Gud i ord och handling
Hur märker man Gud? Om man nu vill göra det. Och hur gör man om man tycker att han är för långt borta? Det har den danska kyrkoherden och författaren Henrik Højlund skrivit en bok om som helt enkelt heter ”Märk Gud”. Det finns mycket intressant i det han förmedlar, men jag inskränker mig här till några perspektiv.
Ett sätt att märka Gud är att skaffa sig ritualer. Det kan handla om att följa kyrkoåret i gudstjänsten. Gången från advent till advent är inte bara en repetition av det förflutna utan manifesterar en gud som ständigt är på väg till oss. Den danska drottningen har sagt om gudstjänsten i folkkyrkan att den inte ”organiseras till känslosamhet”. Den fasta formen lämnar utrymme att bara vara närvarande. Att delta i formen är meningsfullt i sig. I handlingen finns en upplevelse av Guds närhet, för att den är påbjuden av Gud, skriver Højlund. ”Man gör därför klokt i att inte alltid vänta på en känsla av det inre innan man sätter igång med ’det yttre’, med själva handlingen. För i handlingens ögonblick föds det inre, då märker man Gud.” Jag noterar särskilt detta, eftersom det så väl stämmer överens med hur jag själv ser på nattvarden. Jag har svårt med frågan om jag tror på Gud. Jag brukar svara att jag tar nattvarden och att det är en troshandling.
Också jag är så modernt tvivlande att jag har svårt att bekänna min tro. I kyrkans trosbekännelse gör jag det, för jag har fått lära mig att se på den som just ett kollektivs bekännelse, kyrkans. Då behöver jag inte som enskild hänga upp mig på ord jag inte förstår eller har svårt att omfatta. Att jag är kristen tycker jag är lättare att säga. Det kan innefattas i att jag är döpt, konfirmerad och medlem i Svenska kyrkan. Där ansluter jag mig gärna till ett vidare begrepp än det som många har i dag och som närmast motsvaras av väckelsekristen. Det är ett ämne som David Thurfjell forskat på och behandlar i sin bok ”Det gudlösa folket” som jag bloggat om tidigare.
I orden märker vi också Gud, i Bibelns texter om de viktiga troshändelserna. Højlund skriver att det handlar om att inte lägga ribban för högt. Markusevangeliet är nog det lättaste att förstå, så där kan man börja. Där möter man Jesus direkt. Men fortsätter man läsa kommer man att stöta på avsnitt som man inte förstår. Författaren citerar Søren Kierkegaard som framhåller att det inte är de dunkla ställena som förpliktigar läsaren utan de som man förstår. ”Vore det blott ett enda ställe, du förstod i hela Skriften, nåväl, så har du att först göra det”. I Bibeln är det kärleken som utmanar oss. Den uppmanar oss till handling, för att den är äkta. Här vill jag lägga till betydelsen av att läsa Bibeln i en gemenskap. I min bibelgrupp i Högalidskyrkan samlas vi kring en strävan att närma oss Gud i texten.
Ett sätt att märka Gud är att vi vänder oss till honom i bön, tacksägelse eller klagan. Jo, man får klaga och kasta sina bekymmer på Gud. Martin Luther skriver att man ska be kort men ofta och med kraft. Då blir det i alla fall inte tillkrånglat med vackra fraser. Jag har kastat min förtvivlan på Gud flera gånger – och fått svar. Från djupet av det svarta har han gett mig och mina närmaste ett livsinnehåll som utgör en fundamental glädje. Det ingår förstås i min trosberättelse: bönesvaren.
Men Henrik Højlund har mött dem som tvivlar, eftersom de inte längre märker Gud. I det sammanhanget tar han upp ett starkt exempel, Moder Teresa. De flesta betraktar henne som starkt troende, men sanningen är att hon under en lång period helt saknade gnistan i sin tro. ”Jag ropar, jag håller fast, jag längtar – och det finns Ingen som svarar” har hon skrivit. Av henne lär vi oss något viktigt. Vi kan tvivla och ändå agera som troende. Det var just det hon gjorde i sitt mångåriga arbete bland de fattiga i Indien. Ett fåtal människor har så handfast visat sin tro i handling som hon.
En annan sak är att det finns de som kan återge konkreta upplevelser av Gud men tolkar dem som något annat. För att de värjer sig mot tron. Det kan vi läsa i Carl-Henric Jaktlunds ”Bara den vilsne kan bli funnen” som jag ska recensera här i LitteraturMagazinet.
Avdelning: Fakta Taggar: #Gud #tvivel
Molière utan nerv
Vi gick i pausen. Det kanske vi inte hade gjort om vi betalt för biljetterna, men detta var gratis via vår DN-prenumeration. Igår hade ”Den inbillade sjuke” av Molière generalrepetition på Maxim med Mikael Persbrandt som titelfiguren. Att Petra Mede skulle spela Argans hembiträde hade slagits upp stort. Tyvärr var hennes roll inte särskilt framträdande, och det vi såg var inte särskilt roligt.
Gammalt och nytt hade blandats. Hushållet och övriga uppträdande låg nära 1600-talsoriginalet. Några replikskiften hade dock fått modernare inramning. Framför allt alexandrinerna var borta. Oss samtida slagdängor framfördes också liksom språkliga vardagsuttryck.
Några unga kvinnor i tjugoårsåldern framför oss skrattade gott upprepade gånger. Det hade varit intressant att veta vad de visste om pjäsen och dess historia. Detta kanske var något överrumplande fräscht för dem.
Avdelning: Klassiker Taggar: #teater
Kommentera
Elin Willows på bokmässan
Jag tyckte om Elin Willows bok ”Inlandet” som jag redan har bloggat om här på Litteraturmagazinet. Nu fick jag tillfälle att lyssna till henne på bokmässan i Göteborg, då hon samtalade med Gunilla Molloy. ”Inlandet” är en bok på tvåhundra sidor som på ytan knappt handlar om någonting.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #bokmässan2018
Kommentera
Hur ska vi läsa Lukasevangeliet?
På bokmässan ska Lennart Thörn tala om Lukasevangeliet utifrån sin bok ”Ordets tillblivelse” som kom förra året. Den ingår i serien Nya testamentets budskap (NTB) som kommer ut på Libris förlag. Meningen med NTB är att klargöra bibelordets bakgrund och sammanhang i historien och i Bibeln. Man vill också peka framåt mot vår tid och vilken betydelse evangelietexterna kan få här och nu.
Lukas är det längsta evangeliet. Tillsammans med Apostlagärningarna som har samma författare utgör det mer än en fjärdedel av Nya testamentet. Lukasevangeliet är känt för ”julevangeliet”, de många liknelserna och Jesu möten med de marginaliserade i samhället. Lukasevangeliet skapar en berättelse av den ursprungliga ögonvittnestraditionen. Det har formen av en antik biografi med ett livsförlopp från Jesu födelse till hans död.
Jag dyker ner i Lennart Thörns läsning av Lukas 10:38-42. Evangelisten är ensam om att skildra situationen då Jesus befinner sig hos systrarna Marta och Maria i Betania.
Avdelning: Fakta Taggar: #Bibeln #bokmässan2018
Kommentera
Händelselöst men inte tråkigt i inlandet
Elin Willows kommer att medverka på Bokmässan i höst. Hon har blivit uppmärksammad för hur hon skildrar en plats i romanen ”Inlandet”. Jag blev rekommenderad av en vän att läsa den. Det händer inte mycket, sa han, men den är bra. Och det är verkligen en imponerande debut.
Elin Willows är kulturjournalist och bosatt i Finland. ”Inlandet” kommer ut i Finland på både svenska och finska. I hennes bok är den icke namngivna platsen ett inte alltför litet samhälle i över Norrland ganska nära norska gränsen. Där finns bibliotek och affärer, till och med ett systembolag. Men det är snarare ett ställe man flyttar ifrån än till. Jagpersonen tog beslutet att flytta med pojkvännen till hans hemort. Men redan innan hon hunnit packa upp var förhållandet slut. Då valde hon att ändå stanna kvar. Hon fick arbete i ett snabbköp.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #inre Norrland
Kommentera
Hur sprider vi budskapet?
Det damp ner en bok om evangelisation i brevlådan, ”Det överflödande hjärtat” av Mikael Hallenius. Författaren är pastor, fil dr i pedagogiskt arbete och lärare i Kyrko- och missionsstudier vid Örebro Teologiska Högskola. Han har tidigare kommit ut med ”Spår av den osynlige – om andlig klarsyn”.
Jag tänkte först att jag kanske inte är rätt person att läsa och skriva om boken. Evangelisation är långt ifrån det jag håller på med. Jag vittnar inte. Jag sprider inte det kristna budskapet. Eller?
Taggar: #kristen litteratur #evangelisation
Kommentera
Om det som gömdes undan
Jag har lyssnat på några ljudböcker på sistone. Det kan vara trevligt att koppla av med en sådan ibland. Risken är att jag nickar till, särskilt om det är på kvällen. Då är det inte så bra om det är en deckare.
Nu var det inte en spänningsroman i den meningen, fast det var något som skulle undersökas. Jag har lyssnat på Karin Thunbergs uppläsning av ”En dag ska jag berätta om mamma”, en självbiografisk berättelse. Modern, fadern och hon hade en hemlighet tillsammans, något skamligt och undangömt. Författaren har begärt ut sjukjournaler, reser tillbaka och försöker förstå vad som hände när hon själv lämnat ön i Blekinge skärgård.
Modern var prästdottern som fick utbildning, som under en period vistades på fastlandet men kom tillbaka till det avgränsade och instängda. Hon gav upp sitt yrkesliv och stannade hemma. Maken var snickare och ägnade sig mycket åt fiske. Själv tillbringade hon dagarna med romaner och på sommaren med att bada och simma. Det senare var inte vanligt för fiskarbefolkningen. Modern var udda i omgivningens ögon.
Karin Thunberg läser lugnt med behaglig röst. Hon närmar sig sitt ämne med respekt och kommer en bit på väg. Men fullt ut lyckas hon inte minnas sin mors ansikte.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
Viskaren - en oansenlig kvinna som får nog
Jag lyssnar på Karin Fossums ”Viskaren”. Uppläsare är Torsten Wahlund. Han har en svår uppgift som han emellertid klarar galant. Den kvinnliga huvudpersonen i denna kriminalroman är Ragna Riegel som efter en misslyckad operation har förlorat sin röst. Hon kan bara viska.
Avdelning: Spänning Taggar: #psykologi
Kommentera
När livet saktar ner
En annan lyckträff från bokrean är Simone de Beauvoirs kortroman ”Misstag i Moskva”. Det är en fint bunden bok i det mindre formatet, utgiven på Bucket List Books 2015. Det var första gången berättelsen kom i svensk översättning. I Frankrike publicerades den postumt i tidskriften Roman 20-50 år 1992.
Handlingen utspelar sig alltså i Moskva. Nicole har följt med sin man André som besöker sin vuxna dotter Mascha. Paret är i sextioårsåldern. Nicole delger oss sina tankar kring ålderdom och samlevnad. Hon är själv förtjust i Mascha men är ledsen över att hon inte får någon egen tid med sin man. Bryr han sig kanske inte längre så mycket om henne?
Nicole och André tänker också tillbaka på sitt yrkesliv. De är nu pensionärer. Nicole har insett att man utarmas av alltför mycket fritid. Hon har svårt för leda. Den kan driva henne till ångestens brant.
Det är 1960-tal. Texten innehåller också reflexioner kring situationen i Sovjetunionen. Det är svårt med byråkratin och övervakningen av utlänningar. De får inte åka på de utflykter de vill. Nicole tycker att Mascha kunde göra större ansträngningar i den vägen. André är besviken över socialismens utveckling. Han tror att det är en nedgångsperiod man kan komma ur, men det skulle inte ske medan han levde.
Ålderdom, besvikelse, leda handlar det om. Men det är fint beskrivet med lätt hand. Och det slutar lyckligt.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Sovjetunionen #socialism #relation
Kommentera
När fantasin segrar
I går var det release på Rönnells antikvariat. ”Gros-Câlin” från 1974, den första romanen som Romain Gary skrev under pseudonymen Emile Ajar, har nu kommit på svenska. Det är en bedrift av Roger Fjellström att ha överfört den egenartade, lekfulla och infallsrika franskan till svensk språkdräkt. Han betonar själv att det har blivit en tolkning. En ord för ord-översättning är inte möjlig.
Riber Hansson, egentligen satirtecknare, står för det kongeniala och uttrycksfulla omslaget. Illustrationen visar en man med ormarmar som slingrar sig flera varv runt honom. Är man uppmärksam hittar man hjärtan på ormskinnet.
Det är vad boken handlar om. En man med ett enahanda arbete på en statistikbyrå lever ensam i en våning i Paris. Men han är hemligt förälskad i Mlle Dreyfus på kontoret. Under en sällskapsresa till Afrika har han blivit förtjust i en pytonorm och tagit den med sig. Storkram väntar på Monsieur Cousin när han kommer hem och slingrar sig kärleksfullt kring honom. Storkram är också ett identifikationsobjekt. När ormen ömsar skinn hoppas Cousin på att det ska leda till något fundamentalt annorlunda, en pånyttfödelse för hela skapelsen, för såväl människan som det lågt stående kräldjuret. Som alltid hos Gary vinner fantasin stora segrar.
”Storkram” är en rolig och innehållsrik roman med inslag av satir. Cousins granne, professeur Tsourès, skriver under hundratals petitioner för den ena goda saken efter den andra. Men han uppmärksammar inte den hjälpsökande Cousin som tåligt väntar utanför hans dörr. Cousins gruppterapi, där deltagarna ska försöka få föremål att tala, är obetalbart humoristisk. Satiren slår på flera ställen mot anonymiteten i storstaden. En scen, där två män möts i en i övrigt tom t-banevagn, är genial.
Jag skrattade högt första gången jag läste ”Gros-Câlin”. Så rolig var den att den blev utgångspunkt för min doktorsavhandling.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #översättning
Kommentera
Smärtsam och vacker återförening
Det finns en pärla bland mina böcker från rean, Linda Olssons ”En syster i mitt hus”. Jag har inte läst henne förut. Hon debuterade 2006 med ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”.
Maria har bosatt sig vid havet i Katalonien. Efter sin mammas begravning bjuder hon oövertänkt in sin halvsyster Emma till huset i Spanien. Det finns en åldersskillnad mellan systrarna som haft betydelse. Och som vuxna har de bara träffats vid de fina släktmiddagar som Emma ordnat i ett försök att hålla ihop familjen. Men de har ett mycket mörkt minne gemensamt. Det är något tragiskt som de aldrig vågat tala om.
När Emma efter två år hör av sig ångrar Maria inbjudan. Hon har isolerat sig efter att en stor sorg har drabbat henne. Hur ska hon klara av umgänget? Och just med Emma?
Det är en fin roman i vilken systrarna sakta närmar sig varandra. Emma befinner sig också i en ny livssituation. Lugnt och respektfullt öppnar de sig. De har båda en förutfattad och falsk bild av den andra. Havet och naturen ackompanjerar tankarna och skeendet. Det är vackert men smärtsamt.
Nu är det rea på rean. Passa på!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #relationsroman #återförening
Kommentera
Mina och Kåge på Marionetteatern
Vi är på Marionetteatern i Kulturhuset och väntar på att dörren till salongen ska öppnas. Då kommer Magnus Erenius ut. Han medverkar i ”Mina och Kåge” som hade nypremiär för en vecka sen. Han har ett problem, säger han. Mina och Kåge har inte kommit än. Har någon sett dem? Ett par björnar i en viss storlek? Han måttar med handen. Nej. Då är det bäst att vi går in och sätter oss och väntar. Det blir bekvämare.
Efter en stund knackar det inifrån en resväska. Föreställningen är räddad! Fram kommer också rekvisita: stolar, bord och ett par små kaffekoppar. Plus Kåges tidning. Den unga publiken ropar och pekar när huset möbleras. Titta vad som kommer nu!
Mina och Kåge bor i samma hus. På förmiddagarna brukar de dricka kaffe tillsammans. Men hur går det med samtalet? Mina vill leka, kurragömma och annat. Kåge säger bara "hmm" bakom tidningen. Då börjar hon springa runt, göra konster och hoppa i sängen. Det tycker Kåge är för mycket.
Så plötsligt en dag säger han att han ska ut och resa. Ensam.
Avdelning: Barn Taggar: #kultur för barn
Kommentera
Spänning som skapar lugn
Elisabet Nemert skriver historiska romaner, och hon är en god berättare. Det brukar gå till så att hon placerar en kvinna i ett intressant skede av det förflutna. Denna kvinna eller unga flicka får möta tidens nymodigheter eller dras in i ett omvälvande skeende. Hon växer med de nya uppgifterna och blir en föregångare för andra av hennes kön. Kärlek och erotik finns också i hennes väg.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #historia #franska revolutionen
Kommentera
I morgon Augustgala
I morgon den 27 november är det Augustgala i Stockholms konserthus. I år har jag läst två av de nominerade böckerna. Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” som är nominerad i den skönlitterära klassen skrev jag om häromsistens. Det är en samtidsroman om en ung kvinna med svag närvarokänsla och otydlig moralisk kompass.
Nu har jag också läst Heidi Frieds ”Frågor jag fått om Förintelsen” som är nominerad i fackboksklassen. Det är en diametralt annorlunda bok vars yttersta syfte är att det som hände i Tyskland på 1930-talet och under andra världskriget aldrig ska hända igen. Det handlar om moral i allra högsta grad.
Avdelning: Fakta Taggar: #Augustpriset #Förintelsen
Kommentera
Augustprisnominerad nutidsroman
Isabelle Ståhls debutroman "Just nu är jag här" har nominerats till Augustpriset. Det är en berättelse som utspelar sig i dagens Stockholm med en huvudperson, Elise, som närmar sig de trettio. Hon arbetar på bemanningsföretag och har vaga planer att göra högskoleprovet för att kunna komma in på psykologlinjen. Men det är mycket som är vagt när det gäller Elise. Hon har problem med närvarokänslan. Sprit och droger hjälper till att föra henne bort från verkligheten.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Augustpriset
Kommentera
Väninnorna i det oroliga 70-talet
Jag sträckläser Elena Ferrantes kvartett. Efter hundra sidor av den första boken, ”Min fantastiska väninna” var jag fast. Den andra delen i romanserien, ”Hennes nya namn” och den tredje, ”Den som stannar, den som går” fanns också hemma, eftersom min man hade läst dem. Nu skulle han av ekonomiska skäl invänta att den fjärde och avslutande delen kom i pocket. Men nej, det kunde inte jag. Jag beställde ”Det förlorade barnet” på nätet – med extrakostnad för snabbleverans! Slutet på ”Den som stannar, den som går” är en riktig cliffhanger.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #romankvartett #arbetare och intellektuella #Neapel och Florens
Kommentera
Med Ferrante i Alicante
Vilken fröjd det är att fastna i en bok! Vilka dystra perioder det är när man inte har någon bok att längta till!
Jag har varit på semester en vecka i Alicante, och Elena Ferrantes andra bok, ”Hennes nya namn” har varit min följeslagare. Som jag skrev sist hade jag väntat länge med att läsa henne. Jag var rädd att hon var överreklamerad. Men efter hundra sidor i den första boken, ”Min fantastiska väninna” var jag såld.
I den andra boken har väninnan Lila gift sig endast 16 år gammal. Från bröllopsnatten och framåt är äktenskapet en katastrof. Men Lila har krafter att ägna sig åt affärer och intriger. Hon vill ha makt på de områden hon kan. Elena, jag-berättaren, fortsätter att fascineras av Lila. Det är som om det endast är Lila som kan ge verkligheten de rätta konturerna.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #romanserie #Neapel #unga kvinnor
Kommentera
Nu är jag också fast
Alla läser Elena Ferrante. Hon (eller han – det är en pseudonym) är på både kritikers och vanliga läsares topplistor. Min man har läst henne, mina vänner har läst henne. Själv känner jag ofta ett motstånd mot sådant som är haussat. Jag är rädd för att boken inte ska motsvara förväntningarna. Men nu var det dags även för mig. Som tur var sade min make att jag skulle ge första boken, ”Min fantastiska väninna”, hundra sidor. Det kan upplevas som att den inte kommer i gång förrän då. Annars brukar jag sluta läsa efter femtio sidor om något inte griper tag i mig.
Efter hundra sidor har jag-berättaren Elena och hennes väninna Lila kommit upp i tonåren. De vidgar sina cirklar, söker frihet och utveckling. De har hittills inte varit utanför sin förstad till Neapel. De har en iver att bilda sig samtidigt som deras kroppar förvandlas. Elena får fortsätta skolan, Lila blir hänvisad till att låna böcker på biblioteket. Där blir jag också fast.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Neapel #uppväxt #bildning
Kommentera
