Visa standardvy
Visa omslagsvy
Varsel i mörkret
Skräcknoveller är härligt att läsa. De passar lika bra en regnig sommardag som en stormig höstkväll. Dessutom är de korta och intensiva vilket gör att man lättare finner tid att sätta sig ned och läsa. Att de även innehåller en skruvad knorr som skickar kalla kårar utefter ryggen gör ingen besviken. Jag har nyligen läst en novellsamling, ”Varsel i mörkret”, bestående av 12 noveller utgiven av det nybildade förlaget Ekström & Garay som jag tänkte berätta om.
För urvalet av noveller i denna samling står Hans-Åke Lilja tillika initiativtagare till hemsidan ”Lilja’s Library – The World of Stephen King” vilken har 20-årsjubiluem och är en hyllningssida till Stephen Kings författarskap. I novellsamlingen kommer vi möta mer eller mindre kända författare eller vad sägs om Stephen King, Clive Barker, Edgar Allan Poe och Ramsey Cambell. Varje novell inleds med en illustration gjord av Anx Kupilainen.
Jag tänker inte redogöra för varje enskild novell utan läs dem istället. Men antologin som helhet vill jag ge mitt intryck av. Som du säkert kan räkna ut finns det inga problem med de mer kända författarna. Deras noveller gör ingen besviken och det är kul att se att en gammal novell av Edgar Allan Poe står sig gott fortfarande, då har jag dessutom läst den tidigare (skrev mitt specialarbete på gymnasiet om just Edgar Allan Poe). De övriga är av lite mer varierad kvalitet. Den långa novellen ”Dragen till ljuset” av Kevin Quigley är inte dålig men saknar novellens fyndiga avslutning. Däremot den ultrakorta novellen "Älskade mamma” av Brian James Freeman innehåller just det och den är strålande trots sitt ringa omfång.
Min stora behållning var dock inte någon novell av dessa internationella giganter utan det var den novell som avslutar samlingen. Den är skriven av en svensk nämligen John Ajvide Lindqvist. Det är en helt ny novell specialskriven för denna samling och heter ”The Keeper’s Companion”. Om de andra är bra så är denna fullkomligt lysande. Vill inte avslöja något men den fångar dig redan från början och sedan blir det en fantastisk resa som avslutas med, just det, en knorr som heter duga.
Jag ger ”Varsel i mörkret” 3 klara DG i betyg. Vissa noveller snubblar in på en 2:a medans andra lyser desto klarare och den som kommer allra först på min lista kommer självklart sist i boken.
Avdelning: Skräck Taggar: #recension #noveller
Kommentera
Midsommarnattsdrömmar
Det var också ett sammanträffande! Midsommarhelgen är över och min senaste bok är utläst. Kanske inget speciellt i sig men boken jag läste var ”Midsommarnattsdrömmar” av Bengt Ohlsson. Det blir lite mer av en kul tillfällighet. Midsommarhelgen bjöd oss på både sol och regn. Bjuder då Ohlssons senaste roman oss på ömsom vin och vatten?
Bengt Ohlsson född 1963 i Östersund, numera bosatt i Stockholm, är en författare med ett flertal romaner bakom sig. Han debuterade redan 1984 med boken ”Dö som en man, sa jag”. Utöver sitt vanliga författarskap har han även skrivit såväl pjäser som krönikor och nominerades till Stora Journalistpriset 2004. Just 2004 var ett bra år för författaren då han det året erhöll Augustpriset för sin roman ”Gregorius” som är en parafras av Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”.
I boken ”Midsommarnattsdrömmar” möter vi några vänner i 25-årsåldern som träffas i Roslagen för att fira midsommar, året är 1988. Kärnan består av de tre kvinnorna Sofia, Ida och Jenny vilka känt varandra sedan lång tid tillbaka. De är precis i fasen av att bli vuxna men trots sin långa vänskap bär de på hemligheter och tankar som de inte ens delar med sina partners. Någon av dem väntar barn och skall ta detta tillfälle i akt och berätta nyheten för sina vänner, en annan kämpar med sin karriär som hyllad sångerska och en tredje står för gruppens spontanitet och det sociala kittet men i sitt inre lider hon i tysthet. Vad de inte vet är att detta kommer att bli en tradition och fler gemensamma midsommarfirande kommer äga rum, bland annat 2003 samt 2018 vilka kommer skildras i boken.
”Midsommarnattsdrömmar” är en kollektivroman såväl som en generationsroman på samma gång. I boken som följer dessa ungdomar under 30 år får vi uppleva hur de åldras och genomlever livets olika faser med karriär, småbarn och otrohet som återkommande teman. Alla karaktärerna kommer fram i boken inte bara de tre ungdomsvännerna utan även deras olika partners samt Tomas som är med i gänget men förblir ensam genom hela boken.
Jag befinner mig i den åldern att jag är ungefär jämngammal med karaktärerna. Det gör att viss igenkänning förekommer även om, som tur är, det blir lite extra skruvat i boken jämfört med mitt egna liv. Med det menar jag att det psykologiska spelet blir lite överdrivet och utstuderat. Fast det är fiktion så jag accepterar det som ett sätt för författaren att förtydliga deras roller och karaktärer för att ge skärpa åt berättelsen.
Jag ger ”Midsommarnattsdrömmar” 3 klara DG! Jag njuter av dialogen och spelet mellan karaktärerna men den där riktiga känslan och intimiteten dem emellan vill inte riktigt infinna sig för ett högre betyg.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #kollektivroman #generationsroman
Kommentera
Jägarinnan
Jag har ett stort intresse av att läsa böcker som utspelar sig i kontexten av 2:a världskriget. Det gäller både fiktion såväl som fakta. Nyligen läste jag en roman som på ett oerhört bra sätt kombinerade båda varianterna nämligen ”München” av Robert Harris men den återkommer jag till i ett annat blogginlägg. Nu skall jag nämligen skriva om ”Jägarinnan” av Kate Quinn. Hon har tidigare givits ut på svenska med boken ”Kodnamn Alice” (vilken sålts i över en miljon exemplar), även den på Harper Collins.
Kate Quinn är bosatt i Kalifornien. Hon beskriver sig själv som en författare med intresse för historia och att skriva historiska romaner. Till vardags lever hon med sin man och deras två hundar. Hon har en master från Boston University. I Sverige är det Harper Collins som ger ut hennes böcker och vad jag vet är det de två nämnda ovan som finns utgivna. På engelska har hon skrivit fler böcker.
Eftersom det är första gången jag läser en bok på svenska från Harper Collins vill jag säga något om min upplevelse av boken. Då romanen är omfångsrik, 636 sidor, blir jag dels orolig för vikten samt hur läsningen blir i mitten av boken, alltså kan man läsa all text utan att knäcka ryggen på boken. Angående vikten kan jag säga att den är förhållandevis lätt, inga problem där att ligga och läsa. Att kunna läsa all text inne boken brukar kunna vara ett problem då sättningen har allt för dåliga marginaler. I detta fall hade det inte gjort något om innermarginalen var 5 mm bredare men det är god läsbarhet och jag kände inte att jag behövde ”bryta” sönder boken när jag läste den, det uppskattas. Skyddsomslaget är lite strävt och boken känns stadigt att hålla i, nästan lite lyxig. Det blir ett gott betyg till boken som produkt och en första positiv kontakt med förlaget och deras svenska utgivning.
I ”Jägarinnan” möter vi Ian Graham en brittisk nazistjägare. Det är några år efter 2:a världskrigets slut och han lever sitt liv med att återfinna nazister så de kan få sina rättmätiga straff för sina illdåd under kriget. Tyvärr lever han i en värld som vill gå vidare. Han kämpar med ekonomin såväl som att från allmänheten få den support han behöver i sin jakt på nazisterna. Till sin hjälp har han Tony Rodomovsky, en tio år yngre amerikan. Tillsammans är de, trots sina uppenbara olikheter, ett fruktat team med många infångade nazister på sin lista. Det finns dock en speciell person som Ian har ett rent personligt intresse av att fånga in. Det är en kvinna, ”Jägarinnan” och hon gäckar honom konstant. Så öppnar sig plötsligt en ledtråd och han får oväntad hjälp från Nina, en före detta kvinnlig sovjetisk bombflygare i de fruktade ”Natthäxorna”. Nina är den enda person som lyckats undkomma ”Jägarinnan” och därmed kan identifiera henne. Jakten tar sin början och nätet dras sakta åt runt ”Jägarinnan”. Men en nazist som kunnat undkomma så många drev och intensiv mångårig jakt är inte lätt att fånga. Varje gång Ian och hans team känner att de närmar sig så omintetgör hon deras planer. Skall Ians viktigaste objekt bli det som han slutligen misslyckas med.
”Jägarinnan” är en härlig bok! Fantastiskt driv och fylld men spännande karaktärer man minns och tänker på lång tid efter det att läsningen är slut. Dessutom är det en bok som tar upp en del av 2:a världskriget det inte skrivits så många romaner om. Själv blev jag ytterst fascinerad av denna insats som skedde i kölvattnet av 2:a världskriget vilken jag ärligt talat inte hade så specifik kännedom om. Det var en mörk period med bara förlorare men av yttersta vikt för att avkräva ansvar från de som begick dessa grymheter i skydd av ett världskrig.
Jag ger ”Jägarinnan” ett välförtjänt högt betyg 4 DG! Det var en härlig läsupplevelse som hängde sig kvar efteråt och det är för mig ett gott betyg på en läsvärd bok. Rekommenderas!
Avdelning: Spänning Taggar: #recension #2:a världskriget
Kommentera
Bara människa
Nu var det tyvärr ett tag sedan jag läste ”Bara människa” men då jag redan skrivit om ”Sovande jättar” och "Gudarna vaknar" vilka är de båda föregående böckerna i serien om Themisfilerna vill jag ändå fullfölja med detta blogginlägg om den tredje boken samt passa på att sammanfatta serien som helhet.
Innan jag skriver vidare vill jag bara säga att för dig som inte läst de båda föregående böckerna kommer det att bli en hel del spoilers. Vill du ta del av hela serien om Themisfilerna, vilket jag rekommenderar, så sluta läs här och börja med böckerna istället.
I ”Bara människa” har vi förflyttas oss till en annan planet. Eugene, Vincent, Eva och Rose, vilka alla befann sig ombord på Themis när alla robotarna kallades hem, befinner sig därför inte längre på jorden utan i den värld som robotarna ursprungligen kom ifrån. Då nio år har passerat har Eva vuxit upp och levt en stor del av sitt liv på den nya planeten, Esat Ekt. Där bemöts de vänligt men de kan aldrig bli en del av deras samhälle som är strikt strukturerat. Eugene lever inte längre, samtidigt har Vincent och Rose tröttnat på en tillvaro där de inte kan, och inte heller får, vara till nytta. Eva däremot har anpassat sig och funnit en roll som gör att hon inte vill tillbaka till jorden. Vincent är dock övertygad om att det är en övergående fas och att han har ett ansvar att se till att de kommer tillbaka till jorden, speciellt Eva som har ett långt liv kvar. Ekterna motsätter sig dock detta då de inte vill ha någon som helst inverkan på andra planeters utveckling och med det som redan hänt på jorden är de fast beslutna att aldrig mer vara i kontakt med den planeten, inte ens för att föra hem Eva, Vincent och Rose. Vincent ger trots det inte upp utan sätter sin plan i verket. Den lyckas och är framgångsrik, de flyr tillbaka till jorden. Väl där kommer deras ankomst att rubba den nya världsordning som vuxit fram efter det att de lämnade jorden. Nu verkar den obalans de skapat med sin återkomst leda jorden in i ett krig, ett krig som kan förgöra hela mänskligheten.
Jag ser hela serien om Themisfilerna som en konstant utvecklingsfas och ett ifrågasättande av mänskligheten. I första boken ”Sovande jättar” upptäcker mänskligheten att de inte är själva i universum utan det finns andra civilisationer, dessutom en med teknik och kunskap överlägsen vår. Inte nog med det, de känner till jordens lokalisering i rymden och de har redan varit här. Mänskligheten sluter sig samman för att möta ett hot som inte kan hanteras av enstaka nationer utan hela jorden behöver kraftsamla för att möta detta yttre/yttersta hot.
I den andra boken ”Gudarna vaknar” verkställs detta hot och mänskligheten har inte en chans att stå emot en övermäktig fiende. Till slut visar det sig dock att de inte är ute efter att vara sig utplåna mänskligheten eller ta över vår planet. Hotet är avfärdat och en ny världsordning växer fram med nya allianser och nya fiender. Mänskligheten tar sig med andra ord snabbt tillbaka till att vara sin egen största fiende igen.
Sista delen ”Bara människa” berör istället frågan om individen och vilket ansvar vi själva har för att det ser ut som det gör på vår planet. Vilka val gör vi och varför? Vad blir konsekvenserna och vem är det egentligen som har rätt att fatta de avgörande besluten?
Sista boken ”Bara människa” är en värdig avslutning som får betyget 4 DG! Den är inte bara spännande utan intressant. Att få hoppa fram i tiden och se vad som hänt med jorden och våra karaktärer ger kanske inte de svar vi önskade och hoppades på. Men som sagt hoppet är det sista som överger oss och på något vis finns det alltid en väg framåt, även för mänskligheten. Läs!
Avdelning: Fantastik Taggar: #recension #SF
Kommentera
Redovisningsavdelning Marviken
Så var det dags för Sveriges Tom Clancy, Lars Wilderäng, att släppa en ny spänningsroman. Jag kan avslöja att det blev två dagars intensiv och njutbar läsning av ”Redovisningsavdelning Marviken”. Författaren har en unik gåva att trollbinda mig med sina berättelser och därmed leverera en stark läsupplevelse. Återstår för mig att försöka förmedla till er vad det är som gör att jag fastnar för hans böcker.
På min blogg kan ni som är intresserade läsa vad jag skrivit om varje bok Lars Wildering publicerat. För er som inte känner till Lars Wilderäng sedan tidigare kan jag avslöja att han är inriktad mot en genre som kallas för technothrillers. Ett uttryck som egentligen myntades kring legendaren Tom Clancys böcker. Lars Wilderängs epitet en svensk Tom Clancy har därmed etablerats, kanske är det mitt fel då jag redan 2014 själv gjorde kopplingen när jag skrev om boken ”Midsommargryning”. Nu tycker jag dock att det kanske skall vara slut med detta. Lars Wilderäng har förnyat sig och klivit ur manteln för att skapa sin egen nisch. Det första exemplet på det var hans stjärntrilogi (”Stjärnklart”, ”Stjärnfall” och ”Stjärndamm”) och nu med ”Redovisningsavdelning Marviken” tar han ett steg ytterligare och flyttar fram positionerna.
I ”Redovisningsavdelning Marviken” möter vi Tor, en man mitt i livet. Han delar sitt liv med sin livskamrat Tanja. De lever i ett barnlöst förhållande men med två älskade hundar. Utåt verkar allt helt normalt men Tor arbetar med underrättelser av den dignitet att endast ett fåtal i hela Sverige vet vad han egentligen gör på dagarna. Tanja är en av de som inte vet. Tors avdelning har en framgångsfrekvens som är helt unik. De misslyckas aldrig! De i sin tur har underrättelser som omgärdas av än högre sekretess och dessa underrättelser är exakta in i minsta detalj. Att misslyckas är alltså inget alternativ. När väl ”Allfader” röjer sin information så är det för Tors avdelning bara att genomföra. Det är en fråga om rikets säkerhet. Tor, som den kompetenta operatör han är, blir misstänksam och kommer något på spåren. Hemligheten bakom ”Allfader” går lång tillbaka i tiden och omfattningen är av det slag att Tors hela världsbild ställs på kant. Mystiken tätnar och det visar sig att det inte bara berör Tors arbete utan ”Allfader” påverkar hela nationen, faktum är att hela norra Europa är påverkat. Något är dock fel, väldigt fel, och till slut måste Tor agera annars kommer Sverige som nation att utplånas.
Denna gång har Lars Wilderäng skapat en crossover mellan agentroman, technothriller och science fiction. Rörigt? Inte det minsta, men man måste följa med författaren i viss antagande annars stupar hans plot. Gör man väl det så tas man med på en resa där allt man vet och tror inte alls stämmer. Spänningen är högt uppdriven precis som insatserna. Tor, som i detta fall symboliserar den lilla vanliga människan (du eller jag) som man som läsare får så stort förtroende för, sympatiserar med och verkligen knyter an till tvingas in i situationer där nödvändiga beslut måste fattas, beslut som man inte ens skulle önska sin värsta fiende. Det omvandlas för mig till sträckläsning…
Jag ger ” Redovisningsavdelning Marviken” högt betyg nämligen 4 starka DG! En bok man sörjer när den tar slut. Författaren skriver i sitt efterord att boken kunde blivit mycket längre, jag önskade verkligen att det hade blivit så! På slutet lämnar författaren som tur är en liten lucka öppen, vem vet kanske får vi möta Tor igen någon gång i framtiden, kanske i en annan tidslinje.
Avdelning: Spänning Taggar: #recension #technothriller #SF
Kommentera
Institutet
Jag har läst i stort sett allt som kommit ut på svenska av Stephen King. Det har blivit ganska många tusen sidor av härlig läsning. Tyvärr kan det ibland vara lite variation i kvaliteten. Även bra böcker kan ha dåliga passager och främst är det tyvärr avslutningarna som jag stör mig på. De har nämligen en tendens att bli för bombastiska. Allt skall släppas fram i det frigörande slutet och de onaturliga inslagen blir bara för mycket. Jag har nu läst hans senaste översatta roman ”Institutet”, skall han lyckas bättre denna gång?
Stephen King, född 1947, behöver ingen närmare presentation. Sedan 70-talet har han beskrivits som skräckens mästare. Romaner som exempelvis ”Cujo”, ”Varsel”, ”Pestens tid”, ”Det” samt flera novellsamlingar och kortromaner har han publicerat. Många av dem har också filmatiserats och många kanske främst känner igen filmerna som haft ledande skådespelare som Jack Nicholson och nu senast Bill Skarsgård i rollerbesättningen.
I ”Institutet” får vi följa Luke Ellis och hans kamrater. De är inga vanliga ungdomar utan speciellt utvalda för sina egenskaper. De är så speciella att kidnappning och mord inte sätter några hinder i vägen för att de skall komma till Institutet. Väl där utsätts de för smärtsamma försök och tester. Inget av barnen vet varför och för vilket syfte. Personalen gör också allt för att de inget skall få veta, bevakning är sträng och vakterna hänsynslösa. Vad är institutet för verksamhet? Vem är det som driver det? Varför är det så hemligt att inte ens myndigheterna känner till det? Vilket syfte kan det ha som berättigar till mord och experiment på barn? Vår huvudperson Luke Ellis, som inte bara har de speciella egenskaperna som eftersöks, utan dessutom är extremt intelligent börjar sin jakt på sanningen. Han vet det inte än, men han kommer att få hjälp från oväntat håll, Tim Jamieson. Tillsammans skall de försöka nå och krossa Institutets kärna och befria Lukes plågade vänner. Men kommer de lyckas, Institutet är ingen isolerad företeelse…
Som vanligt inleder King med att vi befinner oss någonstans i USA. Det är landsbygd och vi får den lilla människans perspektiv. Sedan växer berättelsen och fler karaktärer introduceras. Man börjar se vart det leder. Dramaturgin är som alltid finslipad. Denna gång ställs vi inför frågeställningen vad som är tillåtet att göra till tjänst för alla men på den enskilda individens bekostnad. Han gör det bra. Jag gillar romanen ”Institutet”, en av hans bättre på senare tid. Men tyvärr tycker jag att även denna gång blir slutet för omfattande. Det är så många pusselbitar som skall passa perfekt. Men som sagt, det är klart bättre denna gång.
Nu skulle jag vilja lyfta fram en önskan, tänk om Stephen King kunde skriva en ren socialrealistisk roman om USA. Inget övernaturligt utan en skönlitterär berättelse om landet och dess invånare i efterdyningarna av Obamas regi när de hamnar under Trumps administration. Lite Richard Ford i Stephen Kings version. Det skulle vara kul att läsa, kanske rent av eposet över 2020-talets USA. Gärna 1000-sidor eller mer…
Jag ger ”Institutet” 4 svaga DG! Det är bra sammanhållet, tempot är högt och läsupplevelsen god. Han kan ännu bättre det vet jag sedan tidigare, men det här var bra. På ålderns höst önskar jag nu att King visar mod att skriva en berörande roman som avslöjar det amerikanska samhället på mikronivå.
Avdelning: Spänning Taggar: #recension #thriller
Kommentera
Den söndrade jorden
När man läser om en ny trilogi som av The Guardian benämns som en gåva till vår kultur samt att alla de ingående delarna tre år i rad tilldelats Hugo Award, då väcks alla cylindrar till liv. Kan det verkligen vara så bra, frågar jag mig? Det måste jag naturligtvis ta reda på och beställde recensionsexemplar från Norstedts. Här kommer nu mitt utlåtande.
Först, som vanligt, något om författaren då det är en ny bekantskap för mig. N. K. Jemisin är bosatt i New York, närmare bestämt Brooklyn. Hon är född 1972 och skriver fantastik samt SF. Hon har en utbildning inom psykologi från Tulane University och arbetade inom yrket innan hon 2016 gick över att bli författare på heltid. Rolig fakta, när jag var i New York tidigare i år så läste jag just den tredje delen i denna trilogi samtidigt som jag tänkte på att författaren själv bodde bara några kilometer därifrån. Det gav liv åt min läsupplevelse.
”Den söndrade jorden” vilket är namnet på serien består av tre böcker nämligen; ”Den femte årstiden”, ”Obeliskporten” samt ”Stenhimlen”. I dessa böcker får vi främst följa Essun (Syen även Syenit) och hennes dotter Nassun, samt personerna kring dessa, i två parallella berättelser. De är båda orogener vilka kan känna av och påverka jordens seismiska aktivitet. De lever på kontinenten Stillheten där man ordnar sig i kommar (städer, byar). Människorna är indelade i sju olika brukskaster beroende på deras egenskaper såsom knackare, starkrygg, resistent, avlare… Det finns också en högre nivå av samhället, imperiet, med en orden av väktare vilka har till syfte att hålla ordning i imperiet främst över orogenerna. Orogenerna är avskydda för sina förmågor men nödvändiga då Stillheten med jämna mellanrum drabbas av naturkatastrofer av seismisk aktivitet. När större och långvariga katastrofer sker brukar de benämnas för årstider. Årstiderna hotar ständigt och när de drabbar kontinenten blir det förödande och större delar av befolkningen förintas. Men vad beror årstiderna på, går de verkligen inte att stoppa. Både Essun och hennes dotter Nassun besitter exceptionellt stark orogenesi och känner av att något fel med jorden och att det är därför som det uppstår årstider. Nu försöker de båda komma tillrätta med problemet men de har helt olika lösningar och bara en är den rätta!
Jag gillade verkligen denna serie, visst eftersom jag läste alla tre i rad så kom det perioder där jag kände att det blev lite mycket upprepningar och att storyn blev lite segdragen så dela gärna av läsningen med något annat emellan. Vad jag främst gillade var att vi befinner oss i en värld ganska lik vår egen fast obestämbar i tid. Uppdelning i kommar och kaster har vi kanske inte på samma sätt men vi har våra yrken och specifika kunskaper som bidrar till helheten. Magin eller orogenesin förs in som en naturlig beståndsdel och att tillhöra de med gåvorna är i detta fall inte positivt utan tvärtom så jagas de, blir som kastlösa i samhället, och är avskydda av alla. Det är ändå de som sitter inne med svaret och har förmågan att bestämma hur allt skall sluta, alltså makten över hur det skall gå för alla andra levande vilka samtidigt avskyr dem.
Jag ger serien ”Den söndrade jorden” betyget 4 DG! Det är bra och intressant fantastik som väcker stora frågor om mänskligheten och vårt sociala system samt vården av den jord vi befolkar. Författaren lyfter naturligtvis även in sin psykologiska erfarenhet i karaktärernas ställningstagande vilket är fängslande. Rekommenderad läsning!
Avdelning: Fantastik Taggar: #recension #dystopi
Kommentera
