Finland i fokus - LitteraturMagazinet

Finland i fokus
Foto: Gunilla Ståhlberg

Bokmässan 2017

Finland i fokus

Det finns böcker som förmår väcka läsarens intresse för ett nytt kunskapsområde, som får en att undra hur man har kunnat leva hela livet med en sådan kunskapslucka. Westös roman ”Hägring 38” blev en sådan ögonöppnare för mig häromåret. I somras for jag till Helsingfors för att insupa samma luft, vandra på samma gator som romangestalterna och råda bot på min okunskap om Finland.

På bokmässan i år är Finland ett tydligt spår - naturligtvis med anledning av 100-årsfirandet av Finlands självständighet. Jag hör också finska talas lite här och var; inte minst bland pressfolket verkar de finskspråkiga rikligt representerade.

Tillbaka till Kjell Westö. I hans romaner finns en realistisk detaljrikedom: gatuadresser anges exakt och tegelväggarnas färg beskrivs på ett sätt som gör att jag vill dit och se. Så står jag utanför Michelingatan 23, den kvinnliga huvudpersonens hemadress i ”Hägring 38”, några kvarter från Helsingsfors idag kanske mest besökta turistmagnet, tempelplatsens kyrka, som inte ens var påtänkt 1938. Michelingatan är en bred, trafikerad allé med hus i nyklassicistisk stil, byggda mellan 1910 och 1930. Naturligtvis måste Westö placera sin huvudperson här – en enkel, ensamstående kvinna som får jobb som sekreterare på ett advokatkontor i en mer ansedd del av staden – i ett område som byggdes för en ny framväxande medelklass, bestående av bland annat ensamstående yrkesarbetande kvinnor.

På bokmässan lyssnar jag till Kjell Westö på ett seminarium med rubriken ”Episk Helsingforsskildring om kärlek och vänskap”. Seminariet utgår från Westös senaste roman, ”Den svavelgula himlen”, som han själv säger kanske är den sista i raden av Helsingforsskildringar. Westö berättar om varför han är så noggrann med detaljerna. Han är den första i sin släkt som har vuxit upp i Helsingfors, och som sådan har han ägnat mycket tid åt att utforska och lära känna staden – att göra den till sin.

Hur är det då med det självbiografiska i Westös romaner? ”Den svavelgula himlen” innehåller flera teman: klass, kön, samhällsutveckling och kärlek. Westö säger att han vill åstadkomma en äkthet som bara kan nås om han suggererar sig till den känsla en person han skildrar lever i, men att det i övrigt inte handlar om ett självbiografiskt skrivande. I sina tidigaste böcker, som utspelar sig i den förort han själv vuxit upp i, använder han fler självupplevda händelser, men han har med tiden kommit att distansera sig från alltför stora likheter. Det finns ett problem, menar han, med alltför mycket självbiografiskt stoff eftersom läsaren hindras från intellektuell reflektion; om man inte lyckas skapa tillräcklig distans till sig själv i berättandet blir inte frågorna om livet, samhället och moralen tillräckligt allmänna. Det ligger nog en hel del i det; styrkan med fiktionen är just att den beskriver verkligheten som den skulle kunna vara!

Tillbaka till helsingforsskildringarna i ”Hägring 38”. Det som fångade mig var det både underliggande men samtidigt tydliga temat finska inbördeskriget. Fånglägren och den fullständigt vidriga behandlingen av fångarna, som har skett långt innan bokens handling tar sin början, är det som egentligen driver handlingen framåt. Det dallrar av en outtalad spänning av det finska folkets splittring mellan de röda och de vita, klassmotsättningar och Finlands roll som spelbricka i dragkampen mellan Stalins Ryssland och Hitlers Tyskland. Genom boken anar jag att det finns stora sår i det förflutna. Hur pass öppna är de såren idag? Påverkar inbördeskrigets händelser relationer mellan människor i Finland fortfarande idag?

Lite senare under bokmässan lyssnar jag på Herman Lindqvist och Johanna Koljonen som talar om Finlands store ledare, general Gustaf Mannheimer, utifrån rubriken ”Marskalk Mannerheim bakom masken”. På sitt medryckande sätt inleder Lindqvist med den omskakande upplevelsen han som åttaåring hade när han i scoutuniform tillsammans med sin mamma följde Mannerheims begravningståg längs den breda esplanaden i Helsingfors. Lindqvist är – också det sin vana trogen - tydlig i sina ställningstaganden: beundran för Mannerheim är tydlig, men även Koljonen blir känslomässigt engagerad. Lindqvist talar om de ”dårfinkar som kallar Mannerheim för en minihitler”, och Koljonen säger att hon blir tårögd så fort hon tänker på hur Sverige vägrade Finland stöd inför hotet från Ryssland, och därmed i princip lämnade Finland utan någon annan möjlighet än att vända sig till Tyskland. Och, säger Lindqvist, Mannerheim vägrade ta av sig handsken när han hälsade på Hitler, då denne kom till Helsingfors för att gratulera till segern mot Ryssland.

En intressant slutreplik bjuder Lindqvist och Koljonen på: Mannerheim var patriot, men inte nationalist. Han talade inte ens finska. Så ofinskt! När jag lämnar seminariet har jag blivit riktigt intresserad av personen Mannerheim – vilken spännande person, vilket liv! Från rik adel till utfattig soldat, vidare till officer, general, stridande i ryskjapanska kriget, utsänd av Ryssland till Kina som spion (förklädd till vetenskapsman) och slutligen den som tar Finland till självständigheten, stoppar Ryssland och slutligen drar sig tillbaka – enligt Lindqvist dör han lycklig efter några år med en kärlek sent i livet. Nåja. Herman är Herman. Men till hans försvar måste sägas att han faktiskt också har gett mig en mer nyanserad bild av den andra sidan, den röda, då han beskriver dem som en grupp med stor spännvidd som innefattade allt ifrån de fattiga kristna bönderna i norr, till de övertygade bolsjevikanhängarna.

Juli 2017, åter på Helsingfors gator. Jag besöker Svenska teaterns café och slås av det vackra, för mig ålderdomliga, bemötandet när jag beställer mitt kaffe: ”Vad får det lov att vara?” På de flesta andra ställen är det inte ens lönt att ens försöka prata svenska. Ändå läser alla svenska i skolan. När jag vid något tillfälle frågar får jag svaret att det är andra tider nu. Svenska betraktas som ett passerat stadium, något föråldrat. Jo, jag har ju följt sannfinländ- arnas framgångar och även talat med vänner som är finlandssvenskar. De har beskrivit svårigheterna att vara svensktalande i Finland. Det finns något knepigt i finnarnas syn på Sverige och svenskarna – visserligen fullt begriplig med tanke på historien med Sverige som ockupationsmakt och vad jag förstår finns det också klassaspekter här, eftersom den rika adeln var svensk. Men Sverige förlorade Finland för över tvåhundra år sedan, borde inte allt det vara ett passerat stadium?

Jag tar tankarna med mig till det tredje seminariet på bokmässan, där två andragenerationens sverigefinnar – regissörerna Lina Puranen och Kai Latvalehto – talar om svenskarnas syn på sverigefinnarna. När de växte upp på 70-talet var det i förorter och det var lågstatus att komma från Finland och ordet finne användas nedsättande, men situationen har förändrats. Undersökningar visar att Finland idag har ett högt anseende i Sverige. Finsk design hålls högt i Sverige och många svenskar beundrar finsk kultur för att den är mer självständig och inte lika amerikaniserad som svensk kultur. Men, och det kan verkligen tyckas märkligt, fortfarande förknippas finnar med supande och de flesta svenskar har mycket liten kunskap om Finland. Vi tycks t.ex. ännu tro att Finland är ett land som ligger långt efter Sverige i utveckling. Latvalehto bor sedan många år i Finland och säger att även i Finland finns stereotypa bilder av svensken som exempelvis att svenska män är homosexuella.

Puranen och Latvalehto avslutar med en reflektion kring att det där med vad man kallas faktiskt inte är så enkelt längre. När andragenerationens sverigefinnar talar svenska utan finsk brytning, när man som sverigefinne har en förälder från låt säga Gambia – vad kallas man då? Eller när en sverigefinne flyttar till Finland? Är man finlandssvensk om man talar finlandssvenska för att man har vuxit upp i Finland men har svenska föräldrar? Vad räknas man som om man är finlandssvensk men bor i Sverige och har svenskt medborgarskap? Det händer att svenskar ifrågasätter behovet av att finskan ska ha ställning som minoritetsspråk i Sverige, liksom sannfinländarna vill att svenskan ska upphöra att vara ett av de officiella språken i Finland, och inte vara obligatoriskt ämne i skolorna. Finland i Sverige. Sverige i Finland.

Jag bläddrar igenom mina foton från sommarens resa till Helsingfors: den pampigt nyklassicistiska domkyrkan, ryskinspirerade Uspenskijkatedralen, respektingivande Mannerheimstatyn, underbart lekfulla jugendarkitekturen kring Stockmanns, Aaltos välkända Finlandiahus, hyperpostmoderna konstmuseet Kiasma. Och titta där: Sveaborgs fästning hann jag också med. Så mycket spännande historia!

Finland och Sverige. Sverige och Finland. Så många frågor som väcks och så många infallsvinklar! 


Profil: Gunilla Ståhlberg

2 oktober 2017
 

Anmäl textfel

litteraturmagazinet.article_515810.comments

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

Aktuella recensioner

Oblodigt om blodsband

Recension: Säg att du är min av Elisabeth Norebäck

Spännande fantasy men orealistisk hjältinna

Recension: Eldens arvtagare av Sarah J. Maas

Från mediokert mot episkt

Recension: Midnattskronan av Sarah J. Maas

En villfaren bokkram

Recension: Krama mig hårt din jävel! av Mathias Leclér

Meriterad senior blickar framåt

Recension: Tivoli av P C Jersild

Intressant men utan Gaiman-känsla

Recension: Nordiska myter - från Yggdrasil till Ragnarök av Neil Gaiman

Med ess i rockärmen

Recension: Ur Gogols kappa. Ryska noveller från Dostojevskij till Turgenjev av Aleksandr Kuprin

Dödligt skvaller i ungdomsdebut

Recension: En av oss ljuger av Karen McManus M.

Mamma fyller år

Recension: Konrad och kalaset av Åsa Mendel-Hartvig

Trubbel i sagoskogen

Recension: Sagan om den underbara familjen Kanin och Farbror Elände av Jonna Björnstjerna
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB