SÖK FACEBOOK

TWITTER

INSTAGRAM

BOKHANDEL & ANTIKVARIAT BUTIK: BOKSTÖD BUTIK: MUMIN ANNONSERA

Litteraturblogg: Anne-Charlotte Östman

Visa standardvy Visa omslagsvy

Gripande om avstånd och närhet

Det finns fina avsnitt, där Livia öppnar sig för gemenskap med människor i sin närhet"

Varför har tre vuxna barn gemensamt beslutat att bryta kontakten med sin mor? Den frågan tar Anne Liljeroth upp i sin senaste roman “Hela mitt hjärta”.

Efter en hjärtinfarkt känner Livia tacksamhet över att ha kommit tillbaka till livet. Hon har fötts på nytt men inser hur ensam hon är. Sakta och försiktigt närmar hon sig sina barn men blir till en början avvisad. Barnens minne lever kvar i den svåra tiden före föräldrarnas skilsmässa. De har inte gjort klart för sig hur relationen mellan föräldrarna såg ut. Efter att modern hört av sig funderar de över vad de själva har upplevt och vad de har fått berättat av andra. Äldsta dottern Siri, som flyttat till London och arbetar som bröllopskoordinator, är den som satt tonen mot modern. Fadern Staffan har framstått som stark och trygg jämfört med Livia som varit frånvarande och periodvis psykiskt sjuk.

Boken har sina svagheter när det gäller faktiska förhållanden och trovärdighet. Staffan bestämde att Livia skulle försörja familjen. Själv skulle han ta hand om hem och barn. Men finns inte dagis? undrar jag. Yngsta dottern Majas studier i litteraturvetenskap skildras med otydliga gränser mellan eget skrivande och forskning. Livias sjukhusvistelse efter infarkten verkar bara handla om vila. Det sägs inget om de operativa ingrepp som brukar göras. Lite research hade behövts där. Det är inte heller övertygande att barnen vägrar tala med någon om vad de varit med om, inte ens Peter med sin podd där kändisar lättar sitt hjärta.

Svaret på den ursprungligt ställda frågan finns i Staffans manipulerande handlande gentemot sin hustru. Jag kan gå med på att han har kunnat polisanmäla henne på felaktiga grunder för diverse lagöverträdelser. Men att hon kunnat bli dömd för dem och hamnat i belastningsregistret borde inte vara möjigt i en rättsstat.

Dessa brister till trots blir det bitvis en ganska gripande historia. Läsaren vill följa med för att få utrett hur Livia och barnen Siri, Peter och Maja har kunnat hamna i en sådan djupt olycklig situation av hat och avståndstagande.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #föräldrar och vuxna barn #brytning

18 januari 2023

Kommentera

Påfrestande om erotisk besatthet

Om hon bara kan få Arnold att älska henne, om han bara kommer att skilja sig, om han bara kan sluta vara otrogen"

Annie Ernaux “Sinnenas tid" om att vänta på samtal och besök av älskaren, är en alltför tunn bok, både till format och innehåll. Vi får inte lära känna mannen närmare, och det finns ingen progression. Bara ett utdraget nu.

Jag har nu lyssnat på Vigdis Hjorts “Om bara” som förra året kom i svensk översättning. Romanen gavs ut i Norge 2001, där den blivit en modern klassiker. Precis som Ernaux bok handlar den om erotisk besatthet. Trots att de inblandade, dramatikern Ida Heier och professorn Arnold Busk, är intellektuella skildras inga sådana samtal. Visst kan de arbeta sida vid sida, men det är passionen som är i centrum. Och den ska underhållas med resor och sprit, längre fram med sexklubbar och pornografi. Ida kan följa en man hem efter en fest. Arnold är notoriskt otrogen.

När de träffas är båda gifta och har familj. Först skiljer sig Ida, sedan Arnold. Titelns “Om bara” syftar på Idas väntan. Om hon bara kan få Arnold att älska henne, om han bara kommer att skilja sig, om han bara kan sluta vara otrogen. Romanens meningar är korta, intensiva, besvärjande. “Om bara” är en påfrestande destruktiv skildring. Om Annie Ernaux skildring av passionen är för kort så är denna alldeles för lång.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #passion

11 januari 2023

Kommentera

En lugn och trivsam läsning

Jag undrar till och med om det finns sådana människor i dag"

Jag har inte riktigt fastnat för Kerstin Ekman, före detta akademiledamot. Jag började läsa “Händelser vid vatten” som blev mycket uppskattad, men jag slutade. Nu ska den bli serie på svt i januari. Då ska jag titta. Jag läste “Mordets praktik” som handlade om Hjalmar Söderbergs “Doktor Glas” men blev inte imponerad. “Tullias värld” gjorde mig också besviken. Jag trodde att jag skulle få en levande beskrivning av livet i Rom, men boken var snarare en lärd essä.

Nu har jag i alla fall tagit mig an “Löpa varg” som kom förra året, och det tycker jag är en fin berättelse. Huvudpersonen Ulf är pensionerad jägmästare och ledare i jaktlaget. Han bor med sin hustru Inga i Hälsingland. Det är nutid. Vi får läsa om den torra sommaren 2018 och bränder som härjar i Ljusdals kommun.

Boken är med sitt begränsade geografiska omfång nästan ett kammarspel. Ulf håller sig nära hemmet när han inte sitter i sin husvagn och tittar på djurlivet. Han har jagat sen han var i tonåren, men när han får se en varg på nära håll händer något med hans själsliv. Han har stor kunskap om djur och natur och kan sätta sig in i vargens behov och livsbetingelser. I jaktlaget är han omgiven av varghatare.

Ulf har kärlkramp och får leja hjälp med snöskottningen. Inga är rädd att han blir sysslolös och föreslår att han ska skriva något. Han börjar läsa sina jaktjournaler men finner att de mest innehåller korta anmärkningar. Ändå väcker de minnen hos honom som inte är helt angenäma vad gäller misslyckad jakt och skottskadade djur.

Inga har inga problem att få dagarna att gå. Hon pysslar i hushållet, väver mattor och åker till sin bokklubb i Bollnäs. Paret i “Löpa varg” har könsbestämda sysslor. De är i samma ålder som jag men lever ett helt annat liv. Jag undrar till och med om det finns sådana människor i dag. För mig framstår deras tillvaro så gammaldags. Det kunde vara min farmor och farfar, bortsett från att de inte hade bil och körkort. Ulf och Inga är också stereotypiskt fåordiga. Ulf har svårt att dela viktiga upplevelser med Inga. De är så långt ifrån min och makens pratsamma gemenskap i storstaden.

Men böcker är till för att vidga våra vyer. Ulf har ett rikt inre som skapats av hans omfattande erfarenhet av naturen och dess invånare. Det blir en lugn och trivsam läsning. Fast det händer saker också.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #jakt #natur #djur

9 december 2022

Kommentera

Bok- presentation:	Flyktens alla rum
Författar- presentation:	Beatriz Quevedo de Hansen

På resa med okänt mål

Beatriz Quevedo de Hansen kom till Sverige 1977 som politisk flykting. Hon och hennes man Raúl hade varit engagerade i en alfabetiseringskampanj i fattiga byar i Argentina. Det räckte för att de skulle bli ett byte för den militärjunta som tog över landet 1976. Mannen blev dödad i ett bakhåll. Detta skriver hon om i “Flyktens alla rum”.

Titeln syftar på alla de ställen där hon och den ettåriga dottern Paulita söker sovplats och gömställe. Ibland får de nöja sig med en resårsäng utan madrass. De får ligga på sina kläder.

I magen växer Beatriz och Raúls andra barn. I allt det svåra förlitar sig Beatriz på sin Gud. Många är hjälpsamma och tillmötesgående, andra vågar inte ta emot. Beatriz hör tilll Katolska kyrkan, men det blir den anglikanska som räddar dem flera gånger, med pengar, husrum och böner.

Deras liv förvandlas till en resa med okänt mål. Beatriz och Paulita färdas kors och tvärs över Argentina. I Buenos Aires får de sällskap av kamraten Aldo, vars hustru har försvunnit efter att ha hämtats av polisen. Aldo föreslår att de ska ta sig över till Paraguay. I huvudstaden Asunción uppsöker de flera ambassader, myndigheter och välgörenhetsorganisationer. På Caritas träffar de Fader Victor som skickar dem till ett litet hus, där de kan bo. Den 24 december 1976 kommer en man från Caritas och ger dem presenter, kläder och pengar. På kvällen kan Beatriz, Paulita ocoh Aldo äta på en fin vietnamesisk restaurang. “Brässerad fisk med en himmelsk potatisgratäng, bröd och sallad och till efterrätt tar vi flamberade bananer med cognac och kaffe.” För en kort stund glömmer de sina sorger. Det är en glädje som Beatriz minns varje julafton. Den påminner henne om att det finns osjälvisk godhet i människornas hjärtan.

Fader Victor hjälper dem att komma vidare. Han skriver ett brev som de ska ta med sig till Fader Domingo i Sao Paulo. Det blir en lång resa genom Paraguays savanner och Brasiliens djungel. I Rio de Janeiro föds sonen Raulito.

Aldo får kontakt med sin fru efter många månader. Han samlar pengar för att få henne och barnen till Brasilien. I Rio träffar de många argentinska flyktingar. En del lyckas få visum till Canada. I maj får Beatriz och barnen klartecken att resa till Sverige. Konsuln Richard Ekwall hjälper dem med alla ärenden som behöver göras på diverse myndigheter. Han är en underbar människa, skriver författaren. Han hjälper henne med barnen och bagaget ända in i flygplanet.

Beatriz Quevedo de Hansens bok påminner oss om de fascistiska diktaturer som under 1970-talet kastade sin skugga över Latinamerika. Till Sverige kom flyktingar från Chile, Argentina och Uruguay. Den bild hon ger av flykten undan förtryckarna engagerar läsaren till fullo.

I Sverige har författaren funnit sin plats i Småland. Hon har tidigare gett ut diktsamlingen “Skärvor”, där det framgår att hon finner tröst i naturen. Att hon är poet visar sig också tydligt i “Flyktens alla rum”. Trots sin mörka inramning glöder berättelsen av landskapets färger, och det doftar: solmogen mango, verbena, mynta, violer.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #flykt #Latinamerika

19 november 2022

Kommentera

En ytlig och obehaglig bok

Lou är sådan att om hon kallar så kommer man"

Nina Wähäs roman “Testamente” om en dysfunktionell och fattig Tornedalsfamilj hade gjort intryck på mig. Därför var det lätt att lägga beslag på ett pocketexemplar av hennes “Babetta” i bokhandeln på Arlanda. Något skulle jag ju fördriva timmarna med på resan ner till Alicante.

“Babetta” är lättläst, men det är en ytlig, tom och obehaglig bok. Katja och Lou, som båda är några över trettio, har varit vännner sedan gymnasietiden på Södra Latin. De har tillsammans gått på Vår Teater och närt skådespelardrömmar. Många år senare arbetar Katja för brödfödan på ett kafé och bor kvar i Stockholm. Skådespelandet handlar mest om att medverka gratis i vänners kortfilmer. Lou, däremot, lyckades redan som ung. Hennes stora genombrott blev kostymfilmen “Babetta”. Nina Wähä beskriver ingående filmens innehåll och komposition, men jag kan inte se att någon film med det namnet har existerat. Katja har läst filmvetenskap, och författaren låter kunskaperna komma fram i hennes tankar.

Lou är sådan att om hon kallar så kommer man. Det har varit premissen för vännernas gemenskap sedan Lou slog igenom. Ingen kan mostå henne, tänker Katja, och Lous bländande skönhet beskrivs ur olika vinklar romanen igenom.

Nu bor den framgångsrika i ett slottsliknande hus i södra Frankrike med en betydligt äldre filmfotograf. Lou bjuder in Katja, och mannen utsätter henne för ett par grova sexuella övergrepp utan att hon reagerar. Vad ska detta betyda egentligen? En grupp kvinnor skriver ett upprop mot en regissör, men Lou vill inte vara med. Hennes bevekelsegrunder kan anas. Men Katjas?

Jag fördriver tiden med “Babetta”. Den har två slut. Det andra kallas director's cut. Jag föredrar det första, mindre dramatiska. Där dör inte förövaren Renaud. Han blir förlamad. Mina tankar går till Jane Eyre som gifter sig med Rochester efter att han blivit blind och beroende av henne. Efter rubriken “the end/fin” återstår tre blanka sidor.

Vad är det för mening med allt detta? Jag känner mig tom när jag slår igen boken.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #vänskap

13 november 2022

Kommentera

Bok- presentation:	En liten bok om konsten att dö
Författar- presentation:	Ulf Nilsson

När det här är över

Barnboksförfattaren Ulf Nilsson dog några dagar efter att han fyllt 73. De sista tio veckorna levde han med vetskapen om en obotlig magcancer som inom kort skulle ta hans liv. Efter det chockartade beskedet började han göra korta anteckningar om sin vardag, tills han inte orkade längre.

Jag har precis läst Ulf Nilsson, “En liten bok om konsten att dö”. I början finns humorn med. Författaren skriver att han mejlar till tandhygienisten, ställer in tiden och tackar för all hjälp. Han avrundar med ett P.S. “Jag har slutat med mellanrumsborstar.”

I den lilla boken finns flera intressanta iakttagelser. En del är trösterika:

Ulf Nilsson blir som nyförälskad i sin fru. De sammanfattar livet tillsammans och gläds.

Han ser sig inte bara som en person längre. Han har en grupp av barn och barnbarn. “Det kommer att gå bra för oss!”

När man förstår och har försonats med allt i livet kan man dö.

Man måste välja en bild av döden som man kan leva med, som sin mamma som hon var när man föddes. Ulf Nilsson ser döden som ett utslocknande men skyddad av den högsta. “Vila i evighet i Guds, hennes famn.” Modern ska komma och hämta honom. Det är självklart. Som när hon var ung.

Döden är inte det värsta. Med smärta och illamående väljer författaren bort livet. Han orkar inte ens redigera det han skrivit. Till slut vill han dö.

Men: När det här är över åker vi till Swinoujscie och köper jordnötter på färjan. Det är en sorglig tanke som dyker upp emellanåt.

Avdelning: Skönlitteratur

24 oktober 2022

Kommentera

Linn Ullmann i Annie Ernaux fotspår

Handlar hennes bok kanske om självläkande?"

I “Flicka, 1983” utgår Linn Ullmann från ett fotografi när hon var 16 år. Hon arbetar som Annie Ernaux och citerar henne också. “Dessa saker hände mig för att jag skulle skildra dem.” (Från Ernaux “Omständigheter”)

Linn Ullmann gick vilse i Paris januari 1983. Hon hade blivit ditbjuden av en fotograf som upptäckt hennes potential vid ett besök i New York. Där bodde Linn med sin mor Liv Ullmann. Modern försökte få henne att avstå från resan. När det inte gick fick dottern lova att ringa hem varje kväll kl 22 och därefter inte gå ut.

Efter att den unga flickan varit ute med några andra befinner hon sig ensam på en gata i Paris. Hon har glömt bort namnet på sitt enstjärniga hotell. Men i fickan har hon en lapp med fotografens adress. Klockan är halv tre på natten när hon kommer till honom som hon kallar A. Han är betydligt äldre än henne, och det blir inte någon entydigt positiv upplevelse. Hon skildrar hur hon sitter på golvet i hans badrum och kräks.

Hon minns dåligt vad som hänt. Hon har ingen dagbok från den tiden. Detaljer från nätterna hos A bryter fram ur glömskan. Men av det blir det ingen helhet. Författaren går runt i cirklar och kommer tillbaka till ruta ett.

När Linn Ullmann står i begrepp att skriva den aktuella boken befinner hon sig i ett tillstånd av depression och ångest. Hon går ner i vikt. Hennes terapeut säger att det egentligen handlar om ett raseri som hon inte klarar av att uttrycka.

Hon skriver att hon vill försöka samla den unga flickan och den äldre kvinnan i samma kropp. Vad hände den unga i Paris och hur har det fortsatt att verka i henne?

Författaren vänder sig till en osynlig syster. Jag bir inte klar över vem det är. Är det hennes andra jag, hennes yngre jag? Är det samvetet? En dag säger hennes far att hon är en sådan som klarar sig men att hon har en skuggsyster som är rädd.

Boken har inget förklarande slut, men en morgon har rädslan avtagit. Maten smakar igen.

Annie Ernaux känner sig skyldig att skriva om kvinnliga erfarenheter. Om Linn Ullmann tänker likadant vet jag inte. Handlar hennes bok kanske om självläkande?

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #minnet

13 oktober 2022

Kommentera

Nobelpriset till Annie Ernaux!

6 oktober 2022