Svekets spel

Skådespelaren Magnus Schmitz (Känd från Bron mm.)är rutinerad och hans röst passar mycket bra till berättelsen, som är tänkt att vara både spännande, upprörande, men också hoppfull"

När jag i våras fick reda på att Word Audio Publishing ville göra ljudbok av mitt manus så blev jag verkligen glad. Och idag har den sin premiär på streamingtjänsterna och som nedladdning, om man vill köpa den som en enskild ljudbok.

De har gjort ett gott jobb, både med omslaget och med uppläsningen. Skådespelaren Magnus Schmitz (Känd från Bron mm.)är rutinerad och hans röst passar mycket bra till berättelsen, som är tänkt att vara både spännande, upprörande, men också hoppfull.
Svekets spel är en bearbetning av min bok Rött Kort som gavs ut för några år sedan och som fick mycket fina recensioner. Handlingen pendlar mellan Ryssland och Sverige. Ljudklipp här.

Förlagets beskrivning:

Lars Marten, gymnasielärare i Uppsala med bakgrund från Försvarets tolkskola, ska vara ledare på ett sommarläger med ryska fotbollsknattar. Där träffar han den unge Dima och ju mer de lär känna varandra, desto mer inser han vilka fasansfulla upplevelser den unge pojken bär med sig. Men när Lars ingriper spårar situationen ur och plötsligt står han själv oskyldigt anklagad för det värsta av alla brott. Hans svägerska, polisen Johanna Meyer, riskerar långt mer än sin egen karriär när hon försöker rentvå honom och samtidigt upptäcker en konspiration med förgreningar ända in i polishuset.

Varför skrev jag en spänningsroman om det här? Ja, efter att ha sett diverse upprörande dokumentärer om ryska gatubarn 2008, så kom jag plötsligt på en kriminalhistoria som bara ville berättas! Samtidigt vill jag synliggöra en verklighet som många vänder bort blicken från, men att det trots allt kan finnas ett hopp när vi vågar se och ingripa. För det här är verkligen ingen nattsvart eländesberättelse. Den krypande spänningen finns där, och våldet skördar sina offer, men kärleken och medmänskligheten spelar huvudrollen. 

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Lovecraft Country

Lovecraft Country av Matt Ruff
HP Lovecrafts makabra och legendariska skräck behöver knappast någon längre introduktion. Hans morbida och mörka poetiska berättelser har starkt påverkat populärkulturen.

Vad inte alla känner till är att Lovecraft var rädd för det som var annorlunda. Han hade en hel del rasistiska fördomar mot främst afroamerikaner. Han var under en tid gift med en judisk kvinna, Sonia Greene, och han misstrodde dessutom Hitler och nazisterna, så hans förmodligen nedärvda fördomar var inte allomfattande.

Lovecraft Country har blivit en beteckning på New England, Massachusetts. Och i Matt Ruffs roman tar han fasta på den oerhört starka rasismen i USA. De extra farliga och rasistika områdena är så att säga "Lovecraft Country", en giftg blandning av rasism och Lovecrafts skräckfantasier.
Boken är som en novellsamling där berättelser är sammanlänkade med varandra och utgör en helhet. Den handlar om en afroamerikansk familj under 1950-talet och deras möten med skrämmande fenomen. Men mest skrämmande av allt är den amerikanska demonen i form av extrem rasism och ständiga förödmjukelser och risk att bli lynchad.

Jag förs tillbaka i tiden till min egen barndom då jag lekte med en ny kille i lekparken. Han hade uppenbarligen afrikansk bakgrund, och var det förste mörka barnet jag träffat. Vi hade roligt, men mina kompisar vägrade att leka med honom, vilket gjorde mig arg. Jag kunde inte förstå varför de sa: "Vi leker inte med såna ..." Jag tänker fortfarande på den här händelsen ibland och kan inte glömma hur nedslagen min kompis såg ut. Leken var förstörd och jag såg honom aldrig mer. Så jag uppskattar när författare avslöjar rasismens grymma aspekter, för rasism kan dyka upp i alla möjliga sammanhang och mellan vilka etniska grupper som helst. Rasism mot vita är tydlig i Zimbabwe, och tex hat mot judar har ökat markant på vissa platser i Sverige.

Det är således en originell och fascinerande blandning av antirasism och skräck, dessutom synnerligen välskrivet. Karaktärerna är väl tecknade och språket gott. Författaren lyckas få mig att bli upprörd över missförhållandena och nyfiken på de mystiska händelserna. Det hela är dessutom kryddat med en hel del välsmakande humor. Berättelserna är inte fruktansvärt skrämmande, men ändå intressanta och svåra att släppa. Boken är en hyllning till ”Pulp fiction”, och omslaget är gjort för att likna en sliten gammal pocketbok. Snyggt, enligt min mening.
(HBO planerar att göra TV-serie av boken.)

Jag kan i alla fall rekommendera Lovecraft Country, inte som tentakelskräck, men däremot som en välskriven samling berättelser med Lovecraftiansk touch, som dessutom speglar en skrämmande verklighet vad gäller människors attityder.

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Odysséen
Författar- presentation:	Homeros
Pocket Finns i lager, 69 kr

En historisk roman som överraskar

Det har sedan Illiaden och Odyssén av Homeros, gjorts många versioner av krigen, kärleken och intrigerna i antiken. Det har skett i form av romaner, pjäser, musik och filmer. Vår fascination för den antika världen och den enorma och avgörande betydelsen den har för världen idag och vår egen historia upphör inte. Shakespeare hade den. (Antonius och Kleopatra. Julius Ceasar osv.) Och storfilmer som Troy och Gladiator och serier på Netflix finner sin publik.

David Gemmell skrev mest traditionell fantasy, men hans sista trilogi ”Troy”, kan kategoriseras som historisk roman med vissa smärre fantasiska inslag. Fantastiken i böckerna inskränker sig till visioner och profetior, och beroende på verklighetsuppfattning så kanske man inte alls tycker att det är fantastik att tro på sanndrömmar etc.
Böckerna i serien är tyvärr inte översatta till svenska. De är som följer:
Lord of the Silver Bow 2005, Shield of Thunder 2006, Fall of Kings 2007. Jag måste tillägga att den sista boken skrevs av David och Stella Gemmell tillsammans. Hon fick avsluta den eftersom hennes man dött tragiskt endast 56 år gammal. Hon hittade honom liggande över datorn, livlös till följd av hjärtstillestånd. Stella var synnerligen kompetent som skribent, redigerare och reporter och i detalj insatt i sin mans arbete. Han hade dessutom hunnit skriva 70000 ord. Hon gjorde ett fantastiskt gott arbete med att färdigställa den. För henne var det också en kärlekshandling till sin man och till skrivandet.

Förlagets text till Lord of the silver bow:

He is a man of many names. Some call him the Golden One; others, the Lord of the Silver Bow. To the Dardanians, he is Prince Aeneas. But to his friends, he is Helikaon. Strong, fast, quick of mind, he is a bold warrior, hated by his enemies, feared even by his Trojan allies. For there is a darkness at the heart of the Golden One, a savagery that, once awakened, can be appeased only with blood.
Argurios the Mykene is a peerless fighter, a man of unbending principles and unbreakable will. Like all of the Mykene warriors, he lives to conquer and to kill. Dispatched by King Agamemnon to scout the defenses of the golden city of Troy, he is Helikaon's sworn enemy.
Andromache is a priestess of Thera betrothed against her will to Hektor, prince of Troy. Scornful of tradition, skilled in the arts of war, and passionate in the ways of her order, Andromache vows to love whom she pleases and to live as she desires.
Now fate is about to thrust these three together; and, from the sparks of passionate love and hate, ignite a fire that will engulf the world.

Homeros (ca 800 före Kristus)

Om det nu har gjorts så många varianter av det klassiska dramat kring Odysseus, Hektor, Ajax, Helena och Priamos, vad är det som gör Gemmells version läsvärd? Är det språket? Nej, även om Gemmell har ett gott språk så når han inte upp till de stilistiska nivåerna hos de bästa i genren som Le Guin, Peter Straub och Neil Gaiman. Men han har karaktärsbeskrivningar av högsta klass. Han har ett driv som skapar spänning och hittar oväntade vändningar, även i ett drama som bara kan sluta på ett sätt. Han har dessutom en passionerad känsla för människans kamp. För etiska dilemman och människans andliga längtan. Genom alla krig och hemskheter finns trots allt ett ljus och ett hopp för den enskilda individen, och en okuvlig mänsklig resning, även när Troja brinner. Gemmell var en mästare när det gäller att föra handlingen framåt.

Han låter dessutom nya gestalter få viktiga roller. Den som har lite bibliska kunskaper förstår efter ett tag att egyptiern som är Helikaons vän, kommer att bli det israelitiska folkets profet, Mose. Och Helikaon själv, som i detta drama är en mäktig handelsman och sjöfarare, är den som enligt legenden var med och grundade Rom.
En av de viktigaste personerna i dramat är Andromache, eller Andromake som vi skulle säga. Hon var prinsessa och gift med Hektor. Andromakes karaktär är mycket väl utvecklad och har en långt större betydelse än i Homeros version.
En av de roligaste karaktärerna är Odysseus. Det visar sig att han inte alls har varit med om alla de där legendartade äventyren som han är känd för. Han är en liten kung, men en stor sjöfarare, krigare och handelsman, men framförallt en fantastisk historieberättare. Han använder helt enkelt sina skrönor för att underhålla sjömän och kungar.

Trilogin om Troja, av David och Stella Gemmell är bland det mest underhållande och faktiskt samtidigt lärorika jag läst på länge. Jag påminns om legenderna och hjältarna, om den grekiska gudavärlden och om historiska förhållanden samtidigt som jag serveras ett riktigt medryckande historiskt drama.
Jag kan verkligen rekommendera denna trilogi, och jag skulle gratulera Netflix eller HBO ifall de fick för sig att göra en serie utifrån det här. Det skulle kunna bli en stor framgång.
 

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Children of Ruin av Adrian Tchaikovsky

Uppföljaren till Children av Time var inte en besvikelse. Den brittiske författaren Adrian Tchakovsky har skrivit ännu en episk science fiction om livet och medvetandet. 

För det är om livet, medvetandet och universums strävan efter allt högre komplexitet, mitt i det hotande kaoset som författarens SF-böcker handlar. Det är dråpligt, intelligent och spännande. Ättlingar till överlevarna i Children of Time, uppsnappar några signaler från ett annat solsystem. Människorna, en instans av en artificiell intelligens och människornas spindelallierade ger sig ut för att utforska. De finner en civilisation i nöd, och ett dödligt hot mot allt högre liv.
Hur skulle vattenvarelsers rymdskepp se ut? Hur kommunicerar man med helt annorlunda intelligenta varelser? Kan man finna gemensamma lösningar och uppnå förståelse när så mycket skiljer oss åt?

Författarens svar är ”Ja, om viljan finns.” Och det känns uppmuntrande i dessa tider då vi människor avsiktligt misstolkar och brunsmetar varandra i det offentliga samtalet, och blir allt mer rädd för den som har andra åsikter än vi själva.

Children of Ruin får 4,5 av 5 rymdskepp. Läs både Children of Time och Childern of Ruin. Riktigt högklassigt!
 

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Stranger Things 3

Netflix serie Stranger Things gjorde stor succe när den kom 4 juli 2016. Nostalgifaktorn, de goda skådespelarinsatserna, ett välskrivet manus och intressanta karaktärer gjorde sitt. Nu har jag sett säsong tre som nyligen släppts som enligt vissa uppgifter lär bli den sista. Men för säkerhets skull fanns det ändå en slags öppning för en fortsättning i slutminuten. 

Intressant nog har skaparna, bröderna Duffer, gjort de tre säsongerna i tre olika stilar.
Den första är en mysteriethriller med stark nostalgifaktor och många blinkningar till populärkultur och Dungeons and Dragons. Säsong två blir mer en monsterfilm, ungefär som Aliens. Säsong tre inspireras starkt av The Thing och Dawn of the Dead. Barnen har blivit tonåringar och de tidigare säsongernas mystik förvandlas till en spännande skräckkomedi. Jag gillar konceptet och har själv haft med barn eller ungdomar som huvudpesoner i mina egna böcker, och låtit handlingen utspela sig under 70-80-talet.

Ett ruggigt monster på sjukbesök!

Hur bra är då säsong tre?
Jag måste säga att den är mycket underhållande, där skratt blandas med splatter, äckel, skräckspänning och nostalgisk humor. De första episoderna är dock lite för sega innan det brakar loss ordentligt. Utan att spoila för mycket så kan jag säga att man också får med kalla-kriget konspirationer där sovjetiska trupper skapat en militärbas mitt i USA under ett köpcenter. Låter det sannolikt? Nej, naturligtvis inte, men det är inte meningen heller. Konceptet håller nästan hela vägen till slutet, men där stupar det (enligt mig) på att balansen mellan komedi och allvar rubbas. Läget är kritiskt och då brister ungdomarna ut i stämsång (Never ending Story) och det hela tippar nästan över i musikal. Vi har unga skådisar som sjunger fantastiskt och nu har vi hittat ett ställe där vi kan klämma in lite sång.  Därefter dör det folk. Känns det som för mycket? Ja, det är det också, men jag förstår på en del recensioner att man gillar detta grepp mer än vad jag gör. Den är hur som helst mycket sevärd och underhållande och jag kan tveklöst rekommendera den till er som har Netflix. 

Spoilervarning: Dustin och Suzie sjunger duett, The Neverendning Story. Kul eller bra fånigt? Bra sjunger de i alla fall! (Klicka inte på bilden om du inte redan har sett scenen eller inte bryr dig.)

Vilken säsong är bäst? Den första, tycker i alla fall jag! Men smaken är olika, ni kanske föredrar någon av de andra. Blir det trots allt en fjärde säsong? Vi får väl se … De sjöng ju The Never ending Story, och ryssarna har ännu ett monster i en bur ...

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Stormsvärd
Författar- presentation:	David Gemmell

Riganterna av David Gemmell

David Gemmell skrev många böcker och räknas som en av de stora inom fantasygenren. Hans serie Riganterna är i fyra delar. Stormvärd, Midnattsfalken, Korphjärta och Stormryttarna. De går att få tag i på svenska som begagnade eller via bibioteken. Jag läste dem på engelska - The Rigante Series. De finns tillgängliga via bokhandeln och som e-böcker.

Förlagets text: Riganterna är ett stolt bergsfolk vars frihet ofta hotas av invaderande folkstammar.
Stenstaden, som ligger på andra sidan havet, har nu beslutat sig för att gå på riganternas mark bygga ett imperium av aldrig tidigare skådat slag, och dess armé ska med hjälp av våld och blod se till att detta blir verklighet.
Men trots att riganterna är ett stillsamt och fredligt folk tänker de inte stillatigande se på när fienden kommer för att beröva dem deras självständighet. De slutar sig samman och strider med ett ursinne och ett mod som skulle överraskat det mest härdade krigatfolk.
I denna första del av serien berättas om unge Connavar som är den som på allvar inser hotet från stenkrigarna. Han beger sig över havet för att med egna ögon se och bedöma det folk som hotar hans lands tillvaro.

David Gemmel är särskilt skicklig på att bygga upp en rapp berättelse och dialog, samt intressanta karaktärer och funderingar kring etiska dilemman. Vem är egentligen god och ond? Hur uppnår vi försoning och förlåtelse? Det är helt klart en tonvikt på karaktärernas andliga och moraliska drag, och hur det påverkar deras handlingar och landets historia. Världen han bygger upp i den här serien rör sig på ett episkt sätt från bronsålder fram till ett slags fantasy-1700-tal. Bergsfolket är inspirerat av skottarna, som först gör motstånd mot romare och sedan mot engelsk överhöghet och förtryckande religion. I berättelsen finns också ett slags fantasyversion av kristendomen som till en början blir förföljd, men att den när den blivit accepterad används av makthavarna för korruption och förtryck. Även religionens befrielse från sina egna interna förtryckare beskrivs av Gemmell på ett insiktsfullt sätt.
Riganterna är underhållande och lättlästa utan några tråkiga partier. De innehåller både strider, intressanta moraliska dilemman och karaktärer.

Det här är inte några barnböcker utan ämnade för en vuxen publik eftersom de innehåller målande beskrivningar av all slags grymhet som krig och förtryck kan föra med sig. Han skriver mycket bra, men har några ”darlings” som upprepas lite för ofta. Men det är ingen allvarlig kritik när böckerna för övrigt är så pass välskrivna. Jag kan verkligen rekommendera Riganterna. Har du inte läst Gemmell så har du många spännande äventyr framför dig.
 

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Sagan om ringen
Författar- presentation:	J. R. R. Tolkien
Utg.år:	1954

Det där med trovärdigheten

Jag vet att det kanske är en motsägelse och ett konstigt krav, att jag vill ha trovärdighet även i fantasy och science fiction-skildringar, oavsett om det handlar om böcker eller filmer. Vi har tex Star Wars. Det är en rymdsaga och realism är inget som ska spela någon roll. Jag köper antigravitation, lasersvärd och rymdmonster. Jag köper kraften. Men när man har bombrymdskepp i rymden, som släpper bomber som faller nedåt, trots att det annars är tyngdlöst … (The Last Jedi) det irriterade mig, men andra kanske inte alls tänker på det.

Alien Prometheus

En misslyckad film med logiska luckor stora nog för Herculesplan att flyga igenom. Ett exempel är när Fifield och Millburn går vilse i grottan. Hur kommer det sig att de överhuvudtaget gick vilse och att ingen hörde deras begäran om att få återvända? Att ingen förstod att de var borta utan bara antog att de var kvar med sina kamrater? Att ingen kunde vägleda dem rätt, med tanke på all högteknologisk övevakningsutrustning som hade koll på deras positioner osv? Inte så trovärdigt precis.

Och Sagan om Ringens Örnar, är ett välkänt exempel på konstighet. Varför tog inte brödraskapet Örnarna till Domedagsklyftan istället för att riskera livet på marken? Det irriterar mig inte så mycket, eftersom örnarna har ungefär samma funktion i boken som änglarna har i bibeln. De låter sig inte kontrolleras utan dyker upp ”när det är meningen”. Ändå tycker jag att Tolkien kunde ha funderat på deras roll när det gällde att rädda Gandalf från Orthanc. Kanske kunde han ha kommit på något annat sätt?

Hur overklig världen än är – eller snarare hur annorlunda mot vår värld fiktionen än är, så behöver den vara logisk i sin egen kontext. Logiska luckor eller motsägelser är lika störande i en fantasivärld som i en berättelse om vår egen. Ett världsbygge har sina egen inneboende logik och sina egna lagar. Trots allt det fantastiska i fiktionen som måste de spelreglerna följas för att inte berättelsen ska bryta förtrollningen som den har skapat hos läsaren eller tittaren.

En annan fallgrop är bristande kunskaper. När författaren beskriver något, ofta ett militärt fältslag, och det blir uppenbart för den som kan sin militärhistoria att man helt enkelt inte slogs på det där sättet med svärd. Brister i trovärdighet och detaljer skaver och förstör en kanske annars utmärkt bok. Eller religion är en vanlig fallgrop för svenska författare – Det kan nämligen vara svårt för en person som saknar religiösa erfarenheter att på ett trovärdigt sätt skildra en troende persons andliga liv. När då en läsare som har sådana kunskaper upptäcker alla fel, faller boksidorna platt till marken.

Det finns nog ingen berättelse som är helt utan fel och brister. Här och var finns det logiska luckor och svagheter, när författaren inte har tänkt efter ordentligt. Men förhoppningsvis ska de vara så små och oväsentliga att man ändå köper historien och låter sig förtrollas. Det är gott nog. Jag hoppas att mina egna berättelser är någorlunda befriade från sånt. Men jag är inte säkert på det. Förr eller senare kommer någon att fråga: Har du tänkt på att ... ?

Slutligen kommer jag att tänka på att vår vanliga verkliga värld är helt mirakulöst fantastisk i sig. Men att vi människor inte är särskilt rationella. Vårt handlande är sannerligen fullt av logiska luckor. Framförallt är vi blinda för undret att existera och radiostyrda att dränka vår längtan efter helhet i ett rus av konsumtion. 

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera