Visa standardvy
Visa omslagsvy
Supernova - Amulett bok 8
Bolt City har ett flaggskepp i Kazu Kibuishis serie Amulett. Flera av delarna har vunnit fina priser såväl utomlands som här i Sverige. Numera är det Hegas som ger ut böckerna och det har äntligen, efter ett par års väntan, blivit dags för del 8 som heter ”Supernova”.
Från början när serien Amulett började ges ut i Sverige fanns ett par delar redan utgivna så de publicerades i rask takt till följd av framgångarna. Numera måste Kazu Kibuishi och hans medarbetar hinna skriva och illustrera en ny del innan den publiceras och väntan mellan delarna kan bli ganska dryg. Jag hoppas dock att läsarna, även de unga, har tålamod att vänta och inte tappar intresset för det är en magnifik serie han skapar. Vill ni läsa mer om några av de föregående delarna så kolla gärna vidare på min blogg då jag har skrivit om dem.
I föregående del ”Eldfågeln” tog rösten från Emilys amulett kontrollen över henne och hon befinner sig numera i tomrummet där hon utkämpar sin kamp för att återfå kontrollen över sin amulett för att kunna återvända till Alledia. Navin däremot har fått ett nytt uppdrag. Han skall åka till planeten Tyfon för att där försöka återställa freden då deras allierade är under attack från skuggorna vilka hotar att förgöra hela planeten. Trellis å sin sida befinner sig i staden Ippo och där utanför staden samlar Älvkungens sina trupper för att gå till anfall. Men det är något lurt med Älvkungens plan, det är något som inte stämmer. Kommer de kunna lösa sin uppgifter och återsamlas i sin kamp för fred i Alledia? Kanske får vi svaret i ”Supernova”…
Precis som innan är det härligt att läsa Amulett! Fantastiskt färglagda och fina illustrationer lyfter texten. En tanke som Kazu Kibuishi säkert är medveten om är att de första läsarna nu börjar bli äldre även om det säkert tillkommit många nya läsare efterhand och det märks på språket. Det har blivit mer text och svårare ord vilket gör att Hega-nivån för läsning har gått från tre punkter (bok 1-5) till fyra punkter (bok 6-7) och i och med den åttonde boken är klassningen nu uppe på fem punkter.
Jag ger ”Supernova” 4 DG! Serien som helhet är perfekt att sätta i unga läsares händer och de kan sedan följa den och utvecklas och utmanas i sitt läsande efterhand. Den grafiska produktionen tillsammans med hårda pärmar och fint tryck på blanka tjocka sidor gör dessa böcker hållbara och väcker ett ha-begär hos läsaren. Med andra ord, såhär i adventstider, ett förslag på bra julklappar till läsande barn såväl som de barn vilka ännu inte väckt sin läslust.
Avdelning: Serier Taggar: #recension #grafisk roman #barn
Kommentera
Flodskörden
Det är nu nästan exakt tre år sedan jag skrev om Simon Stålenhags magiska bok ”Ur varselklotet”. En bok, grafisk roman, som belönades med högsta betyg nämligen 5 DG av mig. Hans andra bok i serien, om man kan kalla det för en serie men de utspelar sig i samma värld och tidsrymd i varje fall, ”Flodskörden” har blivit liggande här hos mig. Jag vet inte riktigt varför, men nu kändes det i varje fall som om det var dags och återvända till berättelserna om Slingan, Riksenergi, och minnen från en barndom som nu blivit till ungdom då 80-tal gått över i 90-tal.
Simon Stålenhag var inte speciellt bekant för mig då för tre år sedan. Nu har jag mer kunnat ta del av hans framgångar och de är stora. Böckerna ges även ut på engelska och jag har via nätet sett mängder av illustratörer som försöker imitera hans stil. Det måste betyda något och vara ett tecken på hans storhet. Ett annat exempel är att den tweet jag la ut när jag skrev om ”Ur varselklotet” har setts av över 7 000 personer och hela tiden blir det fler, bara det. Enligt ryktet planeras för en TV-serie i USA på hans böcker, kan det vara sant? Även om det bara är ett rykte så känns det onekligen spännande.
Alltså, redan för två år sedan var jag på bokmässan och träffade Simon igen och passade på att köpa hans andra bok ”Flodskörden”. Även denna gång fick jag den dedikerad och illustrerarad av författaren själv (se bild nedan). Denna gång har 80-talets barndomsår passerat och vi möter nu ungdomens 90-tal. Huvudpersonen brottas med helt andra problem. Hans föräldrar har separerat och pappan har flyttat till Hägerstalund där han är fast i jobbet och har lite engagemang över för sin son. Mamman har träffat en ny man och de har flyttat in hos honom med de problem det medför. Dessutom bytet av klass i skolan vilket medför nya sociala hierarkier och mobbning som följd men även nyfunnen vänskap. I denna orons tid drabbas också Färingsö av maskincancern och gamla maskiner löper amok. Som om inte det var nog så upptäcks avvikande biologiska komponenter i dricksvattnet. Men allt är inte bara mörker och hot utan vår huvudperson möter också sin första ungdomskärlek.
Precis som i ”Ur varselklotet” är de små berättelserna inte ointressanta utan de leder historien framåt men i fokus står ändå illustrationerna. Det är som alla förstår fantastik med svävare, robotar utrustade med AI och andra mystiska saker. Fast det är just denna blandning mellan fantastik och de otroligt realistiska illustrationerna som gör det så spännande och intressant. Det blir till en dåtid som skulle kunna ha varit.
Jag resignerar och ger Simon Stålenhag återigen 5 DG! Inte bara är det en intressant story han har byggt upp utan samtidigt är det inget mindre än en konstbok fylld av flera små mästerverk.
Avdelning: Fantastik Taggar: #recension #grafisk roman
Kommentera
Augustpriset 2018
Idag var det deadline för oss elektorer att lämna in de bedömningar vi gjort av de sex nominerade böckerna inom skönlitteratur för att utse den slutliga vinnaren av Augustpriset 2018. Under kategorin värdefullt vetande kan jag här inflika att August Strindbergs roman "Röda rummet" kom ut i handeln den 14 november 1879 alltså på dagen 86 år innan jag såg ljuset för första gången.
Nu är det andra och sista året jag har det fina uppdraget att vara den, tillsammans med 20 stycken andra, som får betygsätta de nominerade böckerna inom skönlitteratur. Tänk vilken ära att få ha varit en av de som är med och bestämmer vem som får detta viktiga pris, man känner sig ödmjuk. I år var de sex böckerna "Socialdemokratiska noveller" av Björn Runeborg, "En shtetl i Stockholm" av Kenneth Hermele, "Jag for ner till bror" av Karin Smirnoff, "Människan är den vackraste staden" av Sami Said, "Skalornas förråd" av Ulf Eriksson samt "Ædnan" av Linnea Axelsson.
Efter ett par veckors intensiv läsning var jag så i lördags klar. Kvar var då bara att rangordna dem från 1 till 6. Inte helt lätt kan jag säga. Platserna 1 och 2 kände jag mig ganska säker på även om jag under lördagen ändrade plats på de båda. Likaså plats 6 var också självklar för mig. Kvar var då platserna 3, 4 och 5. Det fick mogna fram lite under söndagen och till slut kände jag mig nöjd även med dessa betyg. Hur jag då har röstat får jag dock inte avslöja här men jag hoppas verkligen att jag har "rätt" vinnare i år, det vore kul. Förra året hade jag tydligen fel, då det årets vinnare "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" av Johannes Anyuru hade plats 2 hos mig. För övrigt är det ju bara förstapristagaren som kommer att presenteras och det sker om exakt en vecka den 26 november på själva Augustgalan vilken dessutom fyller 30 år. Grattis!
Avdelning: Taggar: #Augustpriset #2018
Kommentera
Tre timmar
En uppskattad och prisbelönt författarduo har gått ur tiden. Roslund & Hellström har blivit Roslund. Om man läser Anders Roslund efterord så får man reda på att de gemensamt hade bestämt att upplösa det gemensamma författarskapet och det redan innan Börge blev sjuk och hans död tvingade dem isär. Likväl, Anders tillägnar denna bok, ”Tre timmar”, sin tidigare författarkollega och vän. Frågan jag ställer mig är om författarduon har varit så tight och samspelt att man inte kommer märka någon större skillnad med enbart en författare eller kommer det bli en annorlunda läsupplevelse nu, när Börge Hellström inte finns med.
I ”Tre timmar” möter vi de gamla vanliga karaktärerna som vi lärt känna och tycka om. Det är kriminalkommissarie Ewert Grens och hans båda kollegor Sven Sundkvist och Mariana Hermansson. Men även Piet Hoffman, hans fru Zofia och deras två söner får viktiga roller i berättelsen. Ramen för ”Tre timmar” utgörs av den illegala människosmugglingen från Afrika genom Europa till Sverige. Det är en verksamhet där en människas liv bara kan värderas i pengar.
En morgon finner man en extra kropp på Södersjukhusets bårhus och Ewert kallas dit. De finner ingen förklaring och strax därefter är det dags för ytterligare en kropp att dyka upp. Spåren leder fram till ett makabert fynd instängt i en container uppställd i Värtahamnen. Samtidigt befinner sig Piet Hoffman ute på ett livsfarligt uppdrag i norra Afrika. Han är anställd av ett sydafrikanskt säkerhetsbolag för att skydda FN:s livsmedelstransporter i de områden som är så pass riskfyllda och farliga att FN:s egna soldater varken kan eller får skydda dem själva. Vad vare sig Piet eller Ewert vet är att trots att nästan ett halvt jordklot skiljer dem åt så kommer deras vägar att mötas.
Jag kan ärligt säga, som svar på min fråga ovan, att jag inte på något sätt märker att det inte är en författarduo längre. Antagligen beror det på att de tillsammans redan har mejslat fram karaktärerna och dramaturgin från sitt tidigare samarbete så väl att ”Tre timmar” blir en helt naturlig fortsättning för Anders Roslund att skriva. Det är fortfarande samma driv i prosan med en förankring av brottet i dagens samhälle samt att karaktärerna sitter. Det är med andra ord precis som vanligt och det är bra.
Jag ger ”Tre timmar” betyget 4 DG! Det är en mycket läsvärd och otäck kriminalroman om vad som sker runt omkring oss idag trots att vi inte riktigt vill kännas vid det. Vad jag nu också vet, blev klart för någon vecka sedan, är att boken nominerats till priset ”Årets bästa svenska kriminalroman” av Svenska Deckarakademin. Den 25 november får vi reda på hur det går…
Avdelning: Spänning Taggar: #recension #kriminalroman
Kommentera
Läslov
Idag hade jag tagit ledigt för att tillbringa en dag med barnen det är ju trots allt höstlov, eller läslov, vilket jag tycker låter mer attraktivt. Inte för det blev så mycket läst, mest städning, men lite fick jag läst och det behövs då jag snart som elektor skall lämna mitt betyg på de sex Augustnominerade böckerna i den skönlitterära klassen. Men en utmaning hade jag lämnat till barnen dagen till ära.
Vari bestod då denna utmaning? Jo, de skulle bekanta sig med en novell. Det innebar att de skulle ha läst och vara redo att diskutera en novell med mig idag. Valet föll på novellen "Backa pappa" ur Elin Nilsson novellsamling "Anrop från inte rymden", för övrigt mycket bra. Det blev en härlig stund där vi samlades och pratade om novellen som form samt diskuterade just den lästa novellen utifrån innehåll och karaktärer. Det gick lite trögt i början, kan väl inte säga att de var superförtjusta över uppgiften, men det lossnade så småningom. Det blev ett bra prat där de både kom fram till novellens karaktäristika såväl som det underliggande budskapet i novellen. Kanske tyckte jag det var roligast, men förhoppningsvis gav det även dem något att fundera mer på.
Så nu hoppas jag bara att de fortsätter backa pappa och ställer upp på fler aktiviter med denna inriktning.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #noveller #bokprat
Kommentera
Höstregn
Nu har den äntligen anlänt! Fortsättningen på Lars Wilderängs thriller ”Höstsol” där Sverige drogs in i en väpnad konflikt med stormakten Ryssland. Denna den andra och sista delen har författaren lämpligen valt att kalla ”Höstregn”. Kommer Sverige kunna klara sig ur den ohållbara situation man hamnat i med en stormakt som motståndare. Landets försvar går redan på knäna och försvarsförmåga är inte alls i paritet med motståndarens krigsvärde på långt när. Mörka moln hopar sig över himlen.
Lars Wilderäng behöver inte någon närmare presentation vid det här laget. Jag har själv i min recension av "Midsommargryning" utnämnt honom till Tom Clancys arvtagare. Stora ord och en stor rock att fylla. Frågan hänger i luften, klarar han av det med denna den avslutande delen i denna serie? Låt mig få bli svaret skyldig en liten stund till, så skall ni få veta vad jag tycker.
När ”Höstregn” inleds ligger Sverige svårt sargat och befinner sig i chock. Ryssland har gjort det otänkbara och anfallit vårt land med kärnvapen, förvisso taktiska sådana men resultatet är förödande. Inte nog med personella skador, även militärt viktigt materiel har förstörts. Även civilsamhället blir lamslaget då den elektromagnetiska puls som utlöstes drabbar strömförsörjning och kommunikationer. Enkelt uttryck så råder det kaos i Sverige och det samtidigt som både den civila- såväl som den militära ledningen är satt ur spel. Sveriges stridande förband har inte heller kunnat återhämta sig och inga reserver finns att tillgå då de är låsta på Gotland. Läget ser minst sagt prekärt ut.
Återigen får vi följa Christian, Johanna och Jonas i deras kamp för att försvara sitt land och sina familjer. Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att kunna ta sig ur denna hopplösa situation eller är allt över nu. Nato kan inte ge sitt stöd till Sverige och är själva hotade. Hjälpen kan endast sökas från sin fiendes fiende, men går den att lita på?
”Höstregn” är något så infernalisk bra! Lars Wilderäng gör det han kan bäst och bygger sakta men säkert upp realistiska scenarier som spänner över stora delar av Europa samtidigt som vi med stor inlevelse och känsla får följa de enskilda individerna som så hårt drabbas av det politiska maktspelet. Inte någonstans spar han på krutet och här finns inga problem med ”kill your darlings”. För mig blev det en litterär berg- och dalbana så se till att sitta säkert där hemma i läsfåtöljen.
Jag ger ”Höstregn” 5 DG! Jag verkligen älskar denna genre och just nu finner jag ingen författare som är bättre än Lars Wilderäng inom gebitet! Där har ni svaret på min fråga tidigare.
Avdelning: Spänning Taggar: #recension #teknologisk thriller #krig
Kommentera
Luna Olympia
Hoppla, hoppla! Här var det SF i vilda västern format. Prisjägare, smugglare och knarklangare drabbar samman så det blixtrar om den kända (och okända) världen. Som om inte det var nog så är det politik på högsta nivå där såväl kloner som cyborger blir brickor i ett spel som ingen riktigt verkar ha koll på. Mitt i centrum av kalabaliken finns federationens huvudstad, rymdstationen Tellus, vars existens och framtid nu är hotad. Allt är upp till prisjägaren Rebecca från Perth, hinner hon avvärja hotet från piratkungen Dawn?
Ulrika Fjellborgs ”Luna Olympia” är första titeln i satsningen på en ny serie från förlaget Fafner som kommer gå under namnet Fafner Science Fiction, vilken är tänkt att ge ut ny svensk SF. Ett som jag tycker mycket lovvärt initiativ från Fafner förlag. Nästa del i serien kommer bli vinnaren av den stora rymdopera-tävlingen som pågår fram till 31:a oktober.
”Luna Olympia” är väl närmast att likna vid en rymdopera med snabba förflyttningar mellan olika delar av galaxen. Prisjägare jagar pirater och piraterna ger sig naturligtvis inte utan strid så stridsduellerna blir många och explosiva. Till sin hjälp har de såväl kloner som cyborger. Som sig bör finns också romantiska inslag med i berättelsen även om de inte har någon större inverkan på händelserna.
Vad tycker jag då om ”Lunar Olympia”? Först och främst vill jag säga att jag är lite kluven. Om jag börjar med det negativa så känns det lite som om drivet går före berättandet. Jag hinner inte riktigt komma in i karaktärerna och världsbygget. Själv är jag en läsare som tycker att första delen i ”Härskarringen” är den bästa och nästan blir lite trött på de stora slagen så förstår ni nog vad jag menar. Här finns ingen första del utan vi kommer väldigt snabbt in i kampen och striderna. I ärlighetens namn tror jag mig vara lite udda där och många uppskattar nog detta. När jag väl förlikar mig med detta så kommer det positiva och det är just drivet och tempot. Lite motsägelsefullt jag vet, men jag tror aldrig jag läst en SF där händelserna och situationerna väller över mig så som i ”Luna Olympia”! Vad jag vill säga är att under själva läsningen njuter jag men efteråt finns det inte så mycket kvar. Som att se en bra actionkomedi ungefär. Känner ni igen er i känslan?
Jag ger ”Luna Olympia” 3 DG! Enligt mitt önskemål kunde berättelsen fått ta mer tid och mogna lite mer i början för att sedan ta fart mot sitt crescendo. Tycker man inte som jag utan vill ha mer direkt action och underhållning då är den perfekt och säkert värd ett högre betyg. En bonus är titeln på serien (och typsnittet) samt omslaget med den gula färgen som jag tycker flirtar lite härligt med en gammal klassisk serie nämligen, Delta Science Fiction.
Avdelning: Fantastik Taggar: #recension #SF
Kommentera
