En blivande klassiker

Jag hade hört talas om romanen Shuggie Bain (Douglas Stuart), bland annat genom Lundströms bokradio. Socialrealism är inte en genre som vanligtvis lockar mig, men jag blev nyfiken. Det här är något alldeles extra.

Förlagets text:

”Vinnare av 2020 års Booker-pris!
Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda.”

(Ett alternativt bokomslag som skildrar den kärlek som finns mitt i eländet.)

Shuggie Bain är Douglas debutroman och den är en stor framgång. Han växte upp i Skottland under fattiga omständigheter med en alkoholiserad mor. Hon dog av sitt missbruk när han var 16, och han fick flytta in hos sin bror. Men livet blev bättre: Douglas är en framgångsrik modedesigner och skribent för bla. The New Yorker, där han för övrigt bor tillsammans med sin make.

Romanen är alltså inspirerad av hans egen svåra barndom, och man skulle kunna tänka sig att det är en allt igenom deprimerande historia. Det är det inte. Jag skulle till och med kunna ge den epitetet ”spänningsroman”. I boken dumpas Shuggie, hans två syskon och hans mor i en fingerad, men ack så realistisk Glasgowförort, täckt av koldamm, brist på hoppfullhet och arbetstillfällen, men full av misär, misshandel och alkohol.
Själva resan till stadsdelen skildras nästan som Dantes nerstigning i helvetet. De hoppades på något gott, på ett trevligt eget hus, med en egen ingång. Men området de hamnar i är som en soptipp, både fysiskt och moraliskt.

Stackars Shuggie, som just fyllt sju, känner att han måste ta hand om sin mamma, med förhoppningen att hon en dag ska botas från sin alkoholism. Om han bara älskar henne lite till, då ska allt bli bra … Det är hjärtskärande att läsa. När pojken börjar i den nya skolan tar han med sig sin älskade docka Daphne. (Jag skulle gissa att författaren uppkallat dockan efter Daphne Du Maurier, som skrev novellen The Doll. Det är en tidig kontroversiell novell som handlar om olika sociala förväntningar och könsroller.) Shuggie är feminin och annorlunda som mobbas och misshandlas av både klasskamraterna och idrottsläraren. De tycker att han är en liten äcklig bög, som förtjänar allas hån. Jag blir särskilt illa berörd eftersom jag förstår att mycket är självupplevt.
Nu låter detta helt förskräckligt, och det är det också. Men samtidigt finns det så enormt mycket humor och kärlek i berättelsen, som lyfter den och gör den unik. Det är spännande, roligt och tragiskt och komiskt, i en hejdlös blandning. Dessa kvaliteter gör den troligtvis till en modern klassiker, en av de verkligt stora romanerna i vår tid. Lustigt nog blev den refuserad av 30 förlag innan någon ville ge ut den! En tröst för oss författare!

Romanen är inte helt perfekt, och det beror kanske på att detta är författarens romandebut. Han briljerar vad gäller berättarkonst, karaktärer och gestaltning, men ibland överanvänder han adjektiv. Det kunde ha blivit ännu bättre om språket varit något stramare, ännu mer genomtänkt och direktare. Den svenska översättningen är excellent genomförd av Eva Åsefeldt. Högsta betyg på den!
Men bokens skavanker är småsaker, för det är en alldeles fantastisk roman om klass, samhällets orättvisor, kampen mot alkoholism, men också djupaste kärlek, massor av humor och budskapet att man måste resa sig igen, hur tufft livet än är.
Att den, trots allt, är tillägnad Douglas Stuarts mor, säger väldigt mycket om kärlekens kraft.

Läs den! Bara läs den! Betyg 5 kolbitar av 5.

#shuggiebain #recension #douglasstuart