SÖK FACEBOOK

TWITTER

INSTAGRAM

BOKHANDEL & ANTIKVARIAT BUTIK: BOKSTÖD BUTIK: MUMIN ANNONSERA

Litteraturblogg: Anne-Charlotte Östman

Visa standardvy Visa omslagsvy

Träffsäkert och underhållande om skolan

Ändamålen får helga medlen"

I bokhandeln i Borgholm hittade jag “Lärarinnan” av Danny Wattin. Den kan jag rekommendera för badstranden, hängmattan och balkongen.

Det är en skruvad berättelse om en ung kvinna, Elin, som kommer hem från en längre period utomlands. Där har hon bland annat jobbat som lärare. Hon har nu ingenstans att bo, förutom hos föräldrarna. Storebror Claes, som är en man på uppåtgående, lovar henne en lägenhet - på ett villkor. Det är att hon klarar av att arbeta en termin på den kommunala skolan.

Visst har boken drag av feelgood. Familjesammankomsterna är beskrivna med lätt hand. Men när det handlar om skolan hamnar vi i en träffsäker satir. Där finns direkt en plats för Elin. Personalomsättningen är hög, rektorn oinspirerad, lärarna uppgivna och eleverna stökiga. Det enda som håller dem lugna är skärmar.

När Elin förstår att det egentligen handlar om ett krig mellan henne och Claes, som sitter i styrelsen för en friskola, gör hon revolution. Ändamålen får helga medlen. Elin och hennes medhjälpare överskrider lagliga och moraliska gränser, och läsaren är med på noterna. Det blir riktigt underhållande.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #satir #humor

29 juni 2021

Kommentera

Nytt mysterium för Max och Milly

Och visst händer det saker"

I första boken om Max och Milly försvann hennes dagbok. I den andra boken, som nu kommit, sker det mystiska saker hos fru Gupta. Kan det vara ett spöke?

Max och Milly börjar jakten. De får hjälp av den kloka hunden Milo. Och visst händer det saker.

Mina barnbarn, fem och sju år gamla, skrattar och spelar upp scener. Så det är nog en bra barnbok.

Avdelning: Barn

20 maj 2021

Kommentera

Två kriser att hantera

Jag fastnar mer för det personliga"

Jag har läst Åsa Linderborg, “Året med tretton månader” som finns i pocket. Hon har alltid skrivit dagbok. Denna är förstås lite putsad på sedan hon förstod att innehållet kunde vara värt en publicering. Det handlar en hel del om metoo. Åsa Linderborg som är kulturchef på Aftonbladet fylls av svåra skuldkänslor när Stadsteaterns chef Benny Fredriksson begår självmord. Hon hade gått hårt åt honom i tidningen men minns inte själv det värsta hon skrivit. Det var en hektisk tid, då alla skulle vara med på tåget eller kanske snarare i drevet.

I samma veva som hon får kännedom om självmordet lämnar den hon älskar henne. De har varit ett par i åtta år. Nu har hon två kriser att hantera. Åsa Linderborg har många vänner att söka tröst hos, men det går också åt en hel del alkohol, även tillsammans med smärtstillande och sömntabletter. Hon ser till att inte gå över den gräns som hennes far gjorde, skriver hon. Men nog är hon farligt nära.

Ofta tycker jag att folk i böcker dricker mycket, både i fiktiva och självbiografiska skildringar. Är de på restaurang eller hemma händer det inte sällan att de öppnar en andra flaska på två personer. Kanske har jag varit med om det någon gång i ungdomen, men sedan länge är det långt bortom det tänkbara. Åsa Linderborg dricker mycket även innan mannen lämnar henne. Detta kan jag säga eftersom hon skriver dagbok varje dag och om när och hur hon dricker. För mig som läsare blir det förstås intressant att få vara med vid middagar med kända mediaprofiler.

Författaren själv har varit otrogen mot män. Nu längtar hon tillbaka till gemenskapen med den hon var gift med och har sitt andra barn tillsammans med. Honom lämnade hon för P. som nu gått ifrån henne. Jag tänker att ett förhållande nog blir djupare om man har barn tillsammans. När man blir äldre tillkommer glädjen över barnbarnen. Om man dessutom har kvar nyfikenheten inför livet och lusten i att vara tillsammans är man riktigt lyckligt lottad.

Åsa Linderborg har en femtioårskris. Hon har blivit lämnad av en man som är sjutton år äldre. När hon mot slutet av boken har halvdant sex med en ny man säger han att man inte kan tro att hon ammat två barn. Hennes bröst är fylliga och fasta. Alltid en tröst.

Visst finns det en del resonemang i boken om metoo, pressens ansvar och vänstern i dag. Jag fastnar mer för det personliga. I romanen “Mig äger ingen” skriver Åsa Linderborg om modern som flyttar och lämnar henne ensam med en alkoholiserad far. Det är något som gått i arv får vi veta. Modern hade också blivit övergiven av sin mor. Nu har Åsa Linderborg fin kontakt med sin mamma, men visst finns något sårigt kvar.

Mormodern var kommunist och arbetade som tolk i Sovjetunionen. Efter murens fall var hon inte glad. Mamman förefaller ha gjort politisk karriär upp till riksdagen som socialist. Att författaren säger sig komma ur arbetarklassen beror på åren hon bodde med fadern, vad jag förstår. Att hon finner en diskrepans mellan sina vänsteråsikter och det liv hon lever själv är sympatiskt, tycker jag. Men inte särskilt originellt.

Avdelning: Fakta Taggar: #dagbok #metoo #medier #vänstern

27 april 2021

Kommentera

Nyutgivning av Albert Camus

Vi vet helt enkelt mer om en pandemi än Albert Camus"

Bonniers har ägnat sig åt nyöversättning av Albert Camus, en hedervärd handling. Det är den framstående översättaren Jan Stolpe som gett ny språkdräkt åt “Främlingen”, “Pesten” och “Fallet”. Camus fick Nobelpriset 1957 och betraktas ofta som en viktig existentialist vid sidan av Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Existentialismen intresserar sig för människans ansvar i en värld utan Gud, för hennes ensamhet, för tvånget att med handling skapa sig sitt eget liv och för kampen att leva äkta utan självbedrägeri. Camus hamnade dock i konflikt med Sartre på grund av dennes anslutning till kommunistpartiet. Men politiskt engagemang var inte främmande för Camus som var medlem av motståndsrörelsen under andra världskriget och redaktör för den förbjudna tidskriften “Combat”.

“Främlingen” är med sitt klara språk den mest lättlästa av böckerna. Men handlingen är svårköpt. Den utspelar sig i Algeriet, där Camus föddes. Det är svårt att ha sympati med huvudpersonen Meursault. Denne lever utan något särskilt mål. Han tackar nej till en befordran på jobbet, han har sällskap med en flicka utan att älska henne, och han gör vad en granne ber om utan att tänka på det omoraliska i handlingen. Meursault är ett med solen och Medelhavet. Ett meddelande om att hans mor avlidit skapar ingen särskild känsla hos honom. Hans sätt att vara kommer att spela in för domstolen när han står åtalad för att ha dödat en arab på stranden.

Jean-Baptiste Clamence i “Fallet” är det inte heller lätt att tycka om. Han är en advokat från Paris som har höga tankar om sig själv. Men när han av en händelse blir påmind om att han inte räddade en kvinna som just hoppat i Seine börjar han gå till rätta med sig själv. Han försöker dock hitta sätt att komma undan sitt ansvar och sin skuld. På en bar i Amsterdam, dit han flyttat, utgjuter han sig för den som vill lyssna. Genom att anklaga sig själv tror han att han ska slippa undan andras dom. Men att offra sig för en annan människa skulle vara den enda räddningen, kommer han fram till. Dit är det långt för Clamence.

“Pesten” kan jag tänka mig är en bok som intresserar många under den pandemi som vi genomlever. I Oran i Algeriet dyker det först upp råttor, stora mängder. Sedan insjuknar människor i böldpest. Efter en tid inriktar sig pesten på lungorna i stället. Huvudpersonen är doktor Bernard Rieux. Han är det positiva exemplet i de tre nyutgivna böckerna. Han är en person som ger allt för medmänniskorna. Han håller ut i de mörkaste stunder, och till sist klingar epidemin av. I “Pesten” visas på andra förhållningssätt, som att se pesten som ett Guds straff eller att låtsas som om den inte finns. Rieux kvarstår som en riktig humanist.

När jag läser “Pesten” hittar jag en hel del som inte stämmer med vår epidemi. Staden stängs, men det framgår inte vilka restriktioner man tar till för att folk inte ska smitta varandra. Karantän nämns men inte när den är påkallad. De sjuka och en del andra får ett serum av något slag. Men det talas inte om något vaccin. Vi vet helt enkelt mer om en pandemi än Albert Camus, av lätt insedda skäl. Hans bok har också lästs som en allegori, som att den står för något annat. “Pesten” kom 1947, två år efter krigets slut. Det är rimligt att Camus hade kriget och motståndsrörelsen i tankarna när han skrev den.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #nyöversättning

24 mars 2021

Kommentera

Böcker från rean

Det är absolut en bra bok, men jag hade föreställt mig den annorlunda"

Tre böcker köpte jag på bokrean. Jag började läsa Linda Boström Knausgård, “Oktoberbarn”. Det är en liten tunn bok som är skriven inifrån en psykiatrisk klinik. Där var hon intagen i långa perioder på grund av djup depression. En metod som fortfarande används är elchocker, ECT-behandling. Författaren beskriver hur hon upprepade gånger förs till “fabriken”, där behandlare på löpande band tar hand om patienterna. Hon blir inte hjälpt av det men får inte ha någon egen vilja så länge hon är tvångsintagen på grund av fara för sitt eget liv.

Det ruskigaste är nog det som kommer efteråt: minnesförlusterna. Men på avdelningen finns en Maria som inleder ett minnesarbete med Linda. Brottstycken ur hennes liv, ur hennes barndom, uppväxt och tiden före och efter skilsmässan från Karl Ove Knausgård, är vad vi får oss till livs. Det är välskrivet men mestadels sorgligt. På de sista sidorna öppnas emellertid nya rum, de som barnen ska ha i hennes nya hus. En befriande gråt väller fram när hon uttalar deras namn högt för sig själv.

“Familjen” av Johanna Bäckström Lerneby har fått mycket positiv kritik. Det är en reportagebok som beskriver hur en stor släkt skapar makt och rädsla i Angered utanför Göteborg. Det är absolut en bra bok, men jag hade föreställt mig den annorlunda. Det handlar inte om moralpoliser som smyger omkring och rättar folks beteende. Det är snarare en samling förhörs- och rättegångsprotokoll som rör kriminella i familjen. För att få med hur vanligt folk kan drabbas, av utpressning till exempel, skapar Bäckström Lerneby en fiktiv person, Maria som har ett kafé. Hon är väl en sammanslagning av vittnesmål från drabbade som inte vågar stå med egna namn. Så Maria fyller sin funktion.

Hans Rosenfeldt har med “Vargasommar” skrivit sin första kriminalroman ensam. Han är medskapare till tv-serien “Bron” som jag tyckte mycket om. Så jag chansade. Handlingen utspelar sig i Haparanda. På första sidan sker någon form av uppgörelse. Efter ett tag hittas två vargar med människokött i buken. Det är kanske inte det som det är fel på. Men jag lägger snart ifrån mig boken. Maken gör ett försök. Vad är det här? Inte är det någon Håkan Nesser precis som fångar vårt intresse från första sidan. Det var en flopp.

Taggar: #självbiografiskt #fakta #krim #bokrea 2021

9 mars 2021

Kommentera

När livet ställs på sin spets

Detta kan bli den sista boken"

Niklas Rådströms självbiografiska “Som har inget redan hänt” ligger på topplistorna. Det är en betydande författare som jag inte läst förut. Han är poet, dramatiker och prosaist.

Boken utgår från diagnosen leukemi som han fick för några år sen. Rådström har gått igenom långa, tunga behandlingar med svåra biverkningar. Nu mår han skapligt men är tröttare än innan han blev sjuk. Coronapandemin innebär sträng isolering, eftersom hans immunsystem var mycket påverkat redan efter stamcellstransplantationen.

Att vara livshotande sjuk kan ge upphov till olika reaktioner. Rådström blev aldrig aggressiv som han läser att Susan Sontag blev. Han har hela tiden utgått från att han ska överleva. Men visst har han varit trött, trött, trött, som han skriver, och ledsen periodvis. En granne på Öland, där Rådström och hustrun Ninna har sitt sommarställe, drog sig helt undan andra människor. Han blev arg på att folk kände till hans sjukdom. Efter honom blev det ingen begravning, och askan spreds i en anonym minneslund.

Rådström menar annars att man får en speciell gemenskap med andra som är i en liknande situation. Man kan prata lugnt och sakligt med dem. Han nämner som exempel samtalet han hade med Sara Danius när hon erbjöd honom en plats i Svenska Akademien. Hon hade då fått sitt återfall i bröstcancer. Erbjudandet tackade han för övrigt nej till. Han ansåg inte att han var rätt person att få Akademien på fötter. En elvaårig sonson till Rådström drabbades av njurcancer, och de kom varandra nära med sina erfarenheter.

När Rådström fick veta hur allvarligt hans läge var förberedde han sig dock för ett dödligt slut. Han funderade över vad som skulle ske med hans litterära kvarlåtenskap, och han gjorde ekonomiska föranstaltningar för hustrun.

Endast i närheten till döden kan livet sammanfattas. Detta kan bli den sista boken. Så Rådström söker i minnet. Han börjar med de disparata bilder han har från de första åren, innan hågkomsterna kan fogas samman till en livsberättelse.

Fadern Pär Rådström, också berömd författare, lämnade Niklas och hans mor när sonen bara var ett halvår. Kontakten blev sedan sporadisk men saknade inte fina inslag. Fadern dog en förtidig död, och Niklas beskriver hur han sörjde honom på de mest fantasifulla sätt. Den bortgångne intog olika skepnader ur den ungdomslitteratur som sonen konsumerade.

Modern, Anne Maria Rådström, var en kvinna i karriären som arbetade mycket. Under Mikaels uppväxt var hon reporter och skribent på arbetarrörelsens Folket i Bild. Han hade ett pärlband av barnvakter och bodde ibland hos moderns vänner. Mormor och morfar fanns också till hands. Det var självklart att modern skulle sörja för honom, skriver han, men hon var inte bra på närhet. Hon intresserade sig inte för hans drömmar om livet.

Det här kan framstå som sorgligt och ledsamt. Men Niklas Rådströms vuxna liv är gott. Hans längtan är stark att få vara kvar bland de levande, att fortfarande få finnas i kärleken till sin hustru, sina barn och barnbarn.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #leukemi

16 februari 2021

Kommentera

Augustvinnaren engagerar inte

När dramatiken sätter i gång tar romanen slut"

En hel månad har det tagit för mig att läsa Lydia Sandgrens Augustprisbelönade “Samlade verk”. Jag laddade ner den som e-bok på Arlanda när vi skulle till sonens familj i Luxemburg för att fira jul. Romanen omfattar drygt 600 sidor, och det är ingen bladvändare. Inte för mig i alla fall.

Handlingen utspelar sig mest i Göteborg, och det kan väl de som älskar Götet tycka om. Själv har jag ett positivt förhållande till Bokmässan. Staden i övrigt känner jag ytligt.

Tre personer, tre nära vänner, står i centrum. Martin vill bli författare men klarar inte att få ihop en bok av alla sina utkast. I stället startar han ett litet förlag. Gustav är hans vän sedan gymnasiet. Gustav lyckas bli erkänd som konstnär men lever ett destruktivt liv. Cecilia hör också till trion. Hon gifter sig med Martin, och de får två barn. Cecilia disputerar i filosofi. En vecka efter disputationen försvinner hon spårlöst, lämnar man och barn.

Titeln “Samlade verk” syftar i slutet av boken på Martins högar av ofullbordade manus. Det har uppstått en diskussion bland kritiker om författaren är ironisk överlag. Jag tror inte det. Hon känner med sina personer. Vemod är nog den grundläggande tonen i berättelsen, saknaden av det som inte blev.

De talrika böcker av kända författare som omnämns vännerna emellan kan också sättas i samband med titeln. Det är något av namedropping som försiggår i boken. Sådant kan användas för att briljera. Det kan också naturligt höra till det intellektuella samtal som författaren sympatiserar med.

Endast den sista tiondelen i romanen engagerade mig. Då tar dottern Rakel upp ett nyfunnet spår efter Cecilia – efter femton år. Det är konstigt, både litterärt och i förhållande till verkligheten, att Cecilia har fått vara försvunnen så länge. Det är som att författaren bestämmer att först nu ska det stora sveket upp till behandling. Men det blir inte mycket mer än en ansats.

Martin hittar Gustav död i hans hem. När dramatiken sätter i gång tar romanen slut. Ska detta sparas till nästa bok? Eller är det bara dålig dramaturgi?

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Augustpriset 2020

20 januari 2021

Kommentera

Kvinnor i vikingatid

17 december 2020