SÖK FACEBOOK

TWITTER

INSTAGRAM

BOKHANDEL & ANTIKVARIAT BUTIK: BOKSTÖD BUTIK: MUMIN ANNONSERA

Litteraturblogg: Anne-Charlotte Östman

Visa standardvy Visa omslagsvy

Hemligheten i släktträdet

Hon var kuvad, men hon hade en gömma för kärleken till en annan, känslor som varade livet ut"

Alex Schulman har skrivit en bok om sin far, en annan om sin mor. Nu är romanen om hans mormor och morfar aktuell. ”Bränn alla mina brev” handlar om Karin och Sven Stolpe.

Alex börjar oroa sig för den vrede han har inombords. Han brukar inte våld mot någon. Han höjer inte rösten mot sina barn. Ändå verkar de rädda för honom. De ber om förlåt och tittar ängsligt på honom om det händer någon liten incident.

Han bestämmer sig för att ta itu med det och vänder sig till en terapeut. Hon hjälper Alex att upprätta ett släktträd. I det ska han dra raka linjer mellan personer som har eller har haft ett harmoniskt förhållande till varandra. Mellan de konfliktfyllda ska han dra hackiga linjer.

Han tar ett steg åt sidan och betraktar helheten. Mycket snabbt ser han att det är på mammans sida, Lisette Schulmans, som vreden finns. Och hennes far är hans morfar Sven Stolpe, känd för att gå ut i polemik mot andra författare och skaffa sig ovänner. Särskilt har han upprätthållit en fientlig relation till Olof Lagercrantz.

Alex börjar forska på bibliotek och i arkiv. På besök hos mormor och morfar i Filipstad 1988 hade något känslostarkt inträffat mellan dessa som väckte hans intresse. Det visade att något avgörande hade ägt rum långt innan, så långt tillbaka som sommaren 1932. Alex kommer i sin research fram till att hans mormor haft ett kort men intensivt förhållande med Olof Lagercrantz som fått tragiska följdverkningar.

Läs boken! Den är spännande och inkännande med en kvinna som hela livet levde med rädsla för sin man. Hon var kuvad, men hon hade en gömma för kärleken till en annan, känslor som varade livet ut.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #släkthistoria

10 december 2018

Kommentera

Engagemang, kärlek och smärta

Så mycket hon kämpar, både för en bättre värld och för sitt eget liv"

Så mycket hon kämpar, både för en bättre värld och för sitt eget liv! Jag har läst Gunhild A. Stordalens historia ”Den stora bilden”, berättad för Jonas Forsang. Där varvas skildringen av hennes globala engagemang med personliga scener, där hon tampas med sjukdom och smärta. Hela tiden med en kärleksfull make vid sin sida.

Gunhild är gift med miljardären och hotellmagnaten Petter Stordalen. Därmed har hon tillgång till större resurser än andra. Men det räcker inte med pengar. Det behövs namnkunniga forskare och andra som för fram hennes budskap i organisationen EAT. Det handlar om den centrala betydelsen maten har, för vår hälsa men också för klimatet. Livsmedelsproduktionen måste ställas om för att bli hållbar.

Gunhild Stordalen lider av en skrämmande livshotande sjukdom, systemisk skleros. Hon blev diagnosticerad när hon var 35 men hade haft symptom långt tidigare. Systemisk skleros är en autoimmun sjukdom. Den angriper all bindväv, från små blodådror till inre organ. Hon har plågats av ledsmärtor, seninflammationer och intensiv klåda. Det finns egentligen ingen rekommenderad behandling, men Gunhild Stordalen har två gånger genomgått en experimentell terapi i Utrecht. Hon har fått mycket starka cellgifter, hela benmärgen har tagits bort för att sedan förses med friska celler. Själva behandlingen är livsfarlig i sig men det enda hoppet. Hon själv och hennes make har vittnat om att en tredje genomgång är helt utesluten. Då kollapsar hennes kropp helt.

Jag som följer Gunhild Stordalen på Instagram blir orolig. Den senaste händelsen som publicerades för fyra dagar sedan visar henne i en sjukhussäng gråtande efter någon form av genomklappning under en joggingtur – tror jag. Hon har skorna på. Men hon har kommit tillbaka förut, och så länge hon lever ska hon arbeta för det hon tror på. Om det så bara handlar om att ligga med datorn i sängen och skriva några rader till viktiga personer som behövs för att driva saken framåt.

Avdelning: Fakta Taggar: #EAT

7 december 2018

Kommentera

Molière utan nerv

Att Petra Mede skulle spela Argans hembiträde hade slagits upp stort. Tyvärr var hennes roll inte särskilt framträdande, och det vi såg var inte särskilt roligt"

Vi gick i pausen. Det kanske vi inte hade gjort om vi betalt för biljetterna, men detta var gratis via vår DN-prenumeration. Igår hade ”Den inbillade sjuke” av Molière generalrepetition på Maxim med Mikael Persbrandt som titelfiguren. Att Petra Mede skulle spela Argans hembiträde hade slagits upp stort. Tyvärr var hennes roll inte särskilt framträdande, och det vi såg var inte särskilt roligt.

Gammalt och nytt hade blandats. Hushållet och övriga uppträdande låg nära 1600-talsoriginalet. Några replikskiften hade dock fått modernare inramning. Framför allt alexandrinerna var borta. Oss samtida slagdängor framfördes också liksom språkliga vardagsuttryck.

Några unga kvinnor i tjugoårsåldern framför oss skrattade gott upprepade gånger. Det hade varit intressant att veta vad de visste om pjäsen och dess historia. Detta kanske var något överrumplande fräscht för dem.

Avdelning: Klassiker Taggar: #teater

19 oktober 2018

Kommentera

Elin Willows på bokmässan

Jag tyckte om Elin Willows bok ”Inlandet” som jag redan har bloggat om här på Litteraturmagazinet. Nu fick jag tillfälle att lyssna till henne på bokmässan i Göteborg, då hon samtalade med Gunilla Molloy. ”Inlandet” är en bok på tvåhundra sidor som på ytan knappt handlar om någonting. En icke namngiven kvinnlig jagperson flyttar från storstaden till det lilla samhället i det inre av Norrland. Hon har hamnat där, eftersom hennes pojkvän var därifrån. Men när de flyttar dit är förhållandet redan slut.

Gunilla Molloy tycker att det är provocerande att vi inte får något svar på varför hon stannar kvar när pojkvännen själv lämnar orten. Han var ändå det alibi hon hade för att ha hamnat där. Samtidigt är det bra att hon är där utan att vara svaret skyldig. Det är också spännande att jaget inte agerar. Hon initierar inga samtal, trots att hon har arbetskamrater på snabbköpet. Jaget är mycket men gör lite. Hon försöker emellertid skapa en relation till naturen. Kanske är det för att den inte kräver något av henne.

Författaren säger att hon velat hålla det händelselösa på en hög nivå. Elin Willows bok kom till under en skrivarkurs. Hon verkar också mycket medveten om hantverket och vad en jag-berättelse för med sig. Till exempel väljer jaget själv vad hon vill berätta. En tillfällig besökare till hennes lägenhet får berätta hur där ser ut. Har du haft inbrott? frågar han. Så stökigt är det.

Gunilla Molloy tycker att det ostädade och det odiskade kan tyda på en depression. Andra har betraktat jaget som en rebell eller som någon som helt enkelt bara väntar på något. Kvinnan i boken vill inte heller berätta om sina känslor. Vi får i stället se vad hennes mående tar sig för uttryck. Hon faller omkull, blöder näsblod, får andnöd och har sömnproblem. Hennes kropp får tala.

På lördagarna ska man gå till Hotellet och umgås och dansa. Hon brukar följa med en av arbetskamraterna. Men den enda hon lyckas intressera sig för där är en uppstoppad björn. Lite dråpligt kan det vara. Det händer massor under ytan, sammanfattar Gunilla Molloy.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #bokmässan2018

27 september 2018

Kommentera

Bok- presentation:	Ordets tillblivelse : Lukasevangeliet
Författar- presentation:	Lennart Thörn
Inbunden Finns i lager, 345 kr

Hur ska vi läsa Lukasevangeliet?

På bokmässan ska Lennart Thörn tala om Lukasevangeliet utifrån sin bok ”Ordets tillblivelse” som kom förra året. Den ingår i serien Nya testamentets budskap (NTB) som kommer ut på Libris förlag. Meningen med NTB är att klargöra bibelordets bakgrund och sammanhang i historien och i Bibeln. Man vill också peka framåt mot vår tid och vilken betydelse evangelietexterna kan få här och nu.

Lukas är det längsta evangeliet. Tillsammans med Apostlagärningarna som har samma författare utgör det mer än en fjärdedel av Nya testamentet. Lukasevangeliet är känt för ”julevangeliet”, de många liknelserna och Jesu möten med de marginaliserade i samhället. Lukasevangeliet skapar en berättelse av den ursprungliga ögonvittnestraditionen. Det har formen av en antik biografi med ett livsförlopp från Jesu födelse till hans död.

Jag dyker ner i Lennart Thörns läsning av Lukas 10:38-42. Evangelisten är ensam om att skildra situationen då Jesus befinner sig hos systrarna Marta och Maria i Betania. Marta, som troligen är den äldsta av dem, har bjudit in. Maria sätter sig vid hans fötter och lyssnar till hans ord. Marta som tänkte på allt hon hade att ordna med ber då Jesus att säga till systern att hjälpa henne. Jesus svar blir att Marta inte ska göra sig så mycket bekymmer. Maria har valt den bästa delen, och den ska inte tas ifrån henne.

Jag har själv blivit provocerad av Jesu ord till Marta, eftersom jag i perioder av mitt liv identifierat mig med henne. Någon måste väl ändå ta hand om det praktiska! Därför har jag läst en del om detta bibelställe i teologisk litteratur. Systrarna har i den kristna traditionen fått representera ett aktivt respektive kontemplativt förhållningssätt. Feministiska forskare och författare har sett att både Marta och Maria kan utgöra modeller som verkar befriande för kvinnor. Marta får stå för de kvinnor som väljer att utåtriktat engagera sig i yrke och samhälle. Maria ger tidigt i historien legitimitet till dem som väljer att skriva psalmer och författa andlig litteratur.

Jesus tar inte avstånd från Marta, skriver Thörn. Nu när jag inte längre har en roll som kräver att jag betjänar kan jag också lugnt ta till mig orden om att Marta inte behöver göra sig så mycket bekymmer. Det är inte jag som behöver ordna med allt.

Jag har fått ett brev från Sara Lidman i ämnet. Hon skrev att i Västerbotten förr var Maria prästernas favorit, medan Marta var folkets. Maria stod för den själsfina, försörjda. Det fanns också de som protesterade. En kvinna som skulle ta emot en präst med följe på sin gård satte sig på kammaren och läste Bibeln. Hon måste tänka på sin egen andliga spis.

Lennart Thörn verkar mena att Jesus behandlar Marta och Maria i en patriarkal kontext. Men Jesus är den som spränger gränser. Han samtalar med den samariska kvinnan vid Sykars brunn. Han säger till dem som vill straffa äktenskapsbryterskan att den som är utan skuld ska kasta den första stenen. Thörn skriver att vi nu ”för evangeliets trovärdighets skull” måste företräda det i ord och handling ”på ett sådant sätt att det bekräftar män och kvinnor som jämlika såväl inför Gud som i samhälle och kyrka”.

Thörn förefaller inte särskilt engagerad i avsnittet om Marta och Maria. Jag blir besviken på att han inte vidgar referenserna och kommer längre i sin tolkning. I Johannesevangeliet bekänner Marta sin tro på att Jesus är Messias. Också Vermeers målning "Kristus i Marta och Marias hus" tillför något. Marta lyssnar.

Avdelning: Fakta Taggar: #Bibeln #bokmässan2018

17 september 2018

Kommentera

Händelselöst men inte tråkigt i inlandet

Berättaren har inte tråkigt, inte läsaren heller trots det lågmälda tilltalet"

Elin Willows kommer att medverka på Bokmässan i höst. Hon har blivit uppmärksammad för hur hon skildrar en plats i romanen ”Inlandet”. Jag blev rekommenderad av en vän att läsa den. Det händer inte mycket, sa han, men den är bra. Och det är verkligen en imponerande debut.

Elin Willows är kulturjournalist och bosatt i Finland. ”Inlandet” kommer ut i Finland på både svenska och finska. I hennes bok är den icke namngivna platsen ett inte alltför litet samhälle i över Norrland ganska nära norska gränsen. Där finns bibliotek och affärer, till och med ett systembolag. Men det är snarare ett ställe man flyttar ifrån än till. Jagpersonen tog beslutet att flytta med pojkvännen till hans hemort. Men redan innan hon hunnit packa upp var förhållandet slut. Då valde hon att ändå stanna kvar. Hon fick arbete i ett snabbköp.

Det enda som knöt henne till platsen var han och hans berättelser om den. Själv flyttar han snart till en utbildning vid kusten. Han försvinner sakta ur hennes medvetande. Hon får nya bekantskaper men kommer inte någon riktigt nära. Hon verkar vara något av en enstöring, tar inte många initiativ förutom promenaderna i den nya främmande naturen. Om någon ber henne hänga med till Hotellet på lördagskvällen säger hon ja, men väl där smyger hon bort från händelsernas mitt.

Ändå säger hon att hon inte har tråkigt. ”Jag har ett jobb att gå till och jag har lediga dagar. Jag har inte mycket annat, men jag har inte tråkigt. Tråkigt är fel ord för det jag har.”

Det är bokens stämningsläge. Hon tar inte tillfället i akt att bilda sig eller lära känna sig själv. Hon sätter på tv:n när hon kommer hem på kvällen men ser egentligen inte på något program. Hon skriver att våren aldrig kommer dit upp. Våren som pånyttfödelse finns inte. Sommaren kommer efter vårvintern. Det finns inga vårblommor. Jag tänker på resan jag gjorde norrut förra året, då sälgen, videungen stod i blom först i maj och isen låg kvar på sjön.

Berättaren har inte tråkigt, inte läsaren heller trots det lågmälda tilltalet. Så köp eller låna!

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #inre Norrland

10 augusti 2018

Kommentera

Bok- presentation:	Spår av den osynlige
Författar- presentation:	Mikael Hallenius
Kartonnage Finns i lager, 206 kr

Hur sprider vi budskapet?

Det damp ner en bok om evangelisation i brevlådan, ”Det överflödande hjärtat” av Mikael Hallenius. Författaren är pastor, fil dr i pedagogiskt arbete och lärare i Kyrko- och missionsstudier vid Örebro Teologiska Högskola. Han har tidigare kommit ut med ”Spår av den osynlige – om andlig klarsyn”.

Jag tänkte först att jag kanske inte är rätt person att läsa och skriva om boken. Evangelisation är långt ifrån det jag håller på med. Jag vittnar inte. Jag sprider inte det kristna budskapet. Eller?

Jag bär ett guldkors runt halsen, mitt konfirmationskors som jag inte bar under många, många år. Jag har en blogg, kulturochtro.se, där jag behandlar bibeltexter och trosfrågor. Jag har tipsat en och annan om den bibelgrupp jag deltar i. För en vän som vill närma sig tron har jag föreslagit handlingar som skulle föra dem närmare. Om man vill bli kristen kan man börja leva som om man vore det, har någon skrivit. Man kan ta nattvarden. Det är för många ett stort steg, men man måste inte tro tvärsäkert för att få vara med. Det räcker att vara medlem i Svenska kyrkan som många trots allt är.

Mikael Hallenius resonemang utgår från Johannes fjärde kapitel, verserna 4-42. Evangelisation handlar om att överskrida gränser. Hos Johannes kan vi läsa om den samariska kvinna med dåligt rykte – hon hade haft fem olika män – som Jesus träffade vid Sykars brunn. Han tilltalade henne trots hennes förflutna och trots att judarna inte skulle beblanda sig med samarierna. De hade inte den rätta tron.

Kvinnan gav Jesus att dricka, och han gav henne vittnesbördet om den källa som ger evigt liv. Hon förstod att han var profet, eftersom han kunde känna till hur hon levde. Men var han Messias? Hon, tidigare ringaktad och förtalad, vände frimodigt tillbaka in i staden och fick folket med sig för att söka upp Jesus. Många kom då till tro.

Hallenius skriver att evangelisation inte kräver en viss personlighetstyp. Man behöver inte heller ha alla svar. Det räcker att berätta om sina egna erfarenheter.

Vad består då själva evangeliet av? Hallenius sammanfattar det med ordet Liv. Evangeliet har kraft att väcka liv i människor på område efter område, att bekämpa döden på alla fronter. Evangeliet står för pånyttfödelse. Det var det bönesvar jag fick efter två depressioner. Det var så stort och är så stort att jag måste tacka och lova Jesus. Jag tackade min läkare också som verkade i livets riktning.

Ovanstående tankar och minnen kom till mig när jag läste ”Det överflödande hjärtat”. Det är jag glad för. Kanske var jag trots allt en av adressaterna.

Taggar: #kristen litteratur #evangelisation

4 juli 2018

Kommentera

Om det som gömdes undan

14 juni 2018