Bok- presentation:	Barn som sörjer :
Författar- presentation:	Marie Rehnstam
Häftad Finns i lager, 125 kr

Tänd ett ljus

Den här gången tänker jag inte skriva om Halloween eller tipsa om skräckböcker, det görs på annat håll så det räcker till och blir över. Jag tänker på Allhelgonaghelgen ur ett annat perspektiv, som minnenas och sorgernas helg. Som den helg då vi på ett särskilt sätt minns våra döda. Jag citerar Svenska kyrkans hemsida: "Historiskt har vi skilt mellan att minnas helgonens liv – på alla helgons dag – och att minnas våra närståendes liv – på alla själars dag. Men rent teologiskt är det ingen skillnad: Vi är alla heliga, tack vare Jesus kärlek till oss." (Bild från Röke kyrka)

I år får vi också hedra och minnas terrorns offer, och den våldsbejakande extremismens attacker mot människor i kyrkor, skolor, och mot demokratin. Våldsdåd  orsakar, som vi alla vet, extra svår sorg och förstämning. Och kan få oöverblickbara följder.

Det brukar vara så  bitterljuvt vackert på kyrkogårdarna, med ljus i tusental som lyser i mörkret, som trotsiga utroppstecken mot dödens makt. Det finns hopp, trots allt, tycks de ropa. I år får kyrkorna kämpa med säkerheten i pandemins spår. Konserter och minnesgudstjänster begränsas ofta till särkilt inbjudna sörjande. Extra personal och volontärer får se till att det inte blir för trångt på kyrkogårdarna eller i kyrkorna. Det har öppnats en virtuell ljuständning för den som behövber hålla sig hemma. Och digitala mötesplatser och minnesgudstjänster.

Begravningssederna förändras. Det blir allt ovanligare med individuella gravar till förmån för kollektiva minneslundar, vilket på ett sätt kan förvåna i denna individualiserade tid. Men förklaringen är förmodligen att människor ofta känner sig för jäktade för att sköta en grav. Eller bor långt borta och därför känner ett dåligt samvete över att inte kunna besöka graven oftare. En följd är att kyrkogårdarna troligtvis kommer att se annorlunda ut med allt längre avstånd mellan gravstenarna, och allt större minneslundar. 

Oavsett gravskick, så finns behovet att bearbeta sorgen kvar. Därav alla tända ljus.

Det finns en myt om ett sorgeår, och att det efter detta första år av sorg skulle vara nästan som vanligt igen. Det tar oftast längre tid än så att bearbeta. Och sorgen av en älskad medmänniska kommer alltid att finnas kvar. Den blir dock lindrigare att bära och mindre smärtsam, för vi människor är gjorda för att anpassa oss och uthärda stora svårigheter.

Tron är för många en hjälp att bearbeta dödens obevekliga process, och att kunna leva i hoppet utan bitterhet. För med bitterheten dör kärleken, och vår stora uppgift på jorden är att älska. 

Några boktips i sorgens tid skulle kunna vara: Ett år av magiskt tänkande, av Joan Didion; Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom; Barn som sörjer av Marie Rehnstam.

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som gott
- Karin Boye

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

När magin faller samman – Mindhunter

Mindhunter är en fascinerande, välspelad och välskriven TV-serie på Netflix, som baserar sig på verkliga personer och händelser. Första säsongen kom 2017.

"Det är en sorts true crime-dramatisering som utspelar sig i slutet av 70-talet, inspirerad av FBI-agenterna John E. Douglas och Robert Ressler, och baserad på Douglas bok ”Mind hunter: Inside the FBI’s elite serial crime unit”.
Jonathan Groff gör rollen som Holden Ford (baserad på Douglas). En ung specialagent som vi först träffar när han försöker tala förstånd med en gisslantagare som tror att han har blivit osynlig. Situationen går söderut snabbt, och Ford blir hopparad med veteranen Bill Tench (spelad av Holt McCallany, och baserad på Ressler) från FBI:s beteendeforskningsenhet.”

Aftonbladet.

Det intressanta med serien är att den handlar om utredningsarbete, förhör med seriemördare och arbetet med att modernisera FBI. Därtill kommer  möten med offrens anhöriga, politiskt rävspel och realistiska miljöskildringar. Det är mycket ”fängslande” om uttrycket ursäktas, och riktigt spännande, trots frånvaron av biljakter och action. Många avsnitt är dessutom upprörande, särskilt som fallen i hög grad har verklighetsbakgrund.
Jag är inne på andra säsongen, och har stött på något som jag personligen har väldigt svårt för, ett stilbrott. Serien baserar sig alltså på verkliga fall och verkliga personer, men följer inte slaviskt verkligheten, för detta är ju trots allt underhållning. Ändå är realismen behållningen med den här serien, eller snarare känslan av realism. Då blir det inte så bra när man låter något helt osannolikt dilemma dimpa ner.

Spoiler Alert:

Den adopterade sonen till agenten Bill Tench och hans hustru Nancy, (sonens ålder ca 8-9 år) visar sig vara inblandad i ett groteskt mord då några pojkar korsfäster en treåring som de känner. Sannolikheten för att en profilerare adopterar en son som är på väg att bli seriemördare är ungefär lika stor som att barnens födelsedagstårta innehåller surströmming. Den realistiska känslan är som bortblåst. Gör det någonting? Jag tycker det, andra berörs säkert inte.

Nu får jag fundera på om jag ska fortsätta att se denna för övrigt fantastiska serie. Kanske gör jag det.
Men framförallt lär jag mig något inför mitt eget manusskrivande: Överraska gärna, men gör det på rätt sätt. Rubba inte berättelsens inneboende logik, eller känsla.

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Cannes-can : ett porträtt av filmfestivalen i Cannes, denna vår tids babyloniska sköka
Författar- presentation:	Nils Petter Sundgren
Häftad Finns i lager, 109 kr

Historiens märkligaste fantasyfilm

Det heliga berget (La montaña sagrada) av Alejandro Jodorowsky. 1973 briserade denna bomb på Cannes filmfestival, som både gjorde skandal och samtidigt höjdes till skyarna av fansen. Först 30 år senare släpptes den för en bredare publik på DVD. För den som vågar finns nu i en uppgraderad och restaurerad version.

Handling i korthet: En kristusliknande gestalt vandrar genom bisarra och groteska scener fyllda med religiösa och heliga symboler. Han träffar en mystisk guide som presenterar honom för sju rika och mäktiga människor som var och en representerar en planet i solsystemet. Dessa sju, tillsammans med huvudpersonen, guiden och guidens tjänare, fjärmar sig från materialism och världslighet och bildar en grupp på nio som söker det heliga berget för att avsätta dess gudar.

Filmen är lång, symbolistisk, skickligt filmad, oförglömlig (positivt eller negativt?), chockerande, blodig och synnerligen förvirrande. Den pendlar mellan att vara oerhört pretentiös eller befriande komisk. Eftersom den är gjord på 70-talet finns det massor av nakenscener och provokationer. Många av skådespelarna och regissören själv var ofta höga på LSD under delar av inspelningen. I flera scener höll det på att gå illa och Alejandro erkände själv att han hade blivit halshuggen om svärdet varit vasst. Nu blev han bara skadad. En annan scen förstördes av att skådespelarna höll på att drunkna på riktigt, och den ströks helt ur filmen. Kastreringsscenen ska vi inte tala om … Det hela är fullt av symboler från alla möjliga religioner. Korsfästa djur, mystiska processioner, satir och mysticism om vart annat.

Man blir till en början förvirrad för filmen är sammanfogad av mängder av olika scener, men om man står ut att fortsätta se, så upptäcker man hur de hör samman och bildar en berättelse. Den är fantasieggande och man blir motvilligt fascinerad och hela tiden överraskad. För om det är något som den här filmen saknar, så är det förutsägbarhet! Till kuriosan hör att karaktären ”Tjuven” från början skulle spelas av George Harrison, men han drog sig ur p.g.a. den alltför explicita nakenheten, särskilt scenen där hans rumpa skulle tvättas. (Harrison var ett stort fan av Jodorowsky efter att han sett filmen El Topo, Mexico 1970.)

Här kan ni se trailern om ni vågar: https://www.youtube.com/watch?v=qmR0vi0ifzE

Trots att regissören gör sitt yttersta för att bryta mot tidens alla konventioner så är den ändå tidstypisk på flera sätt, men absolut inte konventionell. Det är inte lätt att frigöra sig från sin eget sammanhang, även om man anstränger sig som utav bara den!

Är det här en av de filmerna man måste se innan man dör, eller är det en av de man ska undvika att se innan man dör? Döm själva ... Vad man än tycker så går den inte att göra "osedd" ...

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	När allt förändrades : 17 science-fiction noveller
Författar- presentation:	Arthur C. Clarke

Antikvariat och hyperrymd

I dessa digitaliseringens tidevarv finns det ändå de som vill satsa på bokhandel och antikvariat. Här på Litterturmagazinet har vi ju utmärkta Glansholms bokhandel och antikvariat. Men jag blev nyfiken på Stockholms Science Fiction antikvariat eftersom de nischat sig så hårt och satsar på fysisk handel i en egen lokal. Jag kontaktade Magnus Lekberg som gärna berättar för oss hur de tänkte

Hur kom det sig att du ville starta ett antikvariat?

Jag är själv en samlare i själen och hade under många år dammsugit second hand-butiker och loppisar på alla böcker i genrerna science fiction, fantasy och skräck jag kunde hitta. Det var ju ofta lite si och så med ordningen på dessa ställen, inte sällan fick jag djupdyka i en packlår med böcker huller om buller, som dessutom var vikta och kantstötta av den taskiga hanteringen. Böckerna jag hittade hamnade (mestadels) i förrådet, som efter några år började svämma över. Tanken fanns alltid att göra något av detta i framtiden.

Min vän Lars Jansson – också han science fiction-entusiast och liksom jag själv ”karlskoging” i förskingringen – hade sedan många verksamhet i lokalen på Rutger Fuchsgatan, och när vi enats kring idén om ett antikvariat sattes bollen i rullning. Vi planerade länge – nästan två år innan vi öppnade – och vad vi ville skapa var inte bara en bokhandel, utan en plats att mötas i, förundras över och vallfärda till.

När vi under uppväxten åkte ”upp till Stockholm” hade vi våra vattenhål, bland annat Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan, och vår ambition var att skapa ett av dessa givna mål för både inresta och stockholmare. Med facit i hand ett par år senare kan vi säga att vi faktiskt lyckades.

Varför just SF?

För att vi älskar det. Som entreprenör hör jag till skolan att jag måste gilla det jag säljer. Jag skulle ha väldigt svårt för att sälja skor eller vitvaror. Själva ”business”-delen är för mig inte det som lockar, utan innehållet. Det är ingen strategi man nödvändigtvis blir rik på, men en som du mår bra av.

En annan anledning är att om du gillar något och ser ett behov så finns det säkert andra som känner likadant. Just våra kunder – även om de har lite olika ingång till genren, har alla nostalgin, eskapismen eller samlarnerven som drivkraft. Våra kunder älskar att få sin livspassion serverad på ett silverfat. Det är ordning och reda (för det mesta), vi har kunnig personal och vi är just den där mötesplatsen där personer med samma intresse kan kroka i varandra bara av att råka vara på samma ställe vid samma tidpunkt. De roligaste och mest givande dagarna i butiken är när den blir som en liten bokklubb, där besökarna diskuterar och tipsar varandra.

Amazon kommer till Sverige, och vi vet hur hård bokmarknaden är, så är det verkligen något man bör satsa på i dessa tider?

Jag tror bestämt att framtidens butikslandskap i innerstan är nischat så in i bomben. För att du ska lyckas med en fysisk butik behöver du vara så smal och obskyr du bara kan, tillhandahålla varor som inte går att få tag i någon annanstans eller på något annat sätt samt erbjuda en miljö som folk vill återvända till – en upplevelse som är värd besöket, även om du inte handlar för en krona.

För oss, och många andra, handlar det om mycket mer än att bara köpa något. Prata, fråga, tipsa, känna, dofta och upptäcka. Det är saker e-handeln, trots sina många fördelar, inte ännu kan erbjuda. Jag säger ”ännu" för jag sysslar ju ändå med science fiction.

Har du några personliga favoriter inom SF fantasy?

Jag skulle vilja slå ett slag för mer kontemporär SF och fantasy. Det har hänt väldigt mycket under 2000-talet, och vi har i dag författare om Anne Leckie, China Mieville, Cixin Liu, Neil Gaiman och Dan Simmons, som har brutit sig loss från de mest överanvända klyschorna och i många fall skapat helt egna världar och genrer som ofta är ganska svårdefinierade.

Annars är jag ju en sucker för storslagen rymdopera med stora idéer och ambitioner. Läs Revelation Space av Alastair Reynolds, det är ett stalltips.

Vad tror du kommer att sälja bäst? Några boktips kanske?

Det som folk frågar efter mest är H.P. Lovecraft, Philip K. Dick, Ursula K. Le Guin och Frank Herberts ”Dune”. De är alla mycket läsvärda. Och hittar man dem inte hos oss (de vi får in säljer vi ofta samma dag) så finns många i nytryck på SF-bokhandeln.

Vad tror du då om bokens framtid, det lästa skrivna ordet framför film och ljud?

Än så länge så samexisterar dessa uttryck väldigt bra. De kompletterar varandra och inte sällan blir böcker film och filmer blir böcker. Hur det ser ut om ett par generationer, när vi som växte upp med böcker, film och TV utan konkurrens av mobilen och multiplayer-spel på datorn är svårt att säga. Vad kommer våra barn att vara nostalgiska över? Kommer de att nöja sig med att skapa bilderna i sina egna huvuden, eller vill de få dem i färdiglagade portionsförpackningar?

Något vi däremot kan veta med säkerhet är att vi människor alltid kommer vilja ta del av berättelser och försvinna in i andra världar. Det har inte förändrats på 40 000 år och det kommer vara likadant år 42 020.

Tack för att du tar dig tid, Magnus. Vi önskar er all lycka i framtiden!

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Nattens jägare
Författar- presentation:	Mattias Lönnebo
Häftad Färdig att skickas, 143 kr 172 kr Häftad Finns i lager, 154 kr

Sidekicks i berättelser

Väldigt många goda berättelser har älskade ”sidekicks” (sidekickar – svengelska) eller helt enkelt medhjälpare till huvudpersonen. Några exempel är Robin- Batmans medhjälpare; Grannen i Beck; Harry Potters kompis Ron; Dr Watson till Sherlock, och Sam till Frodo.
Sidekickens uppgift är ofta att vara bollplank mot huvudpersonen, räddaren i nöden, komiker, klantskallen eller något annat som huvudpersonen inte ska vara.

Men kvinnliga sidekicks då? De verkar vara lite ovanligare, eller i alla fall inte lika uppenbara som just sidekicks. Det kan nog bero på att de ofta skildras som kompetentare och mer framgångsrika på något sätt. Ibland kompetentare än huvudpersonen. En riktigt god vän och rådgivare; klok hustru och mor; smart älskarinna; provokativ och utlevande kompis.
Hermione – är absolut en sidekick till Harry Potter, och ofta duktigare än vad han är. Tingeling, Peter Pans älva; Éowyn, sidekick till Aragorn? Eller kategoriseras hon snarare som en cool karaktär i största allmänhet?; Mrs. Bucket hustru till kommissarie Bucket i Bleak House; Parvaneh vän till Ove (i En man som heter Ove). 

Även djur kan vara sidekicks. Som hunden Millou, Falcor lyckodraken, ugglan Hedwig, katten Buttercup (Hungerspelen) och Jolly Jumper i Lucky Luke.

I dessa tider som präglas av identitetsdiskussioner (Ibland sunda, ibland fanatiska sådana) ifrågasätts ofta rollerna mellan sidekicks och huvudkaraktärer. Tex. Varför är den kompetenta kvinnan sidekick till den mindre kompetente mannen? Varför får inte hon vara huvuperson? Svaret på den frågan kan antingen vara att författaren är bunden av patriarkala tankestrukturer, eller kanske av helt andra berättartekniska skäl. Vad menar jag med det senare? Jo, att huvudpersonen är man ska inte ses som en nackdel, men att skildra honom som en perfekt man vore både orealistiskt och tråkigt. Vem är intresserad av att bara läsa om en perfekt person? Alltså behöver han göra misstag, och han behöver någon som rättar till misstagen. Och det kan tex göras av en sidekick som kan vara kvinna eller man. Jag använder mig själv av en kompetent tjej, Amanda som sidekick till berättarjaget Nicolas (i min bok Drömfångarna). Och i mina berättelser om världen Tabor (Dryader och Demoner) använder jag en könlös dryad, Molnlätt som sidekick till magikern Sartek. I Nattens Jägare har den unga kvinnliga huvudpersonen en tonårig pojkvän som ställer till det för dem, och som hon får rädda ur svåra situationer.

Sidekicks, eller medhjälpare kan vara litterära klyschor, men om de används på ett roligt eller tänkvärt sätt kan de verkligen bidra till att liva upp och föra en berättelse framåt. Det är dock klokt att ifrågasätta sina sidekicks ibland. Varför utformar jag den som jag har gjort? Speglar det mina egna födomar? Är en mor alltid klok och god? etc. Kill your darlings!

Men en medveten användning av sidekicks kan både bredda historien och läsarens identifikation. Kanske man identifierar sig mer med sidekicken än med huvudpersonen? Då har författaren lyckats.

Vilka sidekicks är dina personliga favoriter?

 

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Bok- presentation:	Before they are hanged
Författar- presentation:	Joe Abercrombie
Pocket Finns i lager, 149 kr

Avhuggna fingrar

Det lockande stålet (The Blade itself) av Joe Abercrombie gavs ut 2006, men det är först nu som jag har nöjet att läsa den. Boken är den första av en trilogi. Jag läste den engelska utgåvan.

Förlagets text:

”Unionen har i århundraden varit världens mäktigaste rike, men generationer utan ett riktigt yttre hot har lett till dekadens, korruption och självbelåtenhet. I norr har barbarstammarna samlats under den blodtörstige kung Bethod och i söder söker gurkherna hämnd och ära. Men i Unionen gör de inre maktintrigerna och förvissningen om den egna överlägsenheten att man bara skrattar åt de varningar man får.
Logen Niofingrar, ökänd krigare och slagskämpe med slut på tur, kapten Jezal dan Luthar, egenkär adelsman utan skrupler och självdisciplin och inkvisitor Glokta som har lärt sig allt om att tvinga fram information genom att själv utsättas för år av tortyr måste alla ta till sina talanger vare sig det gäller våld, bluffmakeri eller tillfogandet av smärta för att ta sig levande genom dagen.”

Särskilt karaktärerna, både männen och kvinnorna, är minnesvärda och tecknade med djup. De har alltså både goda och dåliga egenskaper, vilket gör att de känns mer trovärdiga. Annars är de inte särskilt originella, förutom inkvisitorn Glotka, som själv är skadad av ohygglig tortyr men mirakulöst nog har överlevt. Att ha en huvudperson som är inkvisitor och torterare är inte helt nytt, det hade även Gene Wolfe i sin The Shadow of The Torturer.
Det här låter ju obehagligt, men boken är definitivt inte en bisarro-roman som går ut på äckel och att överskrida tabun. Här och där blir det blodigt, men lustigt nog är det hela berättat med något slags lätthet och humor och farfylldhet, vilket gör att boken inte blir deprimerande, utan väldigt roande. Här skiljer sig Abercrombie högst väsentligt från Gene Wolfes verk.

Vissa partier av texten är en smula klumpigt uppbyggda, men för det mesta flyter språket på bra. Han kunde också ha haft fler kvinnliga karaktärer, men de lär dyka upp senare i serien.

Det jag själv tar med mig av hans sätt att bygga upp karaktärer, är att låta de negativa och de dåliga sidorna få blomma upp också hos huvudpersonerna. Om det görs på rätt sätt och används i rätt typ av berättelse, kan det lyfta romanen och göra den intressantare. I detta fall är det helt avgörande.

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Science Fiction för barn

Det nya heta? Science fiction för barn och unga? Det kan jag mycket väl tänka mig efter storsatsningen som Rabén och Sjögren har gjort med Imperiets Arvingar.

Oskar Källner har skrivit och Karl Johnsson illustrerat denna fartfylda nya bokserie för barn. Jag har läst den första boken "Bortförda", men det kommer flera uppföljare, bland annat en som redan har getts ut "Järnrosen".

För att vara tydlig så vill jag avslöja att jag känner Oskar Källner sedan ett antal år, och att ni får ta det jag skriver med den insikten om att jag kanske är partisk. Jag vill därför inte kalla detta för en recension, för då ska man ha längre distans till författaren, anser jag. Men jag vill ändå berätta om "Bortförda" och hur den är skriven. Mitt elvaåriga jag älskar den, för det är full fart och action rakt igenom. Den är rikligt och snyggt illustrerad. Jag läser snabbt igenom den på en kväll och jag känner väl igen Källners språk. Han lägger an perspektivet presens tredje person. Man får följa en karaktär i sänder, uppdelat i olika stycken med en (över)tydlig illustration om vems perspektiv som gäller just nu tex Elias eller Alice.

Så här skriver förlaget:

Alice och Elias bor med sina föräldrar i ett villaområde utanför Uppsala. De lever ett liv som liknar alla andras. Men en kväll försvinner mamma, och pappa blir tagen av polisen, misstänkt för att vara inblandad. Alice och Elias bestämmer sig för att rädda sina föräldrar. De beger sig ut i Lunsenskogen för att leta efter mamma, men de hittar någonting helt annat. För i samma skog befinner sig Brock, en azkalor från rymdskeppet Stillheten, som är ute på uppdrag för att rädda en förlorad besättningsman. Och det ska snart visa sig att Brock och syskonen har en gemensam fiende ...

Bortförda är den första delen science-fiction-serien Imperiets arvingar. Ett rymdepos som rymmer både färgsprakande underverk och dunkla mysterier, fartfyllda äventyr och skrämmande möten med det okända. Berättelsen om Alices och Elias resa ut i rymden är kort och gott storslagen.

Det hela är fantasifullt, intelligent och välkomponerat med ett bra språk. Karaktärerna är trovärdigt utformade. Här och var finns vissa mildare anglicismer, men det tror jag att de flesta har överseende med. Och nyare låneord som bara är roliga, som verbet "blurra" från engelskans "blur", sudda ut. Det enda som jag personligen har lite svårt med i "Bortförda" är att det nästan inte finns någon paus för andhämtning. Det är full fart framåt, och boken slutar med en "cliffhanger" så att man måste läsa uppföljaren. Smart försäljningsknep som vi är vana vid från TV, men rent personligen så föredrar jag när böcker är lite mer avslutade. (Det beror säkert på min ålder.) Uppföljaren finns ju att köpa, så det är ingen risk att läsaren blir utan, och många bibliotek har dessutom tagit in den. Ett hett presenttips är alltså att skaffa båda böckerna samtidigt, med den brakslappen att jag inte vet om nästa också slutar med en "cliffhanger"! 

Jag vill till sist gratulera författarna och förlaget som förstått att science fiction är DET. 

Mot oändligheten och vidare! 

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera