Litteraturblogg: Anne-Charlotte Östman

Visa standardvy Visa omslagsvy

Ny mästare på spänning

Linns drama flyttar in i läsaren"

Tina Trender tilldelades 2024 Crimetime Award för sin debut "En bra man". Den har jag inte läst men blev glatt överraskad av uppföljaren "Allt är perfekt". Så roligt det ska bli att följa denna författare!

Psykologisk spänning handlar det om i "Allt är perfekt". Linn lever i ett tryggt förhållande med Clas, ett efterlängtat barn är på väg, och de ska flytta in i ett nytt hus. Men med en vänförfrågan på Facebook börjar en krypande oro, vars utveckling vi får följa. Vi förstår att Linn försökt lägga en mörk sanning bakom sig. Hon har kämpat för att bli den hon är i dag. Nu hotar Eivi, som en gång var hennes närmaste vän, att rasera den nya fasaden.

Trender driver skickligt intrigen framåt. Linns psykologiska drama flyttar in i läsaren. Slutet är genialt.

Avdelning: Spänning Taggar: #psykologisk thriller

4 maj 2025

Kommentera

Ett nytt författarskap att följa

Wilhelm som tillfrisknat och snart ska skrivas ut faller ner i en avgrund"

Jag fick en bok från Historiska media, "En god far". Författaren Jenny Elfving var för mig okänd. Hon är lärare i svenska och kreativt skrivande på Handelshögskolan i Stockholm och har kommit ut med en bok tidigare, "Revor av ljus". I "En god far" spelar ett mentalsjukhus en stor roll. Slumpen gjorde att jag läste den efter Sara Stridsbergs "Beckomberga".

Jenny Elfving har en tydligare realistisk ambition. Hon har gjort noggrann research. Jag tror inte att hennes bok har en självbiografisk bakgrund som Stridsberg har i sitt författarskap. Handlingen utspelar sig i Härnösand på två tidsplan. På 1930-talet lever Wilhelm Grenkvist. Den 26 maj 1936 skriver han in sig på Gådeå sjukhus. Han plågas av skuldkänslor gentemot sin dotter, mycket på grund av sin homosexualitet. Han har varit gift, men hustrun är död. Överläkaren Broman tar emot honom på ett fint, inkännande sätt. Men efter en tragisk händelse på sjukhuset inträder en ny läkare, Videgård. Han bedriver "aversionsterapi" med elchocker kopplade till bilder på homosexuella handlingar. Det förevisas som en modern metod som lyckas "bota" patienter. Wilhelm som tillfrisknat och snart ska skrivas ut faller ner i en avgrund.

Koppling till Gådeå har på 1990-talet den unga Mia som arbetar som servitris. Hon har fått ett tillfälligt boende i det f d mentalsjukhuset i väntan på att det ska rivas. Vid sidan om jobbet är hon vägledare för människor som vill ha kontakt med sina döda släktingar. Hon börjar emellertid känna att hon lurar dem och börjar i stället söka i arkiv för att reda ut saker som trycker dem. Vägarna för henne till Ivan. Han och Wilhelm var två älskande som kom bort ifrån varandra. Ivan visar sig vara farfar tilll Erik som är Mias nya pojkvän. Detta är förstås ganska osannolikt men bidrar till att trådarna i "En god far" går ihop.

Jenny Elfving skildrar insiktsfullt och humant patienterna på Gådeå, dock utan att väja för de risker som Bromans friare behandling innebär. Jag har fått ett nytt författarskap att följa.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #homosexualitet #mentalsjukhus

10 april 2025

Kommentera

Stockholm läser "Beckomberga"

Vi blev nog ganska överens om att "Beckomberga" är en bok för personer som läser mycket"

Varje år utses en Stockholm läser-bok. 2025 är det Sara Stridsbergs "Beckomberga - Ode till min familj" som kom ut första gången 2014. Nu finns en nytryckt pocketutgåva att köpa billigt på Stockholms stadsbibliotek som anordnar samtalsmöten kring boken.

Jag läste den när den kom ut första gången. Då blev jag besviken. Jag trodde att det skulle vara en realistisk beskrivning av miljön och patienterna inne på Beckomberga mentalsjukhus som stängdes 1995 i samband med den nya psykiatrireformen. Inför min omläsning hade jag andra förväntningar och kunde lättare acceptera det poetiska språket och den lite drömska stämningen.

I dag var jag med på mötet på Hornstulls bibliotek. Jag bor nästan vägg i vägg med det. Lyxigt. Två bibliotekarier ledde samtalet. Fyra damer och en man deltog. Vi pratade om ett viktigt ämne i Stridsbergs författarskap: att rädda någon. I "Beckomberga" handlar det om fadern som är intagen. Han kallas Jim. Den unga dottern Jackie tillbringar mycket av sin tid hos honom. Efter att hustrun Lone lämnat honom har han tappat taget i tillvaron. Lone är ofta bortrest i sitt arbete, så Jackie lämnas ensam. Hon lär känna Jims medpatienter. Med Paul som är betydligt äldre får Jackie ett förhållande som vi i samtalsgruppen får svårt att ta till oss. Läkaren Edward är också en gränsöverskridande figur som tar med sig utvalda patienter i sin bil för att de ska kunna förlusta sig inne i stan. Är han en god eller en ond person? frågar en av deltagarna i diskussionen. Det är på det stora hela svårt att låsa in romanfigurerna i sådana kriterier.

Vi blev nog ganska överens om att "Beckomberga" är en bok för personer som läser mycket. Den är inte helt lätt att ta till sig. Ett par stycken av oss tyckte riktigt mycket om den. Jag tyckte den var intressant och hade lättare att ta till mig den i min andra läsning. Men jag blev inte hundra procent tagen av handlingen.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #mentalsjukhus

3 april 2025

Kommentera

Bok- presentation:	Medan tid fanns
Författar- presentation:	Ulla-Maria Andersson

Döende med press på de anhöriga

Kanske det är eftersom jag är 70 plus som jag vill läsa böcker som Ulla-Maria Anderssons “Medan tid fanns”. Det är anteckningar från hennes sista år i livet när cancern övergår från begränsad till spridd och obotlig.

Ulla-Maria Andersson har tagit som sin livsuppgift att berätta om kvinnornas hårda liv i släkten. Senast 2022 kom “Skamluvan”. Det skulle bli en serie som olyckligtvis fick avslutas innan den var färdig på grund av sjukdomen. Själv hade hon en svår tillvaro med missbruk som hon emellertid kunde ta sig ur. Men dottern som medverkar i “Medan tid fanns” kunde hon ta till sig först när denna var 13 år. Den täta relation som skapats mellan mor och dotter efter det spelar stor roll i boken. På den följer också förhållandet till dotterns döttrar.

Trots att författaren bara fyller 66 i boken har hon redan barnbarn som är på väg ut i vuxenlivet. Den äldsta dotterdottern har just flyttat samman med en pojkvän, trivs med sin nya bostad och älskar sitt jobb. Det är med vånda mormodern kommer hem till henne för att berätta om sin cancer. Det är en scen jag reagerar på. Varför måste flickans lycka krossas? Varför inte gå försiktigare fram? När Anna Hedenmo intervjuar Elisabeth Olsson om hennes cancer säger hon att hon ger sina vuxna barn lite lagom bitar om vad som händer. Till exempel berättar hon att hon fått en ny bättre medicin.

I “Medan tid fanns” trycks det, enligt min mening, för mycket på alla viktiga samtal som ska hållas. Inget ska vara osagt när döden slår till. Förklaringen kan förstås finnas i Ulla-Maria Anderssons och dottern Sofies tidigare såriga historia. Men en sådan hållning lägger stor press på de anhöriga.

“Medan tid fanns” är tunn till formatet, och det finns inget i den som jag kan ta till mig. Man läser en sådan bok för att få tröst och visdom. Jag tror att Ulla-Maria Andersson mest skrev den för sig själv, för att trots allt få ha skrivandet kvar en tid. Och det är fullt begripligt.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #cancer #döende

28 januari 2024

Kommentera

Edith Södergran, poet för en ny kvinna

Svenskan var hennes känslas språk, men det var det enda som hon inte fått någon undervisning i"

Det är hundra år sedan den finlandssvenska poeten Edith Södergran dog. Hon var sjuk i tuberkulos och blev bara 31 år gammal. Agneta Rahikainen har forskat om Södergran i många år och skrivit flera böcker om henne. Finska Schildts & Söderströms ger nu ut “Edith Södergran. Stjärnfångerskan” som är en förkortad version av Rahikainens omfattande biograf från 2014, “Kampen om Edith”.

När Edith Södergran föddes 1892 var Finland ett storfurstendöme inom det ryska riket. Södergran växte upp i Sankt Petersburg, den dåvarande ryska huvudstaden, som var Europas fjärde största stad. Hon levde i en flerspråkig miljö och växlade mellan svenska, tyska, franska, engelska, finska och ryska. Hon valde modersmålet för sin diktning. Svenskan var hennes känslas språk, men det var det enda som hon inte fått någon undervisning i.

Hon förberedde sin debut med “Dikter” 1915 genom att skaffa sig svenskspråkiga litterära kontakter i Helsingfors. Dikterna fanns samlade i hennes berömda vaxdukshäfte. Vid 16 års ålder diagnosticerades Södergran med lungsot, och då började hennes sanatorievistelser i Finland och Schweiz. Där fick hon och andra författare konstnärlig och intellektuell näring genom diverse kulturella evenemang och samtal med övriga patienter.

Bara det faktum att Södergran skrev på fri vers väckte uppseende. Några recensenter menade att hennes dikter saknade förnuft, de var “rena vansinnet” och blev kallade “dårdikter”. Men dessa epitet kom från vanliga journalister. Författare och kritiker beskrev henne som en djärv och originell skald. Det var en symbolisk och futuristisk lyrik med musikalisk träffsäkerhet. Ungefär så lät det.

En ny kvinna introducerades, som i dikten “Vierge moderne”: “Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum / Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut”. I debutsamlingen handlar det också om kärleksmöten som leder till besvikelse. I “Dagen svalnar” finns de ofta citerade orden “Du sökte en blomma / och fann en frukt. / Du sökte en källa / och fann ett hav. / Du sökte en kvinna / och fann en själ - /du är besviken.”

Södergran och modern hade flyttat hem till Raviola långt före ryska revolutionen 1917, men deras ekonomi förändrades dramatiskt då deras ryska och ukrainska aktier förlorade sitt värde. Det finska inbördeskriget gjorde inte läget bättre.

Under sitt diktarliv växlade Södergran stilar mellan symbolism, expressionism och naturlyrik och lät sig inspireras av olika författare och filosofer som Nietzsche och antroposofen Rudolf Steiner. Hon var krävande som vän. Hon förväntade sig till exempel att väninnan Hagar Olsson skulle vara lika entusiastisk inför varje växling. Hon beklagade sig över att Hagar skrev för sällan och inte besökte henne tillräckligt ofta. Hon förärade väninnan en ärvd ring som ett bevis för deras systerskap och för att binda dem närmare varandra. Och faktiskt fick Hagar Olsson med sig systerringen i graven 1978.

Avdelning: Fakta Taggar: #lyrik #biografi

5 december 2023

Kommentera

Bok- presentation:	Spionjakt i folkhemmet : Ett halvsekel med IB-affären
Författar- presentation:	Anna-Lena Lodenius

IB, en smutsig affär

För femtio år sedan, 1973, avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt den hemliga spionbyrån IB i artiklar i vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront. I januari året därpå dömdes de båda tillsammans med visselblåsaren Håkan Isacson till ett års fängelse vardera. Det blev ett brottmål i stället för ett tryckfrihetsmål. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen har senare kritiserats för att inte de inte försökte få JK att ta upp det som ett sådant.

Guillou, Bratt och Isacson anklagades för att ha haft ett indirekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda, och ÖB menade att avslöjandet varit till men för landets försvar. Anna-Lena Lodenius ger oss i “Spionjakt i folkhemmet. Ett halvsekel med IB-affären” en god, detaljerad och väldokumenterad genomgång.

Det blir en nyttig påminnelse för oss som levde och följde nyheterna på den tiden. Det är också ett viktigt stycke historia för de unga som kanske inte ens har hört talas om vad som hände. Jag uppskattar författarens beskrivning av det politiska landskapet i Sverige. Socialdemokratin var stark. I valet 1968 fick de 50 procent av rösterna. Det fanns också många små extrema vänsterpartier. Den radikala vänstern fick inget genomslag i den praktiska politiken men satte dagordningen för debatten och dominerade kulturen. Ungefär så skriver Lodenius.

Vad var då IB? Organisationen fanns redan på 1950-talet och hade sin grund i socialdemokraternas rädsla för kommunisterna. Den bestod av både en utrikes- och en inrikesdel. När det gäller den första blev vetskapen kontroversiell om att man samarbetat så nära med väst. Nu vet vi mer om att Sverige inte varit neutralt, inte heller under andra världskriget, och ser det kanske som naturligt. Båda delarna av IB-spionaget använde sig av infiltratörer. Att spionera på den egna befolkningen är förstås mer klandervärt. IB infilterade vänsterorganisationer, FNL-rörelsen och Palestinasympatisörerna.

Att en spionbyrå som IB var hemlig kanske man inte blir förvånad över, men anmärkningsvärt var att den verkade utan riksdagens vetskap. Den använde sig också av olagliga handlingar som avlyssning och inbrott. IB-affären förföljde socialdemokratiska regeringar under många år. Inte förrän på slutet av 1990-talet initierade Göran Persson en sanningskommission. Den äldre generationen socialdemokrater har inte velat ta i frågan, men nu kunde kommissionen rapportera om att regeringsföreträdare ljugit och att avslöjarna haft rätt.

Lodenius konstaterar att IB-avslöjarna dömdes hårdare än journalister i andra länder. Den västtyska författningsdomstolen ansåg att press- och yttrandefrihet vägde tyngre när en journalist publicerat hemligt material i Der Spiegel. 2004 friades två danska journalister som avslöjat hemligheter från Danmarks underrättelsetjänst. Och i Norge fick personer skadestånd som registrerats i något som liknade IB:s inrikesspionage.

Så svenska IB-affären var i mycket en smutsig hantering. Läs gärna mer om det i “Spionjakt i folkhemmet”.

Avdelning: Fakta Taggar: #spionage #åsiktsregistrering #journalistik

17 november 2023

Kommentera

Efter entimmesboken kommer halvtimmesboken

Jag förundras över dessa små böcker och tunna självbiografiska berättelser som kallas romaner"

Annie Ernaux senaste roman “Le jeune homme” utkom i Frankrike 2022, samma år som hon tilldelades Nobelpriset. Nu har Norstedts gett ut “Den unge mannen” i Maria Björkmans översättning. Ernaux böcker är oftast tunna, och denna är tunnast av dem alla. “Sinnenas tid” om en passionerad kärlekshistoria med en gift man tog en timma att läsa, “Den unge mannen” en halvtimma. Den består av 35 sidor spatiös text och kostar 269 kr i Akademibokhandeln – för att ge ett exempel.

Jag förundras över dessa små böcker och tunna självbiografiska berättelser som kallas romaner. I denna senaste inleder Ernaux i 60-årsåldern en relation med en student. Det nya förhållandet lägger sig som en palimpsest över förfluten tid, skriver hon. Palimpsest är en handskrift, där den ursprungliga texten raderats och ersatts med en ny. Hon förs tillbaka till sin ungdoms sängar. Det var på den tiden hon genomgick en illegal abort, och dessa hågkomster sätter i gång skrivandet av “Omständigheter” (2022). Den unge älskaren får fungera som en tidsöppnare för henne. När hon skrivit klart “Omständigheter” gör hon sig av med honom som hon gjorde med fostret. Det skriver hon själv. Ska det läsas som ett raffinerat uttryck för skriftens förhållande till livet? Eller det vanliga om författaren som en kannibal?

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #Nobelpriset

9 november 2023

Kommentera

Jörn Donners änka rotar i lådorna

15 september 2023