Men någon egentlig naturlyrik i form av stilla meditationer ryms inte mellan pärmarna, även om älgdimman kan tätna och sädesärlan dyker upp i mer än en dikt"
Eva Runefelts nya dikter vill gärna ta form i munnen. Hon slösar rikligt med sjungande vokaler och låter ljudlikheterna spela i stroferna.
Lägg därtill ett slags ålderdomlig diktion, där orden då och då faller in i stroferna i en ordning som andas bygdemål, men som inte är det. Då går det inte att motstå viljan att läsa dem högt, så att de vibrerar i bröstet:
"Jag drömmer ov&au...
LitteraturMagazinets recensent:
Ulf Malmqvist
I grenverket, Lennart Sjögren
Det osynliga motstyckets bok, Göran Sonnevi
Evigheten finns runt omkring oss, hävdar poeten men fastslår också att de oändliga avstånden finns inne i oss"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Ulf Malmqvist
Kärleken snärjer tycks hon säga och lånar röster från både Virginia Wolf, Edith Södergran och Emily Brontë"
Det är så med Eva-Stina Byggmästar, att hon kan ta en väldigt banal fras och ladda den med ett innehåll som känns nytt och oförbrukad. I sin nya diktsamling ”Nattmusik för dagsländor” finns många spår av en förlorad kärlek, en kärlek som brann väldigt intensivt under en kort period.
Just detta tema är i ett längre perspektiv ett av de mest besjungna i poesin. Dessutom tog det inte s&a...
LitteraturMagazinets recensent:
Ulf Malmqvist
Ararat, Louise Glück
Så förkrympt är denna familj och så allomfattande stor att den tränger undan alla andra värden"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Ulf Malmqvist
Anna själv, Anna Smedberg Bondesson
Istället för detaljer i miljöbeskrivning, händelseförlopp och allt annat som hör till romanens dramaturgi, får läsaren här en historia som genom sin allmängiltighet kan fortsätta att berättas i ens eget huvud"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Gunilla Ståhlberg
Alla dessa döda ögon, Jolin Slotte
Jag gillar 'Alla dessa döda ögon' på samma sätt som jag kan gilla en tavla eller en låt – utan att riktigt kunna sätta fingret på vad jag tilltalas av"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Sandra Sandström
Läkarna är Hundar. De viftar upphetsat med sina svansar och, ja, den här speglingen av män som gläfsande tar sig an kvinnokroppen är allt annat än romantisk"
Kerstin Ekman har sedan debuten 1959 etablerat sig som en av våra mest namnkunniga författare. Hon är ledamot i Samfundet De Nio och tidigare ledamot i Svenska Akademin. Hennes breda författarskap sträcker sig från detektivromaner till operalibretto. "Knivkastarens kvinna" är ett prosalyriskt verk som skrevs 1984 och utkom 1990.
Jag läser "Knivkastarens kvinna" och upplever något oväntat. Jag skulle kalla det en dikt. Men på ...
LitteraturMagazinets recensent:
Lisa Fransson
Åtel, Jörgen Lind
Skilsmässa, cancerbesked, skuld och sorg. Ett barn är inblandat i uppbrottet och slitningarna"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Ulf Malmqvist
Sju grenar, Katarina Frostenson
Finns det en möjlighet att läsa Katarina Frostenson utan att placera henne i den kontext som stavas Svenska Akademien? Ja, naturligtvis!"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Ulf Malmqvist
Och mitt i allt detta står Malte Persson och jonglerar med språket, utan att tappa ett enda ord"
Jag rannsakar mitt minne: när skrattade jag senast när jag läste en dikt? Poesi kan vara väldigt mycket, men inte så ofta en källa till munterhet. Thomas Tidholms dikter kan ofta locka till skratt. Werner Aspenström hade en komisk ådra som stundtals framträdde i hans poesi. När jag nu läser Malte Perssons ”Till dikten” så skrattar jag igen. Gång på gång.
Malte Persson debuterade 2002 och har ...
LitteraturMagazinets recensent:
Ulf Malmqvist
Orkidébarn, Eva-Stina Byggmästar
Tiarnia I-III, Pentti Saarikoski
Mitt namn är, EliSophie Andrée
Om hur det är att vara ung kvinna och växa upp i ett land som utnämnt sig till världens mest jämställda men där verkligheten visar på något helt annat"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Erica Hjertqvist
Dikten uppkommer inte i ett vakuum utan förhåller sig till hela kulturarvet"
För många år sen hade jag en vän som ständigt frågade varför man blir författare. Det återkommande svaret var att författare har ett ovanligt stort behov av att synas, att framhäva sig själva och underförstått var det något negativt. Jag kommer att tänka på det när jag läser Marie Lundqvists ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”.
Ja, var...
LitteraturMagazinets recensent:
Gunilla Ståhlberg
Andra säsongens grödor på flaska, Qiao
Grodd, Gennadji Ajgi
Det finns så mycket att stanna upp inför i ”Grodd”; på varje sida finns någon formulering som vill stanna i minnet"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Gunilla Ståhlberg
Ingen rök utan mareld : poesiantologin Blå blixt, CAROLINE LJUUS
vad kan poesi vara? När den är som bäst är det som upplevelsen av en solstråle som just nu letar sig in genom ett otvättat fönster. Upprörande, omskakande, vackert, fult, berörande. Själsvidgande"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Gunilla Ståhlberg
Det som är diktens starkaste sida riskerar att bli dess svagaste punkt"
Är det möjligt att få en poetisk upplevelse i en tandläkarstol med munnen full av en gurglande salivsug, lyssnande till tandläkarens monotona rabblande av tandstatus? Det är frågan jag ställer mig när jag först håller Jonas Rasmussens lilla diktsamling ”Därur orden” i handen. I den får läsaren följa med på en filosofisk resa in i munnen; vi ser oss om bland tänder, tandkött, tunga o...
LitteraturMagazinets recensent:
Gunilla Ståhlberg
Allting glittrar och ingenting tar slut, Khashayar Naderehvandi
Dikternas beskrivningar är på ett sätt enkla och vardagliga och äger på så sätt en allmängiltighet med många möjligheter till igenkänning"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Gunilla Ståhlberg
Jag föder rådjuret, Jila Mossaed
Samlade dikter, Gustaf Fröding
Någon har dött. Någon lever kvar. Det är ofattbart. Det borde inte få hända"
Nu återvänder Malmsten till poesin som form, med sorgeboken "Det här är hjärtat".
Bodil Malmsten har många strängar på sin lyra. Hon har skrivit romaner av olika längd, självbiografier, pjäser och noveller. Hennes böcker fyllda av tankar fann sin fulländning i bloggens loggboksform. Dessutom har hon sedan 1977 givit ut sju diktsamlingar, men den senaste kom ut för 22 år sedan.
Det är inte de avlid...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv
11.05.05-14.10.17, Marie Norin
Lidandet och glädjen, Anna Swirszczynska
Dikter i urval 1974-2004, Barbro Lindgren
Själva greppet är oerhört givande och jag önskar att många fler tar efter – att vi pratar betydligt mer om våra inspirationskällor i läsväg"
Jaques Werups senaste verk är inte en samling med hans egna dikter, utan en korsning mellan antologi och essä.
Dels får vi ta del av hans tankar kring poesi, dels av dikter som har inspirerat honom. Själva greppet är oerhört givande och jag önskar att många fler tar efter – att vi pratar betydligt mer om våra inspirationskällor i läsväg.
Dikterna här är av skilda slag: klassiska och moderna, berö...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv
Samlade dikter, Nils Ferlin
Nära darrar ingen hare, Emma Warg
Meridian. Samlad prosa, Ellerströms förlag
Dessa korta texter utgör ett perfekt komplement till hans författarskap, ett författarskap som är så öppet, så gränsöverskridande, att det ter sig dunkelt, tangerande något mystiskt bortom"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Carl Magnus Juliusson
Jag kommer definitivt att återvända till henne fler gånger i mitt liv, men jag hoppas också att så många som möjligt tar till sig hela hennes diktargärning"
Jag blir aldrig mätt på Edith Södergrans dikter.
Som tonåring älskade jag sönder Södergrans smärtsamma, ångestplågade dikter om lyckan och döden. För några år sedan läste jag hennes samlade verk och fick stor respekt för henne som diktare. Nu fick en ny utgåva mig att läsa alla hennes dikter än en gång – och jag blir återigen lyrisk, förtrollad.
Romaner vin...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv
Och Natten Viskade Annabel Lee, Bruno K. Öijer
Livets och dödens stora frågor smyger sig in i dikterna och blir grunden för mjuka fraser, som är svåra att inte drabbas av"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv
Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne, Olga Ravn
Sjón leker, eller snarare trollar, med språket"
Sjón är en mytomspunnen och kultklassad isländsk författare med bred repertoar: han skriver både romaner, noveller och dikter. Nu finns hans poesi på svenska. Men diktandet har vissa ojämnheter.
Sjón heter egentligen Sigurjón Birgir Sigurðsson. I Sverige har han på senare år blivit omtalad, men inte så mycket i sin roll som poet. Därför är det verkligen på tiden att Rámus förla...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv
Barrskogarnas barn, Eva-Stina Byggmästar
Samlade dikter, Pär Lagerkvist
Hos Lagerkvist finns så mycket: tvivel och tro, existentialism och ren glädje, skönhet och svärta, enkelhet och ståt"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv
Dikter : i urval, Andrea Zanzotto
Yahya Hassan skriker ut sin värld för han vill att vi hör på ordentligt. Den består av kriminalitet, våld, kvinnoförtryck och idel överlevnadsstrategier"
En samhällsskildring är skriven som inte vill representera något annat än poetens eget liv. Yahya Hassans diktsamling ”YAHYA HASSAN” är en komplex vandring i det världsliga helvetets olika kretsar.
En diktare har döpt sitt konstverk till sig själv. Det är en rå klasskildring som frustar av vrede. Det är uppspända ögonlock som tvingar att ta in vilken rutten värld som faktiskt tillåts påg&...
LitteraturMagazinets recensent:
Vesna Prekopic
Vad ska vi göra med varandra, Jenny Wrangborg
Till Damaskus, Ghayath Almadhoun
Alla gör bäst i att genast kasta sig över denna diktsamling"
Per Lindberg är den svenska poesins Puck. En spjuver som sprutar ur sig ideligen intelligenta absurditeter, alltid med skarp blick för samtidsmänniskan, hennes rädslor och glädjekällor.
Längst inne är materien en dimma
av krafters dans i obestämbarhet
runt kvarkar som kan upplösas till dimma.
Längst inne är vår fruktskål en sorts smet
som sjuder, bubblar, föds och annihileras
i laglös mikrokos...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv
De federala distrikten, Andrés Stoopendaal
Ljusgrönt och aska, Anna Hallberg
Flodsökare, Lina Österman
Det finns en lust i skrivandet - och läsningen är oavbrutet spännande"
Poesi är ofta experimentell, eller vill åtminstone vara det. Men hur ofta är svensk samtidspoesi humoristisk, utan att tappa taget om formen och budskapet?
"Hamnen" är en diktsamling som vänder upp och ner på världen, människan och språket. Jag har sällan haft så kul och samtidigt blivit så imponerad.
de boende var noga med
framförhållning
de laddade
sina kaffekokare
innan de gick till sängs...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv
Brytningen, Anamarija Todorov
Bilder från ett sjukhus, Elsa-Lena Ryding
Jag kan läsa varje dikt gång på gång och aldrig riktigt bli klar"
Jag har tyckt mycket om Susanne Halvardssons tidigare diktsamlingar och såg mycket fram emot "Ut under det dystraste berget". Jag blev en aning besviken, men inte enbart. Detta är nämligen mycket välskriva, tunga och täta dikter.
Motiven är naturnära, men snarare emotionella än egentligen världsbeskrivande. Deras stora svaghet är abstraktionen.
ljusa toner skär och pilar och flätas
utan slut
riktningar korsas bort ...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv
Glödlampan bara fortsätter att lysa, Richard Brautigan
Det här är experiment när de är som bäst, när de lever och andas, när all inspiration och energi som en gång lades in i dikten också hoppar ut från boksidan"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv
Fem minuter av ditt liv, Elise Ingvarsson
Krook kan skriva enkelt, men med finess"
Helga Krook har under femton års tid givit ut fyra diktsamlingar, alla av hög kvalitet. Nu kommer hennes femte bok, "puppe doll chrysalis", som har mycket gemensamt med de tidigare. Den som känner igen och gillar Krooks poesi kommer inte att bli besvikna.
Krook kan skriva enkelt, men med finess, nära kommunikationens själva kärna:
kan ord röra vid hud Ja
ilar över
de tunnaste ställena
själva förstörelsen
rö...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv
Haikudikter, Tomas Tranströmer
Dö, lögn, dö, Mette Moestrup
En skriande brist på det verkligt starka, kanske rent av lite fula och upprörande"
Pernilla Berglunds prosapoesi är fast rotad i det norrländska landskapet.
Känslorna är stillsamt intensiva och blandas med naturvyer. Experimentaliteten i tilltalet är också tämligen stillsam, verkar endast genom små brott i berättandet. Det är vackert, väl skrivet och mycket balanserat, med en mjuk röst som hörs genom det skrivna:
Jag ska låta det tänkta vara. Jag ser det inte som det är, en betyd...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv
Den andra natten : dikter, Urban Andersson
Till nattens gudinna. Sånger från en sjunkande kontinent, Tina Persson
Versting, Victor Estby
För den som vill att poesi ska vara politisk och mana till eftertanke och kamp kan Estbys dikter helt klart rekommenderas"
Läs recensionen ...
LitteraturMagazinets recensent:
Sebastian Lönnlöv

Många skribenter har fattat pennan och sjungit ut om våren – om hänförelse och sorg, mörker och rus. De flesta kan citera några rader ur Karin Boyes "Ja visst gör det ont..." men vad skrev Tomas Transtömer och Sonja Åkesson?
Läs mer ...
I Japan har haiku skrivits i hundratals år, i Sverige är det en modern diktform – men en som lockar många skribenter, både etablerade och entusiaster. Sebastian Lönnlöv reder ut begreppen och berättar om de viktigaste haikudiktarna.
Läs mer ...
När Konstantinos Kavafis levde fick hans poesi inte så stor spridning. Först efter hans död 1933 har hans brinnande dikter om samkönad kärlek fått den uppmärksamhet de förtjänar. "Det är något speciellt med förbjuden kärlek, särskilt i litteraturen – och alldeles särskilt i poesin", skriver Sebastian Lönnlöv.
Läs mer ...
Anmäl textfel
Dölj Anmäl textfel
LitteraturMagazinet Noterat
"Den här dikten krävde att jag skrev den" skriver Bodil Malmsten i ett pressmeddelande. Den 24 mars 2015 kommer "Det här är hjärtat" – hennes första diktsamling på 22 år.
Läs mer ...
Två svenska författare, Bruno K. Öijer och Therese Bohman, har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2015 – Öijer för diktsamlingen "Och natten viskade Annabel Lee" och Bohman för "Den andra kvinnan".
Läs mer ...
Poeten och författaren Kristian Lundberg tipsar om en av sitt livs största läsupplevelser som på samma gång förmedlar känslan av liv och förlust, glädje och smärta.
– Den kom också att bli en av mina största livsupplevelser, säger han.
Läs mer ...
Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildar som bekant ny regering i Sverige. Regeringsförklaringen presenterades av tillträdande statsminister Stefan Löfven (S) på morgonen fredagen den 3 oktober 2014. Hans citat av poeten Karin Boye fick många att höja på ögonbrynen.
Läs mer ...
Blogginlägg avdelning Poesi
Omslagets övergivna rollator blir en tragisk tidsmarkör just denna vår och sommar"
Rollatorgnissel under den järnblå solen är titeln på Nicko Smiths femte diktsamling, som han ger ut på eget förlag. Han är född 1974 i Stockholm men är numera bosatt i Finland. Omslagets övergivna rollator blir en tragisk tidsmarkör just denna vår och sommar, även om diktsamlingen i sin helhet har vuxit fram under åren som poeten varit verksam inom äldrevården. Det går helt enkelt inte att läsa de nya dikterna utan att ställa dem i relation till de svarta rubriker som just äldreomsorgen haft i sina misslyckade försök att hålla Covid-19 utanför institutionerna.
Dessutom är det lätt att knyta an till poetens tidigare samlingar i läsningen av de nya diktsamlingarna. Utanförskap, förvirring och död är närvarande genom samtliga samlingar, men inte alltid med den pregnans som han uppvisar i den nya samlingen. Jag tror att den tematiska sammanhållningen i Rollatorgnissel under den järnblå solen har tjänat honom mycket väl. Den finns en närhet och inkännande erfarenhet där de flesta av dikterna tar stöd.
Det expressiva bildspråket känns igen. Ibland blir det överlastat med stjärnor och stjärnhimmel men många gånger hugger det till (”Tusen solar & en mäktig vintergata i din blick”) Allra bäst blir det när poeten verkligen vilar i orden och erfarenheten och ger rösten till den andre:
Allting går så fort nuförtiden
Allting går så fort
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#äldreomsorg
#poesi
#rollator
 Kommentera
Bildspråket är expressivt. Svärtan uttrycksfull"
Nicko Smith: Hki Rött
Nicko Smith: Bipolära skeppsbrott i Österbotten
Den finlandssvenske poeten Nicko Smith debuterade i fjol med ”Hki Rött” och redan under vårvintern publicerade han sin andra diktsamling: ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten”. Utgivningstakten är imponerande. När jag läser honom tänker jag på Åke Hodell och de andra så kallade konkretisterna, de som gärna förde in den visuella framställningen av dikten som ett poetiskt tillägg. Nicko Smith låter stundtals bokstäverna ta plats på arket, som gemener och versaler utslitna ur ordet och dikten.
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#Österbotten
#Bipolär
#Bildspråk
#Konkretister
 Kommentera
Plötsligt kan det stå ett dallrande och upphöjt "älskar" på en enskild rad"
Det är någonting med radbrytningar just nu.
I Dagens Nyheter den 16 februari hävdade Jonas Thente att en välplacerad radbrytning är som att möta Gud. Han tog Katarina Frostenssons radbrytning
"en
våg"
ur diktsamlingen "Stränderna" som ett föredömligt exempel på detta.
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#radbrytning
#e-böcker
#Nordiska rådets litteraturpris
 Kommentera
Det som är diktens starkaste sida riskerar att bli dess svagaste punkt"
Är det möjligt att få en poetisk upplevelse i en tandläkarstol med munnen full av en gurglande salivsug, lyssnande till tandläkarens monotona rabblande av tandstatus? Det är frågan jag ställer mig när jag först håller Jonas Rasmussens lilla diktsamling ”Därur orden” i handen. I den får läsaren följa med på en filosofisk resa in i munnen; vi ser oss om bland tänder, tandkött, tunga och gomsegel.
Samlingen inleds storslaget med att parafrasera Johannesevangeliets inledning: ”I begynnelsen var munnen”. Därifrån förs vi till det fornnordiska urträdet Yggdrasil som kopplas samman med det latinska ordet för tänder, dentes, som egentligen betyder träd: ordet är alltings ursprung – ja, visst är det en uråldrig tanke dikten anknyter till. Och samtidigt ganska modern. När ordet språkhygien så småningom används i dikten förklarar författaren i en fotnot att ordet språkhygien innebär ”ett sätt att påverka språkets naturliga benägenhet att förändras och utvecklas.” Därigenom, fortsätter han, påverkas också vår världsuppfattning. Ja, språket konstruerar vår verklighet och verkligheten kan manipuleras genom språket. (Tänk bara på nyspråket i Orwells ”1984” eller nobelpristagaren Herta Müllers beskrivning av ceauşescudiktaturens Rumänien.) Just hur orden ger tanken liv beskrivs så fint i diktsamlingen att det är värt att återkomma till många gånger.
Med en stundtals väldigt fysisk sinnlighet och på ett poetsikt klangmättat språk rör sig diktsamlingens utforskande av orden längs hela skalan från yttrandefrihetens lov till avsky för bokstavstrohetens kalla fanatism. Stanna upp och njut av ordvändningar som ”Att ge tanken namn – gomsegel. Där slukas såsom havet slukar och aldrig slutar”, ”konsonanterna knastrar” och roas av den lekfullt ekelöfska ”Slafsande kast och klafsande slask”! ”Därur orden” är en diktsamling som verkligen visar författarens kärlek till orden, rytmen och klangerna. Den skulle lämpa sig väl för recitation. Samtidigt finns det en kvalitetsskillnad mellan å ena sidan poesi som är naturligt rytmisk och klangfull och å andra sidan pastischen som får allt att verka sökt och tillgjort. Mycket i diktsamlingen är njutbart, men blir det inte i vissa stunder väl överlastat med ord som t.ex. ”glittergom” och ”muskelmörker” - en aning pretentiöst? Det är som är diktens starkaste sida riskerar att bli dess svagaste punkt.
Diktsamlingen innehåller också en religiös intertext som väcker eftertanke, kanske mest p.g.a. den lätthet med vilken den rör sig från kristendomens johannesevangelium och tungotalstradition till fornnordisk mytologi och islams ”Allahu akbar”. Här måste jag dock invända att det är både missvisande förenklat och obetänksamt att låta kristen och fornnordisk tradition utgöra ordens positiva allusioner, medan den enda tydliga referensen till islam i fotnoten kopplas till saddamregimens terror. Hur ska det tolkas?
Är resan i tandläkarstolen poetisk? Ja, om definitionen av poesi är att det finns en rytm, att man ser ett mönster och anar att det finns en rik betydelse under orden. Då har Rasmussen lyckats mycket väl och läsningen ger mersmak!
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#recension
#poesi
 Kommentera
/Visa 1 kommentarer
en av Sveriges främsta vispoeter"
Elisabet Hermodssons "Disa Nilsons visor" var en höjdare när den kom 1974. Är den bortglömd nu? I så fall vill jag gärna påminna om den kärleksfullt kaxiga, aningen naivt vänsterorienterade Disa och hennes rutiga kommunalrådsman Ruter på Gotland.
Elisabet Hermodsson är en sådan där multibegåvad människa som inte bliver vid sin läst, ity att hon icke är skomakare, utan bildkonstnär, prosaist, vetenskapskritiker, poet, vispoet/tonsättare, sångerska... you name it.
Jag har skrivt om henne många gånger, både korta texter och större reportage i Upsala Nya Tidning, UNT. Fast allra första gången faktiskt i Norrköpings Tidningar. Eller möjigen Folkbladet Östgöten. I min ungdom i det tidiga 1970-talet.
Persolnigen är jag allra mest fäst vid hennes poesi och hennes visor. Även om jag också uppskattar hennes sätt att teckna, liksom skissartat, ivrigt och eftertänksamt på samma gång. Bilder i flera dimensioner där något ofta döljer sig under och bakom något annat.
Disa Nilsons visor bjuder på Elisabet Hermodssons musik, poesi, samhällsengagemang, sensualism och humor.
Har du varken sett eller hört visorna? Googla, uppsök ett bibliotek eller antikvariat. Passa samtidigt på att leta efter "Vad gr vi med sommaren kamrater?" - albumet som föregick Disa, med visor om Fårö, havet, himlen, livet, kärleken.
Elisabet Hermodsson är absolut en av Sveriges främsta vispoeter och vistonsättare!
Och jag tror att Disa Nilson är mycket aktuell också i dag!
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#Gotland
#Fårö
#samhällsengagemang
#natur
#poesi
#visor
#humor
#sensualism
 Kommentera
En av mina dagsverser om flyktingar/immigranter, i UNT 1996, står jag för också i dag. Vems fosterland är egentigen Sverige...
Närhelst en broder med sin fot
beträder detta land;
närhelst en planta här slå rot
i svenskjord, mylla, sand;
närhelst en främling slår sig ner
och inte orkar resa mer
i denna värld som står i brand
- då är det här hans fosterland.
Närhelst en syster kommer trött
till detta kalla land
från sydlig värme jagad, nött
av flykt från krig och brand;
närhelst hon sätter sig i ro
i önskan att få leva, bo
vid denna klotets norra strand
- är detta hennes fosterland.
O, vad jag önskar att det vore så. Att det mänskiga livet vore sådant - eller ännu hellre att ingen behövde fly från krig, förtryck, terrorism, övergrepp, hungersnöd, naturkatastrofer. Men de berättelser som i dag möter oss i filmer och texter och för den delen konst och musik visar på ett allt tuffare klimat. Koldioxiden är nog inte vårt största problem - den får allt att växa mer. Men våld, nedskräpning och religiösa/politiska lögner tillsammans med okunighetoch girighet fördärvar mer och mer. Skriv utopier nu! Vöärlden behöver dem för att hitta en riktning!
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#flyktingar
#fosterland
#dagsvers
#utopi
#främling
 Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Målarböcker för vuxna har blivit omåttligt populära. De lär sälja mer än kokböcker i Frankrike. Bara det. Att måla små, små fält och ibland komplicerade mönster kräver koncentration. Man försjunker i bilderna som växer fram. Störande omgivning, stora bekymmer och små håller sig utanför.
Så ska mindfulness fungera, och begreppet har kopplats till målarböckerna. Kreativitet finns också där. Mönstret är klart, men färgerna får du välja.
Det finns även kristna alternativ. Marcus förlag har gett ut "Färgglädje". Det är en liten bok som består av 24 vykort med glada och trösterika bibelverser som man alltså kan skicka till sina vänner. Korten är av varierande svårighetsgrad och stil. En del av verserna är på svenska, en del på engelska.
Kristet - från koptisk tradition - är också iotakorset. Det ska fyllas i med färger som symboliserar stadier, händelser och känslor i våra liv: smärta, sorg, kärlek, glädje. Det finns en handedning i "Måla och meditera med iotakors". Jag målade mitt iotakors i Högalidskyrkans bibelgrupp. Det har fått ett stort värde för mig. I det har jag lagt det svåra, mina tillkortakommanden, det som inte går att rätta till längre. När jag tänker på det tröstas jag av att det ligger i korset som tar hand om det.
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#kristen målarbok
#bibelcitat
 Kommentera
Lars Gustafsson är död. Det är också min mamma sedan fem år tillbaka. Hon älskade litteratur och också böcker rent fysiskt. Efter att ha varit verksam inom parfymbranschen fick hon chansen 55 år gammal att arbeta på bibliotek, vilket hon gjorde fram till sin pensionering.
Särskilt poesin var betydelsefull för henne, i glädje och i sorg. Den var livsförhöjande och tröstefull. Jag har ärvt flera av Lars Gustafssons diktsamlingar. Jag slår på måfå i en av dem.
Mitt öga fastnar för "Godstågen". Dikten påminner mig om en sommar som vi tillbringade nära en järnvägsstation i Lars Gustafssons Västmanland. Jag finner den också lugnande. Något pågår hela tiden utan diktjagets medverkan. Det finns ett nät av förbindelser i det dolda.
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#till minne
 Kommentera
Väldigt många svenskar skriver poesi. Men få köper diktsamlingar i boklådorna. Få stora förlagssatsningar görs på poesi i det här landet. Poesins mångfald verkar finnas på nätet och de lokala poesiscenerna.
Har jag fel? Rätta mig gärna! Berätta om de många poesiläsarna, de som köper och lånar diktsamlingar. Och förlagen som är generösa i sin poesiutgivning.
Inte? Nähä.
Det märkliga är att det finns en folklig poesiflod som söker sig fram i små och stora strömmar till mindre bokförlag, till egenförläggandet, till poesiscenerna, till ordfestivalerna, till skrivarkurserna, till nätsajterna.
Det vill säga, det märkliga är att det här flödet av skrivande, högläsande, till och med tävlande i poesi (poetry slam) inte får större plats än det får (=ganska liten) i massmediasfären.
Som alltid finns det förstås en liten parnassklick som kan tänkas få sitta i en tv-soffa, bli intervjuade på kultursidor och över huvud taget få strålkastarljuset riktat på sig. Som får stipendier och priser. Inget ont om dem som tagit sig dit. Det är säkert välförtjänt!
Men alla de andra. Alla vi andra.
Exempelvis två av Uppsalas utsökta poeter, som på något vis verkar i utkanten av den litterära parnassen: Bo Gustavsson och Krister Gustavsson (inte släkt). Båda skriver poesi mättad av innehåll, svindlande djup, inte helt lättillgänglig, men med ytterst god eftersmak.
Jag har skrivit om bägge, stort uppslagna artiklar i UNT, som också brukar recensera deras böcker, om inte alla så i alla fall en del av böckerna.
Vi poeter i Uppsala läser (ofta för varandra) på Uppsalas olika scener, manifesterar oss på manifestationernas torg när så är, publiceras eller publicerar oss själva.
Det skrivs mycket god poesi i den har staden, ska jag tala om!
Men sällan hörs eller ses vi i medias kulturnyheter och intervjuprogram. Är vi sämre än Stockholmarna? Nä. Än uppmärksammade landsbygdspoeter? Nä. Än de som framträder vid Bokmässan? Nä.
Är vi sämre på marknadsföring? Ja, det tror jag bestämt! Trots scener och festivaler.
Det börjar bli dags att göra något åt det.
Föreslå gärna åtgärder! Så återkommer jag. Till dess bjussar jag på ett utsnitt ur ett av mina pågående arbeten (den hör sviten med en hälsning till tonsättaren Karin Rehnqvist):
Änglar som brinner
pappersartat
flagor fallande
mönster av brinnande
änglavingar klädnader
när de träffar atmosfären
som norrskensstoft
tvingar tynglagen
och friktionskoefficienten
blodet att bränna
den störtande vreden
till aska
vingar
som inte bär
fram en enda ton
...
Väldig vinge sveper
himlablået vattenrent
vräker vithet genom
notpapprets tvättstreck
alla noter
faller under
baslinjen
...
En mycket hög sopran
stiger över molngränsen
vinglöst naken
för att blidka
vit vredes
brända trasor
bärkraft under vingen
fångar tonen
av kallt salt
i dånet som strömmar in
där ängeln
just där
änglatrasor dalar
ner mot träden, spirorna, ljuden
av asfalt som sjunger
under bara fötter
trasor av vitt och bränt
med doft av gummi, popcorn, salsa
i trädens gröna
på asfalten som bortkastade
drömmar inga änglar
vet vad vi drömmer
numera
...
Glöm inte naturlagarna
och det krökta universum
när du ska landa, ängel!
Vi väntar dig under kontorstid
på uppgjord landningsplats
med rengjorda landningsbanor
och vhs
i händelse av dimma.
Anmäl ankomst
och cirkulera
vid köbildning.
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#poesi
#recitation
#poesiscen
#ordfestival
#egenutgivning
#poetry slam
#manifestationer
#marknadsföring
#Stockholmare
#landsbygdspoeter
#förlagssatsningar
#mångfald
 Kommentera
Mycket av allt. Det är första intrycket. Och det gäller både Istanbul och poeten Lale Mürdür.
Från svenska konsulat/SRII tar det tjugo minuter att promenera gågatan Istiklal Caddesi fram till Taksimtorget. Några tusental personer, 30 000 kanske..., är på väg åt motsatt håll. Någon berättar för mig att tre miljoner människor rör sig längs den här gatan varje dag, åtminstone under turistsäsongen. Jag snirklar mig fram så snabbt jag kan.
Från Taksimtorget går jag fem-sex minuter längs en trafikerad gata med butiker av modellen hål-i-väggen ner till det tyska sjukhuset. Där möter mig Lale Müldür och hennes assistent, en kvinna från Georgien, vars namn jag inte lyckas uppfatta.
Vi fortsätter gå gränder till höger, gränder till vänster, upp en liten bit och ner igen. Till slut nerför en kort men mycket brant backe, äntligen framme.
Temperaturen ligger fortfarande en bit över 30 grader i skuggan, det är en av de första dagarna i september.
I Lales farstu doftar det som i Indien, curry och koriander. Det är mörkt och murrigt, inte alltför fräscht.

Men när hon öppnar sin dörr och säger välkommen, är det till en fyrarumslägenhet med ett ljust, nymålat vardagsrum, hypermodernt kök och en balkong med svindlande utsikt över Bosporen mot Top Kapi, Aya Sofia, Blå moskén och - inte för att den syns, men för att jag vet att den är där - den berömda kryddbasaren på andra sidan Galatabron.
Ännu har vi inte sagt ett ord om poesi.
Vi pratar Istanbul, uppförsbackar och utsikter tills assistenten har serverat oss te och försvunnit in i sitt rum: hon är skild, singel och arbetar dygnet runt för Lale Mürdür, som drabbades av stroke 2002, och behöver viss assistans även om hon har tillfrisknat i stort.
-Jag skriver fortfarande, men numera talar jag in min poesi och får den utskriven av en god vän, säger Lale.
Vi är omedelbart Lale och Lena med varandra, också i den korta sms-växling vi haft för att bestämma tid och plats för mötet.
Hon är en kvinna som syns och hörs: kortväxt med - för tillfället bara, av fotografier från tidigare år att döma - långt hår och hellugg blekt intill vithet, mängder av turkos och svart ögonmakeup och generöst påmålat orangerött läppstift. Grön klänning, bekväma slippers.
Vardagsrummet har vita väggar, och en välfylld bokhylla och ett flertal målningar. De flesta målade av hennes exmake, en belgisk konstnär, och föreställande henne. Ett par Kristusbilder, noterar jag.
Är hon religiös och i så fall kristen?
-Ja, jag är religiös, troende muslim. Men jag älskar Jesus lika mycket som Muhammed. Och vet du, i en gren i min bakgrund... är vi en judisk familj!
De tre monoteisiska religionerna möts alltså i en kvinna, en poet i världsstaden Istanbul.
Är det också vad hon skriver om?
- Jag skriver om allt. Kärlek, livet, världen. Min första dikt skrev jag när jag var tio år. Men sedan tänkte jag egentligen bli ingenjör.
Lale Müldür har flera universitetsexamina i bagaget: "electronics and ekonomics" från Ankara, en BA (fil kand) i ekonomi från universitetet i Manchester i England och en MA (examen mellan fil mg och fil lic) från Essex University.
Hon är kolumnist i vänsterliberala tidskriften Radikal i Istanbul.
Men, säger hon, handlar det om hennes identitet, är det poet hon är.
Oavsett universitetsstudierna, var det poesin som tog över. Hon har fått ett tjugotal diktsamlingar publicerade och befinner sig tveklöst på den turkiska litteraturparnassen.
-Men jag har inte goda relationer till alla andra poeter, även om det finns en del jag tycker bra om.
Osagt om det är personerna eller poesin hon talar om, för hon säger i samma veva att hon inte läser särskilt mycket poesi.
Två av hennes diktsamlingar har översatts till engelska, en av en amerikansk översättare, en publicerad i Irland. Och några dikter har tonsatts. Mest känd är Destina från diktsamlingen Water Music.
Hennes poesi är mångbottnad med fler hintar till Bibeln och Koranen än man kanske inser vid en första läsning, om man själv inte är lika inläst och påverkad som hon.
Jag tänker att jag kanske borde starta ett projekt och introducera några turkiska poeter i Sverige. Helst kvinnor för att kvinnor generellt sällan får ta lika mycket plats som män på parnassen, även om just Lale Müldür råkar ha tagit plats där
Så får det bli! Jag drar till Turkiet igen i höst. Vi hörs om det då.
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#Turkiet
#islam
#judendom
#kristendom
#poesi
#litteraturparnassen
#Istanbul
 Kommentera
Diktjaget längtar till något rent och ursprungligt, både i historisk tid och sitt eget liv"
Jag fick ett fint häfte poesi med posten. Marianne Jeffmar har tillägnat dikterna sin son Mathias som målat tavlan som är avbildad på omslaget. I "Jag längtar bort - En kort exposé över ett liv" börjar varje poem med just orden "Jag längtar bort", men de allra sista raderna längtar hem.
Diktjaget längtar till något rent och ursprungligt, både i historisk tid och sitt eget liv. Hon längtar till lyckan som nybliven mor till fem barn. Sonen bor i Bretagne, och hon kan inte träffa sina barnbarn så ofta som hon vill. Till en dotter finns ett annat avstånd. "Jag längtar och saknar / Henne som jag fick så sent / Att jag inte hann lära känna henne / Och hennes undflyende väsen". Det är en sorglig dikt. I en annan skriver hon om ett barn som är en hon som skulle komma att säga nej men som en gång har sagt ja och lett emot henne.
Längtan handlar också om att själv vara barn före människornas falskhet och löften "omöjliga att hålla", kanske egna. De tillhörde en värld som hon aldrig önskat sig "Som bara ramlade över mig". Här läser jag som samma önskan om friskrivning som i Marianne Jeffmars självbiografiska roman "Älska mig - ändå!" Hon har orsakat andra lidande. Men hon har haft en olycklig barndom och bär på ett psykiskt funktionshinder. Det kommer hon fram till.
Tilltalet i den lilla diktsamlingen är klart och enkelt, ändå på sina ställen underfundigt.
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#självbiografiskt
 Kommentera
Men Tranströmer kunde skriva om naturen så man tyckte om det"
Tomas Tranströmer är död.
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#poesi
#Nobelpriset
 Kommentera
Och längst fram i aulan satt Tomas Tranströmer med sin fru Monica. Uppenbart tagen av sin sjukdom, men lugn och mild. Glad nära sin fru. En angenäm februariafton."
Häromdagen var en rätt dålig dag. Sen dog Tranströmer och dagen blev riktigt kass. Har varit en del Tomas Tranströmer på senaste tiden. Jag har nyligen läst och recenserat Teju Coles bok Varje dag är tjuvens dag. Cole citerar Tranströmer:
“Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: 'Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.”
Coles ej namngivna berättare föreställer sig att Tranströmer skrev orden med Nigeria i tankarna. I ett inlägg skrivet för New Yorker Magazine skriver Cole vidare om Tranströmer; “Hans läsare läste honom som en djupt bevarad personlig hemlighet”. Och visst är det så. På natten när alla i staden antingen gått och lagt sig eller gått ut på krogen läste jag Tranströmer. För det är så jag läser honom. Det är så jag vet att andra också läser honom.
Jag började läsa Tranströmer i samband med hans nobelpris 2011. Jag studerade litteraturvetenskap då. En klasskamrat som jobbade i en bokhandel berättade dagen beskedet kom att hans kollegor hade jublat. Nån hade gråtit. Det var beskedet alla väntat på. Som om alla läst poesin ensamma men delar glädjen tillsammans. Jag blev imponerad av historien och började samma kväll att läsa Tranströmer. Nästan lite skeptiskt inställd. Vad är grejen liksom? “Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen...”.
Så är "det" där och jag kan inte föreställa mig en tid då hans ord inte funnits inom mig. Att läsa Tranströmer är som att läsa sina personliga hemligheter. Att samtala med någon som är en så nära att det måste vara en själv.
Citatet är den första raden i hans första diktsamling; 17 Dikter från 1954. Elvis Presley släppte samma år sin första singel och rocken exploderade in i världen. Samtidigt kom Tranströmer, annonserade sin närvaro, inte som något explosivt och nytt, utan som något självklart.
Jag hade förmånen att i samband med nobelpriset 2011 att gå på en föreläsning på Stockholms Universitet. Det var inte obligatoriskt eller ens specifikt kopplat till min utbildning. Det var på kvällen. After hours. I en aula samlades jag och en handfull andra besökare för att lyssna på en föreläsning som hölls av Torbjörn Schmidt, litteraturvetare som skrivit sin doktorsavhandling om Tranströmer.
Och längst fram i aulan satt Tomas Tranströmer med sin fru Monica. Uppenbart tagen av sin sjukdom, men lugn och mild. Glad nära sin fru. En angenäm februariafton.
“Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.”
Efter föreläsningen varade min blick på Tranströmer. Skulle man gå fram och hälsa? Nicka? Bäst att bara nöja sig med att varit nära. För vad skulle man egentligen gå fram och säga till sig själv?
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#Tranströmer
#Poesi
 Kommentera
Alla blev ovanligt glada över tillkännagivandet, som om vi själva hade vunnit. Vi var överens och det var en fin höst"
”Jag behöver honom likt kaffe i ottan, som sol på min kind, som gräs under bar fot.”
Så skrev jag en gång om Thomas Tranströmer och inser idag, när tankarna ständigt vandrar tillbaka till honom, att det fortfarande är så. Jag återkommer till hans dikter gång på gång, i olika skeden i livet, i olika sinnesstämningar. En mening här och en mening där. Känslor som bara han kunde sätta ord på. Jag känner i kroppen när det var för länge sedan ”Den halvfärdiga himlen” låg på mitt sängbord.
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#nobelpris
#poesi
 Kommentera
/Visa 2 kommentarer
"Och Thåströms nakna överarmar är vackrare än västvärldens samlade konstskatter". Nina Lekanders ord från romanen "Mun mot mun" (1988) har förföljt mig ända sedan jag läste dem första gången.
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#allahjärtansdag
#kärlek
 Kommentera
Det är sent på jorden och mörkret faller över oss. Så känns det en dag som denna. Inte nog med att ett rasistiskt parti nu njuter av ett segertåg i princip hela landet, så tyder allt på regeringskaos.
Jag är arg, bestört och sorgsen över att det ska vara så svårt att vara mot andra som du vill att andra ska vara mot dig. Kärleksfull, empatisk, solidarisk. Det var vad jag trodde var allmänmänskligt eftersträvansvärt.
Melankolin har lagt sig över mitt sinne. Jag läser poesi. Tänker att det blir bättre. När skuggorna dragit sig undan mina ögon. Tills dess läser jag Pär Lagerkvist och Gunnar Ekelöf och så tipsar jag om LitteraturMagazinets fantastiska antirasistiska boktipslista: http://www.litteraturmagazinet.se/100-antirasistiska-boktips
Jag tror på den ensamma människan
Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.
Gunnar Ekelöf, ur Färjesång (1941)
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#antirasism
#tillsammanskap
#val2014
 Kommentera
å andra sidan skildrar Gullberg vad man skulle kunna kalla den moderna kärleken – och på ett sätt som får en att undra ifall den har utvecklats något alls sedan 1933 (!). Den hade lika gärna kunnat vara skriven på 60-70-talet"
För inte så länge sedan besökte jag min morfar och fick av honom tipset att läsa Hjalmar Gullberg – poeten som gett namn åt bland annat Gullbergs kaj här i Göteborg.
Han ska ha varit exremt populär på sin tid, men är idag nästintill bortglömd förutom genom platserna han fått uppkallade efter sig.
Jag valde hur som helst Kärlek i tjugonde seklet från 1933 – en diktsamling som nu på senare år även har fått ge namn åt Kerstin Vinterheds biografi över Alva och Gunnar Myrdal från 2003.
Kärlek i det tjugonde seklet innehåller dessutom bland annat diktsviten "Förklädd gud" (om guden Apollon) och som har tonsatts av Lars-Erik Larsson, en av Sveriges främsta klassiska tonsättare. (Om man sjunger i kör är det svårt att undgå att åtminstone någon gång sjunga denna klassiker.)
Det här är en ganska intressant och vacker text och som befinner sig i skarven mellan tradition och modernitet. Å ena sidan är den skriven på rim, full av referenser till antiken och en del, idag ganska omoderna, religiösa-mystiska teman; å andra sidan skildrar Gullberg vad man skulle kunna kalla den moderna kärleken – och på ett sätt som får en att undra ifall den har utvecklats något alls sedan 1933 (!). Den hade lika gärna kunnat vara skriven på 60-70-talet.
Avdelning:
Poesi
Taggar:
#kärlek
#romantik
#smärta
#sorg
 Kommentera
Recensioner poesi
Recension: Ur världen
av Eva Runefelt
Recension: I grenverket
av Lennart Sjögren
Recension: Det osynliga motstyckets bok
av Göran Sonnevi
Recension: Ensamtal
av Ann Jäderlund
Recension: Nattmusik för dagsländor
av Eva-Stina Byggmästar
Recension: Ararat
av Louise Glück
Recension: Anna själv
av Anna Smedberg Bondesson
Recension: Alla dessa döda ögon
av Jolin Slotte
Recension: Knivkastarens kvinna : berättelse
av Kerstin Ekman
Recension: Åtel
av Jörgen Lind
Recension: Sju grenar
av Katarina Frostenson
Recension: Omega
av Johannes Anyuru
Recension: Till dikten
av Malte Persson
Recension: Orkidébarn
av Eva-Stina Byggmästar
Recension: Tiarnia I-III
av Pentti Saarikoski
Recension: Mitt namn är
av EliSophie Andrée
Recension: Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det
av Marie Lundquist
Recension: Andra säsongens grödor på flaska
av Qiao
Recension: Grodd
av Gennadji Ajgi
Recension: Ingen rök utan mareld : poesiantologin Blå blixt
av CAROLINE LJUUS
Recension: Därur orden
av Jonas Rasmussen
Recension: Allting glittrar och ingenting tar slut
av Khashayar Naderehvandi
Recension: Jag föder rådjuret
av Jila Mossaed
Recension: Samlade dikter
av Gustaf Fröding
Recension: Det här är hjärtat
av Bodil Malmsten
Recension: 11.05.05-14.10.17
av Marie Norin
Recension: Lidandet och glädjen
av Anna Swirszczynska
Recension: Dikter i urval 1974-2004
av Barbro Lindgren
Recension: Du har funnits här: Poesi på liv och död
av Jacques Werup
Recension: Samlade dikter
av Nils Ferlin
|
|