Visa standardvy
Visa omslagsvy
Gråt i mörker
Året är 1981. Jag är 16 år gammal och skall börja på gymnasiet. Då ger Rabén & Sjögren ut den allra första Sten Wall deckaren tillika Björn Hellbergs skönlitterära debut. Vid den tiden läste jag inte så mycket deckare, inte så många böcker överhuvud taget för den delen. Så kul då att Lind & Co har valt att i samarbete med författaren ge ut en nyutgåva av Sten Walls första fall ”Gråt i mörker”.
Författaren Björn Hellberg är en välkänd profil. Många känner säkert igen honom från SVT och frågeprogrammet ”På Spåret”. Andra kanske redan kände till honom som ledande tennisexpert med fotografiskt minne. Jag själv har dessutom träffat honom vid ett par tillfällen och varje gång känner han igen mig, minns var vi träffats och vad vi pratade om. Helt otroligt! Tills dags dato får jag det till att han har skrivit 24 böcker om Sten Wall förutom det även Loviken-serien andra romaner samt flera faktaböcker främst om tennis. Författaren är alltså produktiv och för mig innebär det att jag i stort sett varje år läser en ny kriminalroman om Sten Wall, ett sant nöje från min sida.
”Gråt i mörkret” är som sagt den första boken om Sten Wall och Staden. Den är endast lätt redigerad för att kunna bibehålla tidsandan. Fast ärligt talat så känns den lika aktuell som vilken annan deckare som helst av nyare datum. Handlingen kretsar kring en gärningsman som sedan ung ålder mobbats och blivit utstött. Hans isolering bygger upp en psykiskt störd man med stora komplex. Slutligen rämnar fasaden och han slår tillbaka. Den idoge Sten Wall kommer honom till slut på spåren, såklart.
Som författaren sedermera blivit känd för, finns redan här en prosa och ett ordförråd av sällan skådat slag. Utan att tappa driv eller trovärdighet för han i texten in ord och fraser man sällan läser i andra böcker. Man kan lätt förledas att tro att det blir lite torrt och tråkigt men resultatet blir precis det motsatta. Att jag, läsaren, även har med sig hans stämma från televisionen gör att författarrösten i hans böcker faller sig naturlig vid läsning. Man läser med Björn Hellbergs röst i huvudet och det gör det hela än mer underhållande.
Jag ger ”Gråt i mörker” 3 starka DG! Författarens prosa och enkla tydliga handling vinner i längden. Det är inte en bok som man kommer minnas för all framtid men för stunden är det högklassig underhållning.
Avdelning: Spänning Taggar: #kriminalroman #recension #deckare
Kommentera
Den trettonde bomben
Då har man läst ut Mats Svenssons debut inom genren technothriller. Boken heter ”Den trettonde bomben” och är en förhållandevis kort men väldigt tät berättelse som utspelar sig här i Sverige. Med ett omfång på 252 sidor är det en av de kortaste böcker jag läst på länge. Är det ett problem? Normalt inte skulle jag vilja påstå, snarare det motsatta. I just detta fall är det dock faktiskt ett problem då jag vill ha mer, mycket mer.
Mats Svensson, född 1973, gör härmed sin romandebut. Författaren är bosatt i Skåne och utbildad civilingenjör. Det är en roman som är väl anlagd för att vara en debut. Intrigen är intrikat men författaren leder dig galant och med stort driv framåt i berättelsen mot ett crescendo till avslut. I sitt efterord tackar författaren bland annat Lars Wilderäng och Chris Berg, två andra författare inom genren med strålande böcker bakom sig. De har säkert stöttat Mats i processen. Därmed vill jag inte ta något ifrån författaren utan det är hans verk, vilket dessutom har en alldeles egen ton i prosan.
”Den trettonde bomben” tar sitt avstamp i början av 70-talet, närmare bestämt 1972. Vi befinner oss fortfarande i epoken som kallas för kalla kriget. Sverige värnar sin neutralitet och bygger upp en stark konventionell försvarsförmåga för att avskräcka yttre hot speciellt från öst. Som ett led i sin neutralitet beslutas att Sverige inte skall ha förmågan att använda kärnvapen. Denna februaridag 1972 lyfter ett svartmålat specialutrustat Viggenplan från Kallinge. Det är väldigt få som känner till vad det har för funktion då det inte har någon av JAS-förmågorna. Istället kallas planet av de insatta för B37 Viggen och detta är det enda plan av den typen man förfogar över. Direkt efter en kraftfull start med efterbrännkammaren så händer det som inte får ske. Planet kantrar för att sedan slå i backen och krascha. En katastrof i sig men ingen anar då att så mycket mer står på spel och de enorma konsekvenserna av detta misslyckande kommer nå sin kulmen först nästan femtio år senare.
Resten av handlingen kommer att utspela sig i nutid. Det kommer bli en rafflande jakt på både vän och fiende, för vem är egentligen vän och fiende i detta ”spel” med oanat höga insatser och så många dimridåer. En sak kan jag avslöja och det är att ryssarna är oerhört intresserade av vad som hänt och vad som kommer att följa i kölvattnet av denna händelse. Sverige som nation står nu inför ett hot så skrämmande att vi aldrig upplevt något liknande tidigare.
Jag ger ”Den trettonde bomben” 4 DG! Ett högt betyg för en debut men det är en stark debut och har du minsta intresse för genren är det en uttalad läsrekommendation. Precis som jag skrev i inledningen: ”jag vill ha mer, mycket mer”!
Avdelning: Spänning Taggar: #recension #technothriller
Kommentera
Varsel i mörkret
Skräcknoveller är härligt att läsa. De passar lika bra en regnig sommardag som en stormig höstkväll. Dessutom är de korta och intensiva vilket gör att man lättare finner tid att sätta sig ned och läsa. Att de även innehåller en skruvad knorr som skickar kalla kårar utefter ryggen gör ingen besviken. Jag har nyligen läst en novellsamling, ”Varsel i mörkret”, bestående av 12 noveller utgiven av det nybildade förlaget Ekström & Garay som jag tänkte berätta om.
För urvalet av noveller i denna samling står Hans-Åke Lilja tillika initiativtagare till hemsidan ”Lilja’s Library – The World of Stephen King” vilken har 20-årsjubiluem och är en hyllningssida till Stephen Kings författarskap. I novellsamlingen kommer vi möta mer eller mindre kända författare eller vad sägs om Stephen King, Clive Barker, Edgar Allan Poe och Ramsey Cambell. Varje novell inleds med en illustration gjord av Anx Kupilainen.
Jag tänker inte redogöra för varje enskild novell utan läs dem istället. Men antologin som helhet vill jag ge mitt intryck av. Som du säkert kan räkna ut finns det inga problem med de mer kända författarna. Deras noveller gör ingen besviken och det är kul att se att en gammal novell av Edgar Allan Poe står sig gott fortfarande, då har jag dessutom läst den tidigare (skrev mitt specialarbete på gymnasiet om just Edgar Allan Poe). De övriga är av lite mer varierad kvalitet. Den långa novellen ”Dragen till ljuset” av Kevin Quigley är inte dålig men saknar novellens fyndiga avslutning. Däremot den ultrakorta novellen "Älskade mamma” av Brian James Freeman innehåller just det och den är strålande trots sitt ringa omfång.
Min stora behållning var dock inte någon novell av dessa internationella giganter utan det var den novell som avslutar samlingen. Den är skriven av en svensk nämligen John Ajvide Lindqvist. Det är en helt ny novell specialskriven för denna samling och heter ”The Keeper’s Companion”. Om de andra är bra så är denna fullkomligt lysande. Vill inte avslöja något men den fångar dig redan från början och sedan blir det en fantastisk resa som avslutas med, just det, en knorr som heter duga.
Jag ger ”Varsel i mörkret” 3 klara DG i betyg. Vissa noveller snubblar in på en 2:a medans andra lyser desto klarare och den som kommer allra först på min lista kommer självklart sist i boken.
Avdelning: Skräck Taggar: #recension #noveller
Kommentera
Midsommarnattsdrömmar
Det var också ett sammanträffande! Midsommarhelgen är över och min senaste bok är utläst. Kanske inget speciellt i sig men boken jag läste var ”Midsommarnattsdrömmar” av Bengt Ohlsson. Det blir lite mer av en kul tillfällighet. Midsommarhelgen bjöd oss på både sol och regn. Bjuder då Ohlssons senaste roman oss på ömsom vin och vatten?
Bengt Ohlsson född 1963 i Östersund, numera bosatt i Stockholm, är en författare med ett flertal romaner bakom sig. Han debuterade redan 1984 med boken ”Dö som en man, sa jag”. Utöver sitt vanliga författarskap har han även skrivit såväl pjäser som krönikor och nominerades till Stora Journalistpriset 2004. Just 2004 var ett bra år för författaren då han det året erhöll Augustpriset för sin roman ”Gregorius” som är en parafras av Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”.
I boken ”Midsommarnattsdrömmar” möter vi några vänner i 25-årsåldern som träffas i Roslagen för att fira midsommar, året är 1988. Kärnan består av de tre kvinnorna Sofia, Ida och Jenny vilka känt varandra sedan lång tid tillbaka. De är precis i fasen av att bli vuxna men trots sin långa vänskap bär de på hemligheter och tankar som de inte ens delar med sina partners. Någon av dem väntar barn och skall ta detta tillfälle i akt och berätta nyheten för sina vänner, en annan kämpar med sin karriär som hyllad sångerska och en tredje står för gruppens spontanitet och det sociala kittet men i sitt inre lider hon i tysthet. Vad de inte vet är att detta kommer att bli en tradition och fler gemensamma midsommarfirande kommer äga rum, bland annat 2003 samt 2018 vilka kommer skildras i boken.
”Midsommarnattsdrömmar” är en kollektivroman såväl som en generationsroman på samma gång. I boken som följer dessa ungdomar under 30 år får vi uppleva hur de åldras och genomlever livets olika faser med karriär, småbarn och otrohet som återkommande teman. Alla karaktärerna kommer fram i boken inte bara de tre ungdomsvännerna utan även deras olika partners samt Tomas som är med i gänget men förblir ensam genom hela boken.
Jag befinner mig i den åldern att jag är ungefär jämngammal med karaktärerna. Det gör att viss igenkänning förekommer även om, som tur är, det blir lite extra skruvat i boken jämfört med mitt egna liv. Med det menar jag att det psykologiska spelet blir lite överdrivet och utstuderat. Fast det är fiktion så jag accepterar det som ett sätt för författaren att förtydliga deras roller och karaktärer för att ge skärpa åt berättelsen.
Jag ger ”Midsommarnattsdrömmar” 3 klara DG! Jag njuter av dialogen och spelet mellan karaktärerna men den där riktiga känslan och intimiteten dem emellan vill inte riktigt infinna sig för ett högre betyg.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #kollektivroman #generationsroman
Kommentera
Jägarinnan
Jag har ett stort intresse av att läsa böcker som utspelar sig i kontexten av 2:a världskriget. Det gäller både fiktion såväl som fakta. Nyligen läste jag en roman som på ett oerhört bra sätt kombinerade båda varianterna nämligen ”München” av Robert Harris men den återkommer jag till i ett annat blogginlägg. Nu skall jag nämligen skriva om ”Jägarinnan” av Kate Quinn. Hon har tidigare givits ut på svenska med boken ”Kodnamn Alice” (vilken sålts i över en miljon exemplar), även den på Harper Collins.
Kate Quinn är bosatt i Kalifornien. Hon beskriver sig själv som en författare med intresse för historia och att skriva historiska romaner. Till vardags lever hon med sin man och deras två hundar. Hon har en master från Boston University. I Sverige är det Harper Collins som ger ut hennes böcker och vad jag vet är det de två nämnda ovan som finns utgivna. På engelska har hon skrivit fler böcker.
Eftersom det är första gången jag läser en bok på svenska från Harper Collins vill jag säga något om min upplevelse av boken. Då romanen är omfångsrik, 636 sidor, blir jag dels orolig för vikten samt hur läsningen blir i mitten av boken, alltså kan man läsa all text utan att knäcka ryggen på boken. Angående vikten kan jag säga att den är förhållandevis lätt, inga problem där att ligga och läsa. Att kunna läsa all text inne boken brukar kunna vara ett problem då sättningen har allt för dåliga marginaler. I detta fall hade det inte gjort något om innermarginalen var 5 mm bredare men det är god läsbarhet och jag kände inte att jag behövde ”bryta” sönder boken när jag läste den, det uppskattas. Skyddsomslaget är lite strävt och boken känns stadigt att hålla i, nästan lite lyxig. Det blir ett gott betyg till boken som produkt och en första positiv kontakt med förlaget och deras svenska utgivning.
I ”Jägarinnan” möter vi Ian Graham en brittisk nazistjägare. Det är några år efter 2:a världskrigets slut och han lever sitt liv med att återfinna nazister så de kan få sina rättmätiga straff för sina illdåd under kriget. Tyvärr lever han i en värld som vill gå vidare. Han kämpar med ekonomin såväl som att från allmänheten få den support han behöver i sin jakt på nazisterna. Till sin hjälp har han Tony Rodomovsky, en tio år yngre amerikan. Tillsammans är de, trots sina uppenbara olikheter, ett fruktat team med många infångade nazister på sin lista. Det finns dock en speciell person som Ian har ett rent personligt intresse av att fånga in. Det är en kvinna, ”Jägarinnan” och hon gäckar honom konstant. Så öppnar sig plötsligt en ledtråd och han får oväntad hjälp från Nina, en före detta kvinnlig sovjetisk bombflygare i de fruktade ”Natthäxorna”. Nina är den enda person som lyckats undkomma ”Jägarinnan” och därmed kan identifiera henne. Jakten tar sin början och nätet dras sakta åt runt ”Jägarinnan”. Men en nazist som kunnat undkomma så många drev och intensiv mångårig jakt är inte lätt att fånga. Varje gång Ian och hans team känner att de närmar sig så omintetgör hon deras planer. Skall Ians viktigaste objekt bli det som han slutligen misslyckas med.
”Jägarinnan” är en härlig bok! Fantastiskt driv och fylld men spännande karaktärer man minns och tänker på lång tid efter det att läsningen är slut. Dessutom är det en bok som tar upp en del av 2:a världskriget det inte skrivits så många romaner om. Själv blev jag ytterst fascinerad av denna insats som skedde i kölvattnet av 2:a världskriget vilken jag ärligt talat inte hade så specifik kännedom om. Det var en mörk period med bara förlorare men av yttersta vikt för att avkräva ansvar från de som begick dessa grymheter i skydd av ett världskrig.
Jag ger ”Jägarinnan” ett välförtjänt högt betyg 4 DG! Det var en härlig läsupplevelse som hängde sig kvar efteråt och det är för mig ett gott betyg på en läsvärd bok. Rekommenderas!
Avdelning: Spänning Taggar: #recension #2:a världskriget
Kommentera
Bara människa
Nu var det tyvärr ett tag sedan jag läste ”Bara människa” men då jag redan skrivit om ”Sovande jättar” och "Gudarna vaknar" vilka är de båda föregående böckerna i serien om Themisfilerna vill jag ändå fullfölja med detta blogginlägg om den tredje boken samt passa på att sammanfatta serien som helhet.
Innan jag skriver vidare vill jag bara säga att för dig som inte läst de båda föregående böckerna kommer det att bli en hel del spoilers. Vill du ta del av hela serien om Themisfilerna, vilket jag rekommenderar, så sluta läs här och börja med böckerna istället.
I ”Bara människa” har vi förflyttas oss till en annan planet. Eugene, Vincent, Eva och Rose, vilka alla befann sig ombord på Themis när alla robotarna kallades hem, befinner sig därför inte längre på jorden utan i den värld som robotarna ursprungligen kom ifrån. Då nio år har passerat har Eva vuxit upp och levt en stor del av sitt liv på den nya planeten, Esat Ekt. Där bemöts de vänligt men de kan aldrig bli en del av deras samhälle som är strikt strukturerat. Eugene lever inte längre, samtidigt har Vincent och Rose tröttnat på en tillvaro där de inte kan, och inte heller får, vara till nytta. Eva däremot har anpassat sig och funnit en roll som gör att hon inte vill tillbaka till jorden. Vincent är dock övertygad om att det är en övergående fas och att han har ett ansvar att se till att de kommer tillbaka till jorden, speciellt Eva som har ett långt liv kvar. Ekterna motsätter sig dock detta då de inte vill ha någon som helst inverkan på andra planeters utveckling och med det som redan hänt på jorden är de fast beslutna att aldrig mer vara i kontakt med den planeten, inte ens för att föra hem Eva, Vincent och Rose. Vincent ger trots det inte upp utan sätter sin plan i verket. Den lyckas och är framgångsrik, de flyr tillbaka till jorden. Väl där kommer deras ankomst att rubba den nya världsordning som vuxit fram efter det att de lämnade jorden. Nu verkar den obalans de skapat med sin återkomst leda jorden in i ett krig, ett krig som kan förgöra hela mänskligheten.
Jag ser hela serien om Themisfilerna som en konstant utvecklingsfas och ett ifrågasättande av mänskligheten. I första boken ”Sovande jättar” upptäcker mänskligheten att de inte är själva i universum utan det finns andra civilisationer, dessutom en med teknik och kunskap överlägsen vår. Inte nog med det, de känner till jordens lokalisering i rymden och de har redan varit här. Mänskligheten sluter sig samman för att möta ett hot som inte kan hanteras av enstaka nationer utan hela jorden behöver kraftsamla för att möta detta yttre/yttersta hot.
I den andra boken ”Gudarna vaknar” verkställs detta hot och mänskligheten har inte en chans att stå emot en övermäktig fiende. Till slut visar det sig dock att de inte är ute efter att vara sig utplåna mänskligheten eller ta över vår planet. Hotet är avfärdat och en ny världsordning växer fram med nya allianser och nya fiender. Mänskligheten tar sig med andra ord snabbt tillbaka till att vara sin egen största fiende igen.
Sista delen ”Bara människa” berör istället frågan om individen och vilket ansvar vi själva har för att det ser ut som det gör på vår planet. Vilka val gör vi och varför? Vad blir konsekvenserna och vem är det egentligen som har rätt att fatta de avgörande besluten?
Sista boken ”Bara människa” är en värdig avslutning som får betyget 4 DG! Den är inte bara spännande utan intressant. Att få hoppa fram i tiden och se vad som hänt med jorden och våra karaktärer ger kanske inte de svar vi önskade och hoppades på. Men som sagt hoppet är det sista som överger oss och på något vis finns det alltid en väg framåt, även för mänskligheten. Läs!
Avdelning: Fantastik Taggar: #recension #SF
Kommentera
Redovisningsavdelning Marviken
Så var det dags för Sveriges Tom Clancy, Lars Wilderäng, att släppa en ny spänningsroman. Jag kan avslöja att det blev två dagars intensiv och njutbar läsning av ”Redovisningsavdelning Marviken”. Författaren har en unik gåva att trollbinda mig med sina berättelser och därmed leverera en stark läsupplevelse. Återstår för mig att försöka förmedla till er vad det är som gör att jag fastnar för hans böcker.
På min blogg kan ni som är intresserade läsa vad jag skrivit om varje bok Lars Wildering publicerat. För er som inte känner till Lars Wilderäng sedan tidigare kan jag avslöja att han är inriktad mot en genre som kallas för technothrillers. Ett uttryck som egentligen myntades kring legendaren Tom Clancys böcker. Lars Wilderängs epitet en svensk Tom Clancy har därmed etablerats, kanske är det mitt fel då jag redan 2014 själv gjorde kopplingen när jag skrev om boken ”Midsommargryning”. Nu tycker jag dock att det kanske skall vara slut med detta. Lars Wilderäng har förnyat sig och klivit ur manteln för att skapa sin egen nisch. Det första exemplet på det var hans stjärntrilogi (”Stjärnklart”, ”Stjärnfall” och ”Stjärndamm”) och nu med ”Redovisningsavdelning Marviken” tar han ett steg ytterligare och flyttar fram positionerna.
I ”Redovisningsavdelning Marviken” möter vi Tor, en man mitt i livet. Han delar sitt liv med sin livskamrat Tanja. De lever i ett barnlöst förhållande men med två älskade hundar. Utåt verkar allt helt normalt men Tor arbetar med underrättelser av den dignitet att endast ett fåtal i hela Sverige vet vad han egentligen gör på dagarna. Tanja är en av de som inte vet. Tors avdelning har en framgångsfrekvens som är helt unik. De misslyckas aldrig! De i sin tur har underrättelser som omgärdas av än högre sekretess och dessa underrättelser är exakta in i minsta detalj. Att misslyckas är alltså inget alternativ. När väl ”Allfader” röjer sin information så är det för Tors avdelning bara att genomföra. Det är en fråga om rikets säkerhet. Tor, som den kompetenta operatör han är, blir misstänksam och kommer något på spåren. Hemligheten bakom ”Allfader” går lång tillbaka i tiden och omfattningen är av det slag att Tors hela världsbild ställs på kant. Mystiken tätnar och det visar sig att det inte bara berör Tors arbete utan ”Allfader” påverkar hela nationen, faktum är att hela norra Europa är påverkat. Något är dock fel, väldigt fel, och till slut måste Tor agera annars kommer Sverige som nation att utplånas.
Denna gång har Lars Wilderäng skapat en crossover mellan agentroman, technothriller och science fiction. Rörigt? Inte det minsta, men man måste följa med författaren i viss antagande annars stupar hans plot. Gör man väl det så tas man med på en resa där allt man vet och tror inte alls stämmer. Spänningen är högt uppdriven precis som insatserna. Tor, som i detta fall symboliserar den lilla vanliga människan (du eller jag) som man som läsare får så stort förtroende för, sympatiserar med och verkligen knyter an till tvingas in i situationer där nödvändiga beslut måste fattas, beslut som man inte ens skulle önska sin värsta fiende. Det omvandlas för mig till sträckläsning…
Jag ger ” Redovisningsavdelning Marviken” högt betyg nämligen 4 starka DG! En bok man sörjer när den tar slut. Författaren skriver i sitt efterord att boken kunde blivit mycket längre, jag önskade verkligen att det hade blivit så! På slutet lämnar författaren som tur är en liten lucka öppen, vem vet kanske får vi möta Tor igen någon gång i framtiden, kanske i en annan tidslinje.
Avdelning: Spänning Taggar: #recension #technothriller #SF
Kommentera
