En blivande klassiker

Jag hade hört talas om romanen Shuggie Bain (Douglas Stuart), bland annat genom Lundströms bokradio. Socialrealism är inte en genre som vanligtvis lockar mig, men jag blev nyfiken. Det här är något alldeles extra.

Förlagets text:

”Vinnare av 2020 års Booker-pris!
Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda.”

(Ett alternativt bokomslag som skildrar den kärlek som finns mitt i eländet.)

Shuggie Bain är Douglas debutroman och den är en stor framgång. Han växte upp i Skottland under fattiga omständigheter med en alkoholiserad mor. Hon dog av sitt missbruk när han var 16, och han fick flytta in hos sin bror. Men livet blev bättre: Douglas är en framgångsrik modedesigner och skribent för bla. The New Yorker, där han för övrigt bor tillsammans med sin make.

Romanen är alltså inspirerad av hans egen svåra barndom, och man skulle kunna tänka sig att det är en allt igenom deprimerande historia. Det är det inte. Jag skulle till och med kunna ge den epitetet ”spänningsroman”. I boken dumpas Shuggie, hans två syskon och hans mor i en fingerad, men ack så realistisk Glasgowförort, täckt av koldamm, brist på hoppfullhet och arbetstillfällen, men full av misär, misshandel och alkohol.
Själva resan till stadsdelen skildras nästan som Dantes nerstigning i helvetet. De hoppades på något gott, på ett trevligt eget hus, med en egen ingång. Men området de hamnar i är som en soptipp, både fysiskt och moraliskt.

Stackars Shuggie, som just fyllt sju, känner att han måste ta hand om sin mamma, med förhoppningen att hon en dag ska botas från sin alkoholism. Om han bara älskar henne lite till, då ska allt bli bra … Det är hjärtskärande att läsa. När pojken börjar i den nya skolan tar han med sig sin älskade docka ... Shuggie är feminin och annorlunda som mobbas och misshandlas av både klasskamraterna och idrottsläraren. De tycker att han är en liten äcklig bög, som förtjänar allas hån. Jag blir särskilt illa berörd eftersom jag förstår att mycket är självupplevt.
Nu låter detta helt förskräckligt, och det är det också. Men samtidigt finns det så enormt mycket humor och kärlek i berättelsen, som lyfter den och gör den unik. Det är spännande, roligt och tragiskt och komiskt, i en hejdlös blandning. Dessa kvaliteter gör den troligtvis till en modern klassiker, en av de verkligt stora romanerna i vår tid. Lustigt nog blev den refuserad av 30 förlag innan någon ville ge ut den! En tröst för oss författare!

Romanen är inte helt perfekt, och det beror kanske på att detta är författarens romandebut. Han briljerar vad gäller berättarkonst, karaktärer och gestaltning, men ibland överanvänder han adjektiv. Det kunde ha blivit ännu bättre om språket varit något stramare, ännu mer genomtänkt och direktare. Den svenska översättningen är excellent genomförd av Eva Åsefeldt. Högsta betyg på den!
Men bokens skavanker är småsaker, för det är en alldeles fantastisk roman om klass, samhällets orättvisor, kampen mot alkoholism, men också djupaste kärlek, massor av humor och budskapet att man måste resa sig igen, hur tufft livet än är.
Att den, trots allt, är tillägnad Douglas Stuarts mor, säger väldigt mycket om kärlekens kraft.

Läs den! Bara läs den! Betyg 5 kolbitar av 5.

#shuggiebain #recension #douglasstuart
 

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Nattens jägare
Författar- presentation:	Mattias Lönnebo
Häftad Färdig att skickas, 143 kr 172 kr Häftad Finns i lager, 154 kr

Rid i natt

Vilhelm Moberg

Ömtålig

Demokrati är en ömtålig planta. Det behövs inte så lång tids försummelse för att den ska börja sloka. Om rötterna försvagas för mycket så går den att rycka upp. Fyll vattenkannorna.

Vad som ser ut som ett försök till statskupp i världens äldsta demokrati har avvärjts. Men kampen för fortsatt demokrati är inte över. När man tar friheten för given, eller när ett samhälle skakas av stora orättvisor, förändringar och att det finns en känsla av osäkerhet och otrygghet, då kan demokratin vara hotad. Särskilt om det dyker upp en ledare som piskar på missnöjet. Det här är, som vi vet, en välkänd historia. USA:s demokrati är inte så lätt att rubba pga sina stabila institutioner, men den kan nötas ned, och till slut ersättas av ett auktoritärt system, om förfallet fortsätter länge nog.

Även auktoritära system, som tycks vara på väg att lättas upp, kan åter sluta sig och bli mer förtryckande igen. Det kan vi nu bla se i Ryssland och Kina. Och eftersom det är stora och mäktiga länder får det konsekvenser för oss alla, på olika sätt. Därför är det livsviktigt också för oss här i Europa och Sverige att USA inte blir en diktatur. En bra skola för alla och en grundmurad känsla av att samhället står på medborgarnas sida är oerhört betydelsefull. Där har USA fått allvarliga problem hos stora väljargrupper. Men även Sverige har problem med hur vi sköter demokratins planta. Skolaväsendet har försämrats och är inte längre på samma sätt en utjämnande faktor. Meritokratin tycks inte längre vara lika viktig när det gäller tillsättning av ledande personer i förvaltningen. Byråkratiseringen och kravet på dokumentation riskerar att försämra både arbetslust och arbetsresultat. Vi har stora grupper som inte kommer in i samhället och som vare sig kan språket eller får arbete. Och ännu en enorm svaghet är att politiker rekryteras ur allt smalare grupper i de ständigt krympande politiska partierna. Många människor upplever att de saknar inflytande, fastän de kanske i själva verket har större möjligheter än vad de inser. Och till synes banala misstag,  våra ledares dubbelmoral (Tex att resa till Kanarieöarna under en pandemi.) leder hos många till indignation och en känsla av att bli lurade. 

Vi har en hel del att göra även i Sverige. Jag tror att litteratur och bildning är viktiga  pusselbitar som kan göra oss kunnigare, modigare och språkligt mer kompetenta att bära demokratins vattenkannor vidare i vår del av världen. Och sätter in oss i  sammanhag som gör att vi fattar kloka beslut inför framtiden.

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Soldater : Om kamp, dödande och död
Författar- presentation:	Harald Welzer

Onda barn?

Rutger Bregmans bok ”I grunden god”, vill göra upp med en som han tycker orealistiskt negativ människosyn.
Allmänt välkänt är talesättet att ”Civilisationens fernissa är lövtunn.” Dvs när allt ställs på ända vid krig, katastrofer och när statsmakten saknas, förfaller människorna till att kämpa för sin överlevnad, en allas kamp mot alla som inte skyr några medel. Bregman argumenterar mot denna tes som han hävdar är en osann myt. Verkligheten visar att människor faktiskt inte alls börjar mörda och plundra hejdlöst när katastrofen kommer. Tvärtom försöker de allra flesta att hjälpa varandra, dela på resurserna och tillsammans lösa problem. När vi ser kravaller, plundringar, våldtäkter och de mord som förekommer när statsmakten är frånvarande, så är det mer undantag än regel, hävdar Bregman. De allra flesta människor är empatiska och hjälpsamma.

Den hyllade klassikern ”Flugornas herre” av William Golding, är fiktiv, och det är inte alls så att ett antal skolpojkar på en öde ö förfaller till att bli grymma barbarer i verkligheten. Den nyligen upptäckta historien från 1966 om 6 pojkar som överlevde på den isolerade ön Ata, söder om Tonga under mer än ett år, berättar en helt annan historia om godhet, självuppoffring och livslång vänskap. En verkligt hjärtvärmande och underbar berättelse ur verkligheten. För dem var inte civilisationens fernissa lövtunn. Nej, pojkarna arbetade aktivt för att upprätthålla goda normer, började varje dag med bön och psalmsång, turades om med sysslorna, hade en speciell sten där man var tvungen att sitta om man var arg, tills ilskan gått över. Inget våld, men mycket vänlighet och tydliga rutiner och regler.

Men om nu människan är så god, hur förklarar vi då alla våldsdåd? Inbördeskriget i Finland med avrättningar av grannar för att de hade fel åsikter? Nazismen, kriget i Syrien, och ISIS fasansfulla skräckvälde, liksom kommunistdiktaturens utrensningar i Kina? Hur förklarar vi kriminella gängs härjningar där ungdomar överskrider alla gränser och ett människoliv inte är värt mer än en kula?
När man ser på historien så tycks det finnas gott om belägg, både för att människan är kapabel till stor godhet, men också till att begå oerhörda illdåd, när hon tillåts utföra dem. När plötsligt alla normala spelregler upphör att gälla, och goda normer ersätts av våldsbejakande grupptänkande. Är verkligen "Flugornas herre" så orealistisk som Bregman hävdar?
Hur kan man tänka kring detta?
Om man läser boken "Soldater" av Sönke Neitzel och Harald Welzer, får man en förståelsenyckel till mänskligt beteende i extrema situationer. Den bygger på transkriptioner från tillfångatagna tyska krigsförbrytares celler. De avlyssnades nämligen, och allt fångarna diskuterades skrevs ned av frivilliga judiska medhjälpare till de allierade. Vad kommer Neitzel Welzer fram till? Ja, att relationen och dynamiken mellan ledare och följare är avgörande. Om ledaren säger stopp, när följarna bryter mot normerna, t.ex. för att begå en gruppvåldtäkt, då upprätthålls med stor sannolikhet de goda normerna och våldsbrottet förhindras. Om ledaren väljer att se bort, eller uppmuntrar ett våldsamt beteende, då kommer också följarna troligtvis att anpassa sig och göra något de annars aldrig skulle göra. Gruppen tar över. Förklaringen till människans olika beteenden är att hon i grunden är väldigt anpassningsbar. Man anpassar sig till de normer som är rådande. Och att bryta mot dessa, tex den tyska översten som stoppade en massaker på civila, kräver ett oerhört stort mod och rättskänsla, när omgivningens normer säger något annat.
Så jag tror att civilisationens fernissa kan vara både tjock och tunn, beroende på.
Barnen då? Hur är det med dem? Ingen större skillnad mot vuxna. De är också del av samma värld, processer och gruppdynamik. Bland barnen finns både kärlek och mod, men också grymhet och feghet. De ledare som utses har avgörande betydelse både för hur barn och vuxna beter sig. Och hur förankrad man som människa är i goda normer, är av största vikt när allting ställs på sin spets. Det är ingen slump att det setts som viktigt att generationer har fått lära sig ”De tio budorden” utantill.
De flesta människor har ett gott beteende även vid kriser, men kan stundom anpassa sig till något annat, långt mindre sympatiskt. Det är inte lätt att hålla emot när ondskans stålhjul väl har satts i rullning.

Men det personliga ansvaret för våra handlingar, kan vi aldrig komma undan.

Till slut kan man komma in på metafysiska spekulationer om ondskans och godhetens reella existens. Men det spar vi till ett annat inlägg. 

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

En folksaga för vuxna

Den sista enhörningen är stilistiskt en slags nyskriven folksaga"

The Last Unicorn, eller Den sista enhörningen av Peter S Beagle

Det finns vissa böcker som i sin stil avviker från det som är gängse, som bryter mot vissa av skrivarkursernas och litteraturkritikernas konventioner och ändå är väldigt bra. Kanske just därför? Den sista enhörningen är stilistiskt en slags nyskriven folksaga, och påminner den lite om Lyonesse, av Jack Vance. Eller ska man säga tvärt om? Den sista enhörningen skrevs tidigare,1968 och har översatts till mer än 20 språk och sålts i miljonupplagor. Berättelsen ligger även till grund för en animerad film.

Pga sin originella stil tror jag att den hade ratats av de flesta bokförlag idag, som hade krävt mer av modern gestaltning och en annan  typ av dialog än vad den här historien innehåller.  Men detta är en saga och leker med sagans formspråk och konventioner på ett njutbart sätt. Språket är för övrigt poetiskt och vackert, och innehåller både dikter, humor, visdom och allvar. Den är dessutom spännande, och det är ingen dussinhistoria som man glömmer bort så fort man stängt pärmarna.

Förlagets text: The unicorn lived in a lilac wood, and she lived all alone. So she ventured out from the safety of the enchanted forest on a quest for others of her kind. Joined along the way by the bumbling magician Schmendrick and the indomitable Molly Grue, the unicorn learns all about the joys and sorrows of life and love before meeting her destiny in the castle of a despondent monarch--and confronting the creature that would drive her kind to extinction...

Precis som titeln utlovar så handlar boken om den sista enhörningen. Den Röda tjuren har rövat bort alla andra enhörningar. Övriga karaktärer är människor och vissa monster. Jag tänker inte berätta så mycket mer än så utan bara rekommendera dig att läsa den, om du inte redan har gjort det. Sagan är ingen oändlig tegelsten utan effektivt skriven, och lämnar en fin känsla kvar efter sig.

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Barn som sörjer :
Författar- presentation:	Marie Rehnstam
Häftad Beställningsvara, 138 kr

Tänd ett ljus

Den här gången tänker jag inte skriva om Halloween eller tipsa om skräckböcker, det görs på annat håll så det räcker till och blir över. Jag tänker på Allhelgonaghelgen ur ett annat perspektiv, som minnenas och sorgernas helg. Som den helg då vi på ett särskilt sätt minns våra döda. Jag citerar Svenska kyrkans hemsida: "Historiskt har vi skilt mellan att minnas helgonens liv – på alla helgons dag – och att minnas våra närståendes liv – på alla själars dag. Men rent teologiskt är det ingen skillnad: Vi är alla heliga, tack vare Jesus kärlek till oss." (Bild från Röke kyrka)

I år får vi också hedra och minnas terrorns offer, och den våldsbejakande extremismens attacker mot människor i kyrkor, skolor och mot demokratin. Våldsdåd  orsakar, som vi alla vet, extra svår sorg och förstämning. Och kan få oöverblickbara följder.

Det brukar vara så  bitterljuvt vackert på kyrkogårdarna, med ljus i tusental som lyser i mörkret, som trotsiga utroppstecken mot dödens makt. Det finns hopp, trots allt, tycks de ropa. I år får kyrkorna kämpa med säkerheten i pandemins spår. Konserter och minnesgudstjänster begränsas ofta till särkilt inbjudna sörjande. Extra personal och volontärer får se till att det inte blir för trångt på kyrkogårdarna eller i kyrkorna. Det har öppnats en virtuell ljuständning för den som behöver hålla sig hemma. Och digitala mötesplatser och minnesgudstjänster. Den sorg och den isolering som Covid 19 har gett kräver både eftertanke och nya grepp.

Begravningssederna förändras. Det blir allt ovanligare med individuella gravar till förmån för kollektiva minneslundar, vilket på ett sätt kan förvåna i denna individualiserade tid. Men förklaringen är förmodligen att människor ofta känner sig för jäktade för att sköta en grav. Eller bor långt borta och därför känner ett dåligt samvete över att inte kunna besöka graven oftare. En följd är att kyrkogårdarna troligtvis kommer att se annorlunda ut med allt längre avstånd mellan gravstenarna, och allt större minneslundar. 

Oavsett gravskick, så finns behovet att bearbeta sorgen kvar. Därav alla tända ljus.

Det finns en myt om ett sorgeår, och att det efter detta första år av sorg skulle vara nästan som vanligt igen. Men bearbetandets tid har inga fasta ramar. Och sorgen av en älskad medmänniska kommer alltid att finnas kvar. Den blir dock lindrigare att bära och mindre smärtsam, för vi människor är gjorda för att anpassa oss och uthärda stora svårigheter.

Tron är för många en hjälp att bearbeta dödens obevekliga process, och att kunna leva i hoppet utan bitterhet. För med bitterheten dör kärleken, och vår stora uppgift på jorden är att älska. 

Några boktips i sorgens tid skulle kunna vara: Ett år av magiskt tänkande, av Joan Didion; Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom; Barn som sörjer av Marie Rehnstam.

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som gott
- Karin Boye

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

När magin faller samman – Mindhunter

Mindhunter är en fascinerande, välspelad och välskriven TV-serie på Netflix, som baserar sig på verkliga personer och händelser. Första säsongen kom 2017.

"Det är en sorts true crime-dramatisering som utspelar sig i slutet av 70-talet, inspirerad av FBI-agenterna John E. Douglas och Robert Ressler, och baserad på Douglas bok ”Mind hunter: Inside the FBI’s elite serial crime unit”.
Jonathan Groff gör rollen som Holden Ford (baserad på Douglas). En ung specialagent som vi först träffar när han försöker tala förstånd med en gisslantagare som tror att han har blivit osynlig. Situationen går söderut snabbt, och Ford blir hopparad med veteranen Bill Tench (spelad av Holt McCallany, och baserad på Ressler) från FBI:s beteendeforskningsenhet.”

Aftonbladet.

Det intressanta med serien är att den handlar om utredningsarbete, förhör med seriemördare och arbetet med att modernisera FBI. Därtill kommer  möten med offrens anhöriga, politiskt rävspel och realistiska miljöskildringar. Det är mycket ”fängslande” om uttrycket ursäktas, och riktigt spännande, trots frånvaron av biljakter och action. Många avsnitt är dessutom upprörande, särskilt som fallen i hög grad har verklighetsbakgrund.
Jag är inne på andra säsongen, och har stött på något som jag personligen har väldigt svårt för, ett stilbrott. Serien baserar sig alltså på verkliga fall och verkliga personer, men följer inte slaviskt verkligheten, för detta är ju trots allt underhållning. Ändå är realismen behållningen med den här serien, eller snarare känslan av realism. Då blir det inte så bra när man låter något helt osannolikt dilemma dimpa ner.

Spoiler Alert:

Den adopterade sonen till agenten Bill Tench och hans hustru Nancy, (sonens ålder ca 8-9 år) visar sig vara inblandad i ett groteskt mord då några pojkar korsfäster en treåring som de känner. Sannolikheten för att en profilerare adopterar en son som är på väg att bli seriemördare är ungefär lika stor som att barnens födelsedagstårta innehåller surströmming. Den realistiska känslan är som bortblåst. Gör det någonting? Jag tycker det, andra berörs säkert inte.

Nu får jag fundera på om jag ska fortsätta att se denna för övrigt fantastiska serie. Kanske gör jag det.
Men framförallt lär jag mig något inför mitt eget manusskrivande: Överraska gärna, men gör det på rätt sätt. Rubba inte berättelsens inneboende logik, eller känsla.

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Cannes-can : ett porträtt av filmfestivalen i Cannes, denna vår tids babyloniska sköka
Författar- presentation:	Nils Petter Sundgren
Häftad Finns i lager, 109 kr

Historiens märkligaste fantasyfilm

Det heliga berget (La montaña sagrada) av Alejandro Jodorowsky. 1973 briserade denna bomb på Cannes filmfestival, som både gjorde skandal och samtidigt höjdes till skyarna av fansen. Först 30 år senare släpptes den för en bredare publik på DVD. För den som vågar finns nu i en uppgraderad och restaurerad version.

Handling i korthet: En kristusliknande gestalt vandrar genom bisarra och groteska scener fyllda med religiösa och heliga symboler. Han träffar en mystisk guide som presenterar honom för sju rika och mäktiga människor som var och en representerar en planet i solsystemet. Dessa sju, tillsammans med huvudpersonen, guiden och guidens tjänare, fjärmar sig från materialism och världslighet och bildar en grupp på nio som söker det heliga berget för att avsätta dess gudar.

Filmen är lång, symbolistisk, skickligt filmad, oförglömlig (positivt eller negativt?), chockerande, blodig och synnerligen förvirrande. Den pendlar mellan att vara oerhört pretentiös eller befriande komisk. Eftersom den är gjord på 70-talet finns det massor av nakenscener och provokationer. Många av skådespelarna och regissören själv var ofta höga på LSD under delar av inspelningen. I flera scener höll det på att gå illa och Alejandro erkände själv att han hade blivit halshuggen om svärdet varit vasst. Nu blev han bara skadad. En annan scen förstördes av att skådespelarna höll på att drunkna på riktigt, och den ströks helt ur filmen. Kastreringsscenen ska vi inte tala om … Det hela är fullt av symboler från alla möjliga religioner. Korsfästa djur, mystiska processioner, satir och mysticism om vart annat.

Man blir till en början förvirrad för filmen är sammanfogad av mängder av olika scener, men om man står ut att fortsätta se, så upptäcker man hur de hör samman och bildar en berättelse. Den är fantasieggande och man blir motvilligt fascinerad och hela tiden överraskad. För om det är något som den här filmen saknar, så är det förutsägbarhet! Till kuriosan hör att karaktären ”Tjuven” från början skulle spelas av George Harrison, men han drog sig ur p.g.a. den alltför explicita nakenheten, särskilt scenen där hans rumpa skulle tvättas. (Harrison var ett stort fan av Jodorowsky efter att han sett filmen El Topo, Mexico 1970.)

Här kan ni se trailern om ni vågar: https://www.youtube.com/watch?v=qmR0vi0ifzE

Trots att regissören gör sitt yttersta för att bryta mot tidens alla konventioner så är den ändå tidstypisk på flera sätt, men absolut inte konventionell. Det är inte lätt att frigöra sig från sin eget sammanhang, även om man anstränger sig som utav bara den!

Är det här en av de filmerna man måste se innan man dör, eller är det en av de man ska undvika att se innan man dör? Döm själva ... Vad man än tycker så går den inte att göra "osedd" ...

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera