LitteraturMagazinets recension
av Och väggarna förvandlades till världen runtomkring, Johanna Ekström
En bok fylld av drömmar, minnen och längtan
Albert Bonniers förlag har postumt gett ut en text av författaren Johanna Ekström, kommenterad av hennes nära vän Sigrid Rausing. “Och väggarna förvandlades till världen runtomkring” innehåller anteckningar om kärlekssorg, väntan och mot slutet moderns död och Ekströms egen cancersjukdom. Hon gick bort för ett år sedan, 51 år gammal.
Hon skriver ned sina drömmar. Många är mardrömmar. Det är något ansträngande att följa med i de abstrakta tankegångarna och tolkningarna som försöker greppa en betydelse. Författaren har gått många år i psykoanalys men är nu på väg att avsluta.
Några år före 50 är Johanna lyckligt förälskad. Mannen som hon älskar försvinner dock in i en depression. Hon lider av saknaden och längtar efter att han ska komma tillbaka.
I drömmarna finns en skuldkänsla. Rausing tar i en kommentar upp frasen “Onda dockan” som de två vännerna bollat mellan varandra. Hon tänker också på Johannas föräldrars skilsmässa, om de vuxna som i drömmen verkar ha så lite intresse av den förlorade Onda, om barns rätt att få sina behov uppfyllda.
I en dröm är Johanna kvar som tonåring på Stora skuggan, där hon bodde med föräldrarna Per Wästberg och Margareta Ekström. Hon har anorexia och städar köket. Diskhandskarna göms undan, eftersom de inte hör ihop med bilden av lyckan. Mina tankar går till Johanna Ekströms bok “Om man håller sig i solen”. Under hennes uppväxt var det viktigt att sätta ord på sin verklighet men inte att vara sann, säger hon i en intervju.
I anteckningarna framstår det som att orden är hennes räddning. “Inget är verkligare än blyertsorden.“ Samtidigt tvingar de, tillsammans med analysen, in henne i ett påfrestande arbete. Kom tillbaka från abstraktionerna! vill vännen säga henne. Sigrid försöker dra Johanna tillbaka till livet, det konkreta. Och Ekström skriver själv: “Låt trädet utanför fönstret bara vara ett träd. Inte ett tecken, föraning, varning.“
När Johanna träffar vänner och har intensiva samtal blir nätterna drömlösa. “Ingen information som måste smältas, bilder som måste genomlevas.” I anteckningarna framgår inte mycket av det verkliga liv hon har under den period hon skildrar. Det är drömmar och minnen som överväger. Jag hade önskat att boken haft mindre slagsida i drömmar och minnen och mer i det konkreta nuet. Men det är en bok som engagerar och är svår att släppa.
I september 2021 blir Johanna Ekström diagnostiserad med ögonmelanom. Hon har en tolvårig dotter. “Förutom att få ett barn är det här det största jag gjort i mitt liv: att älska och vänta på någon som blir sjuk. Sedan bli sjuk själv och glädjas över livet.” Än så länge upptäcks inga metastaser, men i drömmarna börjar hon oroa sig för dottern, hur hon ska utvecklas och hamna rätt i livet utan henne. I slutet av mars 2022 kommer så domen: Levern är full av metastaser. Det finns även metastaser på bäckenet. Inga behandlingar rekommenderas. Johanna har två veckor kvar att leva.
Ekströms sista ord i boken är: “Jag skulle vilja berätta om hur vackert det är, livet. Om himlen, fåglarna. Ljuset mot ögonlocken. Men också att det aldrig helt låter sig beskrivas och att det inte gör någonting.” Så starkt, och så befriat för att komma från en författare!
Mottagen: 12 maj 2023
Anmäl textfel
