Ulf Malmqvist
När erfarenheten ger röst till den andre
Rollatorgnissel under den järnblå solen är titeln på Nicko Smiths femte diktsamling, som han ger ut på eget förlag. Han är född 1974 i Stockholm men är numera bosatt i Finland. Omslagets övergivna rollator blir en tragisk tidsmarkör just denna vår och sommar, även om diktsamlingen i sin helhet har vuxit fram under åren som poeten varit verksam inom äldrevården. Det går helt enkelt inte att läsa de nya dikterna utan att ställa dem i relation till de svarta rubriker som just äldreomsorgen haft i sina misslyckade försök att hålla Covid-19 utanför institutionerna.
Dessutom är det lätt att knyta an till poetens tidigare samlingar i läsningen av de nya diktsamlingarna. Utanförskap, förvirring och död är närvarande genom samtliga samlingar, men inte alltid med den pregnans som han uppvisar i den nya samlingen. Jag tror att den tematiska sammanhållningen i Rollatorgnissel under den järnblå solen har tjänat honom mycket väl. Den finns en närhet och inkännande erfarenhet där de flesta av dikterna tar stöd.
Det expressiva bildspråket känns igen. Ibland blir det överlastat med stjärnor och stjärnhimmel men många gånger hugger det till (”Tusen solar & en mäktig vintergata i din blick”) Allra bäst blir det när poeten verkligen vilar i orden och erfarenheten och ger rösten till den andre:
Allting går så fort nuförtiden
Allting går så fort
Avdelning: Poesi Taggar: #äldreomsorg #poesi #rollator
Kommentera
Ulf Malmqvist
Ny poesi från Österbotten
Nicko Smith: Hki Rött
Nicko Smith: Bipolära skeppsbrott i Österbotten
Den finlandssvenske poeten Nicko Smith debuterade i fjol med ”Hki Rött” och redan under vårvintern publicerade han sin andra diktsamling: ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten”. Utgivningstakten är imponerande. När jag läser honom tänker jag på Åke Hodell och de andra så kallade konkretisterna, de som gärna förde in den visuella framställningen av dikten som ett poetiskt tillägg. Nicko Smith låter stundtals bokstäverna ta plats på arket, som gemener och versaler utslitna ur ordet och dikten.
Avdelning: Poesi Taggar: #Österbotten #Bipolär #Bildspråk #Konkretister
Kommentera
Ulf Malmqvist
Var är Gud i e-boken?
Det är någonting med radbrytningar just nu.
I Dagens Nyheter den 16 februari hävdade Jonas Thente att en välplacerad radbrytning är som att möta Gud. Han tog Katarina Frostenssons radbrytning
"en
våg"
ur diktsamlingen "Stränderna" som ett föredömligt exempel på detta.
Avdelning: Poesi Taggar: #radbrytning #e-böcker #Nordiska rådets litteraturpris
Kommentera
Gunilla Ståhlberg
Recension: Jonas Rasmussen, "Därur orden"
Är det möjligt att få en poetisk upplevelse i en tandläkarstol med munnen full av en gurglande salivsug, lyssnande till tandläkarens monotona rabblande av tandstatus? Det är frågan jag ställer mig när jag först håller Jonas Rasmussens lilla diktsamling ”Därur orden” i handen. I den får läsaren följa med på en filosofisk resa in i munnen; vi ser oss om bland tänder, tandkött, tunga och gomsegel.
Samlingen inleds storslaget med att parafrasera Johannesevangeliets inledning: ”I begynnelsen var munnen”. Därifrån förs vi till det fornnordiska urträdet Yggdrasil som kopplas samman med det latinska ordet för tänder, dentes, som egentligen betyder träd: ordet är alltings ursprung – ja, visst är det en uråldrig tanke dikten anknyter till. Och samtidigt ganska modern. När ordet språkhygien så småningom används i dikten förklarar författaren i en fotnot att ordet språkhygien innebär ”ett sätt att påverka språkets naturliga benägenhet att förändras och utvecklas.” Därigenom, fortsätter han, påverkas också vår världsuppfattning. Ja, språket konstruerar vår verklighet och verkligheten kan manipuleras genom språket. (Tänk bara på nyspråket i Orwells ”1984” eller nobelpristagaren Herta Müllers beskrivning av ceauşescudiktaturens Rumänien.) Just hur orden ger tanken liv beskrivs så fint i diktsamlingen att det är värt att återkomma till många gånger.
Med en stundtals väldigt fysisk sinnlighet och på ett poetsikt klangmättat språk rör sig diktsamlingens utforskande av orden längs hela skalan från yttrandefrihetens lov till avsky för bokstavstrohetens kalla fanatism. Stanna upp och njut av ordvändningar som ”Att ge tanken namn – gomsegel. Där slukas såsom havet slukar och aldrig slutar”, ”konsonanterna knastrar” och roas av den lekfullt ekelöfska ”Slafsande kast och klafsande slask”! ”Därur orden” är en diktsamling som verkligen visar författarens kärlek till orden, rytmen och klangerna. Den skulle lämpa sig väl för recitation. Samtidigt finns det en kvalitetsskillnad mellan å ena sidan poesi som är naturligt rytmisk och klangfull och å andra sidan pastischen som får allt att verka sökt och tillgjort. Mycket i diktsamlingen är njutbart, men blir det inte i vissa stunder väl överlastat med ord som t.ex. ”glittergom” och ”muskelmörker” - en aning pretentiöst? Det är som är diktens starkaste sida riskerar att bli dess svagaste punkt.
Diktsamlingen innehåller också en religiös intertext som väcker eftertanke, kanske mest p.g.a. den lätthet med vilken den rör sig från kristendomens johannesevangelium och tungotalstradition till fornnordisk mytologi och islams ”Allahu akbar”. Här måste jag dock invända att det är både missvisande förenklat och obetänksamt att låta kristen och fornnordisk tradition utgöra ordens positiva allusioner, medan den enda tydliga referensen till islam i fotnoten kopplas till saddamregimens terror. Hur ska det tolkas?
Är resan i tandläkarstolen poetisk? Ja, om definitionen av poesi är att det finns en rytm, att man ser ett mönster och anar att det finns en rik betydelse under orden. Då har Rasmussen lyckats mycket väl och läsningen ger mersmak!
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #poesi
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Lena Köster
Funs Disa Nilson i dag?
Elisabet Hermodssons "Disa Nilsons visor" var en höjdare när den kom 1974. Är den bortglömd nu? I så fall vill jag gärna påminna om den kärleksfullt kaxiga, aningen naivt vänsterorienterade Disa och hennes rutiga kommunalrådsman Ruter på Gotland.
Elisabet Hermodsson är en sådan där multibegåvad människa som inte bliver vid sin läst, ity att hon icke är skomakare, utan bildkonstnär, prosaist, vetenskapskritiker, poet, vispoet/tonsättare, sångerska... you name it.
Jag har skrivt om henne många gånger, både korta texter och större reportage i Upsala Nya Tidning, UNT. Fast allra första gången faktiskt i Norrköpings Tidningar. Eller möjigen Folkbladet Östgöten. I min ungdom i det tidiga 1970-talet.
Persolnigen är jag allra mest fäst vid hennes poesi och hennes visor. Även om jag också uppskattar hennes sätt att teckna, liksom skissartat, ivrigt och eftertänksamt på samma gång. Bilder i flera dimensioner där något ofta döljer sig under och bakom något annat.
Disa Nilsons visor bjuder på Elisabet Hermodssons musik, poesi, samhällsengagemang, sensualism och humor.
Har du varken sett eller hört visorna? Googla, uppsök ett bibliotek eller antikvariat. Passa samtidigt på att leta efter "Vad gr vi med sommaren kamrater?" - albumet som föregick Disa, med visor om Fårö, havet, himlen, livet, kärleken.
Elisabet Hermodsson är absolut en av Sveriges främsta vispoeter och vistonsättare!
Och jag tror att Disa Nilson är mycket aktuell också i dag!
Avdelning: Poesi Taggar: #Gotland #Fårö #samhällsengagemang #natur #poesi #visor #humor #sensualism
Kommentera
Lena Köster
Vem får gå med i Sverige?
En av mina dagsverser om flyktingar/immigranter, i UNT 1996, står jag för också i dag. Vems fosterland är egentigen Sverige...
Närhelst en broder med sin fot
beträder detta land;
närhelst en planta här slå rot
i svenskjord, mylla, sand;
närhelst en främling slår sig ner
och inte orkar resa mer
i denna värld som står i brand
- då är det här hans fosterland.
Närhelst en syster kommer trött
till detta kalla land
från sydlig värme jagad, nött
av flykt från krig och brand;
närhelst hon sätter sig i ro
i önskan att få leva, bo
vid denna klotets norra strand
- är detta hennes fosterland.
O, vad jag önskar att det vore så. Att det mänskiga livet vore sådant - eller ännu hellre att ingen behövde fly från krig, förtryck, terrorism, övergrepp, hungersnöd, naturkatastrofer. Men de berättelser som i dag möter oss i filmer och texter och för den delen konst och musik visar på ett allt tuffare klimat. Koldioxiden är nog inte vårt största problem - den får allt att växa mer. Men våld, nedskräpning och religiösa/politiska lögner tillsammans med okunighetoch girighet fördärvar mer och mer. Skriv utopier nu! Vöärlden behöver dem för att hitta en riktning!
Avdelning: Poesi Taggar: #flyktingar #fosterland #dagsvers #utopi #främling
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Anne-Charlotte Östman
Måla i glädje
Målarböcker för vuxna har blivit omåttligt populära. De lär sälja mer än kokböcker i Frankrike. Bara det. Att måla små, små fält och ibland komplicerade mönster kräver koncentration. Man försjunker i bilderna som växer fram. Störande omgivning, stora bekymmer och små håller sig utanför.
Så ska mindfulness fungera, och begreppet har kopplats till målarböckerna. Kreativitet finns också där. Mönstret är klart, men färgerna får du välja.
Det finns även kristna alternativ. Marcus förlag har gett ut "Färgglädje". Det är en liten bok som består av 24 vykort med glada och trösterika bibelverser som man alltså kan skicka till sina vänner. Korten är av varierande svårighetsgrad och stil. En del av verserna är på svenska, en del på engelska.
Kristet - från koptisk tradition - är också iotakorset. Det ska fyllas i med färger som symboliserar stadier, händelser och känslor i våra liv: smärta, sorg, kärlek, glädje. Det finns en handedning i "Måla och meditera med iotakors". Jag målade mitt iotakors i Högalidskyrkans bibelgrupp. Det har fått ett stort värde för mig. I det har jag lagt det svåra, mina tillkortakommanden, det som inte går att rätta till längre. När jag tänker på det tröstas jag av att det ligger i korset som tar hand om det.
Avdelning: Poesi Taggar: #kristen målarbok #bibelcitat
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Mamma läste Lars Gustafsson
Lars Gustafsson är död. Det är också min mamma sedan fem år tillbaka. Hon älskade litteratur och också böcker rent fysiskt. Efter att ha varit verksam inom parfymbranschen fick hon chansen 55 år gammal att arbeta på bibliotek, vilket hon gjorde fram till sin pensionering.
Särskilt poesin var betydelsefull för henne, i glädje och i sorg. Den var livsförhöjande och tröstefull. Jag har ärvt flera av Lars Gustafssons diktsamlingar. Jag slår på måfå i en av dem.
Mitt öga fastnar för "Godstågen". Dikten påminner mig om en sommar som vi tillbringade nära en järnvägsstation i Lars Gustafssons Västmanland. Jag finner den också lugnande. Något pågår hela tiden utan diktjagets medverkan. Det finns ett nät av förbindelser i det dolda.
Avdelning: Poesi Taggar: #till minne
Kommentera
Lena Köster
Poeter söker gps till parnassen
Väldigt många svenskar skriver poesi. Men få köper diktsamlingar i boklådorna. Få stora förlagssatsningar görs på poesi i det här landet. Poesins mångfald verkar finnas på nätet och de lokala poesiscenerna.
Har jag fel? Rätta mig gärna! Berätta om de många poesiläsarna, de som köper och lånar diktsamlingar. Och förlagen som är generösa i sin poesiutgivning.
Inte? Nähä.
Det märkliga är att det finns en folklig poesiflod som söker sig fram i små och stora strömmar till mindre bokförlag, till egenförläggandet, till poesiscenerna, till ordfestivalerna, till skrivarkurserna, till nätsajterna.
Det vill säga, det märkliga är att det här flödet av skrivande, högläsande, till och med tävlande i poesi (poetry slam) inte får större plats än det får (=ganska liten) i massmediasfären.
Som alltid finns det förstås en liten parnassklick som kan tänkas få sitta i en tv-soffa, bli intervjuade på kultursidor och över huvud taget få strålkastarljuset riktat på sig. Som får stipendier och priser. Inget ont om dem som tagit sig dit. Det är säkert välförtjänt!
Men alla de andra. Alla vi andra.
Exempelvis två av Uppsalas utsökta poeter, som på något vis verkar i utkanten av den litterära parnassen: Bo Gustavsson och Krister Gustavsson (inte släkt). Båda skriver poesi mättad av innehåll, svindlande djup, inte helt lättillgänglig, men med ytterst god eftersmak.
Jag har skrivit om bägge, stort uppslagna artiklar i UNT, som också brukar recensera deras böcker, om inte alla så i alla fall en del av böckerna.
Vi poeter i Uppsala läser (ofta för varandra) på Uppsalas olika scener, manifesterar oss på manifestationernas torg när så är, publiceras eller publicerar oss själva.
Det skrivs mycket god poesi i den har staden, ska jag tala om!
Men sällan hörs eller ses vi i medias kulturnyheter och intervjuprogram. Är vi sämre än Stockholmarna? Nä. Än uppmärksammade landsbygdspoeter? Nä. Än de som framträder vid Bokmässan? Nä.
Är vi sämre på marknadsföring? Ja, det tror jag bestämt! Trots scener och festivaler.
Det börjar bli dags att göra något åt det.
Föreslå gärna åtgärder! Så återkommer jag. Till dess bjussar jag på ett utsnitt ur ett av mina pågående arbeten (den hör sviten med en hälsning till tonsättaren Karin Rehnqvist):
Änglar som brinner
pappersartat
flagor fallande
mönster av brinnande
änglavingar klädnader
när de träffar atmosfären
som norrskensstoft
tvingar tynglagen
och friktionskoefficienten
blodet att bränna
den störtande vreden
till aska
vingar
som inte bär
fram en enda ton
...
Väldig vinge sveper
himlablået vattenrent
vräker vithet genom
notpapprets tvättstreck
alla noter
faller under
baslinjen
...
En mycket hög sopran
stiger över molngränsen
vinglöst naken
för att blidka
vit vredes
brända trasor
bärkraft under vingen
fångar tonen
av kallt salt
i dånet som strömmar in
där ängeln
just där
änglatrasor dalar
ner mot träden, spirorna, ljuden
av asfalt som sjunger
under bara fötter
trasor av vitt och bränt
med doft av gummi, popcorn, salsa
i trädens gröna
på asfalten som bortkastade
drömmar inga änglar
vet vad vi drömmer
numera
...
Glöm inte naturlagarna
och det krökta universum
när du ska landa, ängel!
Vi väntar dig under kontorstid
på uppgjord landningsplats
med rengjorda landningsbanor
och vhs
i händelse av dimma.
Anmäl ankomst
och cirkulera
vid köbildning.
Avdelning: Poesi Taggar: #poesi #recitation #poesiscen #ordfestival #egenutgivning #poetry slam #manifestationer #marknadsföring #Stockholmare #landsbygdspoeter #förlagssatsningar #mångfald
Kommentera
Lena Köster
Lale Müldür - stark poetröst i Turkiet
Mycket av allt. Det är första intrycket. Och det gäller både Istanbul och poeten Lale Mürdür.
Från svenska konsulat/SRII tar det tjugo minuter att promenera gågatan Istiklal Caddesi fram till Taksimtorget. Några tusental personer, 30 000 kanske..., är på väg åt motsatt håll. Någon berättar för mig att tre miljoner människor rör sig längs den här gatan varje dag, åtminstone under turistsäsongen. Jag snirklar mig fram så snabbt jag kan.
Från Taksimtorget går jag fem-sex minuter längs en trafikerad gata med butiker av modellen hål-i-väggen ner till det tyska sjukhuset. Där möter mig Lale Müldür och hennes assistent, en kvinna från Georgien, vars namn jag inte lyckas uppfatta.
Vi fortsätter gå gränder till höger, gränder till vänster, upp en liten bit och ner igen. Till slut nerför en kort men mycket brant backe, äntligen framme.
Temperaturen ligger fortfarande en bit över 30 grader i skuggan, det är en av de första dagarna i september.
I Lales farstu doftar det som i Indien, curry och koriander. Det är mörkt och murrigt, inte alltför fräscht.
Men när hon öppnar sin dörr och säger välkommen, är det till en fyrarumslägenhet med ett ljust, nymålat vardagsrum, hypermodernt kök och en balkong med svindlande utsikt över Bosporen mot Top Kapi, Aya Sofia, Blå moskén och - inte för att den syns, men för att jag vet att den är där - den berömda kryddbasaren på andra sidan Galatabron.
Ännu har vi inte sagt ett ord om poesi.
Vi pratar Istanbul, uppförsbackar och utsikter tills assistenten har serverat oss te och försvunnit in i sitt rum: hon är skild, singel och arbetar dygnet runt för Lale Mürdür, som drabbades av stroke 2002, och behöver viss assistans även om hon har tillfrisknat i stort.
-Jag skriver fortfarande, men numera talar jag in min poesi och får den utskriven av en god vän, säger Lale.
Vi är omedelbart Lale och Lena med varandra, också i den korta sms-växling vi haft för att bestämma tid och plats för mötet.
Hon är en kvinna som syns och hörs: kortväxt med - för tillfället bara, av fotografier från tidigare år att döma - långt hår och hellugg blekt intill vithet, mängder av turkos och svart ögonmakeup och generöst påmålat orangerött läppstift. Grön klänning, bekväma slippers.
Vardagsrummet har vita väggar, och en välfylld bokhylla och ett flertal målningar. De flesta målade av hennes exmake, en belgisk konstnär, och föreställande henne. Ett par Kristusbilder, noterar jag.
Är hon religiös och i så fall kristen?
-Ja, jag är religiös, troende muslim. Men jag älskar Jesus lika mycket som Muhammed. Och vet du, i en gren i min bakgrund... är vi en judisk familj!
De tre monoteisiska religionerna möts alltså i en kvinna, en poet i världsstaden Istanbul.
Är det också vad hon skriver om?
- Jag skriver om allt. Kärlek, livet, världen. Min första dikt skrev jag när jag var tio år. Men sedan tänkte jag egentligen bli ingenjör.
Lale Müldür har flera universitetsexamina i bagaget: "electronics and ekonomics" från Ankara, en BA (fil kand) i ekonomi från universitetet i Manchester i England och en MA (examen mellan fil mg och fil lic) från Essex University.
Hon är kolumnist i vänsterliberala tidskriften Radikal i Istanbul.
Men, säger hon, handlar det om hennes identitet, är det poet hon är.
Oavsett universitetsstudierna, var det poesin som tog över. Hon har fått ett tjugotal diktsamlingar publicerade och befinner sig tveklöst på den turkiska litteraturparnassen.
-Men jag har inte goda relationer till alla andra poeter, även om det finns en del jag tycker bra om.
Osagt om det är personerna eller poesin hon talar om, för hon säger i samma veva att hon inte läser särskilt mycket poesi.
Två av hennes diktsamlingar har översatts till engelska, en av en amerikansk översättare, en publicerad i Irland. Och några dikter har tonsatts. Mest känd är Destina från diktsamlingen Water Music.
Hennes poesi är mångbottnad med fler hintar till Bibeln och Koranen än man kanske inser vid en första läsning, om man själv inte är lika inläst och påverkad som hon.
Jag tänker att jag kanske borde starta ett projekt och introducera några turkiska poeter i Sverige. Helst kvinnor för att kvinnor generellt sällan får ta lika mycket plats som män på parnassen, även om just Lale Müldür råkar ha tagit plats där
Så får det bli! Jag drar till Turkiet igen i höst. Vi hörs om det då.
Avdelning: Poesi Taggar: #Turkiet #islam #judendom #kristendom #poesi #litteraturparnassen #Istanbul
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Den lycka som varit
Jag fick ett fint häfte poesi med posten. Marianne Jeffmar har tillägnat dikterna sin son Mathias som målat tavlan som är avbildad på omslaget. I "Jag längtar bort - En kort exposé över ett liv" börjar varje poem med just orden "Jag längtar bort", men de allra sista raderna längtar hem.
Diktjaget längtar till något rent och ursprungligt, både i historisk tid och sitt eget liv. Hon längtar till lyckan som nybliven mor till fem barn. Sonen bor i Bretagne, och hon kan inte träffa sina barnbarn så ofta som hon vill. Till en dotter finns ett annat avstånd. "Jag längtar och saknar / Henne som jag fick så sent / Att jag inte hann lära känna henne / Och hennes undflyende väsen". Det är en sorglig dikt. I en annan skriver hon om ett barn som är en hon som skulle komma att säga nej men som en gång har sagt ja och lett emot henne.
Längtan handlar också om att själv vara barn före människornas falskhet och löften "omöjliga att hålla", kanske egna. De tillhörde en värld som hon aldrig önskat sig "Som bara ramlade över mig". Här läser jag som samma önskan om friskrivning som i Marianne Jeffmars självbiografiska roman "Älska mig - ändå!" Hon har orsakat andra lidande. Men hon har haft en olycklig barndom och bär på ett psykiskt funktionshinder. Det kommer hon fram till.
Tilltalet i den lilla diktsamlingen är klart och enkelt, ändå på sina ställen underfundigt.
Avdelning: Poesi Taggar: #självbiografiskt
Kommentera
Eleni Schmidt
Tranströmer är död
Tomas Tranströmer är död.
Avdelning: Poesi Taggar: #poesi #Nobelpriset
Kommentera
Mikael Rapp
Tranströmer: Att samtala med sig själv
Häromdagen var en rätt dålig dag. Sen dog Tranströmer och dagen blev riktigt kass. Har varit en del Tomas Tranströmer på senaste tiden. Jag har nyligen läst och recenserat Teju Coles bok Varje dag är tjuvens dag. Cole citerar Tranströmer:
“Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: 'Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.”
Coles ej namngivna berättare föreställer sig att Tranströmer skrev orden med Nigeria i tankarna. I ett inlägg skrivet för New Yorker Magazine skriver Cole vidare om Tranströmer; “Hans läsare läste honom som en djupt bevarad personlig hemlighet”. Och visst är det så. På natten när alla i staden antingen gått och lagt sig eller gått ut på krogen läste jag Tranströmer. För det är så jag läser honom. Det är så jag vet att andra också läser honom.
Jag började läsa Tranströmer i samband med hans nobelpris 2011. Jag studerade litteraturvetenskap då. En klasskamrat som jobbade i en bokhandel berättade dagen beskedet kom att hans kollegor hade jublat. Nån hade gråtit. Det var beskedet alla väntat på. Som om alla läst poesin ensamma men delar glädjen tillsammans. Jag blev imponerad av historien och började samma kväll att läsa Tranströmer. Nästan lite skeptiskt inställd. Vad är grejen liksom? “Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen...”.
Så är "det" där och jag kan inte föreställa mig en tid då hans ord inte funnits inom mig. Att läsa Tranströmer är som att läsa sina personliga hemligheter. Att samtala med någon som är en så nära att det måste vara en själv.
Citatet är den första raden i hans första diktsamling; 17 Dikter från 1954. Elvis Presley släppte samma år sin första singel och rocken exploderade in i världen. Samtidigt kom Tranströmer, annonserade sin närvaro, inte som något explosivt och nytt, utan som något självklart.
Jag hade förmånen att i samband med nobelpriset 2011 att gå på en föreläsning på Stockholms Universitet. Det var inte obligatoriskt eller ens specifikt kopplat till min utbildning. Det var på kvällen. After hours. I en aula samlades jag och en handfull andra besökare för att lyssna på en föreläsning som hölls av Torbjörn Schmidt, litteraturvetare som skrivit sin doktorsavhandling om Tranströmer.
Och längst fram i aulan satt Tomas Tranströmer med sin fru Monica. Uppenbart tagen av sin sjukdom, men lugn och mild. Glad nära sin fru. En angenäm februariafton.
“Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.”
Efter föreläsningen varade min blick på Tranströmer. Skulle man gå fram och hälsa? Nicka? Bäst att bara nöja sig med att varit nära. För vad skulle man egentligen gå fram och säga till sig själv?
Avdelning: Poesi Taggar: #Tranströmer #Poesi
Kommentera
Erika Wallman
Nu var kostymen klar
”Jag behöver honom likt kaffe i ottan, som sol på min kind, som gräs under bar fot.”
Så skrev jag en gång om Thomas Tranströmer och inser idag, när tankarna ständigt vandrar tillbaka till honom, att det fortfarande är så. Jag återkommer till hans dikter gång på gång, i olika skeden i livet, i olika sinnesstämningar. En mening här och en mening där. Känslor som bara han kunde sätta ord på. Jag känner i kroppen när det var för länge sedan ”Den halvfärdiga himlen” låg på mitt sängbord.
Avdelning: Poesi Taggar: #nobelpris #poesi
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Vesna Prekopic
Kärlek är för dom
"Och Thåströms nakna överarmar är vackrare än västvärldens samlade konstskatter". Nina Lekanders ord från romanen "Mun mot mun" (1988) har förföljt mig ända sedan jag läste dem första gången.
Avdelning: Poesi Taggar: #allahjärtansdag #kärlek
Kommentera
Vesna Prekopic
Sent på jorden
Det är sent på jorden och mörkret faller över oss. Så känns det en dag som denna. Inte nog med att ett rasistiskt parti nu njuter av ett segertåg i princip hela landet, så tyder allt på regeringskaos.
Jag är arg, bestört och sorgsen över att det ska vara så svårt att vara mot andra som du vill att andra ska vara mot dig. Kärleksfull, empatisk, solidarisk. Det var vad jag trodde var allmänmänskligt eftersträvansvärt.
Melankolin har lagt sig över mitt sinne. Jag läser poesi. Tänker att det blir bättre. När skuggorna dragit sig undan mina ögon. Tills dess läser jag Pär Lagerkvist och Gunnar Ekelöf och så tipsar jag om LitteraturMagazinets fantastiska antirasistiska boktipslista: http://www.litteraturmagazinet.se/100-antirasistiska-boktips
Jag tror på den ensamma människan
Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.
Gunnar Ekelöf, ur Färjesång (1941)
Avdelning: Poesi Taggar: #antirasism #tillsammanskap #val2014
Kommentera
Mattias Lönnebo
Bo Setterlind - Kärlekens poet
Det råder ingen tvekan om att Bo Setterlind tillhör sveriges stora när det gäller författarskap och framför allt poesin. Han levde mellan 1923 och 1991. Texterna präglas av andlighet och innerlighet och ord vägda på guldvåg. Texten ovan är en skylt vid ljusträdet i Vadstena klosterkyrka. Få svenska poeters texter brukas så flitigt som hans, och det beror nog främst på att flera av dem blivit tonsatta.
Avdelning: Poesi Taggar: #dikt #psalm
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Kärlek i tjugonde seklet
För inte så länge sedan besökte jag min morfar och fick av honom tipset att läsa Hjalmar Gullberg – poeten som gett namn åt bland annat Gullbergs kaj här i Göteborg.
Han ska ha varit exremt populär på sin tid, men är idag nästintill bortglömd förutom genom platserna han fått uppkallade efter sig.
Jag valde hur som helst Kärlek i tjugonde seklet från 1933 – en diktsamling som nu på senare år även har fått ge namn åt Kerstin Vinterheds biografi över Alva och Gunnar Myrdal från 2003.
Kärlek i det tjugonde seklet innehåller dessutom bland annat diktsviten "Förklädd gud" (om guden Apollon) och som har tonsatts av Lars-Erik Larsson, en av Sveriges främsta klassiska tonsättare. (Om man sjunger i kör är det svårt att undgå att åtminstone någon gång sjunga denna klassiker.)
Det här är en ganska intressant och vacker text och som befinner sig i skarven mellan tradition och modernitet. Å ena sidan är den skriven på rim, full av referenser till antiken och en del, idag ganska omoderna, religiösa-mystiska teman; å andra sidan skildrar Gullberg vad man skulle kunna kalla den moderna kärleken – och på ett sätt som får en att undra ifall den har utvecklats något alls sedan 1933 (!). Den hade lika gärna kunnat vara skriven på 60-70-talet.
Avdelning: Poesi Taggar: #kärlek #romantik #smärta #sorg
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Jag är inte en schlager. Jag bara råkar handla om samma saker
Kristi himmelfärd och jag har precis haft Kristina Lugn-festival, läst Till min man, om han kunde läsa (1976), Bekantskap önskas med äldre bildad herre (1983) och Hej då, ha det så bra! (2003).
Fantastiska titlar.
Och fantastiskt härliga böcker. Hur kan man inte älska en diktsamling om en kvinna som lever tillsammans med en man som är för dum för att älska henne tillbaka – att hon dödar honom?
Det är hemskt – men ändå så bra. Känslorna bakom bottnar ju ändå i någonting riktigt, någonting äkta.
Avdelning: Poesi Taggar: #kärlek #ensamhet #humor
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Anne-Charlotte Östman
Till minne av mamma
En av de första minnena jag har av mamma är att hon spelade ur Lennart Hellsings "Krakel Spektakel" på piano och jag satt i hennes knä. Sedan fick vi andra kulturupplevelser tillsammans. Mamma älskade böcker, musik, teater och film. Kyrkan var också viktig. Hon sjöng med i psalmerna, och hennes röst var ljus och klar så länge hon levde. På Alnön hade hon varit med i kyrkokören, men i Högalid fick hon inte ens provsjunga. Hon hänvisades till seniorkören på grund av sin ålder, men mamma tyckte att den lät illa.
Hon blev betagen av "Broarna i Madison County" med Meryl Streep och Clint Eastwood. Jag förstod de starka beröringspunkterna med hennes eget liv men sa inget. Hon dröjde sig helt förtrollad kvar under eftertexterna. Även "Moulin Rouge" passade hennes romantiska sinne och "Amélie från Montmartre".
I mötet med kulturen överskred hon sina egna moraliska gränser. På Dramaten hänfördes vi båda av cynismerna i "Farliga förbindelser" av Choderlos de Laclos. Augustikvällar gick vi på "Musik på Valdemarsudde". I konserterna fanns ett avantgardistiskt inslag som ibland gick så långt att musikanterna nafsade på sina instrument. Det tog hon också emot med öppet sinne.
Mamma läste gärna poesi. Hon sa att Hjalmar Gullbergs "Ögon, läppar" hade gett henne tröst i sorgen efter mormor. Det var en djup sorg. Hon gick svartklädd länge. Före begravningen hade hon ett svart flor över ansiktet. Sen fälldes det upp. Efter ett par månader försvann det från hatten och grå och svart-vita kläder var tillåtna. Så kunde det vara på 60-talet.
I vår bokhylla står böcker som varit hennes. Bland lyriken finns Bo Setterlinds "Blomman i Snön", Evert Taubes "Blå Anemoner", Tomas Tranströmers "Samlade dikter" och Anders Österlings "Ögonblick". Vid "Credo" av Taube ligger en lapp: Att vilja äga är kärlekens död, säger dikten. Kärleken flyr från den rovgirige till den givmilda som inte söker sitt.
När jag öppnar Österlings dikter blir jag starkt berörd. Vid dikten "Höstpromenad" ligger en gul post it-lapp. På den har mamma skrivet 44.03 med kulspetspenna och strukit under. Nedanför står vårt hemtelefonnummer med darrig handstil. Kanske ville hon ringa och meddela att hon gått upp några hekton - siffran 3 står lite ovanför nollan. Och hon var verkligen så tunn som 44 kilo de sista månaderna. Men varför hade hon skrivit upp vårt nummer? Det fanns inprogrammerat i hennes mobil. Kanske hade det raderats av misstag eller så hade hon glömt bort hur hon skulle använda telefonboken.
I "Höstpromenad" darrar ej den gamles hjärta inför de gula löven. Solen som går upp lyser också för honom, ”nöjd i dag att bara leva”. (Utdrag ur min e-bok "Det enda nödvändiga")
Avdelning: Poesi Taggar: #Mors Dag
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Mina tidigare möten med herr Norén
Jag höll på att säga, inför min dust med Noréns digra dramer, att jag inte har några tidigare erfarenheter av Norén - alls. Och det är nästan sant. Jag har aldrig sett eller läst någon av hans pjäser. Men, jag har faktiskt läst hans diktsamling "Salomé. Sfinxerna" och till och med skrivit en litteraturvetenskaplig analys av den. Så jag rotade fram min gamla tenta för att återknyta kontakten med Noréns poesi.
Avdelning: Poesi Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #poesi
Kommentera
Vesna Prekopic
Att läsa arbetare den 1 maj
1 maj är arbetarrörelsens stora dag. Runtom i världen demonstrerar människor idag för en bättre värld och många författare sluter upp i leden eller gör åtminstone sina röster hörda en dag som denna.
Avdelning: Poesi Taggar: #1900-tal #arbetarlitteratur #autenticitet #1 maj
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Hyperintellektuell poesi
Ika Jorum är bibliotekarie och driver förlaget Ikian Press. Där kom förra året hennes egen debutdiktsamling, "Konsten att göra barn". Vad kan en då säga om dessa dikter?
Avdelning: Poesi Taggar: #diktsamlingar #poesi #hyllningar
Kommentera
Vesna Prekopic
Vem är YAHYA HASSAN?
Litteraturkritikern Ulrika Milles har sagt att meningen med all konst är "att göra världen tillgänglig på ett nytt sätt, säga det som inte sagts, vara något annat".
Avdelning: Poesi Taggar: #rasifierad #utanförskap #representation #alienation #konst
Kommentera
Joanna Górecka
Att suga musten ur Marilyn
När en kollaps in i väggen kittlade mig i nackhåret med sina andetag armbågade jag den i magen med Marilyn Monroes dikter.
Hennes kval fungerar lite som strössel i min vardag.
Tänk att man kan suga musten ur någon så in i självaste fan så långt efter deras död.
Avdelning: Poesi Taggar: #Marilyn Monroe #strössel
Kommentera
Vesna Prekopic
Kampen om tiden, är kampen om mig själv
Jag har alltid fascinerats av siffror. Det har säkert att göra med att jag älskade sagor som barn, där tretalet var lika viktigt som magiskt.
Avdelning: Poesi Taggar: #frihet #självständighet
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Carl Magnus Juliusson
Kärlekens litteratur (5): Hedvig Charlotta Nordenflycht (HJÄRTA - SMÄRTA)
Att i tiden glömma dig
är omöjligt för mitt hjärta
och dock jämt påminna sig
är en obeskrivlig smärta.
Minnas, glömma på en gång
ett osägligt själatvång.
Denna text kommer att vara lite speciell. Den kommer att handla om Hedvig Charlotta Nordenflycht som, förutom att vara en av Sveriges absolut främsta 1700-talspoeter, ibland även pratas om som Sveriges första feminist. Dessutom var hon den första svenska kvinna som kunde försörja sig på att vara författare. I Frankrike brukar man räkna Christine de Pizan till det, ungefär 350 år tidigare.
Men denna text kommer också att dediceras till den svenska kärlekspoesins allra mest uttjatade – allra mest fantasilösa, intetsägande, urvattnade, urtråkiga och rent utav störtlöjliga – kliché.
Ja, det ska alltså handla om rimmet: hjärta – smärta.
Avdelning: Poesi Taggar: #kärlek #hjärta #smärta #sorg #rim
Kommentera
Carl Magnus Juliusson
Kärlekens litteratur (4): Samuel Beckett
Samuel Beckett är kanske först och främst känd för sin dramatik och sina romaner. Med dramer som I väntan på Godot och Slutspel revolutionerade han dramatiken i grunden. Med romaner som trilogin Molloy, Malone dör och Den onämnbare eller Texter för ingenting och Hur det är revolutionerade han romankonsten till nästintill oigenkännlighet.
Men Beckett var också poet även om det tog upp mindre plats av hans produktion. Och – otroligt nog – var han inte mycket mindre revolutionär som poet. Frågan är (en fråga som jag inte kommer dröja vid här) om inte Beckett var bland de allra första att skriva så där språkmaterialistiskt – fragmentariskt och med uppbruten syntax, med ord staplade efter varandra ofta av musikaliska, klangliga skäl, snarare än grammatiska – som varit så populärt inom t.ex. svensk poesi de senaste tjugo-trettio åren och fortfarande verkar vara det bland skrivarskolestudenter idag.
Bland Becketts alla dikter är det en som sticker ut alldeles särskilt. Det är ”Cascando” – hans enda egentliga kärleksdikt (även namnet på en senare radiopjäs).
Den skrevs runt 1936 till en amerikansk kvinna som hette Betty Stockton och som den unge Beckett just hade träffat och förälskat sig i.
Avdelning: Poesi Taggar: #kärlek #sorg
Kommentera
Mikael Rapp
Recension: Ma
Orden vilar högerjusterade mot den ravin som de svartfärgade sidorna utgör. Jag har sett att både Äcklet och Idioten har liknande design. Så det är nog hippt och väl. Men Ma fångar verkligen inte mitt intresse.
Nog finns det rader att hämta ur denna… poesisamling? De fragmenterade raderna går mellan kosmos, ett krishärgat Europa och det mesta mellan himmel och jord. Poeten Ida Börjel har helt klart saker hon vill få ur sig men det är ytterst sällan mitt intresse fångas och när det väl gör det hålls det inte kvar för en längre stund.
Egentligen är mitt stora problem inte med texten i sig, även om den ofta är långdragen, utan snarare med strukturen. Att sidan lämnas nästintill tom på vissa sidor i en bok som säkerligen är några hundra sidor lång (sidorna är ej numrerade) känns som ett designtrick som innehållet inte kan backa upp. Det ska förstås sägas att ”Ma” är det japanska tecknet för ”tomhet” så nog finns det en tanke bakom.
Nu låter jag negativ som fan förstås.
”Men den här samlingen har ju blivit hyllad till höger och vänster!?”
Sant! och nog finns det rader, ja, hela sidor att hämta ur Ma men för mig känns det här som ett solklart fall där en redaktör hade behövt gå in och rensa lite. Det är inget man som skribent vill skriva men det är nog så sant i det här fallet.
Ma hade varit en starkare upplevelse om den varit 20, 50 eller till och med 100 sidor. Och dumpat sin alfabetsordning. Effektsökeri ger jag inte mycket för. Hade samlingen varit kortare hade det inte behövts heller.
Avdelning: Poesi Taggar: #krishärgat #experimentellt
Kommentera
Mikael Rapp
Vardagen fortsätter...
Håller på att läsa Ma av Ida Börjel. Jag ska vara ärlig; det är inte min grej. Ska recensera spektaklet imorgon men än så länge är jag besviken.
Det känns otympligt och om inte utan saker att säga så vet jag inte riktigt vad poängen med det ska vara. Problemet är inte orden. Men strukturen får mig att undra om det finns en bakomliggande tanke med det eller om det bara är ett infall från nån i produktionsledet.
Förhoppningsvis författaren. Även om det inte gör saken bättre.
När jag inte längre orkar så letar jag populärkulturella referenser i Elefanten som gick upp i rök.
Plus/Minus = Noll. Stabilt. Vardagen fortsätter...
Avdelning: Poesi Taggar: #populärkultur #experimentell poesi
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Vårens poesiutgivning
Här ämnar jag lista intressant poesi som kommer ut under våren. Med i listan kommer inte de diktsamlingar som jag redan recenserat i år ("Ma" av Ida Börjel, "Hamnen" av Sanna Hartnor) eller de jag läser just för stunden ("Ljusgrönt och aska" av Anna Hallberg, "De federala distrikten" av Andrés Stoopendaal). Med kommer förstås inte heller de utgivningar som jag inte ser fram emot, men de kan förstås vara lika glimmande guldkorn ändå!
Avdelning: Poesi Taggar: #listor #utgivning #klassiker #poesi
Kommentera
Eleni Schmidt
Saknar dikterna i tunnelbanan
För några år sedan fanns det dikter uppsatta på väggar och tak i tunnelbanan. Mitt i allt resande kunde man hitta ett par strofer.
Avdelning: Poesi Taggar: #Nostalgi tunnelbana poesi
Kommentera
Mikael Rapp
Poet sökes. Någon där?
Jag älskar poesi. Det är det enklaste och värdigaste uttrycket av inte bara det mänskliga intellektet utan även ett fönster till hennes hjärta. Så är det med bra poesi. Det är sällan jag stöter på sådan nuförtiden. Jag tänker ge ett eko av Ralph Waldo Emersons The Poet. Essän som inspirerade Walt Whitman att skriva sitt livsverk Leaves of Grass.
Bokstavligt talat: Whitman skrev på poesisamlingen hela sitt liv.
Avdelning: Poesi Taggar: #revolution #poeten #inspiration #anti-våld
Kommentera
Joanna Górecka
Man måste alltid vara berusad
Jag vet inte hur det är med er, men jag drabbas alltid av någon mental mjölksyra i början av ett nytt år.
Så, ni som liksom jag känner att livlusten liksom har ryckts ur magen såhär de första färglösa dagarna på ett nytt år (lätt hänt, det maniskt depressiva finns i oss alla under ett årsskifte). Här får ni en uppmuntrande rad signerad Charles Baudelaire såhär på en onsdag:
"Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll´"
ur dikten Berusning.
Så. Där hör ni. Berusa er.
Löser allt.
Jag ska leva som jag lär och omedelbart berusa mig med en stor och stark. Kaffe.
Avdelning: Poesi Taggar: #berusning #Frankrike #poet #dikt #mjölksyra
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Den bästa svenska poesin 2013
Jag har läst 44 diktsamlingar som har utkommit i år. Även om jag fortfarande har flera liggande så borde dessa 44 redan lästa ha gett mig en ganska bra bild av poesiåret 2013. Jag tänkte skippa att rada upp de böcker jag inte fångades av och istället satsa helt på att tipsa om riktigt bra diktsamlingar från året som gått.
Avdelning: Poesi Taggar: #poesi #dikter #listor #bästa #favoriter
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Tomten som inte var någon jultomte
Vi har en inbunden bok med dikter av Viktor Rydberg i vårt bibliotek. På försättsbladet står det med fin skrivstil och svart bläck: Till Klara Magnusson d. 12/8 1913. Det var en namnsdagspresent. Klara var min mans gammelfaster som dog redan 1936. Boken har ärvts av farmor eller farfar, tror jag. Klara hade nog ett ganska spännande men hårt liv. Hon flyttade från Norrköping ända upp till Gällivare för att förestå ett barnhem.
Kvällen före julafton öppnar vi i vår familj boken och läser Tomten högt för varandra. Ni vet, den som börjar: Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Dikten skapar stämning, men det är ingen jultomte vi har att göra med.
Avdelning: Poesi Taggar: #julkalendern #dikt #vers
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Mattias Lönnebo
Dödshot efter diktsamling
Det tillhör inte vanligheterna att en diktsamling i Danmark säljer mer än 300 exemplar - den här har sålt 25000! Diktsamlingen bär poetens namn "Yahya Hassan" och den första upplagan sålde slut direkt. Hans bok har delat Danmark i två hälfter, hyllare och negativa, många hatiska sådana.Han har till och med utsatts för dödshot när han kritiserar människor från sin egen sociala och religiösa bakgrund. Frispråkigheten har satt hans livs på spel.
Avdelning: Poesi Taggar: #rasism #Danmark #konflikt #yttrandefrihet #extremism
Kommentera
Emma Kreü
Det närmaste jag kommer poesi för tillfället
Poesi kan vara förlamande vackert, det har jag upplevt vid ett par tillfällen i mitt liv. Dock alldeles för få gånger, för att jag ska vara helt nöjd. Jag är nämligen inte helt överens med genren och försöker därför med jämna mellanrum närma mig den. Med blandat resultat, får jag tyvärr säga. Vi glider närmare varandra, jag och poesin, och sedan glider vi isär igen. Lite som att sitta i en eka i styv kuling ibland, men oftast är det knappt en ljum bris som drar fram i vår relation.
Därför blir jag alltid extra glad när jag ramlar över musiktexter som låter som poesi i mina öron. Att få höra hur det skulle kunna låta, poesi med musik, eller ibland bara en röst som vet exakt vilka knappar den ska trycka på för att framhärda olika aspekter av texten. Och språket, om det är ett språk jag förstår eller inte, det spelar mindre roll då. Det är ljudet av språket i samklang med dess betydelse som väger in upplevelsen, inte bara den ekande tomheten i mitt eget huvud som avgör upplevelsen.
En längre tid har det varit det tyska industribandet Rammstein som har spelat poesi i huvuet på mig. Vem spelar i ditt huvud? Eller föredrar du att uppleva i din egen tystnad?
Avdelning: Poesi Taggar: #musiktexter
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Bör det manliga geniet vara ett svin?
Märta Tikkanen skrev 1978 en bok med titeln "Århundradets kärlekssaga". Jag har haft den liggande i ska-läsa-högen i flera år, eftersom jag ofta sett den nämnas en bok man MÅSTE läsa, något oförglömligt. Helt enkelt något i stil med titeln: "Århundradets kärlekssaga".
Avdelning: Poesi Taggar: #manligt #kvinnligt #kärlek #moderna klassiker #könsroller
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Anmäl textfel
