Visa standardvy
Visa omslagsvy
Bara människa
Nu var det tyvärr ett tag sedan jag läste ”Bara människa” men då jag redan skrivit om ”Sovande jättar” och "Gudarna vaknar" vilka är de båda föregående böckerna i serien om Themisfilerna vill jag ändå fullfölja med detta blogginlägg om den tredje boken samt passa på att sammanfatta serien som helhet.
Innan jag skriver vidare vill jag bara säga att för dig som inte läst de båda föregående böckerna kommer det att bli en hel del spoilers. Vill du ta del av hela serien om Themisfilerna, vilket jag rekommenderar, så sluta läs här och börja med böckerna istället.
I ”Bara människa” har vi förflyttas oss till en annan planet. Eugene, Vincent, Eva och Rose, vilka alla befann sig ombord på Themis när alla robotarna kallades hem, befinner sig därför inte längre på jorden utan i den värld som robotarna ursprungligen kom ifrån. Då nio år har passerat har Eva vuxit upp och levt en stor del av sitt liv på den nya planeten, Esat Ekt. Där bemöts de vänligt men de kan aldrig bli en del av deras samhälle som är strikt strukturerat. Eugene lever inte längre, samtidigt har Vincent och Rose tröttnat på en tillvaro där de inte kan, och inte heller får, vara till nytta. Eva däremot har anpassat sig och funnit en roll som gör att hon inte vill tillbaka till jorden. Vincent är dock övertygad om att det är en övergående fas och att han har ett ansvar att se till att de kommer tillbaka till jorden, speciellt Eva som har ett långt liv kvar. Ekterna motsätter sig dock detta då de inte vill ha någon som helst inverkan på andra planeters utveckling och med det som redan hänt på jorden är de fast beslutna att aldrig mer vara i kontakt med den planeten, inte ens för att föra hem Eva, Vincent och Rose. Vincent ger trots det inte upp utan sätter sin plan i verket. Den lyckas och är framgångsrik, de flyr tillbaka till jorden. Väl där kommer deras ankomst att rubba den nya världsordning som vuxit fram efter det att de lämnade jorden. Nu verkar den obalans de skapat med sin återkomst leda jorden in i ett krig, ett krig som kan förgöra hela mänskligheten.
Jag ser hela serien om Themisfilerna som en konstant utvecklingsfas och ett ifrågasättande av mänskligheten. I första boken ”Sovande jättar” upptäcker mänskligheten att de inte är själva i universum utan det finns andra civilisationer, dessutom en med teknik och kunskap överlägsen vår. Inte nog med det, de känner till jordens lokalisering i rymden och de har redan varit här. Mänskligheten sluter sig samman för att möta ett hot som inte kan hanteras av enstaka nationer utan hela jorden behöver kraftsamla för att möta detta yttre/yttersta hot.
I den andra boken ”Gudarna vaknar” verkställs detta hot och mänskligheten har inte en chans att stå emot en övermäktig fiende. Till slut visar det sig dock att de inte är ute efter att vara sig utplåna mänskligheten eller ta över vår planet. Hotet är avfärdat och en ny världsordning växer fram med nya allianser och nya fiender. Mänskligheten tar sig med andra ord snabbt tillbaka till att vara sin egen största fiende igen.
Sista delen ”Bara människa” berör istället frågan om individen och vilket ansvar vi själva har för att det ser ut som det gör på vår planet. Vilka val gör vi och varför? Vad blir konsekvenserna och vem är det egentligen som har rätt att fatta de avgörande besluten?
Sista boken ”Bara människa” är en värdig avslutning som får betyget 4 DG! Den är inte bara spännande utan intressant. Att få hoppa fram i tiden och se vad som hänt med jorden och våra karaktärer ger kanske inte de svar vi önskade och hoppades på. Men som sagt hoppet är det sista som överger oss och på något vis finns det alltid en väg framåt, även för mänskligheten. Läs!
Avdelning: Fantastik Taggar: #recension #SF
Kommentera
Redovisningsavdelning Marviken
Så var det dags för Sveriges Tom Clancy, Lars Wilderäng, att släppa en ny spänningsroman. Jag kan avslöja att det blev två dagars intensiv och njutbar läsning av ”Redovisningsavdelning Marviken”. Författaren har en unik gåva att trollbinda mig med sina berättelser och därmed leverera en stark läsupplevelse. Återstår för mig att försöka förmedla till er vad det är som gör att jag fastnar för hans böcker.
På min blogg kan ni som är intresserade läsa vad jag skrivit om varje bok Lars Wildering publicerat. För er som inte känner till Lars Wilderäng sedan tidigare kan jag avslöja att han är inriktad mot en genre som kallas för technothrillers. Ett uttryck som egentligen myntades kring legendaren Tom Clancys böcker. Lars Wilderängs epitet en svensk Tom Clancy har därmed etablerats, kanske är det mitt fel då jag redan 2014 själv gjorde kopplingen när jag skrev om boken ”Midsommargryning”. Nu tycker jag dock att det kanske skall vara slut med detta. Lars Wilderäng har förnyat sig och klivit ur manteln för att skapa sin egen nisch. Det första exemplet på det var hans stjärntrilogi (”Stjärnklart”, ”Stjärnfall” och ”Stjärndamm”) och nu med ”Redovisningsavdelning Marviken” tar han ett steg ytterligare och flyttar fram positionerna.
I ”Redovisningsavdelning Marviken” möter vi Tor, en man mitt i livet. Han delar sitt liv med sin livskamrat Tanja. De lever i ett barnlöst förhållande men med två älskade hundar. Utåt verkar allt helt normalt men Tor arbetar med underrättelser av den dignitet att endast ett fåtal i hela Sverige vet vad han egentligen gör på dagarna. Tanja är en av de som inte vet. Tors avdelning har en framgångsfrekvens som är helt unik. De misslyckas aldrig! De i sin tur har underrättelser som omgärdas av än högre sekretess och dessa underrättelser är exakta in i minsta detalj. Att misslyckas är alltså inget alternativ. När väl ”Allfader” röjer sin information så är det för Tors avdelning bara att genomföra. Det är en fråga om rikets säkerhet. Tor, som den kompetenta operatör han är, blir misstänksam och kommer något på spåren. Hemligheten bakom ”Allfader” går lång tillbaka i tiden och omfattningen är av det slag att Tors hela världsbild ställs på kant. Mystiken tätnar och det visar sig att det inte bara berör Tors arbete utan ”Allfader” påverkar hela nationen, faktum är att hela norra Europa är påverkat. Något är dock fel, väldigt fel, och till slut måste Tor agera annars kommer Sverige som nation att utplånas.
Denna gång har Lars Wilderäng skapat en crossover mellan agentroman, technothriller och science fiction. Rörigt? Inte det minsta, men man måste följa med författaren i viss antagande annars stupar hans plot. Gör man väl det så tas man med på en resa där allt man vet och tror inte alls stämmer. Spänningen är högt uppdriven precis som insatserna. Tor, som i detta fall symboliserar den lilla vanliga människan (du eller jag) som man som läsare får så stort förtroende för, sympatiserar med och verkligen knyter an till tvingas in i situationer där nödvändiga beslut måste fattas, beslut som man inte ens skulle önska sin värsta fiende. Det omvandlas för mig till sträckläsning…
Jag ger ” Redovisningsavdelning Marviken” högt betyg nämligen 4 starka DG! En bok man sörjer när den tar slut. Författaren skriver i sitt efterord att boken kunde blivit mycket längre, jag önskade verkligen att det hade blivit så! På slutet lämnar författaren som tur är en liten lucka öppen, vem vet kanske får vi möta Tor igen någon gång i framtiden, kanske i en annan tidslinje.
Avdelning: Spänning Taggar: #recension #technothriller #SF
Kommentera
Institutet
Jag har läst i stort sett allt som kommit ut på svenska av Stephen King. Det har blivit ganska många tusen sidor av härlig läsning. Tyvärr kan det ibland vara lite variation i kvaliteten. Även bra böcker kan ha dåliga passager och främst är det tyvärr avslutningarna som jag stör mig på. De har nämligen en tendens att bli för bombastiska. Allt skall släppas fram i det frigörande slutet och de onaturliga inslagen blir bara för mycket. Jag har nu läst hans senaste översatta roman ”Institutet”, skall han lyckas bättre denna gång?
Stephen King, född 1947, behöver ingen närmare presentation. Sedan 70-talet har han beskrivits som skräckens mästare. Romaner som exempelvis ”Cujo”, ”Varsel”, ”Pestens tid”, ”Det” samt flera novellsamlingar och kortromaner har han publicerat. Många av dem har också filmatiserats och många kanske främst känner igen filmerna som haft ledande skådespelare som Jack Nicholson och nu senast Bill Skarsgård i rollerbesättningen.
I ”Institutet” får vi följa Luke Ellis och hans kamrater. De är inga vanliga ungdomar utan speciellt utvalda för sina egenskaper. De är så speciella att kidnappning och mord inte sätter några hinder i vägen för att de skall komma till Institutet. Väl där utsätts de för smärtsamma försök och tester. Inget av barnen vet varför och för vilket syfte. Personalen gör också allt för att de inget skall få veta, bevakning är sträng och vakterna hänsynslösa. Vad är institutet för verksamhet? Vem är det som driver det? Varför är det så hemligt att inte ens myndigheterna känner till det? Vilket syfte kan det ha som berättigar till mord och experiment på barn? Vår huvudperson Luke Ellis, som inte bara har de speciella egenskaperna som eftersöks, utan dessutom är extremt intelligent börjar sin jakt på sanningen. Han vet det inte än, men han kommer att få hjälp från oväntat håll, Tim Jamieson. Tillsammans skall de försöka nå och krossa Institutets kärna och befria Lukes plågade vänner. Men kommer de lyckas, Institutet är ingen isolerad företeelse…
Som vanligt inleder King med att vi befinner oss någonstans i USA. Det är landsbygd och vi får den lilla människans perspektiv. Sedan växer berättelsen och fler karaktärer introduceras. Man börjar se vart det leder. Dramaturgin är som alltid finslipad. Denna gång ställs vi inför frågeställningen vad som är tillåtet att göra till tjänst för alla men på den enskilda individens bekostnad. Han gör det bra. Jag gillar romanen ”Institutet”, en av hans bättre på senare tid. Men tyvärr tycker jag att även denna gång blir slutet för omfattande. Det är så många pusselbitar som skall passa perfekt. Men som sagt, det är klart bättre denna gång.
Nu skulle jag vilja lyfta fram en önskan, tänk om Stephen King kunde skriva en ren socialrealistisk roman om USA. Inget övernaturligt utan en skönlitterär berättelse om landet och dess invånare i efterdyningarna av Obamas regi när de hamnar under Trumps administration. Lite Richard Ford i Stephen Kings version. Det skulle vara kul att läsa, kanske rent av eposet över 2020-talets USA. Gärna 1000-sidor eller mer…
Jag ger ”Institutet” 4 svaga DG! Det är bra sammanhållet, tempot är högt och läsupplevelsen god. Han kan ännu bättre det vet jag sedan tidigare, men det här var bra. På ålderns höst önskar jag nu att King visar mod att skriva en berörande roman som avslöjar det amerikanska samhället på mikronivå.
Avdelning: Spänning Taggar: #recension #thriller
Kommentera
Den söndrade jorden
När man läser om en ny trilogi som av The Guardian benämns som en gåva till vår kultur samt att alla de ingående delarna tre år i rad tilldelats Hugo Award, då väcks alla cylindrar till liv. Kan det verkligen vara så bra, frågar jag mig? Det måste jag naturligtvis ta reda på och beställde recensionsexemplar från Norstedts. Här kommer nu mitt utlåtande.
Först, som vanligt, något om författaren då det är en ny bekantskap för mig. N. K. Jemisin är bosatt i New York, närmare bestämt Brooklyn. Hon är född 1972 och skriver fantastik samt SF. Hon har en utbildning inom psykologi från Tulane University och arbetade inom yrket innan hon 2016 gick över att bli författare på heltid. Rolig fakta, när jag var i New York tidigare i år så läste jag just den tredje delen i denna trilogi samtidigt som jag tänkte på att författaren själv bodde bara några kilometer därifrån. Det gav liv åt min läsupplevelse.
”Den söndrade jorden” vilket är namnet på serien består av tre böcker nämligen; ”Den femte årstiden”, ”Obeliskporten” samt ”Stenhimlen”. I dessa böcker får vi främst följa Essun (Syen även Syenit) och hennes dotter Nassun, samt personerna kring dessa, i två parallella berättelser. De är båda orogener vilka kan känna av och påverka jordens seismiska aktivitet. De lever på kontinenten Stillheten där man ordnar sig i kommar (städer, byar). Människorna är indelade i sju olika brukskaster beroende på deras egenskaper såsom knackare, starkrygg, resistent, avlare… Det finns också en högre nivå av samhället, imperiet, med en orden av väktare vilka har till syfte att hålla ordning i imperiet främst över orogenerna. Orogenerna är avskydda för sina förmågor men nödvändiga då Stillheten med jämna mellanrum drabbas av naturkatastrofer av seismisk aktivitet. När större och långvariga katastrofer sker brukar de benämnas för årstider. Årstiderna hotar ständigt och när de drabbar kontinenten blir det förödande och större delar av befolkningen förintas. Men vad beror årstiderna på, går de verkligen inte att stoppa. Både Essun och hennes dotter Nassun besitter exceptionellt stark orogenesi och känner av att något fel med jorden och att det är därför som det uppstår årstider. Nu försöker de båda komma tillrätta med problemet men de har helt olika lösningar och bara en är den rätta!
Jag gillade verkligen denna serie, visst eftersom jag läste alla tre i rad så kom det perioder där jag kände att det blev lite mycket upprepningar och att storyn blev lite segdragen så dela gärna av läsningen med något annat emellan. Vad jag främst gillade var att vi befinner oss i en värld ganska lik vår egen fast obestämbar i tid. Uppdelning i kommar och kaster har vi kanske inte på samma sätt men vi har våra yrken och specifika kunskaper som bidrar till helheten. Magin eller orogenesin förs in som en naturlig beståndsdel och att tillhöra de med gåvorna är i detta fall inte positivt utan tvärtom så jagas de, blir som kastlösa i samhället, och är avskydda av alla. Det är ändå de som sitter inne med svaret och har förmågan att bestämma hur allt skall sluta, alltså makten över hur det skall gå för alla andra levande vilka samtidigt avskyr dem.
Jag ger serien ”Den söndrade jorden” betyget 4 DG! Det är bra och intressant fantastik som väcker stora frågor om mänskligheten och vårt sociala system samt vården av den jord vi befolkar. Författaren lyfter naturligtvis även in sin psykologiska erfarenhet i karaktärernas ställningstagande vilket är fängslande. Rekommenderad läsning!
Avdelning: Fantastik Taggar: #recension #dystopi
Kommentera
Anne Franks dagbok
Anne Franks dagbok måste var en av de mest lästa ungdomsböckerna. Många är de läsare som fått ta del av hennes berättelse från andra världskriget då hennes familj tvingades gå under jord och gömma sig för tyskarna under två långa år innan de blev avslöjade. Vad de hade gjort? Inget, de var judar. Boken gavs ursprungligen ut 1947 och på svenska 1953 så man kan säga att det var på tiden den gavs ut som grafisk roman i samarbete med AFF (Anne Franks Fond).
När Anne Frank fyller tretton år i juni 1942 får hon en dagbok i födelsedagspresent. Hon bor då i Amsterdam dit hennes familj har flytt från Frankfurt för att undkomma nazisterna. Dagboken kom att bli en viktig present då familjen en månad senare tar sin tillflykt till gårdshuset som låg intill Otto Franks, hennes pappa, firma och dit man endast kom genom en hemlig lönndörr. Trots att Anne hade en storasyster, Margot, och att det senare även anslöt en familj till med sin son Peter, som var lika gammal som Margot, kom hon att känna sig mycket ensam och dagboken blev till en vän där hon kunde ge utlopp för sina tankar och känslor. Så i augusti 1944 blir de hämtade av SS, med hjälp av holländsk polis, från sitt gömställe på Prinsengracht 263. Någon måste ha angivit dem. Anne, och Margot, blir deporterad till koncentrationslägret Bergen-Belsen, där Anne dog under vårvintern bara tre dagar efter sin systers bortgång och endast några veckor innan brittiska soldater slutligen befriade lägret. Vilken tur att en vän lyckades lägga beslag på dagboken för att sedan återbörda den till Otto Frank så den kunde publiceras för eftervärlden.
Anne Franks dagbok är en intim resa tillsammans med Anne under hennes två år långa och påtvingade isolering. Vi får lära känna en flicka som blir till tonåring och vars känslomässiga utveckling, såväl som den kroppsliga, inte har någon frihet. Istället blir det hennes dagbok, vilken hon kallar för Kitty, som blir hennes väninna och samtalspartner. På så sätt kan vi idag få ta del av de känslor och den ångest hon upplevde instängd under så lång tid i gårdshuset. Hela situationen med två familjer samt en tandläkare, Albert Dussel, så klaustrofobisk nära varandra utan möjlighet till privatliv skapade naturligtvis starka spänningar i relationerna. Anne brottas då med skuld över att hon kunde känna så, när de i själva verket hade det så bra jämfört med många andra judar. Det är som hon själv skriver inte yttre ting hon saknar utan sin frihet och luft. Att få rikta blicken upp mot skyn känna att själen är ren, då skall hon en dag bli lycklig igen.
Det grafiska formatet gör sig väl för denna berättelse. Illustrationerna skänker stämning och uttryck för Annes känslor, de stärker hennes ord. Det kompenserar påtagligt att mycket av texten från boken har fått stå åt sidan. Författaren Ari Folman skriver i sitt efterord att de har gjort allt för att förbli Annes text så trogna som möjligt trots det begränsade formatet. Samtidigt säger Ari att i en tid där läsintresset hos barn sjunker var det inget alternativ att få med all text då boken skulle ha blivit uppemot 3 500 sidor lång i en grafisk utgåva. Själv tycker jag de har lyckats bra i sin kompromiss.
Jag ger Anne Franks dagbok, den grafiska utgåvan 4 DG! Det är en viktig text som vårdats väl och till viss del även förstärkts. Jag uppskattar formatet och hoppas verkligen att denna betydelsefulla skildring, nu som grafisk roman, kan nå många nya unga läsare!
Avdelning: Serier Taggar: #recension #grafisk roman #andra världskriget #förintelsen
Kommentera
Wonder Woman - Antologi
Jag har tidigare skrivit om två av dessa excellenta antologier (Batman och Jokern) som Egmont ger ut på svenska för den svenska marknaden. Det är DC Comics som står för originalet. Nu har turen kommit till den största kvinnliga superhjälten inom DC världen nämligen Wonder Woman, som dessutom hade sitt 75-års jubileum några år tillbaka.
Året var 1941, mitt under andra världskriget, som William Moulton Marston, lanserade sin tanke om en kvinnlig superhjälte. Marston som var forskare inom psykologin var även en förespråkare för tecknade serier. Då dessa kritiserades hårt för att ha ett dåligt inflytande på barnsutveckling hävdade han med sin bakgrund motsatsen och debatterade starkt för sin ståndpunkt. Han fick därmed chansen att skapa sin egen seriefigur där han kunde tillföra värden som empati och feminism samt försvarare av de svaga. Marston med stort intresse för antik mytologi skapade med koppling utifrån det karaktären Wonder Women som fick sina krafter från Olympus gudinnor.
Genom åren har Wonder Women fått flera omstarter men har bibehållit sin styrka som en förkämpe på de godas sida. Jag misstänker att det har varit en viktig egenskap i hennes popularitet samt att hon också är en superhjälte där flickor får chansen att identifiera sig. Tillika har då även Wonder Women blivit såväl tv-serie som hjälte på filmduken, nu senast i en nyinspelning från 2017 med Gal Gadot som Wonder Woman.
I denna antologi får vi ta del av 18 berättelser som spänner över hennes första 75 år. Till skillnad från de andra antologierna förflyttar sig Wonder Woman mycket snabbare fram till modern tid och 12 av de 18 berättelserna är från 70-talet och framåt. Det gör inget och faktum är att just berättelsen om ”Prinsessan och makten” från 1987 är en rekapitulering av Wonder Womans ursprung och en av antologins höjdpunkter både text- och illustrationsmässigt.
Jag ger ”Wonder Woman – antologin” 3 starka DG! Jag uppskattar en kvinnlig och empatisk superhjälte som bryter mot hela macho kulturen. Dessutom, precis som innan, är den lyxiga utgåvan ett stort plus och något man gärna har i bokhyllan för att kunna plocka fram och läsa en berättelse när andan faller på.
Avdelning: Serier Taggar: #recension #grafisk roman #kvinnlig superhjälte
Kommentera
Folk med ångest
Fredrik Backman är för många förknippad med den underhållande romanen ”En man som heter Ove”. En bok jag själv uppskattade mycket att läsa. Filmatiseringen med Rolf Lassgård var även den sevärd. Mest uppskattar jag nog ändå Fredrik Backmans socialrealistiska bokserie om det fiktiva glesbygdssamhället Björnstad, ”Björnstad” och ”Vi mot er”, som nu HBO Nordic skall göra TV-serie av. Där ser jag verkligen fram emot en fortsättning. Under tiden får vi hålla till godo med en ny roman av det mer skruvade slaget, ”Folk med ångest”.
”Folk med ångest” blir då en återgång till den mer komiska sidan av Fredrik Backmans författarskap. Som alltid med hans böcker kanske komiken egentligen vilar i tragiken. I vilket fall, här förflyttas vi till en lägenhetsvisning där en kakafoni uppstår när de mest udda människor möts i en påtvingad situation. Kaoset eskalerar när en bankrånare stormar in med vapen i hand och polisen i hälarna. I den gisslansituation som uppstår tvingas de alla göra upp med sig själva och varandra. När så gisslan släpps och polisen rusar in i lägenheten så visar den sig vara tom.
Nu skall jag vara riktigt obarmhärtigt ärlig och tala om vad jag tycker om ”Folk med ångest”. Ni som läst mina tidigare recensioner av Fredrik Backman vet sedan tidigare att jag gillar hans författarskap men här lyfter det inte, åtminstone inte för mig. Det blir helt enkelt för mycket. Han skruvar till det minst ett par varv utöver det rimliga. Kunde han släppt ett par av karaktärerna och byggt vidare på de intressanta hade boken kunnat räddas. Nu blir jag mest trött. Inte skrattar jag så mycket heller, inte som med ”En man som heter Ove” där värmen på något sätt var befriande i karaktärens stofilartade beteende.
Jag ger ”Folk med ångest” det svagare betyget 2 DG. Jag går nog emot den samlade uppfattningen i och med det betyget men jag måste vara ärlig min egen uppfattning. För den skull, läs den gärna, boken har sina poänger. Har du inte läst någon av de andra titlarna av Fredrik Backman här ovan så rekommenderar jag dessa istället, de är mycket bättre.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension
Kommentera
