbeta med de dömda. Han lärde känna dem och samtalade med dem inför avrättningen. Han spred evangelium, och många tog emot Gud i sitt hjärta. När han var anställd av Victim´s Services fick han inte tala om Gud alls. Hans första chef tillät det, men sedan ändrades reglerna.
Angående själva dödsstraffet säger Brazzil att han inte är politisk. Med det menar han att han varken är för eller emot dödsstraff. Bergfeldt påpekar att svarta och latinamerikaner är överrepresenterade bland de dödsdömda. Är inte det rasism? Det tror inte Brazzil. Det beror på deras svåra livssituation, säger han, på fattigdom, dålig utbildning och de kriminella gängen.
Avdelning: Ungdom Taggar: #dödsstraff #avrättningar #USA
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ny Karin Fossum på svenska
Karin Fossum är en av mina favoriter bland deckarförfattarna. För ett och ett halvt år sedan läste jag på norska "Där döden väntar" som nu kommit i svensk översättning. Författarens psykologiska skärpa fick mig än en gång att läsa boken med intresse.
En tjock utsatt pojke blir förödmjukad av ett möte. En teckning av en död flicka hittas hemma hos en annan ensamvarg. En flicka är ososanmäld hos polisen. Det är tre utgångspunkter för en berättelse som håller läsaren i ett järngrepp.
Så småningom ska två mord på ungdomar utredas. Hör de ihop? Under tiden som gått hade jag glömt bort vem mördaren var. Jag blir överraskad igen!
Avdelning: Spänning Taggar: #psykologi
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
"Alldeles för snygg för att sitta i rullstol"
Annika Taesler är journalist, skriver böcker och arbetar med att påverka politiker i funktionsfrågor. När hon var 24 år skenade hennes häst, hon bröt nacken och blev totalförlamad.
I nyutkomna “Krymplingskortet” skriver hon om hur hon efter olyckan höll fast vid den hon var med sin pojkvän, sina intressen, sin musiksmak och sina vänner. Men för omgivningen hade hon blivit en helt annan. En rullstol är inte ett karaktärsdrag, men med den hade hon fått en ny identitet som visade sig ha stor betydelse för såväl sociala, kulturella som politiska delar av livet. På en fest får hon den tvetydiga komplimangen att hon är alldeles för snygg för att sitta i rullstol.
Funktionsnedsättning tillhör en av de lagstadgade diskrimineringsgrunderna. Det finns betydligt fler av de individerna än till exempel homosexuella, skriver Taesler. Ändå är funkofobi ett nästan helt okänt begrepp, trots att det finns med i Svenska Akademiens ordlista. När hon skriver ordet gör Word röda streck under.
Som grupp står de med funktionsnedsättning längst bort från arbetsmarknaden och har lägst inkomst av alla i befolkningen. Dagens Nyheter publicerade 2017 en undersökning, där 18 procent av befolkningen uppger att de inte kunde tänka sig att arbeta tillsammans med en person som har funktionsnedsättning. Ytterligare 14 procent kände sig osäkra.
När Annika Taesler blir med barn frågar läkaren om det verkligen var genomtänkt. Men barnmorskan betraktade det som en vanlig graviditet. Det kändes för Taesler som att landa på en sammetskudde. Många rullstolsburna mödrar har blivit orosanmälda till socialtjänsten redan på BB. Författaren och hennes man slapp detta. Men som gift par med högskoleutbildningar, hus i ett medelklassområde och ett stort socialt nätverk var de nog ganska ensamma om att över huvud taget ha blivit ifrågasatta.
Taesler skriver engagerat och upprört om neddragningen av den personliga assistansen. Detta har gått så långt som till att människor tagit sitt liv. Många, som Taesler själv, överlever inte utan någon vid sin sida. Hon understryker att vi alla kan hamna i den situationen. För människor med funktionsnedsättning förväxlas medborgerliga rättigheter med välgörenhet som man kan ta till om det finns utrymme. Om dödshjälpsdebatten skriver hon att den borde skjutas upp tills hjälpen att leva ett värdigt liv kan garanteras.
I “Krymplingskortet” kan vi också läsa om hur personer med funktionsnedsättning skildras i medierna. Taesler önskar sig en film, där de får vara människor i sin egen rätt utan att den avvikande kroppen poängteras.
Boken är tung att läsa. Men den ger mig kunskap som jag inte hade tidigare. Den förmedlar också viktiga erfarenheter som författaren gjort efter olyckan och som kan vara till nytta för andra.
Jag har i alla fall ett ljust minne av ett avsnitt i boken. Det är där Taesler beskriver umgänget med sonen, hur hon lyckats använda assistenterna just som sina armar och ben. Sonen vänder sig till henne: “Mamma, kan du knäppa min jacka?” Då får assistenten vara petnoga med att inte bryta moderns och sonens ögonkontakt när hen drar upp dragkedjan. Snabbare än någon annan insåg han att kombinationen moderns röst och någon annans händer var fullt naturlig.
Avdelning: Fakta Taggar: #funktionsnedsättning #rullstol
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Hemmafru med städdille
Jag fortsätter att läsa om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. “Sörja för de sina” är del två i Kristina Sandbergs trilogi.
Nu är andra världskriget slut. Maken Tomas har genom hård disciplin lyckats bli av med sitt alkoholmissbruk, och paret har fått sitt andra barn, en pojke. Men hur gick det till? undrar jag. Hur har Maj och Tomas närmat sig varandra efter att ha blivit tvungna att gifta sig? Maj var med barn när de hade träffats berusade ett par gånger. Efter att dottern Anita fötts finns ingen antydan om att de skulle ha något samliv. Maj kan inte bjuda till, läser vi. Men hon har blivit med barn på nytt. Författaren har inte velat eller kunnat visa hur Maj och Tomas har skapat en ny fungerande relation. Eller har de inte det? För Maj är inte lycklig.
Hon är bitter, trött och yr. Hon får förstås för lite sömn när barnen är små. Men hon har också städdille. Allt i hemmet ska vara perfekt. Det är som om någon tittar på henne och bedömer. Fast mannen är hänsynsfull och vill väl.
Hushållsarbetet är det som håller ihop henne och skapar hennes identitet. Tomas är affärsman men har intellektuella intressen som litteratur och historia. Där kan de inte mötas. Maj pratar mest om praktiska saker som hon oroar sig för, kalas som ska ordnas, gäster som ska bjudas, mat som ska serveras.
Hur kan man i ett äkta par leva så långt ifrån varandra? Det är helt enkelt något annat än Majs och Tomas relation som är Kristina Sandbergs ärende. Om deras förhållande hade varit i fokus hade det blivit en mer balanserad och mänsklig berättelse.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #hushållsarbete
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Läsvärt om manlig Hedda Gabler
Vigdis Hjorts roman “Henrik” från 2019 ingick i ett nordiskt samarbete, där författarna skulle låta sig inspireras av Ibsens dramer. Henrik är en manlig motsvarighet till Hedda Gabler som lever ett instängt liv med en man som hon föraktar.
“Henrik” är rolig att läsa med sin karikerade beskrivning av norsk borgerlighet. Den gravida hustrun Elsa är nöjd med sin tillvaro och pratar bara om småttigheter. Paret bor granne med hennes föräldrar. När Henrik och Elsa kommer hem från bröllopsresan visar de stolt upp att de låtit måla dotterns hus i ljusgrönt med vita fönsterkarmar. Dessutom har de inrett barnkammaren. Nu har båda husen samma färg. Elsa blir förtjust. Henrik får panik.
En dag får Henrik reda på att en gammal kärlek har flyttat in i närheten. Konstnärinnan Tale Løvlie har köpt det barndomshem som han tidigare varit tvungen att sälja. Det är av ekonomiska skäl som Henrik gift in sig i Elsas familj. Svärfadern äger en bensinstation som går bra. Där har han fått en trygg plats.
I familjen och bekantskapskretsen skvallras det om Tale som setts som förlorad till samhällets utkanter. Hon verkar ha tagit sig upp igen på grund av en lyckad utställning. Henrik förnyar kontakten med Tale som nu är lyckligt gift. Han dras till den gränslöshet och spiritualitet han fann hos henne och som gjorde honom levande. Men som hos Hedda Gabler finns hos Henrik en destruktiv ådra som blir förödande för både hans och andras lycka. En magnifik scen framför skolbarn och föräldrar på självaste 17 maj bidrar till Tales undergång.
“Henrik” är en liten bok som i en annan tid lägger sig nära Ibsens 1800-talspjäs. Den innehåller såväl satir som tragedi.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Ibsenparafras
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
En upphöjdhet som gör mig arg
Sara Meidells bok “Ut ur min kropp” som kom förra året fick en del skarpa reaktioner. Det fanns kritiker som tyckte att hon ställde sin anorexia i för positiv dager. Jag håller inte med. Den framställs som en sjukdom som innebär ett livslångt lidande med endast få euforiska ögonblick. Meidell är en mycket skicklig skribent som håller mig fången. Men jag blir arg.
Författaren återskapar sin barndom. Vid sju års ålder upplever hon de vuxna som störande element. De tvingar henne att avbryta lekar eller viktiga funderingar. De berövar henne behagliga stunder, som när en vän i familjen fotograferar henne när hon solar naken. (Där går genast mina associationer till nyckelscenen i Marie Cardinals “Orden som befriar”. Att någon tog en bild av henne när hon kissade ledde till en sju år lång underlivsblödning i vuxen ålder!) Hos Meidell som barn finns också något som har med kroppen att göra. Efter att ha simmat smal som en ål under bryggan ser hon det runda våta avtrycket av sin kropp på bryggan. Det ger henne känslan av att inget är beständigt. Det måste hon kämpa emot genom att inte bli större än avtrycket var.
Det är inte lätt att förstå. Ingen av hennes terapeuter lyckas heller fånga in problemet. De ger upp. Hon lär sig aldrig att sluta vilja svälta, skriver hon. Sara stannar kvar i barndomen, stoppar tiden genom att sluta äta. Hon köper sig tid för att ta reda på hur man lever. Att växa är att dö. Det är avancerade tankegångar som är svåra att följa. Tror du att du är bättre än andra? frågar en psykolog. Ja, hon är bättre än andra på att överleva.
Sara Meidell skriver in sig bland de historiens kvinnor som valt självsvälten. Det kan vara medeltida helgon som fick uppenbarelser i benådade stunder. Det var de engelska suffragetterna som använde svälten som politiskt vapen.Det är många konstnärer och författare. Enligt författaren själv och hennes medicinska journal slukade hon sådan litteratur redan som barn. Tidigt i journalen står att hennes anorexia är sekundär till andra affektiva åkommor. Jag tänker att hon valde sina medsystrar för att skapa en upphöjd betydelse åt sina symptom.
Vad är det som gör mig arg? Jo, att hon inte vill bli frisk. Hon vill leva, men hon säger nej, nej, nej. Det gör henne fri. Hon vill inte fjättras vid biologiska regler – men föder tre barn! Huvudpersonen i “Ut ur min kropp” är förvirrad minst sagt. Det beständiga hon sökt sedan hon var sju finns inte där, trots eller kanske på grund av hennes förtvivlade motstånd mot den riktiga världen. Jag blir arg på att hon väljer detta förhållningssätt fast hon har familj. Att äktenskapet går i kras är givet.
Jag blir också arg på att det inte står något om eventuell medicinering. Huvudpersonen visar tidiga tecken på ångest, tvångstankar och tvångsmässiga handlingar. Ja, hela hennes föreställningsvärld skulle kunna betraktas som psykotisk. Mot allt detta finns hjälp. Har hon inte behandlats för dessa symptom? Har hon vägrat medicin? Ursäkta min lekmannamässiga diagnos! Men har inte Sara Meidell lagt fram ett fall för oss som ingen ännu lyckats lösa?
I “Ut ur min kropp” gestaltas en grandios egocentricitet som är svår att smälta.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #anorexia
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Om att ge en bok en andra chans
Jag hade börjat läsa Kristina Sandbergs “Att föda ett barn” tidigare, men slutade. Det hade nog med med textbilden att göra. Det finns inga dialoger som brukar öppna en text och göra den levande. Men efter att ha beställt fram boken på nytt på biblioteket lyckas jag faktiskt bli indragen i Majs liv.
Huvudpersonen Maj är en ung kvinna på 20 år som blir med barn med en frånskild man som hon egentligen inte känner. Tomas är fabrikör och kommer från en högre samhällsklass än Maj, vars föräldrar är arbetare. Tomas och Maj känner sig tvingade att gifta sig med varandra.
“Att föda ett barn” är den första boken i en trilogi. Texten är en berättelse i tredje person med Majs perspektiv blandad med inlagda kursiva rader som mer uppenbart är hennes egna tankar. Men i samband med att Maj föder sin flicka Anita kommer författaren in och kommenterar att inte är det hennes barn det handlar om. Hon jämför också Majs tillvaro som nybliven moder med dagens. Det känns så onödigt. Jag blir irriterad, kanske också lite förvirrad. Hur är det nu med perspektivet och Majs inre monolog? Men det är nu bara det som stör mig.
Jag har på bara några dagar läst ut den nästan 500 sidor tjocka boken och dessutom beställt uppföljaren, “Sörja för de sina”. Den första har en bra cliffhanger. Så det är bara att fortsätta läsa. Jag är glad att jag gav “Att föda ett barn” en ny chans.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #äktenskap #barnafödande
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Gripande om avstånd och närhet
Varför har tre vuxna barn gemensamt beslutat att bryta kontakten med sin mor? Den frågan tar Anne Liljeroth upp i sin senaste roman “Hela mitt hjärta”.
Efter en hjärtinfarkt känner Livia tacksamhet över att ha kommit tillbaka till livet. Hon har fötts på nytt men inser hur ensam hon är. Sakta och försiktigt närmar hon sig sina barn men blir till en början avvisad. Barnens minne lever kvar i den svåra tiden före föräldrarnas skilsmässa. De har inte gjort klart för sig hur relationen mellan föräldrarna såg ut. Efter att modern hört av sig funderar de över vad de själva har upplevt och vad de har fått berättat av andra. Äldsta dottern Siri, som flyttat till London och arbetar som bröllopskoordinator, är den som satt tonen mot modern. Fadern Staffan har framstått som stark och trygg jämfört med Livia som varit frånvarande och periodvis psykiskt sjuk.
Boken har sina svagheter när det gäller faktiska förhållanden och trovärdighet. Staffan bestämde att Livia skulle försörja familjen. Själv skulle han ta hand om hem och barn. Men finns inte dagis? undrar jag. Yngsta dottern Majas studier i litteraturvetenskap skildras med otydliga gränser mellan eget skrivande och forskning. Livias sjukhusvistelse efter infarkten verkar bara handla om vila. Det sägs inget om de operativa ingrepp som brukar göras. Lite research hade behövts där. Det är inte heller övertygande att barnen vägrar tala med någon om vad de varit med om, inte ens Peter med sin podd där kändisar lättar sitt hjärta.
Svaret på den ursprungligt ställda frågan finns i Staffans manipulerande handlande gentemot sin hustru. Jag kan gå med på att han har kunnat polisanmäla henne på felaktiga grunder för diverse lagöverträdelser. Men att hon kunnat bli dömd för dem och hamnat i belastningsregistret borde inte vara möjigt i en rättsstat.
Dessa brister till trots blir det bitvis en ganska gripande historia. Läsaren vill följa med för att få utrett hur Livia och barnen Siri, Peter och Maja har kunnat hamna i en sådan djupt olycklig situation av hat och avståndstagande.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #föräldrar och vuxna barn #brytning
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Påfrestande om erotisk besatthet
Annie Ernaux “Sinnenas tid" om att vänta på samtal och besök av älskaren, är en alltför tunn bok, både till format och innehåll. Vi får inte lära känna mannen närmare, och det finns ingen progression. Bara ett utdraget nu.
Jag har nu lyssnat på Vigdis Hjorts “Om bara” som förra året kom i svensk översättning. Romanen gavs ut i Norge 2001, där den blivit en modern klassiker. Precis som Ernaux bok handlar den om erotisk besatthet. Trots att de inblandade, dramatikern Ida Heier och professorn Arnold Busk, är intellektuella skildras inga sådana samtal. Visst kan de arbeta sida vid sida, men det är passionen som är i centrum. Och den ska underhållas med resor och sprit, längre fram med sexklubbar och pornografi. Ida kan följa en man hem efter en fest. Arnold är notoriskt otrogen.
När de träffas är båda gifta och har familj. Först skiljer sig Ida, sedan Arnold. Titelns “Om bara” syftar på Idas väntan. Om hon bara kan få Arnold att älska henne, om han bara kommer att skilja sig, om han bara kan sluta vara otrogen. Romanens meningar är korta, intensiva, besvärjande. “Om bara” är en påfrestande destruktiv skildring. Om Annie Ernaux skildring av passionen är för kort så är denna alldeles för lång.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #passion
Kommentera
Mattias Lönnebo
Riktigt bra läsning 2022
Vad som räknas som bra är ju givetvis subjektivt. Jag gillar framförallt fantasifyllda böcker med både spänning och djup. Gärna äventyr, men det måste vara något extra och inte bara en rad cliffhangers.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #2022 #boktips
Kommentera
Mattias Lönnebo
God jul
Nu är det jul igen! Julen är den mest populär högtiden i vår del av världen. Den är multikulturell med en mängd ihopslagna traditioner och berättelser. Vi har det gamla midvinterfirandet, om vilket vi nästan inte vet någonting alls, förutom att man träffades, åt och hade någon form av rit kring detta. Det vi vet är att övergången till kristendomen tycks ha gått ganska lugnt till. Biskop Mikael Mogren berättar mer här. Och man ville givetvis behålla midvinterfirandet fast med en kristen ton.
Avdelning: Klassiker Taggar: #jul #julskildringar #Jesus
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
En lugn och trivsam läsning
Jag har inte riktigt fastnat för Kerstin Ekman, före detta akademiledamot. Jag började läsa “Händelser vid vatten” som blev mycket uppskattad, men jag slutade. Nu ska den bli serie på svt i januari. Då ska jag titta. Jag läste “Mordets praktik” som handlade om Hjalmar Söderbergs “Doktor Glas” men blev inte imponerad. “Tullias värld” gjorde mig också besviken. Jag trodde att jag skulle få en levande beskrivning av livet i Rom, men boken var snarare en lärd essä.
Nu har jag i alla fall tagit mig an “Löpa varg” som kom förra året, och det tycker jag är en fin berättelse. Huvudpersonen Ulf är pensionerad jägmästare och ledare i jaktlaget. Han bor med sin hustru Inga i Hälsingland. Det är nutid. Vi får läsa om den torra sommaren 2018 och bränder som härjar i Ljusdals kommun.
Boken är med sitt begränsade geografiska omfång nästan ett kammarspel. Ulf håller sig nära hemmet när han inte sitter i sin husvagn och tittar på djurlivet. Han har jagat sen han var i tonåren, men när han får se en varg på nära håll händer något med hans själsliv. Han har stor kunskap om djur och natur och kan sätta sig in i vargens behov och livsbetingelser. I jaktlaget är han omgiven av varghatare.
Ulf har kärlkramp och får leja hjälp med snöskottningen. Inga är rädd att han blir sysslolös och föreslår att han ska skriva något. Han börjar läsa sina jaktjournaler men finner att de mest innehåller korta anmärkningar. Ändå väcker de minnen hos honom som inte är helt angenäma vad gäller misslyckad jakt och skottskadade djur.
Inga har inga problem att få dagarna att gå. Hon pysslar i hushållet, väver mattor och åker till sin bokklubb i Bollnäs. Paret i “Löpa varg” har könsbestämda sysslor. De är i samma ålder som jag men lever ett helt annat liv. Jag undrar till och med om det finns sådana människor i dag. För mig framstår deras tillvaro så gammaldags. Det kunde vara min farmor och farfar, bortsett från att de inte hade bil och körkort. Ulf och Inga är också stereotypiskt fåordiga. Ulf har svårt att dela viktiga upplevelser med Inga. De är så långt ifrån min och makens pratsamma gemenskap i storstaden.
Men böcker är till för att vidga våra vyer. Ulf har ett rikt inre som skapats av hans omfattande erfarenhet av naturen och dess invånare. Det blir en lugn och trivsam läsning. Fast det händer saker också.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #jakt #natur #djur
Kommentera
Anmäl textfel
