SÖK FACEBOOK

TWITTER

INSTAGRAM

BOKHANDEL & ANTIKVARIAT BUTIK: BOKSTÖD BUTIK: MUMIN ANNONSERA

Litteraturblogg: Anne-Charlotte Östman

Visa standardvy Visa omslagsvy

Ny Karin Fossum på svenska

Jag blir överraskad igen"

Karin Fossum är en av mina favoriter bland deckarförfattarna. För ett och ett halvt år sedan läste jag på norska "Där döden väntar" som nu kommit i svensk översättning. Författarens psykologiska skärpa fick mig än en gång att läsa boken med intresse.

En tjock utsatt pojke blir förödmjukad av ett möte. En teckning av en död flicka hittas hemma hos en annan ensamvarg. En flicka är ososanmäld hos polisen. Det är tre utgångspunkter för en berättelse som håller läsaren i ett järngrepp.

Så småningom ska två mord på ungdomar utredas. Hör de ihop? Under tiden som gått hade jag glömt bort vem mördaren var. Jag blir överraskad igen!

Avdelning: Spänning Taggar: #psykologi

17 mars 2023

Kommentera

"Alldeles för snygg för att sitta i rullstol"

En rullstol är inte ett karaktärsdrag, men med den hade hon fått en ny identitet"

Annika Taesler är journalist, skriver böcker och arbetar med att påverka politiker i funktionsfrågor. När hon var 24 år skenade hennes häst, hon bröt nacken och blev totalförlamad.

I nyutkomna “Krymplingskortet” skriver hon om hur hon efter olyckan höll fast vid den hon var med sin pojkvän, sina intressen, sin musiksmak och sina vänner. Men för omgivningen hade hon blivit en helt annan. En rullstol är inte ett karaktärsdrag, men med den hade hon fått en ny identitet som visade sig ha stor betydelse för såväl sociala, kulturella som politiska delar av livet. På en fest får hon den tvetydiga komplimangen att hon är alldeles för snygg för att sitta i rullstol.

Funktionsnedsättning tillhör en av de lagstadgade diskrimineringsgrunderna. Det finns betydligt fler av de individerna än till exempel homosexuella, skriver Taesler. Ändå är funkofobi ett nästan helt okänt begrepp, trots att det finns med i Svenska Akademiens ordlista. När hon skriver ordet gör Word röda streck under.

Som grupp står de med funktionsnedsättning längst bort från arbetsmarknaden och har lägst inkomst av alla i befolkningen. Dagens Nyheter publicerade 2017 en undersökning, där 18 procent av befolkningen uppger att de inte kunde tänka sig att arbeta tillsammans med en person som har funktionsnedsättning. Ytterligare 14 procent kände sig osäkra.

När Annika Taesler blir med barn frågar läkaren om det verkligen var genomtänkt. Men barnmorskan betraktade det som en vanlig graviditet. Det kändes för Taesler som att landa på en sammetskudde. Många rullstolsburna mödrar har blivit orosanmälda till socialtjänsten redan på BB. Författaren och hennes man slapp detta. Men som gift par med högskoleutbildningar, hus i ett medelklassområde och ett stort socialt nätverk var de nog ganska ensamma om att över huvud taget ha blivit ifrågasatta.

Taesler skriver engagerat och upprört om neddragningen av den personliga assistansen. Detta har gått så långt som till att människor tagit sitt liv. Många, som Taesler själv, överlever inte utan någon vid sin sida. Hon understryker att vi alla kan hamna i den situationen. För människor med funktionsnedsättning förväxlas medborgerliga rättigheter med välgörenhet som man kan ta till om det finns utrymme. Om dödshjälpsdebatten skriver hon att den borde skjutas upp tills hjälpen att leva ett värdigt liv kan garanteras.

I “Krymplingskortet” kan vi också läsa om hur personer med funktionsnedsättning skildras i medierna. Taesler önskar sig en film, där de får vara människor i sin egen rätt utan att den avvikande kroppen poängteras.

Boken är tung att läsa. Men den ger mig kunskap som jag inte hade tidigare. Den förmedlar också viktiga erfarenheter som författaren gjort efter olyckan och som kan vara till nytta för andra.

Jag har i alla fall ett ljust minne av ett avsnitt i boken. Det är där Taesler beskriver umgänget med sonen, hur hon lyckats använda assistenterna just som sina armar och ben. Sonen vänder sig till henne: “Mamma, kan du knäppa min jacka?” Då får assistenten vara petnoga med att inte bryta moderns och sonens ögonkontakt när hen drar upp dragkedjan. Snabbare än någon annan insåg han att kombinationen moderns röst och någon annans händer var fullt naturlig.

Avdelning: Fakta Taggar: #funktionsnedsättning #rullstol

13 mars 2023

Kommentera

Bok- presentation:	Sörja för de sina
Författar- presentation:	Kristina Sandberg
Utg.år:	2012
Pocket Finns i lager, 78 kr CD-skiva Beställningsvara, 334 kr Storpocket Beställningsvara, 140 kr

Hemmafru med städdille

Jag fortsätter att läsa om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. “Sörja för de sina” är del två i Kristina Sandbergs trilogi.

Nu är andra världskriget slut. Maken Tomas har genom hård disciplin lyckats bli av med sitt alkoholmissbruk, och paret har fått sitt andra barn, en pojke. Men hur gick det till? undrar jag. Hur har Maj och Tomas närmat sig varandra efter att ha blivit tvungna att gifta sig? Maj var med barn när de hade träffats berusade ett par gånger. Efter att dottern Anita fötts finns ingen antydan om att de skulle ha något samliv. Maj kan inte bjuda till, läser vi. Men hon har blivit med barn på nytt. Författaren har inte velat eller kunnat visa hur Maj och Tomas har skapat en ny fungerande relation. Eller har de inte det? För Maj är inte lycklig.

Hon är bitter, trött och yr. Hon får förstås för lite sömn när barnen är små. Men hon har också städdille. Allt i hemmet ska vara perfekt. Det är som om någon tittar på henne och bedömer. Fast mannen är hänsynsfull och vill väl.

Hushållsarbetet är det som håller ihop henne och skapar hennes identitet. Tomas är affärsman men har intellektuella intressen som litteratur och historia. Där kan de inte mötas. Maj pratar mest om praktiska saker som hon oroar sig för, kalas som ska ordnas, gäster som ska bjudas, mat som ska serveras.

Hur kan man i ett äkta par leva så långt ifrån varandra? Det är helt enkelt något annat än Majs och Tomas relation som är Kristina Sandbergs ärende. Om deras förhållande hade varit i fokus hade det blivit en mer balanserad och mänsklig berättelse.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #hushållsarbete

11 mars 2023

Kommentera

Läsvärt om manlig Hedda Gabler

Han dras till den gränslöshet och spiritualitet han fann hos henne och som gjorde honom levande"

Vigdis Hjorts roman “Henrik” från 2019 ingick i ett nordiskt samarbete, där författarna skulle låta sig inspireras av Ibsens dramer. Henrik är en manlig motsvarighet till Hedda Gabler som lever ett instängt liv med en man som hon föraktar.

“Henrik” är rolig att läsa med sin karikerade beskrivning av norsk borgerlighet. Den gravida hustrun Elsa är nöjd med sin tillvaro och pratar bara om småttigheter. Paret bor granne med hennes föräldrar. När Henrik och Elsa kommer hem från bröllopsresan visar de stolt upp att de låtit måla dotterns hus i ljusgrönt med vita fönsterkarmar. Dessutom har de inrett barnkammaren. Nu har båda husen samma färg. Elsa blir förtjust. Henrik får panik.

En dag får Henrik reda på att en gammal kärlek har flyttat in i närheten. Konstnärinnan Tale Løvlie har köpt det barndomshem som han tidigare varit tvungen att sälja. Det är av ekonomiska skäl som Henrik gift in sig i Elsas familj. Svärfadern äger en bensinstation som går bra. Där har han fått en trygg plats.

I familjen och bekantskapskretsen skvallras det om Tale som setts som förlorad till samhällets utkanter. Hon verkar ha tagit sig upp igen på grund av en lyckad utställning. Henrik förnyar kontakten med Tale som nu är lyckligt gift. Han dras till den gränslöshet och spiritualitet han fann hos henne och som gjorde honom levande. Men som hos Hedda Gabler finns hos Henrik en destruktiv ådra som blir förödande för både hans och andras lycka. En magnifik scen framför skolbarn och föräldrar på självaste 17 maj bidrar till Tales undergång.

“Henrik” är en liten bok som i en annan tid lägger sig nära Ibsens 1800-talspjäs. Den innehåller såväl satir som tragedi.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Ibsenparafras

4 mars 2023

Kommentera

En upphöjdhet som gör mig arg

Hon vill leva, men hon säger nej, nej, nej"

Sara Meidells bok “Ut ur min kropp” som kom förra året fick en del skarpa reaktioner. Det fanns kritiker som tyckte att hon ställde sin anorexia i för positiv dager. Jag håller inte med. Den framställs som en sjukdom som innebär ett livslångt lidande med endast få euforiska ögonblick. Meidell är en mycket skicklig skribent som håller mig fången. Men jag blir arg.

Författaren återskapar sin barndom. Vid sju års ålder upplever hon de vuxna som störande element. De tvingar henne att avbryta lekar eller viktiga funderingar. De berövar henne behagliga stunder, som när en vän i familjen fotograferar henne när hon solar naken. (Där går genast mina associationer till nyckelscenen i Marie Cardinals “Orden som befriar”. Att någon tog en bild av henne när hon kissade ledde till en sju år lång underlivsblödning i vuxen ålder!) Hos Meidell som barn finns också något som har med kroppen att göra. Efter att ha simmat smal som en ål under bryggan ser hon det runda våta avtrycket av sin kropp på bryggan. Det ger henne känslan av att inget är beständigt. Det måste hon kämpa emot genom att inte bli större än avtrycket var.

Det är inte lätt att förstå. Ingen av hennes terapeuter lyckas heller fånga in problemet. De ger upp. Hon lär sig aldrig att sluta vilja svälta, skriver hon. Sara stannar kvar i barndomen, stoppar tiden genom att sluta äta. Hon köper sig tid för att ta reda på hur man lever. Att växa är att dö. Det är avancerade tankegångar som är svåra att följa. Tror du att du är bättre än andra? frågar en psykolog. Ja, hon är bättre än andra på att överleva.

Sara Meidell skriver in sig bland de historiens kvinnor som valt självsvälten. Det kan vara medeltida helgon som fick uppenbarelser i benådade stunder. Det var de engelska suffragetterna som använde svälten som politiskt vapen.Det är många konstnärer och författare. Enligt författaren själv och hennes medicinska journal slukade hon sådan litteratur redan som barn. Tidigt i journalen står att hennes anorexia är sekundär till andra affektiva åkommor. Jag tänker att hon valde sina medsystrar för att skapa en upphöjd betydelse åt sina symptom.

Vad är det som gör mig arg? Jo, att hon inte vill bli frisk. Hon vill leva, men hon säger nej, nej, nej. Det gör henne fri. Hon vill inte fjättras vid biologiska regler – men föder tre barn! Huvudpersonen i “Ut ur min kropp” är förvirrad minst sagt. Det beständiga hon sökt sedan hon var sju finns inte där, trots eller kanske på grund av hennes förtvivlade motstånd mot den riktiga världen. Jag blir arg på att hon väljer detta förhållningssätt fast hon har familj. Att äktenskapet går i kras är givet.

Jag blir också arg på att det inte står något om eventuell medicinering. Huvudpersonen visar tidiga tecken på ångest, tvångstankar och tvångsmässiga handlingar. Ja, hela hennes föreställningsvärld skulle kunna betraktas som psykotisk. Mot allt detta finns hjälp. Har hon inte behandlats för dessa symptom? Har hon vägrat medicin? Ursäkta min lekmannamässiga diagnos! Men har inte Sara Meidell lagt fram ett fall för oss som ingen ännu lyckats lösa?

I “Ut ur min kropp” gestaltas en grandios egocentricitet som är svår att smälta.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #anorexia

23 februari 2023

Kommentera

Bok- presentation:	Att föda ett barn
Författar- presentation:	Kristina Sandberg
Utg.år:	2010
Pocket Finns i lager, 78 kr CD-skiva Beställningsvara, 334 kr Storpocket Finns i lager, 140 kr

Om att ge en bok en andra chans

Jag hade börjat läsa Kristina Sandbergs “Att föda ett barn” tidigare, men slutade. Det hade nog med med textbilden att göra. Det finns inga dialoger som brukar öppna en text och göra den levande. Men efter att ha beställt fram boken på nytt på biblioteket lyckas jag faktiskt bli indragen i Majs liv.

Huvudpersonen Maj är en ung kvinna på 20 år som blir med barn med en frånskild man som hon egentligen inte känner. Tomas är fabrikör och kommer från en högre samhällsklass än Maj, vars föräldrar är arbetare. Tomas och Maj känner sig tvingade att gifta sig med varandra.

“Att föda ett barn” är den första boken i en trilogi. Texten är en berättelse i tredje person med Majs perspektiv blandad med inlagda kursiva rader som mer uppenbart är hennes egna tankar. Men i samband med att Maj föder sin flicka Anita kommer författaren in och kommenterar att inte är det hennes barn det handlar om. Hon jämför också Majs tillvaro som nybliven moder med dagens. Det känns så onödigt. Jag blir irriterad, kanske också lite förvirrad. Hur är det nu med perspektivet och Majs inre monolog? Men det är nu bara det som stör mig.

Jag har på bara några dagar läst ut den nästan 500 sidor tjocka boken och dessutom beställt uppföljaren, “Sörja för de sina”. Den första har en bra cliffhanger. Så det är bara att fortsätta läsa. Jag är glad att jag gav “Att föda ett barn” en ny chans.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #äktenskap #barnafödande

10 februari 2023

Kommentera

Gripande om avstånd och närhet

Det finns fina avsnitt, där Livia öppnar sig för gemenskap med människor i sin närhet"

Varför har tre vuxna barn gemensamt beslutat att bryta kontakten med sin mor? Den frågan tar Anne Liljeroth upp i sin senaste roman “Hela mitt hjärta”.

Efter en hjärtinfarkt känner Livia tacksamhet över att ha kommit tillbaka till livet. Hon har fötts på nytt men inser hur ensam hon är. Sakta och försiktigt närmar hon sig sina barn men blir till en början avvisad. Barnens minne lever kvar i den svåra tiden före föräldrarnas skilsmässa. De har inte gjort klart för sig hur relationen mellan föräldrarna såg ut. Efter att modern hört av sig funderar de över vad de själva har upplevt och vad de har fått berättat av andra. Äldsta dottern Siri, som flyttat till London och arbetar som bröllopskoordinator, är den som satt tonen mot modern. Fadern Staffan har framstått som stark och trygg jämfört med Livia som varit frånvarande och periodvis psykiskt sjuk.

Boken har sina svagheter när det gäller faktiska förhållanden och trovärdighet. Staffan bestämde att Livia skulle försörja familjen. Själv skulle han ta hand om hem och barn. Men finns inte dagis? undrar jag. Yngsta dottern Majas studier i litteraturvetenskap skildras med otydliga gränser mellan eget skrivande och forskning. Livias sjukhusvistelse efter infarkten verkar bara handla om vila. Det sägs inget om de operativa ingrepp som brukar göras. Lite research hade behövts där. Det är inte heller övertygande att barnen vägrar tala med någon om vad de varit med om, inte ens Peter med sin podd där kändisar lättar sitt hjärta.

Svaret på den ursprungligt ställda frågan finns i Staffans manipulerande handlande gentemot sin hustru. Jag kan gå med på att han har kunnat polisanmäla henne på felaktiga grunder för diverse lagöverträdelser. Men att hon kunnat bli dömd för dem och hamnat i belastningsregistret borde inte vara möjigt i en rättsstat.

Dessa brister till trots blir det bitvis en ganska gripande historia. Läsaren vill följa med för att få utrett hur Livia och barnen Siri, Peter och Maja har kunnat hamna i en sådan djupt olycklig situation av hat och avståndstagande.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #föräldrar och vuxna barn #brytning

18 januari 2023

Kommentera

Påfrestande om erotisk besatthet

11 januari 2023