Gud i ord och handling
Hur märker man Gud? Om man nu vill göra det. Och hur gör man om man tycker att han är för långt borta? Det har den danska kyrkoherden och författaren Henrik Højlund skrivit en bok om som helt enkelt heter ”Märk Gud”. Det finns mycket intressant i det han förmedlar, men jag inskränker mig här till några perspektiv.
Ett sätt att märka Gud är att skaffa sig ritualer. Det kan handla om att följa kyrkoåret i gudstjänsten. Gången från advent till advent är inte bara en repetition av det förflutna utan manifesterar en gud som ständigt är på väg till oss. Den danska drottningen har sagt om gudstjänsten i folkkyrkan att den inte ”organiseras till känslosamhet”. Den fasta formen lämnar utrymme att bara vara närvarande. Att delta i formen är meningsfullt i sig. I handlingen finns en upplevelse av Guds närhet, för att den är påbjuden av Gud, skriver Højlund. ”Man gör därför klokt i att inte alltid vänta på en känsla av det inre innan man sätter igång med ’det yttre’, med själva handlingen. För i handlingens ögonblick föds det inre, då märker man Gud.” Jag noterar särskilt detta, eftersom det så väl stämmer överens med hur jag själv ser på nattvarden. Jag har svårt med frågan om jag tror på Gud. Jag brukar svara att jag tar nattvarden och att det är en troshandling.
Också jag är så modernt tvivlande att jag har svårt att bekänna min tro. I kyrkans trosbekännelse gör jag det, för jag har fått lära mig att se på den som just ett kollektivs bekännelse, kyrkans. Då behöver jag inte som enskild hänga upp mig på ord jag inte förstår eller har svårt att omfatta. Att jag är kristen tycker jag är lättare att säga. Det kan innefattas i att jag är döpt, konfirmerad och medlem i Svenska kyrkan. Där ansluter jag mig gärna till ett vidare begrepp än det som många har i dag och som närmast motsvaras av väckelsekristen. Det är ett ämne som David Thurfjell forskat på och behandlar i sin bok ”Det gudlösa folket” som jag bloggat om tidigare.
I orden märker vi också Gud, i Bibelns texter om de viktiga troshändelserna. Højlund skriver att det handlar om att inte lägga ribban för högt. Markusevangeliet är nog det lättaste att förstå, så där kan man börja. Där möter man Jesus direkt. Men fortsätter man läsa kommer man att stöta på avsnitt som man inte förstår. Författaren citerar Søren Kierkegaard som framhåller att det inte är de dunkla ställena som förpliktigar läsaren utan de som man förstår. ”Vore det blott ett enda ställe, du förstod i hela Skriften, nåväl, så har du att först göra det”. I Bibeln är det kärleken som utmanar oss. Den uppmanar oss till handling, för att den är äkta. Här vill jag lägga till betydelsen av att läsa Bibeln i en gemenskap. I min bibelgrupp i Högalidskyrkan samlas vi kring en strävan att närma oss Gud i texten.
Ett sätt att märka Gud är att vi vänder oss till honom i bön, tacksägelse eller klagan. Jo, man får klaga och kasta sina bekymmer på Gud. Martin Luther skriver att man ska be kort men ofta och med kraft. Då blir det i alla fall inte tillkrånglat med vackra fraser. Jag har kastat min förtvivlan på Gud flera gånger – och fått svar. Från djupet av det svarta har han gett mig och mina närmaste ett livsinnehåll som utgör en fundamental glädje. Det ingår förstås i min trosberättelse: bönesvaren.
Men Henrik Højlund har mött dem som tvivlar, eftersom de inte längre märker Gud. I det sammanhanget tar han upp ett starkt exempel, Moder Teresa. De flesta betraktar henne som starkt troende, men sanningen är att hon under en lång period helt saknade gnistan i sin tro. ”Jag ropar, jag håller fast, jag längtar – och det finns Ingen som svarar” har hon skrivit. Av henne lär vi oss något viktigt. Vi kan tvivla och ändå agera som troende. Det var just det hon gjorde i sitt mångåriga arbete bland de fattiga i Indien. Ett fåtal människor har så handfast visat sin tro i handling som hon.
En annan sak är att det finns de som kan återge konkreta upplevelser av Gud men tolkar dem som något annat. För att de värjer sig mot tron. Det kan vi läsa i Carl-Henric Jaktlunds ”Bara den vilsne kan bli funnen” som jag ska recensera här i LitteraturMagazinet.
Avdelning: Fakta Taggar: #Gud #tvivel
Ny Annie Ernaux på svenska
Annie Ernaux hedrades med Nobelpriset i litteratur 2022. Hennes författarskap består mest av tunna självbiografiska romaner som utgår ifrån en enskild händelse som hon sätter in i sitt sammanhang. I “Åren” skildrar hon emellertid ett större förlopp, det franska samhällets utveckling, kopplad till hennes egen tillvaro och bildningsgång.
Norstedts ger nu ut “Skammen” i en översättning som gjordes redan 1998 av Katja Waldén. Där skapas en urscen med ett före och ett efter. Författarens moder har överöst maken med förebråelser. Till sist förlorar han tålamodet och går till våldsamt angrepp.
Boken börjar med meningen: “Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor.” Det var 1952, och Annie Ernaux var tolv år gammal. Händelsen som naturligtvis skrämde henne skapade också skam. Nu hade de blivit en dålig familj.
Föräldrarna som hade en liten kafé- och butiksrörelse i Yvetot i Normandie sätts i “Skammen” in i sitt sociala sammanhang. Ernaux tecknar den lilla ortens topografi med sämre och bättre kvarter, där man talar bra franska eller dålig med dialekt. Hon vill återskapa den värld hon levde i när hon var tolv. I den tänker man inte, skriver hon, allt följer på vartannat i livets skeenden.
I Yvetot iakttog människorna varandra och dömde. Deras handlande klassificerades som tillåtet, till och med tillrådligt, eller oacceptabelt. Ett fullständigt avståndstagande drabbade frånskilda, kommunister, älskarinnor, ogift mödrar, kvinnor som drack eller som gjort abort.
Som den enda i släkten gick Annie i katolsk privatskola. Hon var en framstående elev med fina betyg. Religionen angav formen för hennes liv. Hon levde i ljuset, i sanningens och fullkomlighetens värld i motsats till dem som inte gick i mässan, inte bad och som syndade.
Men händelsen med faderns våldsamhet hade gett henne en plats i skammen. Det var något hon aldrig skulle kunna berätta för någon. Och detta skulle följas av fler situationer den närmaste tiden.
En scen utspelar sig en natt när Annie deltagit i de katolska skolungdomarnas fest i Rouen. Bussen med skolkamraterna släpper av henne utanför bostaden. Modern öppnar sömndrucken i ett fläckigt nattlinne. Man torkade sig med det när man hade kissat, upplyser författaren. Detta avsnitt har etsat sig in i mitt minne sedan jag läste “La honte” på 1990-talet. För första gången såg hon sin mor med privatskolans ögon. Så starkt.
På slutet skildrar hon en bussresa som hon och fadern gjorde till Lourdes. De var inte förberedda, visste inte vad man skulle ha med sig och vad man skulle iaktta under en sådan färd. Fadern misstrodde allt, chaufförens sätt att köra och maten de blev serverade. På en uteservering berättar han en “småsnaskig” historia om en präst. Skammen bara fortsätter.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
Utsökt om vänskap och kärlek
För ett tag sedan var jag på bokfrukost, där de två finlandssvenska förlagen Förlaget och Schildts & Söderström presenterade sin utgivning. I godispåsen som jag fick med mig därifrån fanns Sofia Torvalds “Kaféet”. Det är en fin liten bok om vänskap och kärlek.
En man och en kvinna har lärt känna varandra i en stödgrupp för frånskilda. Hennes make som var otrogen har kommit tillbaka. Hon fortsätter i alla fall att träffa den andra mannen på kafét, där de har sitt eget speciella bord. Han brukar sitta med datorn uppslagen när hon kommer in.
De betraktar sig som mycket goda vänner men lever under olika villkor. Hon har man och barn. Han är barnlös - hans före detta fru får barn med sin nya – och dejtar för att hitta kärleken på nytt.
Av vilket slag är deras vänskap egentligen? Kanske handlar det till och med om kärlek, åtminstone för någon av dem? Sofia Torvalds roman liknar ett kammarspel i sin enkla och intima form.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #finlandssvensk utgivning
Kommentera
En stark bok om dödsdömda
Carina Bergfeldt har varit SVT:s USA-korrespondent. Nu har hon en egen talkshow. I intervjuboken “En bra dag att dö. Vad 276 avrättningar har lärt en fängelsepastor om livet” tar hon sig an ett riktigt tungt ämne.
Bergfeldt mötte den före detta fängelsepastorn Jim Brazzil i Texas 2014 när hon arbetade på en artikelserie för Aftonbladet med titeln “En vecka med döden”. Hon hade just träffat Vaugn Ross som var dödsdömd för dubbelmord, satt på death row i fängelset Polunsky Unit och hade sju dagar kvar att leva.
“En bra dag att dö” är en stark bok. I många år var Jim Brazzil den sista personen som rörde vid eller pratade med fångar innan de efter en giftinfektion sjönk in i medvetslöshet och dog. Han har suttit med 154 dömda mördare. De sista åren arbetade han med den andra sidan. Han såg ytterligare 121 personer dö men från ett av åskådarrummen tillsammans med offrens anhöriga.
Det finns möjlighet till medling mellan den dödsdömda och offrens anhöriga. Han – det är nästan uteslutande en han - måste redan ha suttit inne ett par år och ha erkänt brottet. Angående förlåtelse säger Brazzil att förlåta inte innebär att det som hänt är okej. “Det innebär att det inte kan göra dig illa längre. Med förlåtelsen släpper du det som varit och det grepp som en person har om dig.” Carina Bergfeldt berättar för Jim om sin våldsamma far som hon inte vill förlåta. Mot slutet av boken skriver hon att pastorn ändå sått ett frö hos henne som gör att hon kan tänka på sin far utan att det svartnar framför ögonen.
De kommer in på skillnaden mellan Sverige och USA. I Sverige kan brottsoffrens anhöriga börja sörja efter domslutet. I USA finns många möjligheter till överklagan från den dödsdömdes sida. Det kan i åratal skjuta upp avrättningen som de anhöriga väntar på, de som tror att hämnden ska befria dem.
Carina Bergfeldt förklarar för Jim att livstids fängelse i Sverige i praktiken är 16 år. Där har hon fel. Jag läser på Kriminalvårdens hemsida att fången efter tio år kan ansöka om tidsbestämt straff. Om det beviljas får det inte vara kortare än 18 år.
Jim Brazzil fann det mest meningsfullt att arbeta med de dömda. Han lärde känna dem och samtalade med dem inför avrättningen. Han spred evangelium, och många tog emot Gud i sitt hjärta. När han var anställd av Victim´s Services fick han inte tala om Gud alls. Hans första chef tillät det, men sedan ändrades reglerna.
Angående själva dödsstraffet säger Brazzil att han inte är politisk. Med det menar han att han varken är för eller emot dödsstraff. Bergfeldt påpekar att svarta och latinamerikaner är överrepresenterade bland de dödsdömda. Är inte det rasism? Det tror inte Brazzil. Det beror på deras svåra livssituation, säger han, på fattigdom, dålig utbildning och de kriminella gängen.
Avdelning: Ungdom Taggar: #dödsstraff #avrättningar #USA
Kommentera
Ny Karin Fossum på svenska
Karin Fossum är en av mina favoriter bland deckarförfattarna. För ett och ett halvt år sedan läste jag på norska "Där döden väntar" som nu kommit i svensk översättning. Författarens psykologiska skärpa fick mig än en gång att läsa boken med intresse.
En tjock utsatt pojke blir förödmjukad av ett möte. En teckning av en död flicka hittas hemma hos en annan ensamvarg. En flicka är ososanmäld hos polisen. Det är tre utgångspunkter för en berättelse som håller läsaren i ett järngrepp.
Så småningom ska två mord på ungdomar utredas. Hör de ihop? Under tiden som gått hade jag glömt bort vem mördaren var. Jag blir överraskad igen!
Avdelning: Spänning Taggar: #psykologi
Kommentera
"Alldeles för snygg för att sitta i rullstol"
Annika Taesler är journalist, skriver böcker och arbetar med att påverka politiker i funktionsfrågor. När hon var 24 år skenade hennes häst, hon bröt nacken och blev totalförlamad.
I nyutkomna “Krymplingskortet” skriver hon om hur hon efter olyckan höll fast vid den hon var med sin pojkvän, sina intressen, sin musiksmak och sina vänner. Men för omgivningen hade hon blivit en helt annan. En rullstol är inte ett karaktärsdrag, men med den hade hon fått en ny identitet som visade sig ha stor betydelse för såväl sociala, kulturella som politiska delar av livet. På en fest får hon den tvetydiga komplimangen att hon är alldeles för snygg för att sitta i rullstol.
Funktionsnedsättning tillhör en av de lagstadgade diskrimineringsgrunderna. Det finns betydligt fler av de individerna än till exempel homosexuella, skriver Taesler. Ändå är funkofobi ett nästan helt okänt begrepp, trots att det finns med i Svenska Akademiens ordlista. När hon skriver ordet gör Word röda streck under.
Som grupp står de med funktionsnedsättning längst bort från arbetsmarknaden och har lägst inkomst av alla i befolkningen. Dagens Nyheter publicerade 2017 en undersökning, där 18 procent av befolkningen uppger att de inte kunde tänka sig att arbeta tillsammans med en person som har funktionsnedsättning. Ytterligare 14 procent kände sig osäkra.
När Annika Taesler blir med barn frågar läkaren om det verkligen var genomtänkt. Men barnmorskan betraktade det som en vanlig graviditet. Det kändes för Taesler som att landa på en sammetskudde. Många rullstolsburna mödrar har blivit orosanmälda till socialtjänsten redan på BB. Författaren och hennes man slapp detta. Men som gift par med högskoleutbildningar, hus i ett medelklassområde och ett stort socialt nätverk var de nog ganska ensamma om att över huvud taget ha blivit ifrågasatta.
Taesler skriver engagerat och upprört om neddragningen av den personliga assistansen. Detta har gått så långt som till att människor tagit sitt liv. Många, som Taesler själv, överlever inte utan någon vid sin sida. Hon understryker att vi alla kan hamna i den situationen. För människor med funktionsnedsättning förväxlas medborgerliga rättigheter med välgörenhet som man kan ta till om det finns utrymme. Om dödshjälpsdebatten skriver hon att den borde skjutas upp tills hjälpen att leva ett värdigt liv kan garanteras.
I “Krymplingskortet” kan vi också läsa om hur personer med funktionsnedsättning skildras i medierna. Taesler önskar sig en film, där de får vara människor i sin egen rätt utan att den avvikande kroppen poängteras.
Boken är tung att läsa. Men den ger mig kunskap som jag inte hade tidigare. Den förmedlar också viktiga erfarenheter som författaren gjort efter olyckan och som kan vara till nytta för andra.
Jag har i alla fall ett ljust minne av ett avsnitt i boken. Det är där Taesler beskriver umgänget med sonen, hur hon lyckats använda assistenterna just som sina armar och ben. Sonen vänder sig till henne: “Mamma, kan du knäppa min jacka?” Då får assistenten vara petnoga med att inte bryta moderns och sonens ögonkontakt när hen drar upp dragkedjan. Snabbare än någon annan insåg han att kombinationen moderns röst och någon annans händer var fullt naturlig.
Avdelning: Fakta Taggar: #funktionsnedsättning #rullstol
Kommentera
Hemmafru med städdille
Jag fortsätter att läsa om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. “Sörja för de sina” är del två i Kristina Sandbergs trilogi.
Nu är andra världskriget slut. Maken Tomas har genom hård disciplin lyckats bli av med sitt alkoholmissbruk, och paret har fått sitt andra barn, en pojke. Men hur gick det till? undrar jag. Hur har Maj och Tomas närmat sig varandra efter att ha blivit tvungna att gifta sig? Maj var med barn när de hade träffats berusade ett par gånger. Efter att dottern Anita fötts finns ingen antydan om att de skulle ha något samliv. Maj kan inte bjuda till, läser vi. Men hon har blivit med barn på nytt. Författaren har inte velat eller kunnat visa hur Maj och Tomas har skapat en ny fungerande relation. Eller har de inte det? För Maj är inte lycklig.
Hon är bitter, trött och yr. Hon får förstås för lite sömn när barnen är små. Men hon har också städdille. Allt i hemmet ska vara perfekt. Det är som om någon tittar på henne och bedömer. Fast mannen är hänsynsfull och vill väl.
Hushållsarbetet är det som håller ihop henne och skapar hennes identitet. Tomas är affärsman men har intellektuella intressen som litteratur och historia. Där kan de inte mötas. Maj pratar mest om praktiska saker som hon oroar sig för, kalas som ska ordnas, gäster som ska bjudas, mat som ska serveras.
Hur kan man i ett äkta par leva så långt ifrån varandra? Det är helt enkelt något annat än Majs och Tomas relation som är Kristina Sandbergs ärende. Om deras förhållande hade varit i fokus hade det blivit en mer balanserad och mänsklig berättelse.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #hushållsarbete
Kommentera
Läsvärt om manlig Hedda Gabler
Vigdis Hjorts roman “Henrik” från 2019 ingick i ett nordiskt samarbete, där författarna skulle låta sig inspireras av Ibsens dramer. Henrik är en manlig motsvarighet till Hedda Gabler som lever ett instängt liv med en man som hon föraktar.
“Henrik” är rolig att läsa med sin karikerade beskrivning av norsk borgerlighet. Den gravida hustrun Elsa är nöjd med sin tillvaro och pratar bara om småttigheter. Paret bor granne med hennes föräldrar. När Henrik och Elsa kommer hem från bröllopsresan visar de stolt upp att de låtit måla dotterns hus i ljusgrönt med vita fönsterkarmar. Dessutom har de inrett barnkammaren. Nu har båda husen samma färg. Elsa blir förtjust. Henrik får panik.
En dag får Henrik reda på att en gammal kärlek har flyttat in i närheten. Konstnärinnan Tale Løvlie har köpt det barndomshem som han tidigare varit tvungen att sälja. Det är av ekonomiska skäl som Henrik gift in sig i Elsas familj. Svärfadern äger en bensinstation som går bra. Där har han fått en trygg plats.
I familjen och bekantskapskretsen skvallras det om Tale som setts som förlorad till samhällets utkanter. Hon verkar ha tagit sig upp igen på grund av en lyckad utställning. Henrik förnyar kontakten med Tale som nu är lyckligt gift. Han dras till den gränslöshet och spiritualitet han fann hos henne och som gjorde honom levande. Men som hos Hedda Gabler finns hos Henrik en destruktiv ådra som blir förödande för både hans och andras lycka. En magnifik scen framför skolbarn och föräldrar på självaste 17 maj bidrar till Tales undergång.
“Henrik” är en liten bok som i en annan tid lägger sig nära Ibsens 1800-talspjäs. Den innehåller såväl satir som tragedi.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Ibsenparafras
Kommentera
En upphöjdhet som gör mig arg
Sara Meidells bok “Ut ur min kropp” som kom förra året fick en del skarpa reaktioner. Det fanns kritiker som tyckte att hon ställde sin anorexia i för positiv dager. Jag håller inte med. Den framställs som en sjukdom som innebär ett livslångt lidande med endast få euforiska ögonblick. Meidell är en mycket skicklig skribent som håller mig fången. Men jag blir arg.
Författaren återskapar sin barndom. Vid sju års ålder upplever hon de vuxna som störande element. De tvingar henne att avbryta lekar eller viktiga funderingar. De berövar henne behagliga stunder, som när en vän i familjen fotograferar henne när hon solar naken. (Där går genast mina associationer till nyckelscenen i Marie Cardinals “Orden som befriar”. Att någon tog en bild av henne när hon kissade ledde till en sju år lång underlivsblödning i vuxen ålder!) Hos Meidell som barn finns också något som har med kroppen att göra. Efter att ha simmat smal som en ål under bryggan ser hon det runda våta avtrycket av sin kropp på bryggan. Det ger henne känslan av att inget är beständigt. Det måste hon kämpa emot genom att inte bli större än avtrycket var.
Det är inte lätt att förstå. Ingen av hennes terapeuter lyckas heller fånga in problemet. De ger upp. Hon lär sig aldrig att sluta vilja svälta, skriver hon. Sara stannar kvar i barndomen, stoppar tiden genom att sluta äta. Hon köper sig tid för att ta reda på hur man lever. Att växa är att dö. Det är avancerade tankegångar som är svåra att följa. Tror du att du är bättre än andra? frågar en psykolog. Ja, hon är bättre än andra på att överleva.
Sara Meidell skriver in sig bland de historiens kvinnor som valt självsvälten. Det kan vara medeltida helgon som fick uppenbarelser i benådade stunder. Det var de engelska suffragetterna som använde svälten som politiskt vapen.Det är många konstnärer och författare. Enligt författaren själv och hennes medicinska journal slukade hon sådan litteratur redan som barn. Tidigt i journalen står att hennes anorexia är sekundär till andra affektiva åkommor. Jag tänker att hon valde sina medsystrar för att skapa en upphöjd betydelse åt sina symptom.
Vad är det som gör mig arg? Jo, att hon inte vill bli frisk. Hon vill leva, men hon säger nej, nej, nej. Det gör henne fri. Hon vill inte fjättras vid biologiska regler – men föder tre barn! Huvudpersonen i “Ut ur min kropp” är förvirrad minst sagt. Det beständiga hon sökt sedan hon var sju finns inte där, trots eller kanske på grund av hennes förtvivlade motstånd mot den riktiga världen. Jag blir arg på att hon väljer detta förhållningssätt fast hon har familj. Att äktenskapet går i kras är givet.
Jag blir också arg på att det inte står något om eventuell medicinering. Huvudpersonen visar tidiga tecken på ångest, tvångstankar och tvångsmässiga handlingar. Ja, hela hennes föreställningsvärld skulle kunna betraktas som psykotisk. Mot allt detta finns hjälp. Har hon inte behandlats för dessa symptom? Har hon vägrat medicin? Ursäkta min lekmannamässiga diagnos! Men har inte Sara Meidell lagt fram ett fall för oss som ingen ännu lyckats lösa?
I “Ut ur min kropp” gestaltas en grandios egocentricitet som är svår att smälta.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #anorexia
Kommentera
Om att ge en bok en andra chans
Jag hade börjat läsa Kristina Sandbergs “Att föda ett barn” tidigare, men slutade. Det hade nog med med textbilden att göra. Det finns inga dialoger som brukar öppna en text och göra den levande. Men efter att ha beställt fram boken på nytt på biblioteket lyckas jag faktiskt bli indragen i Majs liv.
Huvudpersonen Maj är en ung kvinna på 20 år som blir med barn med en frånskild man som hon egentligen inte känner. Tomas är fabrikör och kommer från en högre samhällsklass än Maj, vars föräldrar är arbetare. Tomas och Maj känner sig tvingade att gifta sig med varandra.
“Att föda ett barn” är den första boken i en trilogi. Texten är en berättelse i tredje person med Majs perspektiv blandad med inlagda kursiva rader som mer uppenbart är hennes egna tankar. Men i samband med att Maj föder sin flicka Anita kommer författaren in och kommenterar att inte är det hennes barn det handlar om. Hon jämför också Majs tillvaro som nybliven moder med dagens. Det känns så onödigt. Jag blir irriterad, kanske också lite förvirrad. Hur är det nu med perspektivet och Majs inre monolog? Men det är nu bara det som stör mig.
Jag har på bara några dagar läst ut den nästan 500 sidor tjocka boken och dessutom beställt uppföljaren, “Sörja för de sina”. Den första har en bra cliffhanger. Så det är bara att fortsätta läsa. Jag är glad att jag gav “Att föda ett barn” en ny chans.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #äktenskap #barnafödande
Kommentera
Gripande om avstånd och närhet
Varför har tre vuxna barn gemensamt beslutat att bryta kontakten med sin mor? Den frågan tar Anne Liljeroth upp i sin senaste roman “Hela mitt hjärta”.
Efter en hjärtinfarkt känner Livia tacksamhet över att ha kommit tillbaka till livet. Hon har fötts på nytt men inser hur ensam hon är. Sakta och försiktigt närmar hon sig sina barn men blir till en början avvisad. Barnens minne lever kvar i den svåra tiden före föräldrarnas skilsmässa. De har inte gjort klart för sig hur relationen mellan föräldrarna såg ut. Efter att modern hört av sig funderar de över vad de själva har upplevt och vad de har fått berättat av andra. Äldsta dottern Siri, som flyttat till London och arbetar som bröllopskoordinator, är den som satt tonen mot modern. Fadern Staffan har framstått som stark och trygg jämfört med Livia som varit frånvarande och periodvis psykiskt sjuk.
Boken har sina svagheter när det gäller faktiska förhållanden och trovärdighet. Staffan bestämde att Livia skulle försörja familjen. Själv skulle han ta hand om hem och barn. Men finns inte dagis? undrar jag. Yngsta dottern Majas studier i litteraturvetenskap skildras med otydliga gränser mellan eget skrivande och forskning. Livias sjukhusvistelse efter infarkten verkar bara handla om vila. Det sägs inget om de operativa ingrepp som brukar göras. Lite research hade behövts där. Det är inte heller övertygande att barnen vägrar tala med någon om vad de varit med om, inte ens Peter med sin podd där kändisar lättar sitt hjärta.
Svaret på den ursprungligt ställda frågan finns i Staffans manipulerande handlande gentemot sin hustru. Jag kan gå med på att han har kunnat polisanmäla henne på felaktiga grunder för diverse lagöverträdelser. Men att hon kunnat bli dömd för dem och hamnat i belastningsregistret borde inte vara möjigt i en rättsstat.
Dessa brister till trots blir det bitvis en ganska gripande historia. Läsaren vill följa med för att få utrett hur Livia och barnen Siri, Peter och Maja har kunnat hamna i en sådan djupt olycklig situation av hat och avståndstagande.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #föräldrar och vuxna barn #brytning
Kommentera
Påfrestande om erotisk besatthet
Annie Ernaux “Sinnenas tid" om att vänta på samtal och besök av älskaren, är en alltför tunn bok, både till format och innehåll. Vi får inte lära känna mannen närmare, och det finns ingen progression. Bara ett utdraget nu.
Jag har nu lyssnat på Vigdis Hjorts “Om bara” som förra året kom i svensk översättning. Romanen gavs ut i Norge 2001, där den blivit en modern klassiker. Precis som Ernaux bok handlar den om erotisk besatthet. Trots att de inblandade, dramatikern Ida Heier och professorn Arnold Busk, är intellektuella skildras inga sådana samtal. Visst kan de arbeta sida vid sida, men det är passionen som är i centrum. Och den ska underhållas med resor och sprit, längre fram med sexklubbar och pornografi. Ida kan följa en man hem efter en fest. Arnold är notoriskt otrogen.
När de träffas är båda gifta och har familj. Först skiljer sig Ida, sedan Arnold. Titelns “Om bara” syftar på Idas väntan. Om hon bara kan få Arnold att älska henne, om han bara kommer att skilja sig, om han bara kan sluta vara otrogen. Romanens meningar är korta, intensiva, besvärjande. “Om bara” är en påfrestande destruktiv skildring. Om Annie Ernaux skildring av passionen är för kort så är denna alldeles för lång.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #passion
Kommentera
En lugn och trivsam läsning
Jag har inte riktigt fastnat för Kerstin Ekman, före detta akademiledamot. Jag började läsa “Händelser vid vatten” som blev mycket uppskattad, men jag slutade. Nu ska den bli serie på svt i januari. Då ska jag titta. Jag läste “Mordets praktik” som handlade om Hjalmar Söderbergs “Doktor Glas” men blev inte imponerad. “Tullias värld” gjorde mig också besviken. Jag trodde att jag skulle få en levande beskrivning av livet i Rom, men boken var snarare en lärd essä.
Nu har jag i alla fall tagit mig an “Löpa varg” som kom förra året, och det tycker jag är en fin berättelse. Huvudpersonen Ulf är pensionerad jägmästare och ledare i jaktlaget. Han bor med sin hustru Inga i Hälsingland. Det är nutid. Vi får läsa om den torra sommaren 2018 och bränder som härjar i Ljusdals kommun.
Boken är med sitt begränsade geografiska omfång nästan ett kammarspel. Ulf håller sig nära hemmet när han inte sitter i sin husvagn och tittar på djurlivet. Han har jagat sen han var i tonåren, men när han får se en varg på nära håll händer något med hans själsliv. Han har stor kunskap om djur och natur och kan sätta sig in i vargens behov och livsbetingelser. I jaktlaget är han omgiven av varghatare.
Ulf har kärlkramp och får leja hjälp med snöskottningen. Inga är rädd att han blir sysslolös och föreslår att han ska skriva något. Han börjar läsa sina jaktjournaler men finner att de mest innehåller korta anmärkningar. Ändå väcker de minnen hos honom som inte är helt angenäma vad gäller misslyckad jakt och skottskadade djur.
Inga har inga problem att få dagarna att gå. Hon pysslar i hushållet, väver mattor och åker till sin bokklubb i Bollnäs. Paret i “Löpa varg” har könsbestämda sysslor. De är i samma ålder som jag men lever ett helt annat liv. Jag undrar till och med om det finns sådana människor i dag. För mig framstår deras tillvaro så gammaldags. Det kunde vara min farmor och farfar, bortsett från att de inte hade bil och körkort. Ulf och Inga är också stereotypiskt fåordiga. Ulf har svårt att dela viktiga upplevelser med Inga. De är så långt ifrån min och makens pratsamma gemenskap i storstaden.
Men böcker är till för att vidga våra vyer. Ulf har ett rikt inre som skapats av hans omfattande erfarenhet av naturen och dess invånare. Det blir en lugn och trivsam läsning. Fast det händer saker också.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #jakt #natur #djur
Kommentera
På resa med okänt mål
Beatriz Quevedo de Hansen kom till Sverige 1977 som politisk flykting. Hon och hennes man Raúl hade varit engagerade i en alfabetiseringskampanj i fattiga byar i Argentina. Det räckte för att de skulle bli ett byte för den militärjunta som tog över landet 1976. Mannen blev dödad i ett bakhåll. Detta skriver hon om i “Flyktens alla rum”.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #flykt #Latinamerika
Kommentera
En ytlig och obehaglig bok
Nina Wähäs roman “Testamente” om en dysfunktionell och fattig Tornedalsfamilj hade gjort intryck på mig. Därför var det lätt att lägga beslag på ett pocketexemplar av hennes “Babetta” i bokhandeln på Arlanda. Något skulle jag ju fördriva timmarna med på resan ner till Alicante.
“Babetta” är lättläst, men det är en ytlig, tom och obehaglig bok. Katja och Lou, som båda är några över trettio, har varit vännner sedan gymnasietiden på Södra Latin. De har tillsammans gått på Vår Teater och närt skådespelardrömmar. Många år senare arbetar Katja för brödfödan på ett kafé och bor kvar i Stockholm. Skådespelandet handlar mest om att medverka gratis i vänners kortfilmer. Lou, däremot, lyckades redan som ung. Hennes stora genombrott blev kostymfilmen “Babetta”. Nina Wähä beskriver ingående filmens innehåll och komposition, men jag kan inte se att någon film med det namnet har existerat. Katja har läst filmvetenskap, och författaren låter kunskaperna komma fram i hennes tankar.
Lou är sådan att om hon kallar så kommer man. Det har varit premissen för vännernas gemenskap sedan Lou slog igenom. Ingen kan mostå henne, tänker Katja, och Lous bländande skönhet beskrivs ur olika vinklar romanen igenom.
Nu bor den framgångsrika i ett slottsliknande hus i södra Frankrike med en betydligt äldre filmfotograf. Lou bjuder in Katja, och mannen utsätter henne för ett par grova sexuella övergrepp utan att hon reagerar. Vad ska detta betyda egentligen? En grupp kvinnor skriver ett upprop mot en regissör, men Lou vill inte vara med. Hennes bevekelsegrunder kan anas. Men Katjas?
Jag fördriver tiden med “Babetta”. Den har två slut. Det andra kallas director's cut. Jag föredrar det första, mindre dramatiska. Där dör inte förövaren Renaud. Han blir förlamad. Mina tankar går till Jane Eyre som gifter sig med Rochester efter att han blivit blind och beroende av henne. Efter rubriken “the end/fin” återstår tre blanka sidor.
Vad är det för mening med allt detta? Jag känner mig tom när jag slår igen boken.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #vänskap
Kommentera
När det här är över
Barnboksförfattaren Ulf Nilsson dog några dagar efter att han fyllt 73. De sista tio veckorna levde han med vetskapen om en obotlig magcancer som inom kort skulle ta hans liv. Efter det chockartade beskedet började han göra korta anteckningar om sin vardag, tills han inte orkade längre.
Jag har precis läst Ulf Nilsson, “En liten bok om konsten att dö”. I början finns humorn med. Författaren skriver att han mejlar till tandhygienisten, ställer in tiden och tackar för all hjälp. Han avrundar med ett P.S. “Jag har slutat med mellanrumsborstar.”
I den lilla boken finns flera intressanta iakttagelser. En del är trösterika:
Ulf Nilsson blir som nyförälskad i sin fru. De sammanfattar livet tillsammans och gläds.
Han ser sig inte bara som en person längre. Han har en grupp av barn och barnbarn. “Det kommer att gå bra för oss!”
När man förstår och har försonats med allt i livet kan man dö.
Man måste välja en bild av döden som man kan leva med, som sin mamma som hon var när man föddes. Ulf Nilsson ser döden som ett utslocknande men skyddad av den högsta. “Vila i evighet i Guds, hennes famn.” Modern ska komma och hämta honom. Det är självklart. Som när hon var ung.
Döden är inte det värsta. Med smärta och illamående väljer författaren bort livet. Han orkar inte ens redigera det han skrivit. Till slut vill han dö.
Men: När det här är över åker vi till Swinoujscie och köper jordnötter på färjan. Det är en sorglig tanke som dyker upp emellanåt.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
Linn Ullmann i Annie Ernaux fotspår
I “Flicka, 1983” utgår Linn Ullmann från ett fotografi när hon var 16 år. Hon arbetar som Annie Ernaux och citerar henne också. “Dessa saker hände mig för att jag skulle skildra dem.” (Från Ernaux “Omständigheter”)
Linn Ullmann gick vilse i Paris januari 1983. Hon hade blivit ditbjuden av en fotograf som upptäckt hennes potential vid ett besök i New York. Där bodde Linn med sin mor Liv Ullmann. Modern försökte få henne att avstå från resan. När det inte gick fick dottern lova att ringa hem varje kväll kl 22 och därefter inte gå ut.
Efter att den unga flickan varit ute med några andra befinner hon sig ensam på en gata i Paris. Hon har glömt bort namnet på sitt enstjärniga hotell. Men i fickan har hon en lapp med fotografens adress. Klockan är halv tre på natten när hon kommer till honom som hon kallar A. Han är betydligt äldre än henne, och det blir inte någon entydigt positiv upplevelse. Hon skildrar hur hon sitter på golvet i hans badrum och kräks.
Hon minns dåligt vad som hänt. Hon har ingen dagbok från den tiden. Detaljer från nätterna hos A bryter fram ur glömskan. Men av det blir det ingen helhet. Författaren går runt i cirklar och kommer tillbaka till ruta ett.
När Linn Ullmann står i begrepp att skriva den aktuella boken befinner hon sig i ett tillstånd av depression och ångest. Hon går ner i vikt. Hennes terapeut säger att det egentligen handlar om ett raseri som hon inte klarar av att uttrycka.
Hon skriver att hon vill försöka samla den unga flickan och den äldre kvinnan i samma kropp. Vad hände den unga i Paris och hur har det fortsatt att verka i henne?
Författaren vänder sig till en osynlig syster. Jag bir inte klar över vem det är. Är det hennes andra jag, hennes yngre jag? Är det samvetet? En dag säger hennes far att hon är en sådan som klarar sig men att hon har en skuggsyster som är rädd.
Boken har inget förklarande slut, men en morgon har rädslan avtagit. Maten smakar igen.
Annie Ernaux känner sig skyldig att skriva om kvinnliga erfarenheter. Om Linn Ullmann tänker likadant vet jag inte. Handlar hennes bok kanske om självläkande?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #minnet
Kommentera
Nobelpriset till Annie Ernaux!
Franska Annie Ernaux, född 1940, tilldelas i år Nobelpriset i litteratur. Hon slog igenom på 1980-talet med sina självbiografiska böcker. Hon beskrev en uppväxt i Yvetot i Normandie, där modern och fadern drev ett kafé med butik. Ernaux kom att studera, började umgås i akademiska miljöer och lämnade därigenom sin sociala tillhörighet. Det gjorde henne och föräldrarna till främlingar för varandra.
Som arbetarförfattare har Annie Ernaux inspirerat yngre skribenter som Edouard Louis, känd för “Vem dödade min far?”. Linn Ullmann hänvisar också till Ernaux i "Flicka, 1983". Hon är även en viktig förebild som feminist.
I senare böcker återvänder hon till händelser som format henne som kvinna. I “En flickas memoarer”, som kom på svenska förra året, beskriver Annie Ernaux sin första sexuella erfarenhet. Hon underordnar sig helt mannens åtrå och fastnar i ett destruktivt känslomässigt beroende.
I den nu aktuella “Omständigheter”, översatt av Maria Björkman, vänder den åldrande författaren tillbaka till en annan avgörande handling i sin ungdom. 1964 genomgår hon en illegal abort. Hon studerar vid universitetet i Rouen men får bege sig till Paris för att få hjälp. Ingen läkare vill sätta sin karriär på spel. Det får bli ett vårdbiträde, madame P.-R., som bor i ett ruffigt kvarter och tjänar pengar vid sidan om. En kvinnlig student som hon känner flyktigt ger henne adressen.
Mannen som gjort henne med barn uttrycker i brev bara att de hamnat i ett svårt läge. De manliga studiekamrater som förstår vilken belägenhet Annie hamnat i spärrar upp ögonen och blir snarast fascinerade.
Vi får en realistisk skildring av aborten som låter vänta på sig efter att hon fått en sond placerad i livmodern. En kvinnlig granne i studentkorridoren får rycka in när läget blir akut. Allt är osentimentalt skildrat. Annie, skribenten, understryker att hon måste gå hela vägen i redogörelsen. Annars bidrar hon till att mörklägga kvinnors verklighet.
När hon genomlidit allt känner hon en stolthet, “en stolthet över att ha gått längre än andra någonsin skulle kunna tänka sig att gå”. Hon kom länge att uppfatta natten som det hände som en födelsedag. Hon blev utkastad i världen och tvingades bort från sin mor.
Den enda skuld hon någonsin har känt är att hon inte har gjort någonting av händelsen. “Som en gåva man har fått och slösat bort.” Saker hände Annie för att hon skulle skildra dem. Det är hon bergsäker på. Nu har hennes kropp med känslor och tankar blivit till skrift och spridd till andra människor.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Nobelpris #feminist #arbetarförfattare
Kommentera
