LitteraturMagazinets recension
av
Tivoli, P C Jersild
Meriterad senior blickar framåt
Ett brev för historien
Inkännande med brett register
En sorgesång över slaveriet
LitteraturMagazinets recension
av
Övertalning, Jane Austen
En övertalning om att stå upp för kärleken
En uppdaterad 1800-talsklassiker med högsta gemytlighetsgrad
Känslan av en förödande tomhet
Udda fåglar sjunger sina sånger kring portugisiskt nationaltrauma
LitteraturMagazinets recension
av
Slutet på världen som vi känner den, Erlend Loe
En absurd antihjälte i en absurd värld
Välskriven fortsättning tillför inget nytt
Finlandssvenskt vemod och kontrollerat raseri
Portugisisk dödsdans utforskar mål och medel
LitteraturMagazinets recension
av
Vända hem, Yaa Gyasi
Dubbel släktkrönika blottlägger rasism och förtryck
Vilse på universitetet
Plågsam rivalitet i dagboksformat
Vattensjuk dystopi på krångligt språk
Anne-Charlotte Östman
Väninnorna i det oroliga 70-talet
Jag sträckläser Elena Ferrantes kvartett. Efter hundra sidor av den första boken, ”Min fantastiska väninna” var jag fast. Den andra delen i romanserien, ”Hennes nya namn” och den tredje, ”Den som stannar, den som går” fanns också hemma, eftersom min man hade läst dem. Nu skulle han av ekonomiska skäl invänta att den fjärde och avslutande delen kom i pocket. Men nej, det kunde inte jag. Jag beställde ”Det förlorade barnet” på nätet – med extrakostnad för snabbleverans! Slutet på ”Den som stannar, den som går” är en riktig cliffhanger.
Jag fick veta av maken att den tredje delen skulle avslutas i ett tillspetsat läge, och han bad mig att säga något om sannolikheten i den snabba vändningen. Nu när jag har läst ”Den som stannar, den som går” tycker jag inte att händelseutvecklingen på slutet är orimlig. Däremot undrar jag hur Elena, jag-berättaren, kunde gifta sig med Pietro, den unga professorn. Borgerligt tillbakahållen i sällskapslivet, konventionell och stelbent i sin undervisning, föga påhittig i sängen. Fast det sista visste hon inte innan hon gifte sig, just på grund av hans konservatism.
Att Pietro är professor är dock inget fel. Elena älskar män som kan lära henne något. Därför blev hon också fäst vid Nino redan i sin tidiga ungdom. Det reflekterar hon själv över och gör en feministisk analys av. Hon menar att hon har förmanligat sitt sätt att tänka för att bli accepterad i männens värld. I sitt eget författarskap blir hon mer politisk. Vi befinner oss i det italienska 70-talet.
Lila går i boken från att ha arbetat i en charkuterifabrik till att ansvara för en datamaskin. Efter självstudier med sin sambo har hon blivit något av en systemvetare. Det är inte bara Elena som är fascinerad av sin väninnas intelligens och energi. Nu verkar hon leva med en bra man också.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #romankvartett #arbetare och intellektuella #Neapel och Florens
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Med Ferrante i Alicante
Vilken fröjd det är att fastna i en bok! Vilka dystra perioder det är när man inte har någon bok att längta till!
Jag har varit på semester en vecka i Alicante, och Elena Ferrantes andra bok, ”Hennes nya namn” har varit min följeslagare. Som jag skrev sist hade jag väntat länge med att läsa henne. Jag var rädd att hon var överreklamerad. Men efter hundra sidor i den första boken, ”Min fantastiska väninna” var jag såld.
I den andra boken har väninnan Lila gift sig endast 16 år gammal. Från bröllopsnatten och framåt är äktenskapet en katastrof. Men Lila har krafter att ägna sig åt affärer och intriger. Hon vill ha makt på de områden hon kan. Elena, jag-berättaren, fortsätter att fascineras av Lila. Det är som om det endast är Lila som kan ge verkligheten de rätta konturerna.
Romanens språkbehandling i detaljer, känslor och uttryck är imponerande. Berättaren utläser skickligt ironi, cynism och strategiska planer ur personernas sätt att vara och tala. Detta är ju en översättning, en mycket skicklig sådan av Johanna Hedenberg, men det noteras när man växlar mellan italienska och napolitanska. Handlingen utspelar sig till stor del i utkanten av Neapel bland arbetare och krämare – för att använda ett uttryck som förekommer i boken. Det ger en negativ konnotation, och den är delvis giltig här. Det handlar om girighet och utnyttjande av andra.
De två språken är klassmarkörer. I Elenas och Lilas kvarter bråkar man på napolitanska. Elena lär sig en mer och mer förfinad italienska i läroverket och senare på universitetet i Pisa. Väninnan som slutat studera men läser så mycket hon kan lär sin lille son att tala italienska.
Bildning och utbildning är viktigt för de två unga kvinnorna men naturligtvis också kärlek. Lila är en femme fatale som männen dras till men också blir olyckliga med. 18 år gammal är hon en gift kvinna som redan har en älskare, och hon väntar barn med den senare.
Elena kan vara modig när hon lever ut sina förälskelser - detta är i mitten av 60-talet, och den kvinnliga frigörelsen slår igenom i vissa miljöer. Men gentemot Lila har hon kvar känslor av underlägsenhet på flera plan. För mig som läsare känns de mindre och mindre befogade.
Det är en annan sak som framträder tydligare i slutet av andra boken. Det är betydelsen av Elenas arbetarbakgrund – fadern är vaktmästare och modern hemmafru. Det bidrar starkt till känslan på universitetet att vännerna från andra familjer uppträder mer självklart. De känner till vilka personer som är viktiga, och de vet hur man pratar om ämnen – politik och annat – som är aktuella.
Vilken tur att jag hade Ferrantes ”Hennes nya namn” med mig! Flyget blev närapå tre timmar försenat på grund av någon strejk i Frankrike.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #romanserie #Neapel #unga kvinnor
Kommentera
Sandra Sandström
Äntligen!
Ja, äntligen går nobelpriset i litteratur till en författare som jag läst inte bara en bok av, utan två (medan den tredje - pocketutgåvan av "Begravd jätte" - beklagligt nog ligger i en än så länge oläst trave). "Never let me go" tillhör inte något av mina allra färskaste läsminnen men jag vet att jag tyckte väldigt bra om miljön och den gåtfulla och vagt olycksbådande stämningen. "Återstoden av dagen" upplevde jag som mer jobbigt tragisk. Båda böckerna har filmatiserats, så det är ingen okänd pristagare i år (heller). Men ett roligt och bra val av akademin. Välkommen till Stockholm, Kazuo Ishiguro!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Nobelpriset
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Nu är jag också fast
Alla läser Elena Ferrante. Hon (eller han – det är en pseudonym) är på både kritikers och vanliga läsares topplistor. Min man har läst henne, mina vänner har läst henne. Själv känner jag ofta ett motstånd mot sådant som är haussat. Jag är rädd för att boken inte ska motsvara förväntningarna. Men nu var det dags även för mig. Som tur var sade min make att jag skulle ge första boken, ”Min fantastiska väninna”, hundra sidor. Det kan upplevas som att den inte kommer i gång förrän då. Annars brukar jag sluta läsa efter femtio sidor om något inte griper tag i mig.
Efter hundra sidor har jag-berättaren Elena och hennes väninna Lila kommit upp i tonåren. De vidgar sina cirklar, söker frihet och utveckling. De har hittills inte varit utanför sin förstad till Neapel. De har en iver att bilda sig samtidigt som deras kroppar förvandlas. Elena får fortsätta skolan, Lila blir hänvisad till att låna böcker på biblioteket. Där blir jag också fast.
Det som är så fascinerande med ”Min fantastiska väninna” är att vi parallellt med spelet pojkar och flickor emellan och det sexuella uppvaknandet får följa en annan resa. För Elena handlar det om att studera, att bli bra i de ämnen hon går upp i. Lila använder sina förmågor på ett annat mer konstruktivt sätt. Hon försöker tillsammans med brodern utvidga faderns skomakeri till en fabrik. Hon använder också sin emotionella intelligens till att ge råd i kärleksaffärer. Fast hon ännu inte fått sin röda vecka, som Elena skriver.
Elena står sin väninna mycket nära. När Lila talar förvandlas tingen. Lila måste benämna något för att det ska få sin rätta betydelse för Elena. Men mot slutet glider de isär. Lila gifter sig 16 år gammal. Elena söker sig till intellektuella samtal. Hon blir djupt besviken när en artikel hon skrivit inte blir antagen som hennes älskade lovat. Hon känner att hon måste iväg, bort från sin vulgära och våldsamma uppväxtmiljö.
Nu har jag avslöjat en del. Men ni har ju alla läst boken redan.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Neapel #uppväxt #bildning
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Ett litet mästerverk
Jag var tvungen att läsa den jag också, efter så många lovord, ”Mödrarnas söndag” av Graham Swift. Och det stämmer. Den är ett litet mästerverk.
Vi förs tillbaka till söndagen den 30 mars 1924. På den tiden hade tjänarna i England ledigt en dag om året för att hälsa på sina mödrar. Men Jane är föräldralös. Hon träffar sin älskare i stället. Det är Paul på den näraliggande herrgården. För första gången får Jane gå in genom huvudingången. Huset är tomt. Pauls föräldrar har åkt iväg för att planera hans bröllop tillsammans med de blivande svärföräldrarna. Bruden ska han möta för middag senare på dagen.
I boken gestaltas förödande klasskillnader men också hur de kan överskridas i extrema situationer. Kriget har tagit både hög och låg.
Både kärlek, sinnlighet, frihet och sorg tar huset i besittning denna särskilda dag. Jane, som är 22 år, blir sedermera författare. På ålderns höst ser hon tillbaka och tillför ”Mödrarnas söndag” reflexioner kring litteratur och sanning. Det finns hemligheter hon vill bevara för sig själv och inte ta fram i vare sig intervjuer eller i de böcker hon skriver. Dit hör mötet på Mödrarnas söndag.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #engelskt 20-tal #klasskillnader
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Den som blir lämnad
Nu har också jag läst Agneta Pleijels ”Doften av en man”, kritikerrosad och omtyckt av läsarna. Jag instämmer och läser i ett svep. Jag förstår också att det var bra att jag dessförinnan köpte ”Spådomen” som finns i pocket. Det är första delen i Pleijels självbiografi, och där skildras den komplicerade samlevnad som hennes föräldrar hade. Att fadern håller modern och resten av familjen på halster, då han inte vill bestämma vem han ska tillhöra, är något som fortsätter i andra delen. Berättaren älskar sin pappa matematikprofessorn. Hon beundrar honom. Det finns nästan något oidipalt i förhållandet. Det antyder hon själv.
Hon har det svårt med männen. Hon har lätt att träffa någon, att bli förälskad. Men hon blir lämnad. I mellanperioderna ägnar hon sig åt frigjort sex. Eller vad man ska kalla det. Det är inte alltid hon har lust, och hon utsätter sig för fara med främlingar.
Karriären går bra. Hon läser litteraturvetenskap i Göteborg och får en position i många olika sammanhang: på universitetet, på teatern, i tidskriftsredaktioner. Hon ombeds hålla avancerade seminarier och tackar ja. Hon är inte rädd för sådant. Hon är instängd i den olyckliga kärlekens bubbla. Utanför denna är hon modig.
Agneta Pleijel fann emellertid sin själsfrände och en stor kärlek som varar. Sedan 1982 är hon gift med journalisten Maciej Zaremba. Hon har en dotter, Lina Pleijel, som föddes 1970. Att bli mor skildras på sista sidorna i ”Doften av en man” som en avgörande och mycket lycklig tilldragelse.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #olycklig kärlek
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Flicka söker sin väg
Del två av Agneta Pleijels självbiografi, ”Doften av en man”, har mötts av lovord, både från kritiker och läsare. Vänner på Facebook har rekommenderat den. Därför blev jag så glad att jag fann första delen som pocket innan jag börjat läsa den andra. ”Spådomen” kom 2015.
Författaren skriver där om sin barndom och sin familj. Flickan i boken kallas ömsom ”jag”, ömsom ”hon”. Jag har inte ansträngt mig att förstå skribentens val av pronomen. Jag har snarare retat mig på ”hon” som leder till en del syftningsproblem. Ibland tror jag att ”hon” är mamman eller någon annan kvinna i berättelsen.
Flickan känner sig utanför. Hon bor i Lund. Hennes far är professor, vilket inte är något ovanligt där. Men hon känner sig undanskuffad av de vuxna när det gäller existentiella och andliga frågor. Hennes far är matematiker och rationell. Modern är hemmafru men ägnar sig åt musik. Hon är labil och svåråtkomlig. Inte ens konfirmationsprästen tar flickans funderingar och sökande på allvar.
När det gäller kroppen, puberteten och det begynnande sexuallivet är hon en av andra. Men erotikens ödesdigra följder drabbar henne genom faderns svek. Hon dömer honom dock inte. Hon verkar snarare mer tillgiven fadern än modern. Det familjen och hon själv har svårt att leva med är faderns obeslutsamhet. Han tvingar sina närmaste att leva i ett limbo.
En faster, Ricki, har hon som modell. Fastern öppnar sitt liv för glädjen. Det är tack vare Ricki som hon på bokens sista sida når fram till det hon längtat efter. Hon slipper ur sitt fängelse, öppnar sig för staden, som nu är Stockholm, och dess människor. Fast solen är borta ligger ett ljus kvar...
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #barndom
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Möte i Överkalix
Förra veckan gjorde min man och jag en intressant och trevlig resa uppåt Norrland. Målet var Gällivare, där det på hans sida finns lite släktforskning att göra. När vi vänt mot sydost och var på väg hemåt passerade vi Överkalix. Jag såg skylten till en ortodox kyrka. Det måste vara Bengt Pohjanens. Vi svängde av, men plötsligt var vägen översvämmad av vårfloden. Vi vågade inte fortsätta. Då kom en man fram mot oss och tecknade att det var okej att passera. Det var Pohjanen själv.
Han öppnade åt oss, och vi började samtala. Det föreföll som om han bodde i direkt anslutning till kyrkorummet med sin hustru Monika som är ikonmålare. Hela väggarna i kyrkan var tapetserade med hennes bilder. Jag blev nyfiken, och hon svarade välvilligt på mina frågor om ikonerna. Vi talade bland annat om treenigheten och om tre figurer som jag tyckte såg ut som kvinnor. Monika menade att de var könlösa. Änglar är det.
Bengt var lågmäld men kritisk mot Svenska kyrkan som han menade hade tappat bort Kristus. Men han kände till Gunnar Lind, ledaren för min bibelgrupp i Högalidskyrkan, eftersom denne har tät kontakt med den egyptiska koptiska kyrkan. Pohjanen har varit präst i Svenska kyrkan men är nu ortodox präst med examen från ryska församlingen i Paris. Till hans gudstjänster i Överkalix kommer människor med olika ursprung.
Bengt Pohjanen är en produktiv författare, flerfalt prisbelönt, och han skriver på tre språk: svenska, finska och meänkieli. Vi hade dock inte läst något av honom. Min man köpte ”Ödesnatten -44” som kom förra året. Det är Tornedalshistoria. När vi kom hem lånade vi Pohjanens två självbiografiska böcker: ”Smugglarkungens son” och ”Tidens tvång”. En tredje föreföll vara på gång.
Vi var så upplyfta när vi lämnade Pohjanens. De var så vänliga och sa att om vi kommer tillbaka ska vi få kaffe så vi kan fortsätta samtalet.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #ortodox kyrka #ikoner #Tornedalen
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
En sällsynt gripande bok
Det är sällan jag blir så berörd av en bok som jag blev av John Williams ”Stoner”. En bra bit in i boken tänkte jag lägga av. Det var så tröstlöst med Stoners äktenskap. Hans fru Ediths passion varade bara den tid det tog för henne att bli med barn. Sen dog den ut helt, ja vad jag förstår totalt. Det blev ett vitt äktenskap.
Men så öppnade jag romanen igen och gav den en chans. Den var trots allt välskriven, nyanserad och känslig utan att vara sentimental. För skulle den ha varit det skulle det ha blivit rent outhärdligt.
På sidan 195 kan man läsa: ”Han var fyrtiotvå år gammal. Framför honom fanns ingenting som han kunde glädja sig åt och bakom honom inte mycket som han brydde sig om att minnas.” Nu hade jag kommit så långt så jag kunde inte sluta. Det var bara hundra sidor kvar. Då vänder det. Stoner får känna av lyckan. Men säg den lycka som varar.
Stoner är en bondpojke som inleder studier på universitetet. Från att ha valt ett mer handfast ämne går han över till litteraturvetenskap. Han är ingen bra lärare i början, men sedan leder hans fascination för ämnet honom till att experimentera med läroplanen. Det skapar konflikter inom kollegiet. Författaren var själv lärare och verkar ha haft god insikt i universitetsmiljön.
Boken är skriven på 1960-talet och behandlar årtiondena innan. Det kanske har betydelse för skildringen av äktenskapet. Stoners hustru är nyckfull, elak och manipulativ. Han själv har inledningsvis ett mycket gott förhållande till dottern som han har fått ta hand om under Ediths graviditet och hennes sjukdomstillstånd. Den fina relationen förstörs emellertid av modern. Jag tänker att hon kan vara bipolär. Hon borde ha fått behandling - om hon helt enkelt inte bara är en ond människa.
Stoner skulle ha skilt sig. På den tiden var det nog omöjligt att få vårdnaden för en far. Men om frun var sjuk kanske det var möjligt. Ni ser hur jag lever mig in i handlingen fast den var så tråkig i början att jag var nära att ge upp.
När jag läst klart dröjer sig ett vemod kvar eller kanske ännu starkare, en sorg. Men den lyses upp av att Stoner levt ett fullödigt liv i böckernas värld. Det är där han har funnits till, och det är där han ska komma att leva vidare.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #äktenskap #litteratur #universitet
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Fullgod feelgood
Det är inte någon påskekrim som jag föreslår. ”Svart vatten” av Pernilla Linder är snarare en fullgod feelgood. För även i sådana finns det mörka stråk. Jag fick fatt i romanen när jag städade efter min lille sonson i Luxemburg som rivit ut böcker ur bokhyllan. Handlingen tilldrar sig också i landet. Författaren är översättare på EU-domstolen och kollega till min son.
”Svart vatten” gavs ut i tysk översättning 2010 och fick fina recensioner. Den svenska upplagan har blivit mindre uppmärksammad. Synd, tycker jag. Det är en välskriven och fint komponerad debutroman om en ung kvinna som får ärva ett gammalt hus i staden Luxemburg. Omslagsbilden är ett utsnitt ur kvarteret Grund som ligger nere i ravinen i den kraftigt kuperade huvudstaden.
Linn, som berättar, ska stanna en tid för att renovera huset och få det sålt. Det leder till flera viktiga möten både på nuplanet och med koppling till det förflutna. Nedanför flyter floden Alzette som brukar svämma över varje år och tränga in i källarutrymmena. På samma sätt kommer människor och förhållanden tillbaka till Linn upp ur själens mörka skrymslen. Bildspråket är välfungerande, starkt och levande.
”Svart vatten” på svenska finns att köpa på hemsidan pernillalinder.com, den tyska ”Schwarze Wasser” via förlaget editionsguybinsfeld.lu eller i bokhandel i Luxemburg.
Glad påsk! Jag önskar er trevlig läsning.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Luxemburg
Kommentera
Daniel Gunnarsson
Haren springer
Jag minns från min uppväxt att jag sett alla dessa böcker med ”Haren” i titeln utan att intressera mig nämnvärt. Idag vet jag mer och har i olika sammanhang stött på John Updike. Främsta upplevelsen var kanske när jag läste antologin ”The Best American Short Stories of the Century” där han var redaktör och även deltog med en novell. Detta är en novelläsares absoluta guldgruva. Så mycket inspiration och så många bra författare som finns med i denna antologi! När Modernista nu återutgav klassikern, tillika första boken om ”Haren”, ”Haren springer” kände jag direkt att den vill jag läsa.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #vardagsrealism
Kommentera
Maria Sidén
Harry Potter och det fördömda barnet-recension & reflektioner
"The truth is a beautiful and terrible thing, and should therefore be treated with great caution.”
― Jack Thorne, Harry Potter and the Cursed Child - Parts One and Two
Jag har en makalös förmåga att ignorera saker ju större de är. I köket spillde jag kryddor i ett kryddställ. Sedan spillde jag så mycket att jag blev imponerad av mig själv. Det fick verka som en konstinstallation under några veckor. Ignoransen mot #sakerattgöra är tydligen ett smittsamt fenomen, rumsburet verkar det som, det spred sig till även till bokhyllan...Men efter några lager uppkavlade ärmar är jag rätt nöjd med mig själv. Kryddor städade. Böcker lästa. Hurra hurra för mig...
När jag nu börjar och böcker ligger framför mig, ja jag sitter på golvet i skräddarställning och får ont mina knän. Väldigt oergonomiskt, men jag kommer jag till en viktigt insikt. Jag är nördigare än vad jag trott. Bilden talar kanske för sig själv. Men jag tycker att om hen åker till Universel studios i Orlando på smekmånaden så har en tillåtelse att go bananas i den magnifika Harry Potter värld de byggt upp. Hela den senaste meningen avslöjar att jag är ett ganska stort Harry fan. Ja, jag kallar honom vid förnamn...
Nu till saken. Harry Potter and the cursed child har jag läst både på svenska och engelska. Kan du läsa den på engelska gör det. Det blir alltid nyansfattigare vid översättningar. Min kritik är att språket ofta låter formellare än på engelskan. Ett exempel är - Well then, Bye. Översatt till Ja, dåså. Adjö. Hur många tioåringar säger adjö? Det var många liknande formuleringar som i all rättvisa kanske är den mest korrekta översättningen men för mig rullar det inte rätt på tungan om du förstår hur jag menar....Jag lyssnade även på den i Appen Legimus på engelska. Det var en väldigt bra berättarröst.
Sedan vet jag många fans som vägrat läsa manuset just på grund av att det är ett manus. Men jag säger er. Våga vägra att vägra! Jag kan förstå att en del kan tycka att det är jobbigt att ta till sig en ny form. Men är en införstådd i det som jag var och dessutom sväljer det mesta av en favorit författare med hull och hår. Då är det inget som stör nämnvärt. Fast jag föredrar att läsa "vanliga" böcker som inte är manus kan jag ändå lägga till. Men jag är väldigt nöjd med berättelsen i sig. Det är J.K Rowling från titelsida till efterord. Potter nostalgiker kan nöjt luta sig tillbaka. Magin återfinns i varje partikel av trycksvärtan... Harry är verkligen tillbaka var känslan under läsningen. Det är en mognare Harrry vi får träffa. Jag tycker att relationer och karaktärer har blivit både djupare och mörkare. Rowlings beslut att låta HP lagras som ett gott vin har ger oss en djupare relation till karaktärerna, mer insyn i deras inre känsloliv.
Harry potter är tillbaka för att visa en mer mogen, en sårbar och framförallt mänsklig sida. I fokus är relationen mellan Harry och hans son Albus. Det är inte lätt att leva i skuggan till en hjälte.
Albus bittra känslor mot sin far får oanade konsekvenser när Albus gör allt för att bevisa att han duger. Oväntat nog så är Albus bästa vän Draco Malfoys son. Detta sätter såklart käppar i vänskaps-hjulet. Vi får följa med på helt nya äventyr där många gamla bekanta vänner och fiender dyker upp. Detta binder samman de tidigare böckerna och rätar ut en del frågetecken. Jag tänker leva på hoppet om ytterligare en Potter bok...
Tack för mig mugglare och magivänner....
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Magi #manus #relationer #far och son
Kommentera
Daniel Gunnarsson
Stad i brand
Nu har det blivit dags för en riktig tegelsten! Inter bara formatet utan även färgen stämmer denna gång… Det är Garth Risk Hallbergs hyllade debutroman ”Stad i brand” som jag har läst och det tog sin tid. Trots det svenskklingande namnet är Garth Risk Hallberg född i Louisiana men numera bosatt i New York med sin familj. Han undervisar i kreativt skrivande och även om denna roman inte förefaller mig vara speciellt kreativ i formen är den onekligen en mäktig roman, för att inte säga imponerande, till omfånget. Är den mödan värd att läsa? Läs vidare så hoppas jag kunna ge ett svar på den frågan.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #New York #70-talet
Kommentera
Henrik Elstad
Kollegialt läsande
Kollegialt lärande är mycket i fokus som ett sätt att utveckla lärande och likvärdighet inom skolan. Under ett litteraturår blir det också en del kollegialt läsande på olika sätt. I undervisningen används böcker i ämnesövergripande projekt, vilket leder till att vi lärare diskuterar samma böcker fast ur olika perspektiv. Det märks också i personalrummet där det blir mycket boksnack. Dessutom har det ställts in två bokbytarhyllor alldeles bredvid matplatserna. Där trängs pocketdeckare med facklitteratur och nobelpristagare.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Nobelpriset #Bosnien #litteraturåretpåbsg
Kommentera
Lena Köster
Enastående Krister Gustavsson!
En av årets märkligaste böcker. En sån man kommer att komma tillbaka till. Roman? Nja. "Eldstekel" borde ha en annan genrebeteckning. Om det alls är nödvändigt. Uppsalaförfattaren Krister Gustavsson får i alla händelser fem läslusar av fem för sin senaste bok.
En läslus flera läslusar, kan vi enas om det?
Och roman, hur definierar vi en roman? Ska den inte ha en sammanhållen handling, vara en längre berättelse på prosa?
Krister Gustavssons bok är på prosa. berättelsen, om man kan tala om en sådan, är uppdelad i kortare avsnitt ,numrerade,utan begriplig ordning, med fem siffror typ 3.623.1. Åtminstone ser jag inget samband mellan de olika numreringarna. Kanske är det ett chiffer, kanske något som ska skapa en viss känsla, en illusion av någon form av ordning. En dystopisk bokföring?
Textavsnitten verkar inte heller hänga ihop så värst. Eller om det är jag som inte förstår. Jag älskar att inte förstå direkt!
Vem berättar? Är det jag, han eller hon och vilka är i så fall berättarna? Och vad är det de berättar?
Kärleksmöten, sexlekar, rådjur, mediciner, döden där aktiemäklare och politiker dansar sin dödsdans i slöjor av eld i det nya rättvisa samhället.
Aha, det är en dystopi! Åtminstone i vissa texter. I andra är det här och nu, inuti någon som kunde vara jag eller du. Antagligen lever vi redan i det dystopiska samhället fast vi inte vill tro det. Kanske är det det som Krister Gustavsson berättar: att våra tillkortakommanden, ångestar och meningslösheter är vad som bygger det omänskliga framtidssamhället. Samtidigt som glimtarna av kärlek och insikt motarbetar bygget.
Jag vet som sagt inte. Konstaterar att det är en kompakt bok, drygt 200 sidor text liksom utsliten ur författarens persona och kanske rentav person. Text som ofta drabbar i sin nakenhet, som får mig att känna mig avslöjad. Det kunde vara jag...
Man kan läsa boken lite hur som helst, behöver inte börja med den första texten om möjligheten till två års frihet från ansvar och sedan euthanasi. Samtidigt går det inte att låta bli. Det skrämmande lockar, som alltid. Men när man väl läst boken, kan man gå tillbaka till de avsnitt man har markerat (tro mig, man markerar!) och läsa dem igen. Direkt eller om tjugo år.
Det här är inte en roman att lämna till loppis när den är färdidgläst. Det är en bok att behålla för framtida läsningar. En bok som kanske säger mer om Sverige i dag än den samtida läsaren begriper. Skriven på en oklanderligt korrekt och stillsam prosa.
Enastående, om nån frågar mig.
PS Eldstekel är utgiven på Lejd. Gustavssons två senaste böcker är diktsamlingen" Andningsbok. Landskapasbok" 2013 och essäboken "Vindbro" 2010.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #dystopi #roman #dödsdans #sexlekar #euthanasi #ursprung #ljushastighet #blod
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Att bli sin mors fiende
Jag köpte Alex Schulman, ”Glöm mig” på bokrean. Gör det ni också om ni inte redan läst boken! Den är välskriven och gripande. Jag fattar verkligen sympati för både den lilla pojken, tonåringen och den vuxna som lever i konsekvenserna av moderns alkoholism. Föräldrarna är kända, Allan Schulman, tv-producent och Lisette Schulman, programledare och informationsdirektör inom näringslivet. Modern var tillika dotter till lärdomsgiganten Sven Stolpe. Men denna historia har många barn varit med om. Och det hjälper inte att leva i en kändisfamilj.
Föräldrarna är döda, fadern 2003 och modern 2015. Det var 31 år mellan dem i ålder. Att de inte längre lever är väl en förutsättning för boken.
På omslaget till ”Glöm mig” sitter Alex, kanske fem sex år i mammas knä. Är det den tidpunkten författaren längtar tillbaka till och kämpar för att återvinna? Eller har den trettio år långa perioden med drickande, oförutsägbarhet och mamma sjuk i sovrummet redan börjat?
Moderns alkoholism har varit totalt tabu i familjen. Alla har de försökt släta över. Men när den till och med drabbar ett barnbarn då säger Alex fru Amanda till på skarpen. Alex vänder sig till ett behandlingshem. När man frågar hur länge mamman druckit säger han 10-15 år. Inte ens då kan han erkänna att det handlar om dubbelt så lång tid.
Alex får veta att han först måste konfrontera mamman. Det leder till att han blir hennes fiende. Hon vill inte ha med honom att göra. ”Glöm mig” skriver hon i ett sms som hon skickar efter att ha dragit sig undan förorättad och självömkande.
Alex får själv gå i terapi. Terapeuten vill bena upp släktmönster. Då upptäcks att den vrede som finns i familjen kommer från linjen Stolpe. Alex skriver att hans föräldrars livselexir var vreden, att göra ned andra. Det är något som han själv använt sig av som bloggare och nu tar avstånd ifrån. Sven Stolpe behandlade också sin dotter självsvåldigt. Hon placerades om i olika skolor och inackorderades långt ifrån hemmet.
Dock händer något av ett under. En gång när Alex och en av hans bröder gått samman för att tala med mamman erkänner hon plötsligt att hon behöver hjälp. Och efter behandlingen får hon och Alex ett bättre, mer kärleksfullt förhållande. Det är dock bara något år kvar innan Lisette dör i en allvarlig magåkomma. Talar om det som varit gör de emellertid inte, och mamman säger aldrig förlåt. Gott så ändå.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #alkoholism
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
En utanförskapets klassiker
Den franske mellankrigsförfattaren Emmanuel Bove har fått klassikerstatus. Det är roligt för mig som skrev mitt post doc-arbete om hans verk. När Akademiska föreningen i Lund skulle diskutera utanförskap med Björn Ranelid och Stig Larsson blev jag inbjuden att hålla en introduktion om Bove. Han är utanförskapet personifierat både i sitt liv och i sina texter.
Hans debutroman ”Mina vänner” har kommit i flera upplagor i Sverige på olika förlag, senast Lind & Co. Bokförlaget h:ström gav ut ”En vinterdagbok” 2009 och förra året en volym med Bove-noveller, översatta av Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer som också skrivit ett efterord.
Titelnovellen ”Bécon-les-Bruyères“ har en speciell tillkomsthistoria. Emmanuel Bove slog igenom bra med ”Mina vänner”, så när hans förlag planerade en samling reseskildringar om intressanta platser i Frankrike blev han ombedd att delta. Hans bidrag hamnade dock långtifrån det förväntade.
Bove gestaltar en ort, där han själv för tillfället är bosatt. Bécon-les-Bruyères finns knappt, skriver han. Där finns varken rådhus, sjukhus eller kyrkogård. Bécon har inget riktigt centrum, bara en järnvägsstation och ligger på en otydlig kommungräns mellan Asnières och Courbevoie. De namnen känner vi i dag igen som ”quartiers sensibles”, vad vi kallar för utanförskapsområden.
Åttavåningshus dolde redan på Boves tid fälten där den ljung blommade som utgör andra ledet i namnet. Bécon är en ort man ofta skämtar om, men själv visar den sig vara lika allvarlig som befästningsstaden Belfort i östra Frankrike, menar författaren.
Järnvägslinjerna, bussarna och tunnelbanan med deras faciliteter, telefonhytter och kiosker, binder dock samman människorna. De förenar Béconborna när de på kvällen väntar på tåget på Saint Lazare i Paris. De känner sig hedrade av att höra till dem som fått ta del av ”allmänhetens bästa”. Men ”när de lämnar området där de står under myndigheternas beskydd för att åka hem till ensamheten och det lilla de äger eller för att irra omkring på gatorna, känner de sig för ett ögonblick, vid själva övergången, alldeles hjälplösa”.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #förort
Kommentera
Anmäl textfel
