Gunilla Ståhlberg - LitteraturMagazinet

 Litteraturblogg: Gunilla Ståhlberg 

Visa standardvy Visa omslagsvy

 

Recension: Jonas Rasmussen, "Därur orden"

Det som är diktens starkaste sida riskerar att bli dess svagaste punkt"

Är det möjligt att få en poetisk upplevelse i en tandläkarstol med munnen full av en gurglande salivsug, lyssnande till tandläkarens monotona rabblande av tandstatus? Det är frågan jag ställer mig när jag först håller Jonas Rasmussens lilla diktsamling ”Därur orden” i handen. I den får läsaren följa med på en filosofisk resa in i munnen; vi ser oss om bland tänder, tandkött, tunga och gomsegel.


Samlingen inleds storslaget med att parafrasera Johannesevangeliets inledning: ”I begynnelsen var munnen”. Därifrån förs vi till det fornnordiska urträdet Yggdrasil som kopplas samman med det latinska ordet för tänder, dentes, som egentligen betyder träd: ordet är alltings ursprung – ja, visst är det en uråldrig tanke dikten anknyter till. Och samtidigt ganska modern. När ordet språkhygien så småningom används i dikten förklarar författaren i en fotnot att ordet språkhygien innebär ”ett sätt att påverka språkets naturliga benägenhet att förändras och utvecklas.” Därigenom, fortsätter han, påverkas också vår världsuppfattning. Ja, språket konstruerar vår verklighet och verkligheten kan manipuleras genom språket. (Tänk bara på nyspråket i Orwells ”1984” eller nobelpristagaren Herta Müllers beskrivning av ceauşescudiktaturens Rumänien.) Just hur orden ger tanken liv beskrivs så fint i diktsamlingen att det är värt att återkomma till många gånger.

Med en stundtals väldigt fysisk sinnlighet och på ett poetsikt klangmättat språk rör sig diktsamlingens utforskande av orden längs hela skalan från yttrandefrihetens lov till avsky för bokstavstrohetens kalla fanatism. Stanna upp och njut av ordvändningar som ”Att ge tanken namn – gomsegel. Där slukas såsom havet slukar och aldrig slutar”, ”konsonanterna knastrar” och roas av den lekfullt ekelöfska ”Slafsande kast och klafsande slask”! ”Därur orden” är en diktsamling som verkligen visar författarens kärlek till orden, rytmen och klangerna. Den skulle lämpa sig väl för recitation. Samtidigt finns det en kvalitetsskillnad mellan å ena sidan poesi som är naturligt rytmisk och klangfull och å andra sidan pastischen som får allt att verka sökt och tillgjort. Mycket i diktsamlingen är njutbart, men blir det inte i vissa stunder  väl överlastat med ord som t.ex. ”glittergom” och ”muskelmörker” - en aning pretentiöst? Det är som är diktens starkaste sida riskerar att bli dess svagaste punkt.

Diktsamlingen innehåller också en religiös intertext som väcker eftertanke, kanske mest p.g.a. den lätthet med vilken den rör sig från kristendomens johannesevangelium och tungotalstradition till fornnordisk mytologi och islams ”Allahu akbar”. Här måste jag dock invända att det är både missvisande förenklat och obetänksamt att låta kristen och fornnordisk tradition utgöra ordens positiva allusioner, medan den enda tydliga referensen till islam i fotnoten kopplas till saddamregimens terror. Hur ska det tolkas?


Är resan i tandläkarstolen poetisk? Ja, om definitionen av poesi är att det finns en rytm, att man ser ett mönster och anar att det finns en rik betydelse under orden. Då har Rasmussen lyckats mycket väl och läsningen ger mersmak!
 


Avdelning: Poesi Taggar: #recension #poesi
4 januari 2017
Profil: Gunilla Ståhlberg
 
Kommentera
 

Blomstertid är rättningstid

Blomstertid är rättningstid

Blomstertid är rättningstid. Så sant som det var sagt. Idag får bloggen bli en länk till artikeln "Arbetets existentiella dimensioner", som jag skrev i senaste numret av "Svenskläraren". Kanske kan det få dej som har lärare i din omgivning att förstå varför hen måhända verkar lite borta just nu...

http://www.svensklararforeningen.se/arbetets-existentiella-dimensioner/


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #skola
4 maj 2016
Profil: Gunilla Ståhlberg
 
Kommentera
 

Bok-
presentation:
Levande texter
Författar-
presentation:
Ulf Jansson
Inbunden
Finns i lager, 716 kr

Bellman och litteracitet

Svenskläraren,  NA-eleven och Bellman diskuterar  Epistel 23 (den när Fredman ligger i rännstenen utanför krogen ”Krypin” och förbannar sitt öde).

Svenskläraren: ”Vad är det som händer i dikten?”

NA-eleven: ”Jag ser en andragradsfunktion inritad som en graf i ett koordinatsystem.”

Bellman: ”Vafalls?”

Svenskläraren: ”Kan du utveckla detta?”

NA-eleven: ”Fredman har festat hela natten. Sen faller han neråt och när dikten börjar är han bakfull och nere i botten. Han är fly förbannad på sina föräldrar - att han föddes. När krogen öppnar igen vänder det och efter en återställare är han på topp igen och tackar sina föräldrar för livet. Det är som en andragradsfunktion.”

Fin illustration av litteracitet. Eleven visar exempel på både performanskompetens när hen ser vändningen i dikten och literary transfer när hen använder sin matematiska kunskap i tolkningen av dikten.
 


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #litteraturundervisning #litteracitet
24 april 2016
Profil: Gunilla Ståhlberg
 
Kommentera
 

När Salinger blev en räddare i nöden

Bok-
presentation:
Räddaren i nöden
Författar-
presentation:
J D Salinger
Pocket
Finns i lager, 73 kr

När Salinger blev en räddare i nöden

Hej! Kul att du har hittat hit! Idag ska det handla om när Salinger räddade litteraturundervisningen. Fast sanningen är att han inte gjorde det på egen hand.

Jag tror inte på litteraturen som god i sig själv. (Eller ond: man kan knappast ställa Salinger till svars för mordet på John Lennon.) Däremot är jag övertygad om att litteraturen kan hjälpa oss att förstå oss själva och vår omgivning, men det hänger helt och hållet på vad vi gör med den. När Salinger räddade litteratursamtalet hade han den gamla metodklassikern Aidan Chambers modell för litteratursamtal till hjälp.

Med tanke på att säljsamtalet för ”Räddaren i nöden” gick sisådär – inte alls bra faktiskt, infann sej en viss förtvivlan, men nä, så lätt ger jag minsann inte upp, tänkte jag, och funderade över hur Salinger skulle kunna vinna elevernas hjärtan. Jag vet ju att det är en fråga om läsförståelse; den som har hög litteracitet (litteraturdidaktiska för läsförståelse) får nästan alltid ut något av läsandet. Här gällde det alltså att kavla upp ärmarna! Enkelt uttryckt handlar litteracitet om att förstå och bearbeta litteratur på flera olika plan. Louise Rosenblatt, som ofta citeras i det här sammanhanget, talar t.ex. om efferent och estetisk läsning. Lite slarvigt kan man kanske kalla det att läsa för att hitta information och att läsa för att uppleva något. Rosenblatt menar att läsaren hela tiden rör sej mellan de båda sätten att läsa. En annan litteraturdidaktiker, Örjan Torell, talar om läsförståelse som olika kompetenser varav två är literary transfer (erfarenhetsbaserad läsning) och performanskompetens (att kunna använda olika litterära konventioner). Jag tänker såhär: om litteraturen ska bli angelägen är det helt nödvändigt att låta texten väcka känslor, men det gäller också att förstå och bearbeta bokens uttryckssätt.

Efter att ha dammat av Chambers vid det här laget smått klassiska modell för litteratursamtal insåg jag att det var läge att lägga upp arbetet utifrån den. Jag skulle säga att metoden har två stora fördelar. Den första är att den är så okomplicerad att introducera. Den andra är att den tränar olika delar av elevernas läsförståelse. Man ger eleverna ett antal sidor att läsa och så förbereder de ett antal plus- minus- och frågetecken med motiveringar. Och tro mej: den enkla instruktionen fungerar utan undantag. Antingen tilltalas man, avskräcks eller undrar. ”Jag känner igen mej! Holden pratar så komiskt! Blir man lycklig av pengar? Jag tycker Holden är tjatig! Varför svär han hela tiden? Jag ogillar hans attityd! Hurdan är en bra förälder?” Ibland tycker eleverna olika. Då måste de argumentera utifrån vad de läst. Ibland hjälps de åt att räta ut frågetecken genom att göra inferenser med hjälp av att peka på olika ställen i boken, koppla till egna erfarenheter och kunskaper eller genom att med hjälp av sina mobiler leta information om författaren. Såhär långt har eleverna redan rört sej flera gånger mellan efferent och estetisk läsning.

Nästa kompetens vi övar är performanskompetensen: hur är texten skriven? Kan man urskilja några mönster i det vi sagt? Eftersom de här eleverna är bekanta med traditionella analysscheman (tema, språk, person- och miljöbeskrivning, berättarperspektiv, budskap…), räcker det att påminna dem om schemat för att de ska se att det hänger ihop. Det flera reagerade på som tjatighet kan t.ex. förklaras med berättarperspektivet. Vi upptäcker också att det finns flera teman att debattera och jämföra med annat vi läst. Det tar oss ungefär tre veckor att komma igenom boken och när vi är klara går det lätt att gå vidare med en skrivuppgift, denna gång en argumentationsövning. En annan gång övar vi någon annan typ av skrivande.

Se där: historien om när den gamle Salinger blev en räddare i nöden och Chambers visade sej vara en trotjänare värd att dammas av! Nästa gång ska ni få läsa en alldeles nyskriven Bellmanhistoria! Ses!


 


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #litteraturundervisning #läsförståelse #litteracitet
17 april 2016
Profil: Gunilla Ståhlberg
 
Kommentera
 

Är litteraturen god?

Bok-
presentation:
Den goda boken : samtida föreläsningar om litteratur och läsning
Författar-
presentation:
Magnus Persson
Häftad
Finns i lager, 387 kr

Är litteraturen god?

Apropå frågan varför man ska läsa skönlitteratur. Introducerade nyligen Salingers ”Räddaren i nöden” för en klass med orden ”detta är boken som inspirerade till mordet på John Lennon”. Tänkte liksom att det skulle göra dem lite nyfikna och sugna på att läsa. Men nej. Deras reaktion blev istället misstro. Jahaja, tänkte jag, så präglade är de av ”myten om den goda litteraturen”.

Vad är då myten om den goda litteraturen? Jo, litteraturprofessorn och lärarutbildaren Magnus Persson skriver i ”Den goda boken: Samtida föreställningar om litteratur och läsning” att det är en utbredd missuppfattning att litteratur automatiskt gör oss till goda människor och är bra för välbefinnandet. Om det vore så skulle alla författare vara mer moraliskt högtstående än andra och vi skulle må bra av att läsa, men så är det ju inte. Ta t.ex. Célines ”Resa till nattens ände”, en fantastisk roman skriven av en antisemitisk författare. Persson berättar också om vilket ramaskri Nabokovs ”Lolita” väckte hos hans lärarstudenter. Hur kan en bok med en moraliskt förkastlig handling vara så välskriven? Nej se, det gick inte ihop för dem. Och blir man förresten inte bara nedstämd och upprörd av somliga böcker?

Nu ska jag erkänna att Persson först provocerade mej. Samtidigt har han ju rätt. Mina elevers misstro mot ”Räddaren i nöden” är inte den första invändningen jag har mött. Ett annat exempel är ”Flyga drake”, som många gymnasieelever uppskattar. Men varje gång vi läser den är det också någon som säger: ”Jag vill inte läsa såhär otäcka böcker. De får mej att må dåligt”. Samma invändning kommer när vi läser skönlitterära skildringar av Förintelsen: ”Varför måste vi läsa om så mycket elände?”. Och när vi har jobbat med författarpresentationer kan det hända att någon säger: ”är alla författare missbrukare, psykiskt sjuka eller har det dåligt på något annat sätt?”.

Och på tal om litteraturens moraliska inverkan: ingen som har läst Dante glömmer väl att det var skönlitteraturen som orsakade att Paolo och Francesca gick ett sådant hemskt öde till mötes? För att inte tala om vad en elev utbrast när vi först hade läst utdrag ur ”Lysistrate” och sedan ”Decamerone”: ”du Gunilla, handlar litteraturhistoria bara om snusk?”. Tja, vad svarar man på det?

Det är kanske inte så konstigt att eleverna reagerar som de gör. Jag tror nämligen att vi lärare omedvetet är med och reproducerar myten om den goda litteraturen eftersom vi ju också uppmuntrar lustläsandet. (Och nu menar jag inte att det är fel. Det har så klart också sitt berättigande. Problemet är när alla andra dimensioner av litteraturen försvinner.) Därför tänker jag börja lyssna ordentligare på deras protester. För tänk om elevernas invändningar faktiskt betyder att de är något viktigt på spåren när de uttrycker sin skepsis, nämligen avslöjandet av myten om den goda litteraturen! Tänk om vi kanske kan använda deras invändningar som avstamp för samtal om vad litteratur också kan vara. De har kanske i själva verket redan tagit första steget på vägen mot att upptäcka på vilka sätt litteraturen faktiskt är- tja, god?

Hur det gick med Salinger? Det får du läsa om i nästa inlägg!
 


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #litteraturundervisning #skönlitteratur #skola #läsning
10 april 2016
Profil: Gunilla Ståhlberg
 
Kommentera
 

Anteckningar från ett klassrum

Anteckningar från ett klassrum

Efter några år kom svensklärarens existentiella kris: lyckades jag alls nå de icke redan bokfrälsta? Jag började också ifrågasätta det meningsfulla i att uppmuntra till verklighetsflykt"

Varför ska man läsa skönlitteratur? Under en stor del av mitt liv har jag inte ägnat den frågan en tanke. Det var liksom så självklart i min barndoms värld: högläsning var fredagsmys (fast det ordet inte fanns). Den som läste skulle inte störas. En bok var den bästa present jag kunde tänka mej. Dessutom: boken kunde vara ett giltigt skäl att slippa allt möjligt man inte ville göra (kloka föräldrar!). Och vi blev läsare, jag och mina fem syskon. När jag så småningom började undervisa i svenska på gymnasiet insåg jag vilken privilegierad uppväxt jag hade haft. Det blev faktiskt en smärre chock att stå öga mot öga med unga människor som inte längtade efter att läsa. Som ifrågasatte läsandet. Hur tacklar man det?

Jag blev helt enkelt tvungen att hitta riktigt goda skäl, som skulle kunna motivera den mest ointresserade, apatiska, mobilknappande, förvuxna tonåringen med mössan neddragen ända till ögonen (det där sista var fördomsfullt!). Jag sa: " Man blir en bättre människa. Man blir allmänbildad." (Det gick inte hem så värst bra.) Sen frågade jag eleverna. De redan frälsta svarade då: "Verklighetsflykt. Underhållning. Spänning." Inte så dumt, tänkte jag.

Efter några år kom svensklärarens existentiella kris: lyckades jag alls nå de icke redan bokfrälsta? Jag började också ifrågasätta det meningsfulla i att uppmuntra till verklighetsflykt. Det stod liksom ingenting om det i läroplanen. Förresten var jag inte heller så säker på om jag hade blivit någon särskilt god människa genom allt läsande när jag tvingade mina elever att läsa både det ena och det andra. Kanske var jag fel ute när jag såg det som min viktigaste uppgift att få unga att läsa.

Nu tänker jag att varken mina eller elevernas svar egentligen är fel, men de räcker inte. Jag vill visa mina elever mer än så. Litteraturen måste få liv och mening. Bli angelägen. Jag tror inte att det finns några enkla medel, inga genvägar, utan det handlar om att jobba medvetet med olika metoder, bl.a. för att öka läsförståelsen.

Glimtar från och reflektioner kring litteraturundervisningen i mitt klassrum: det är vad min blogg kommer att handla om. Välkommen att följa den!













 


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Skönlitteratur #skola #lärare #läsning #metoder #läsförståelse #litteraturundervisning
1 april 2016
Profil: Gunilla Ståhlberg
 
Kommentera /Visa 1 kommentarer
 

Gunilla Ståhlberg börjar blogga på LitteraturMagazinet

Gunilla Ståhlberg börjar blogga på LitteraturMagazinet"

Gunilla Ståhlberg börjar blogga på LitteraturMagazinet


21 mars 2016
Profil: Gunilla Ståhlberg
 
Kommentera
ANNONS
ANNONS
Antikvarisk Bokmässa

Lista recensioner av Gunilla Ståhlberg

Recensent: Gunilla Ståhlberg

Att förstå livet genom berättelser

Gunilla har jobbat som gymnasielärare i svenska och religionskunskap sedan 1997. Just nu håller hon också på att avsluta en magisterutbildning i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet.

Hennes specialområden är postmodernism, postkolonialism och psykoanalys. Gunilla tror på berättandet som en möjlighet att tolka, förstå och i någon mening skapa verkligheten.

I arbetet med sina elever upplever hon då och då att en berättelse verkligen har landat och berört någon – kanske skapat en ny och avgörande insikt. Ibland kan det vara en alldeles nyskriven text, men det händer också att en tusen år gammal text plötsligt får liv. Det tycker hon är fantastiskt! 

 Recensioner 
Stark och äkta debutroman som kryper under huden.

LitteraturMagazinets recension av Boken om Yousef, Linus de Faire

Stark och äkta debutroman som kryper under huden.

Detta är som ett stycke familjeterapi där läsaren får spela rollen av terapeuten vars uppgift är att pussla ihop de olika bitarna, hitta mönster, sprickor, motsägelser och tystnader"
Betyg: 5 Betyg: 5 Betyg: 5 Betyg: 5 Betyg: 5
En ung kvinna sitter i Sverige och översätter sin kusins berättelse, skriven i ett libanesiskt fängelse. Varför hamnade han där? Finns det någon sanning i anklagelsen att han ligger bakom en terroristattack? Vem är han? Och hur är det egentligen med hans familjs historia? I ”Boken om Yousef”, som är Linus de Faires debutroman, får läsaren ta del av en mångbottnad berättelse. Politisk: den handlar om ...
LitteraturMagazinets recensent: Gunilla Ståhlberg

Nya poeter vidgar världen

Ingen rök utan mareld : poesiantologin Blå blixt, CAROLINE LJUUS
vad kan poesi vara? När den är som bäst är det som upplevelsen av en solstråle som just nu letar sig in genom ett otvättat fönster. Upprörande, omskakande, vackert, fult, berörande. Själsvidgande"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Gunilla Ståhlberg

Orala insikter, muntliga utsagor

Därur orden, Jonas Rasmussen
Det som är diktens starkaste sida riskerar att bli dess svagaste punkt"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Gunilla Ståhlberg

Jordahls roman ger katharsis

Som hundarna i Lafayette Park, Anneli Jordahl
Jordahls starkaste sida är nog språket. Hon beskriver vanliga ting med vardagsord, vilket skapar igenkänning och bidrar till att på ett självklart sätt skapa stämningar och känslor. Det är tranor som lyfter, morgondimma, hundar som rullar sig i lera och granntanter som gnäller"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Gunilla Ståhlberg
Oksanen misslyckas som deckarförfattare men tar hem normkritiken

LitteraturMagazinets recension av Norma, Sofi Oksanen

Oksanen misslyckas som deckarförfattare men tar hem normkritiken

Oksanen hanterar pennan skickligt och man inser snart att här finns det så mycket mer att läsa mellan raderna"
Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4
”Om allt går bra, kan vi i augusti koncentrera oss på god mat och god sömn, behandlingar och vila”. Med den inledande meningen bygger Sofi Oksanen i sin femte roman, ”Norma”, upp förväntningar på en berättelse om drömmar som skulle kunna förverkligas om bara allt går enligt planerna, eller också - om inte om hade varit. Norma är romanens huvudperson, en ung kvinna omgiven av mystik med övern...
LitteraturMagazinets recensent: Gunilla Ståhlberg

En roman om ljuset i tunneln

Eländet, Andrej Tichy
Ja, varför han och inte jag? Och under den frågan finns också det som jag uppfattar som romanens huvudfråga: I vilken utsträckning kan vi välja våra liv?"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Gunilla Ståhlberg

Ömsint memoarbok beskriver livet i ett försonande skimmer

Det förlorade landskapet, Joyce Carol Oates
Som vanligt trollbinder hon genom att måla med orden så att man ser allt framför sig, och dessutom vågar Oates närma sig mycket svåra saker. Men hon anklagar ingen och målet är inte att göra upp med några oförrätter i det förgångna"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Gunilla Ståhlberg

Den moderna Maria

En Marialegend, Niklas Rådström
Det är på flera sätt en stor bedrift att ge Maria nytt liv. Hon har trots allt fört en tynande tillvaro i Sverige sedan 1500-talet. I ett sekulariserat samhälle är inte heller religionens gestalter någon självklar referenspunkt"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Gunilla Ståhlberg
Lyrik med långtidsverkande lyskraft

LitteraturMagazinets recension av Allting glittrar och ingenting tar slut, Khashayar Naderehvandi

Lyrik med långtidsverkande lyskraft

Dikternas beskrivningar är på ett sätt enkla och vardagliga och äger på så sätt en allmängiltighet med många möjligheter till igenkänning"
Betyg: 5 Betyg: 5 Betyg: 5 Betyg: 5 Betyg: 5
Khashayar Naderehvandi debuterade 2011 med diktsamligen "Om månen alls syntes". "Allting glittrar och ingenting tar slut" är hans senaste bok, och den är väl värd att stanna upp inför, skriver LitteraturMagazinets Gunilla Ståhlberg. Det finns ögonblick när hela tillvaron stannar upp. Det finns också stunder då man behöver ta sig tid att hämta andan. När ett sådant tillfälle uppstår är Khas...
LitteraturMagazinets recensent: Gunilla Ståhlberg

Sjunn pre miro - är det sant att vissa saker aldrig ändras?

För vad sorg och smärta, Thom Lundberg
De romska orden är inte enbart en krydda, de bidrar till att förflytta läsaren till 1950-talets romska liv och göra fiktionen starkare"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Gunilla Ståhlberg

Den gäckande berättelsen om en sanning som inte finns

Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri
Förutom att berättarperspektivet ständigt växlar dyker författaren på typiskt postmodernt manér också upp med sin egen röst i romanen"

Läs recensionen ...

LitteraturMagazinets recensent: Gunilla Ståhlberg

Sök i bloggen

 


Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Chefredaktör: Hanna Modigh Glansholm (tjänstledig)
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB
Webbplatsen ligger i Framkantoch drivs av SpaceLoops CMS v.LittMag 2.15.7.onlyNewEditons