Anders Blixt skrev av sig sina mardrömmar, - Mattias Lönnebos blogg på LitteraturMagazinet

 Mattias Lönnebos blogg 
Anders Blixt skrev av sig sina mardrömmar

Anders Blixt skrev av sig sina mardrömmar

Det är välkänt att man kan ”skriva av sig”, och bearbeta jobbiga upplevelser genom att sätta ord på dem. En som gjort detta är författaren och spelsdesignern Anders Blixt. Det här är hans berättelse:

Krig ledde till att jag började skriva skönlitteratur. Skrämmande men sant. Jag har skrivit facklitteratur och spel sedan jag var tonåring, men det var mina erfarenheter av Bosnienkriget vid 34 års ålder som fick mig att ge mig i kast med fiction, närmare bestämt science fiction.

Vintern 1993-94 satt jag i ett dragigt kontorsrum på Almnäs garnison utanför Södertälje med en nio månaders projektanställning att ta itu med eftersläpande rapporter och annat pappersarbete för flera FN-missioner. Balkan var en krigshärd med svenska blå baskrar på plats för att skydda civila. Utanför mitt fönster såg jag därför hur FN-soldater övade mot ”marodörer”.
Jag var nygift och hustrun hade krävt att jag inte for till Balkan. Men även om jag stannade i Sverige, mötte jag många grabbar i tjugoårsåldern som hade varit ute på vårt värsta FN-uppdrag sedan Kongo på 1960-talet. Deras berättelser fastnade i mitt minne, mest i form av bilder som tände mitt första försök att skriva ett science fiction-spionäventyr, Iskriget. Fördelen med denna genre är att jag får skapa den värld som berättelsen behöver utan hänsyn till historiskt korrekthet. 

Det tog tio år för Iskriget att bli klar och intrigen genomgick omfattande omarbetningar. Efter några år flyttade jag den från en space opera-framtid till ett alternativhistoriskt 1940-tal, en jord som delvis liknar vår, men med andra politiska förhållanden, lite annorlunda geografi och ett stänk science fiction-teknik (bland annat de jättelika iskryssare som kallades jaggernauter) som komplement till realistiska biplan och rörradioapparater. Detta retro-stilgrepp kallas dieselpunk. Boken granskade den västerländska civilisationens mörka sidor – som kolonialism, chauvinism, terror och rasism – ur ett socialliberalt perspektiv. Srebrenica-massakern inträffade under skrivandet och påverkade hur intrigtrådarna flätades samman mot slutet.

I september 2008 flög jag till Kabul på ett halvårskontrakt som civil pressofficer vid EU:s polismission EUPOL, vars syfte är att hjälpa Afghanistan organisera en modern poliskår. Där hamnade jag i en krigszon och levde bakom sandsäcksmurar och taggtrådsstängsel. Alla resor genomfördes i pansarjeep med livvakt. Då och då skallrade kontorets fönsterrutor av självmordsbombers dunder.
Senvintern 2009 lämnade jag Kabul för det fredliga Sverige. Men Kabul lämnade inte mig. Ett och ett halvt år efter hemkomsten plågades jag fortfarande av mardrömmar och flashbacks. Dessa PTSD-bekymmer ledde till att jag fick specialisthjälp av Folke Bernadotte-akademin, den myndighet som hade sänt mig dit. Terapeuten Adam uppmanade mig att sätta ord på vad jag varit med genom att skriva – det är ju mitt yrke. Jag satte mig vid datorn och skrev ”Dust” i ett svep. Novellen skildrar det fiktiva krigshärjade landet Ariana, men innehåller scener som direkt återger vad jag sett och hört i Kabul. Titeln bygger på mina första intryck av Afghanistans karghet:

I will always associate Ariana with the smell of dust, dry as cinder. It is a land of few colours: brown soil, grey rock, and green vegetation characterize the hills and valleys.

Jag lät den namnlöse huvudpersonen förklara vad det är som får en etablerad medelklassman och familjefar att resa till ett fjärran krig för att hjälpa okända människor:

I was given a good life through a fortunate birth, that is true, but thereby I have also been given the responsibility to do something worthwhile of it. One day I will have to account for how I have spent these precious days that someone gave me without asking. And all things said and done, people are what matter – all else is dust.

Mardrömmarna försvann så snart jag skrivit klart – författandet visade sig vara effektiv självterapi, just som Adam hade trott.

Under terapin förklarade Adam för mig att jag inte kunde återgå till min före-Kabul-vardag, utan att jag behövde starta ett nytt liv – ”you need to reinvent yourself” sade han flera gånger under våra engelskspråkiga sessioner. För att bearbeta denna nya utmaning skrev jag ”The Road”, i vilken huvudpersonen Kitu, en kvinnlig polis, väljer att inte återvända till hemlandet efter sin tid i Ariana, utan blir gendarm i kolonialförvaltningen i Hinterland, en tropikregion invid Ariana.
Titelns Väg är inspirerad av den nordindiska Grand Trunk Road, som för hundratals år sedan drogs från Calcutta till Kabul för att binda samman de muslimska kejsarnas domäner. Rudyard Kipling skildrade den stämningsfullt i romanen Kim. Jag har familjeband till norra Indien och har rest längs den vägen flera gånger. Hinterlands Väg löper på samma sätt från oceanen till de berg bland vilka Ariana gömmer sig. Så här beskriver Kitu sin upplevelse av Vägen:

A river running the wrong way – that’s what the Road is to me. My first impression was a long time ago when I arrived at the Port Kad coastal terminus. Standing on the observation deck of an ocean liner, I looked beyond the city through binoculars and saw a broad dark line wind towards the hills, alive with tiny people, carts, and motors. The Road seemed to flow away from the coast, feeding the adjacent lands all the way to the Ariana Highlands and the Makir Plateau.

Kitu är ärrad till kropp och själ och döljer sina inre skuggor bakom en stram yta. Men livet är oförutsägbart och när hon oförhappandes möter två ordensbröder med en komplicerad bakgrund får hon en chans att läkas själsligen. Därefter blir ingenting sig likt. Så blev det även för mig: livets Väg går aldrig tillbaks utan enbart framåt.

Jag skriver på engelska. Det är inte ett främmande språk för mig, ty jag har levt en tid i USA och min svensk-indiska familj är engelskspråkig. Mina afghanska upplevelser skedde därtill på engelska, EUPOL:s arbetsspråk. Enligt en svensk universitetslärare i engelsk litteratur skriver jag faktiskt bättre på det språket än på svenska, eftersom jag blir mer koncis.
Efter att jag var klar med ”The Road” skrev jag om Iskriget på engelska som den kortare och vassare The Ice War, vilken fick några goda recensioner. För närvarande håller jag på med kortromanen Dusk and Dawn, som är en fristående fortsättning på ”Dust” och ”The Road”; den utspelar sig ett decennium eller så senare på en annan plats på samma planet. Det är ett action-äventyr, men de underliggande problemen handlar fortfarande om hur en person bevarar sin medmänsklighet i en brutal situation.

Anders Blixt            

Tack, Anders, för att du tog dig tid att dela dina erfarenheter med LitteraturMagazinet. Jag kan tänka mig att även storheter som Hemingway, som bevittnade fruktansvärda scener under krigen, bearbetade sin egen ångest med hjälp av författandet, och att resultatet har kunnat bidra till att ge läsarna en djupare förståelse av vad det innebär att vara människa. Men jag känner också till fall där själva nedtecknandet av vad som skett, varit för upprivande och svårt, och författaren blev tvungen att avbryta. Vissa minnen kan vara för smärtsamma att dra fram.

(På bilden ovan, en av de spelböcker som Anders skrivit. Den lekfulla sidan och allvaret kan mycket väl kombineras.)

Jag undrar om det egentligen har skrivits något riktigt läsvärt, om inte författaren också burit på ”något som skaver”, en osynlig tagg? 

Mattias Lönnebo            
 


Avdelning: Fakta Taggar: #diesel punk #krig #trauma
8 mars 2016
 

Tänd ett ljus

Bok-
presentation:
Barn som sörjer :
Författar-
presentation:
Marie Rehnstam
Häftad
Finns i lager, 125 kr

Tänd ett ljus

Den här gången tänker jag inte skriva om Halloween eller tipsa om skräckböcker, det görs på annat håll så det räcker till och blir över. Jag tänker på Allhelgonaghelgen ur ett annat perspektiv, som minnenas och sorgernas helg. Som den helg då vi på ett särskilt sätt minns våra döda. Jag citerar Svenska kyrkans hemsida: "Historiskt har vi skilt mellan att minnas helgonens liv – på alla helgons dag – och att minnas våra närståendes liv – på alla själars dag. Men rent teologiskt är det ingen skillnad: Vi är alla heliga, tack vare Jesus kärlek till oss." (Bild från Röke kyrka)

I år får vi också hedra och minnas terrorns offer, och den våldsbejakande extremismens attacker mot människor i kyrkor, skolor och mot demokratin. Våldsdåd  orsakar, som vi alla vet, extra svår sorg och förstämning. Och kan få oöverblickbara följder.

Det brukar vara så  bitterljuvt vackert på kyrkogårdarna, med ljus i tusental som lyser i mörkret, som trotsiga utroppstecken mot dödens makt. Det finns hopp, trots allt, tycks de ropa. I år får kyrkorna kämpa med säkerheten i pandemins spår. Konserter och minnesgudstjänster begränsas ofta till särkilt inbjudna sörjande. Extra personal och volontärer får se till att det inte blir för trångt på kyrkogårdarna eller i kyrkorna. Det har öppnats en virtuell ljuständning för den som behövber hålla sig hemma. Och digitala mötesplatser och minnesgudstjänster. Den sorg och den isolering som Covid 19 har gett kräver både eftertanke och nya grepp.

Begravningssederna förändras. Det blir allt ovanligare med individuella gravar till förmån för kollektiva minneslundar, vilket på ett sätt kan förvåna i denna individualiserade tid. Men förklaringen är förmodligen att människor ofta känner sig för jäktade för att sköta en grav. Eller bor långt borta och därför känner ett dåligt samvete över att inte kunna besöka graven oftare. En följd är att kyrkogårdarna troligtvis kommer att se annorlunda ut med allt längre avstånd mellan gravstenarna, och allt större minneslundar. 

Oavsett gravskick, så finns behovet att bearbeta sorgen kvar. Därav alla tända ljus.

Det finns en myt om ett sorgeår, och att det efter detta första år av sorg skulle vara nästan som vanligt igen. Men bearbetandets tid har inga fasta ramar. Och sorgen av en älskad medmänniska kommer alltid att finnas kvar. Den blir dock lindrigare att bära och mindre smärtsam, för vi människor är gjorda för att anpassa oss och uthärda stora svårigheter.

Tron är för många en hjälp att bearbeta dödens obevekliga process, och att kunna leva i hoppet utan bitterhet. För med bitterheten dör kärleken, och vår stora uppgift på jorden är att älska. 

Några boktips i sorgens tid skulle kunna vara: Ett år av magiskt tänkande, av Joan Didion; Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom; Barn som sörjer av Marie Rehnstam.

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som gott
- Karin Boye


Avdelning: Fakta Taggar: #allhelgona #alla helgons dag #ljus #gravar
Kommentera
 

När magin faller samman – Mindhunter

När magin faller samman – Mindhunter

Mindhunter är en fascinerande, välspelad och välskriven TV-serie på Netflix, som baserar sig på verkliga personer och händelser. Första säsongen kom 2017.


Avdelning: Spänning Taggar: #Mindhunter #deckare #FBI #skrivande #TV #Netflix
Kommentera
 

Historiens märkligaste fantasyfilm

Bok-
presentation:
Cannes-can : ett porträtt av filmfestivalen i Cannes, denna vår tids babyloniska sköka
Författar-
presentation:
Nils Petter Sundgren
Häftad
Finns i lager, 109 kr

Historiens märkligaste fantasyfilm

Det heliga berget (La montaña sagrada) av Alejandro Jodorowsky. 1973 briserade denna bomb på Cannes filmfestival, som både gjorde skandal och samtidigt höjdes till skyarna av fansen. Först 30 år senare släpptes den för en bredare publik på DVD. För den som vågar finns nu i en uppgraderad och restaurerad version.


Avdelning: Fantastik Taggar: #jodorowsky #fantasyfilm #naket #grotesk #Cannes #filmfestival
Kommentera
 

Antikvariat och hyperrymd

Bok-
presentation:
När allt förändrades : 17 science-fiction noveller
Författar-
presentation:
Arthur C. Clarke

Antikvariat och hyperrymd

I dessa digitaliseringens tidevarv finns det ändå de som vill satsa på bokhandel och antikvariat. Här på Litterturmagazinet har vi ju utmärkta Glansholms bokhandel och antikvariat. Men jag blev nyfiken på Stockholms Science Fiction antikvariat eftersom de nischat sig så hårt och satsar på fysisk handel i en egen lokal. Jag kontaktade Magnus Lekberg som gärna berättar för oss hur de tänkte

Hur kom det sig att du ville starta ett antikvariat?

Jag är själv en samlare i själen och hade under många år dammsugit second hand-butiker och loppisar på alla böcker i genrerna science fiction, fantasy och skräck jag kunde hitta. Det var ju ofta lite si och så med ordningen på dessa ställen, inte sällan fick jag djupdyka i en packlår med böcker huller om buller, som dessutom var vikta och kantstötta av den taskiga hanteringen. Böckerna jag hittade hamnade (mestadels) i förrådet, som efter några år började svämma över. Tanken fanns alltid att göra något av detta i framtiden.

Min vän Lars Jansson – också han science fiction-entusiast och liksom jag själv ”karlskoging” i förskingringen – hade sedan många verksamhet i lokalen på Rutger Fuchsgatan, och när vi enats kring idén om ett antikvariat sattes bollen i rullning. Vi planerade länge – nästan två år innan vi öppnade – och vad vi ville skapa var inte bara en bokhandel, utan en plats att mötas i, förundras över och vallfärda till.

När vi under uppväxten åkte ”upp till Stockholm” hade vi våra vattenhål, bland annat Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan, och vår ambition var att skapa ett av dessa givna mål för både inresta och stockholmare. Med facit i hand ett par år senare kan vi säga att vi faktiskt lyckades.

Varför just SF?

För att vi älskar det. Som entreprenör hör jag till skolan att jag måste gilla det jag säljer. Jag skulle ha väldigt svårt för att sälja skor eller vitvaror. Själva ”business”-delen är för mig inte det som lockar, utan innehållet. Det är ingen strategi man nödvändigtvis blir rik på, men en som du mår bra av.

En annan anledning är att om du gillar något och ser ett behov så finns det säkert andra som känner likadant. Just våra kunder – även om de har lite olika ingång till genren, har alla nostalgin, eskapismen eller samlarnerven som drivkraft. Våra kunder älskar att få sin livspassion serverad på ett silverfat. Det är ordning och reda (för det mesta), vi har kunnig personal och vi är just den där mötesplatsen där personer med samma intresse kan kroka i varandra bara av att råka vara på samma ställe vid samma tidpunkt. De roligaste och mest givande dagarna i butiken är när den blir som en liten bokklubb, där besökarna diskuterar och tipsar varandra.

Amazon kommer till Sverige, och vi vet hur hård bokmarknaden är, så är det verkligen något man bör satsa på i dessa tider?

Jag tror bestämt att framtidens butikslandskap i innerstan är nischat så in i bomben. För att du ska lyckas med en fysisk butik behöver du vara så smal och obskyr du bara kan, tillhandahålla varor som inte går att få tag i någon annanstans eller på något annat sätt samt erbjuda en miljö som folk vill återvända till – en upplevelse som är värd besöket, även om du inte handlar för en krona.

För oss, och många andra, handlar det om mycket mer än att bara köpa något. Prata, fråga, tipsa, känna, dofta och upptäcka. Det är saker e-handeln, trots sina många fördelar, inte ännu kan erbjuda. Jag säger ”ännu" för jag sysslar ju ändå med science fiction.

Har du några personliga favoriter inom SF fantasy?

Jag skulle vilja slå ett slag för mer kontemporär SF och fantasy. Det har hänt väldigt mycket under 2000-talet, och vi har i dag författare om Anne Leckie, China Mieville, Cixin Liu, Neil Gaiman och Dan Simmons, som har brutit sig loss från de mest överanvända klyschorna och i många fall skapat helt egna världar och genrer som ofta är ganska svårdefinierade.

Annars är jag ju en sucker för storslagen rymdopera med stora idéer och ambitioner. Läs Revelation Space av Alastair Reynolds, det är ett stalltips.

Vad tror du kommer att sälja bäst? Några boktips kanske?

Det som folk frågar efter mest är H.P. Lovecraft, Philip K. Dick, Ursula K. Le Guin och Frank Herberts ”Dune”. De är alla mycket läsvärda. Och hittar man dem inte hos oss (de vi får in säljer vi ofta samma dag) så finns många i nytryck på SF-bokhandeln.

Vad tror du då om bokens framtid, det lästa skrivna ordet framför film och ljud?

Än så länge så samexisterar dessa uttryck väldigt bra. De kompletterar varandra och inte sällan blir böcker film och filmer blir böcker. Hur det ser ut om ett par generationer, när vi som växte upp med böcker, film och TV utan konkurrens av mobilen och multiplayer-spel på datorn är svårt att säga. Vad kommer våra barn att vara nostalgiska över? Kommer de att nöja sig med att skapa bilderna i sina egna huvuden, eller vill de få dem i färdiglagade portionsförpackningar?

Något vi däremot kan veta med säkerhet är att vi människor alltid kommer vilja ta del av berättelser och försvinna in i andra världar. Det har inte förändrats på 40 000 år och det kommer vara likadant år 42 020.

Tack för att du tar dig tid, Magnus. Vi önskar er all lycka i framtiden!


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #antikvariat #bokhandel
Kommentera
 

Sidekicks i berättelser

Bok-
presentation:
Nattens jägare
Författar-
presentation:
Mattias Lönnebo
Häftad
Färdig att skickas, 143 kr 172 kr
Häftad
Finns i lager, 154 kr

Sidekicks i berättelser

Väldigt många goda berättelser har älskade ”sidekicks” (sidekickar – svengelska) eller helt enkelt medhjälpare till huvudpersonen. Några exempel är Robin- Batmans medhjälpare; Grannen i Beck; Harry Potters kompis Ron; Dr Watson till Sherlock, och Sam till Frodo.
Sidekickens uppgift är ofta att vara bollplank mot huvudpersonen, räddaren i nöden, komiker, klantskallen eller något annat som huvudpersonen inte ska vara.

 


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #sidekick #Hedwig #Millou #Hermione
Kommentera
 

Avhuggna fingrar

Bok-
presentation:
Before they are hanged
Författar-
presentation:
Joe Abercrombie
Pocket
Finns i lager, 149 kr

Avhuggna fingrar

Det lockande stålet (The Blade itself) av Joe Abercrombie gavs ut 2006, men det är först nu som jag har nöjet att läsa den. Boken är den första av en trilogi. Jag läste den engelska utgåvan.


Avdelning: Fantastik Taggar: #tortyr #barbarer
Kommentera
 

Science Fiction för barn

Science Fiction för barn

Det nya heta? Science fiction för barn och unga? Det kan jag mycket väl tänka mig efter storsatsningen som Rabén och Sjögren har gjort med Imperiets Arvingar.


Avdelning: Barn Taggar: #rymden #monster #spänning
Kommentera
 LitteraturMagazinet Skriv! 

LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.

Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.

Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!

Bli medlem
Ditt fullständiga namn:
Din epost:
 
Logga in
Epostadress:
Lösenord:
Behöver du ett nytt lösenord? Klicka här!
 LitteraturMagazinet presenterar 

Författarblogg: Mattias Lönnebo

"Men det måste finnas ett hopp - det blir mer realistiskt"

Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare vars utgivning innefattar flera fantasyböcker men även mer vardagliga relationsnoveller. Stilen präglas av spänning, mytologi och existentiellt djup och han vänder sig både till vuxna och yngre läsare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan och militärpastor.

– Det finns väldigt många ungdomsböcker som är deprimerande och mörka. Själv kan jag mycket väl tänka mig att skriva om negativa saker – men det måste finnas ett hopp. Jag menar att det är mer realistiskt, förklarar han.

Läs mer ...

Sök i bloggen

 

Mattias Lönnebos böcker

Fyrtornet vid Maspalomas

av Mattias Lönnebo
En gripande novell om en livsavgörande vändpunkt. Jasmine träffar...

Genom Skuggornas dal

av Mattias Lönnebo
Livets pärlor har blivit stulna och det lilla landet är i stor fa...


Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB