Anders Blixt skrev av sig sina mardrömmar, - Mattias Lönnebos blogg på LitteraturMagazinet

 Mattias Lönnebos blogg 
Anders Blixt skrev av sig sina mardrömmar

Anders Blixt skrev av sig sina mardrömmar

Det är välkänt att man kan ”skriva av sig”, och bearbeta jobbiga upplevelser genom att sätta ord på dem. En som gjort detta är författaren och spelsdesignern Anders Blixt. Det här är hans berättelse:

Krig ledde till att jag började skriva skönlitteratur. Skrämmande men sant. Jag har skrivit facklitteratur och spel sedan jag var tonåring, men det var mina erfarenheter av Bosnienkriget vid 34 års ålder som fick mig att ge mig i kast med fiction, närmare bestämt science fiction.

Vintern 1993-94 satt jag i ett dragigt kontorsrum på Almnäs garnison utanför Södertälje med en nio månaders projektanställning att ta itu med eftersläpande rapporter och annat pappersarbete för flera FN-missioner. Balkan var en krigshärd med svenska blå baskrar på plats för att skydda civila. Utanför mitt fönster såg jag därför hur FN-soldater övade mot ”marodörer”.
Jag var nygift och hustrun hade krävt att jag inte for till Balkan. Men även om jag stannade i Sverige, mötte jag många grabbar i tjugoårsåldern som hade varit ute på vårt värsta FN-uppdrag sedan Kongo på 1960-talet. Deras berättelser fastnade i mitt minne, mest i form av bilder som tände mitt första försök att skriva ett science fiction-spionäventyr, Iskriget. Fördelen med denna genre är att jag får skapa den värld som berättelsen behöver utan hänsyn till historiskt korrekthet. 

Det tog tio år för Iskriget att bli klar och intrigen genomgick omfattande omarbetningar. Efter några år flyttade jag den från en space opera-framtid till ett alternativhistoriskt 1940-tal, en jord som delvis liknar vår, men med andra politiska förhållanden, lite annorlunda geografi och ett stänk science fiction-teknik (bland annat de jättelika iskryssare som kallades jaggernauter) som komplement till realistiska biplan och rörradioapparater. Detta retro-stilgrepp kallas dieselpunk. Boken granskade den västerländska civilisationens mörka sidor – som kolonialism, chauvinism, terror och rasism – ur ett socialliberalt perspektiv. Srebrenica-massakern inträffade under skrivandet och påverkade hur intrigtrådarna flätades samman mot slutet.

I september 2008 flög jag till Kabul på ett halvårskontrakt som civil pressofficer vid EU:s polismission EUPOL, vars syfte är att hjälpa Afghanistan organisera en modern poliskår. Där hamnade jag i en krigszon och levde bakom sandsäcksmurar och taggtrådsstängsel. Alla resor genomfördes i pansarjeep med livvakt. Då och då skallrade kontorets fönsterrutor av självmordsbombers dunder.
Senvintern 2009 lämnade jag Kabul för det fredliga Sverige. Men Kabul lämnade inte mig. Ett och ett halvt år efter hemkomsten plågades jag fortfarande av mardrömmar och flashbacks. Dessa PTSD-bekymmer ledde till att jag fick specialisthjälp av Folke Bernadotte-akademin, den myndighet som hade sänt mig dit. Terapeuten Adam uppmanade mig att sätta ord på vad jag varit med genom att skriva – det är ju mitt yrke. Jag satte mig vid datorn och skrev ”Dust” i ett svep. Novellen skildrar det fiktiva krigshärjade landet Ariana, men innehåller scener som direkt återger vad jag sett och hört i Kabul. Titeln bygger på mina första intryck av Afghanistans karghet:

I will always associate Ariana with the smell of dust, dry as cinder. It is a land of few colours: brown soil, grey rock, and green vegetation characterize the hills and valleys.

Jag lät den namnlöse huvudpersonen förklara vad det är som får en etablerad medelklassman och familjefar att resa till ett fjärran krig för att hjälpa okända människor:

I was given a good life through a fortunate birth, that is true, but thereby I have also been given the responsibility to do something worthwhile of it. One day I will have to account for how I have spent these precious days that someone gave me without asking. And all things said and done, people are what matter – all else is dust.

Mardrömmarna försvann så snart jag skrivit klart – författandet visade sig vara effektiv självterapi, just som Adam hade trott.

Under terapin förklarade Adam för mig att jag inte kunde återgå till min före-Kabul-vardag, utan att jag behövde starta ett nytt liv – ”you need to reinvent yourself” sade han flera gånger under våra engelskspråkiga sessioner. För att bearbeta denna nya utmaning skrev jag ”The Road”, i vilken huvudpersonen Kitu, en kvinnlig polis, väljer att inte återvända till hemlandet efter sin tid i Ariana, utan blir gendarm i kolonialförvaltningen i Hinterland, en tropikregion invid Ariana.
Titelns Väg är inspirerad av den nordindiska Grand Trunk Road, som för hundratals år sedan drogs från Calcutta till Kabul för att binda samman de muslimska kejsarnas domäner. Rudyard Kipling skildrade den stämningsfullt i romanen Kim. Jag har familjeband till norra Indien och har rest längs den vägen flera gånger. Hinterlands Väg löper på samma sätt från oceanen till de berg bland vilka Ariana gömmer sig. Så här beskriver Kitu sin upplevelse av Vägen:

A river running the wrong way – that’s what the Road is to me. My first impression was a long time ago when I arrived at the Port Kad coastal terminus. Standing on the observation deck of an ocean liner, I looked beyond the city through binoculars and saw a broad dark line wind towards the hills, alive with tiny people, carts, and motors. The Road seemed to flow away from the coast, feeding the adjacent lands all the way to the Ariana Highlands and the Makir Plateau.

Kitu är ärrad till kropp och själ och döljer sina inre skuggor bakom en stram yta. Men livet är oförutsägbart och när hon oförhappandes möter två ordensbröder med en komplicerad bakgrund får hon en chans att läkas själsligen. Därefter blir ingenting sig likt. Så blev det även för mig: livets Väg går aldrig tillbaks utan enbart framåt.

Jag skriver på engelska. Det är inte ett främmande språk för mig, ty jag har levt en tid i USA och min svensk-indiska familj är engelskspråkig. Mina afghanska upplevelser skedde därtill på engelska, EUPOL:s arbetsspråk. Enligt en svensk universitetslärare i engelsk litteratur skriver jag faktiskt bättre på det språket än på svenska, eftersom jag blir mer koncis.
Efter att jag var klar med ”The Road” skrev jag om Iskriget på engelska som den kortare och vassare The Ice War, vilken fick några goda recensioner. För närvarande håller jag på med kortromanen Dusk and Dawn, som är en fristående fortsättning på ”Dust” och ”The Road”; den utspelar sig ett decennium eller så senare på en annan plats på samma planet. Det är ett action-äventyr, men de underliggande problemen handlar fortfarande om hur en person bevarar sin medmänsklighet i en brutal situation.

Anders Blixt            

Tack, Anders, för att du tog dig tid att dela dina erfarenheter med LitteraturMagazinet. Jag kan tänka mig att även storheter som Hemingway, som bevittnade fruktansvärda scener under krigen, bearbetade sin egen ångest med hjälp av författandet, och att resultatet har kunnat bidra till att ge läsarna en djupare förståelse av vad det innebär att vara människa. Men jag känner också till fall där själva nedtecknandet av vad som skett, varit för upprivande och svårt, och författaren blev tvungen att avbryta. Vissa minnen kan vara för smärtsamma att dra fram.

(På bilden ovan, en av de spelböcker som Anders skrivit. Den lekfulla sidan och allvaret kan mycket väl kombineras.)

Jag undrar om det egentligen har skrivits något riktigt läsvärt, om inte författaren också burit på ”något som skaver”, en osynlig tagg? 

Mattias Lönnebo            
 


Avdelning: Fakta Taggar: #diesel punk #krig #trauma
8 mars 2016
 

En blivande klassiker

En blivande klassiker

Jag hade hört talas om romanen Shuggie Bain (Douglas Stuart), bland annat genom Lundströms bokradio. Socialrealism är inte en genre som vanligtvis lockar mig, men jag blev nyfiken. Det här är något alldeles extra.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #socialrealism #Thatcher #kolgruvor #alkoholism #bookerprize #recension
Kommentera
 

Ömtålig

Bok-
presentation:
Nattens jägare
Författar-
presentation:
Mattias Lönnebo
Häftad
Färdig att skickas, 143 kr 172 kr
Häftad
Finns i lager, 154 kr

Ömtålig

Demokrati är en ömtålig planta. Det behövs inte så lång tids försummelse för att den ska börja sloka. Om rötterna försvagas för mycket så går den att rycka upp. Fyll vattenkannorna.


Avdelning: Fakta Taggar: #demokrati #kapitolium #Trump
Kommentera
 

Onda barn?

Bok-
presentation:
Soldater : Om kamp, dödande och död
Författar-
presentation:
Harald Welzer

Onda barn?

Rutger Bregmans bok ”I grunden god”, vill göra upp med en som han tycker orealistiskt negativ människosyn.
Allmänt välkänt är talesättet att ”Civilisationens fernissa är lövtunn.” Dvs när allt ställs på ända vid krig, katastrofer och när statsmakten saknas, förfaller människorna till att kämpa för sin överlevnad, en allas kamp mot alla som inte skyr några medel. Bregman argumenterar mot denna tes som han hävdar är en osann myt. Verkligheten visar att människor faktiskt inte alls börjar mörda och plundra hejdlöst när katastrofen kommer. Tvärtom försöker de allra flesta att hjälpa varandra, dela på resurserna och tillsammans lösa problem. När vi ser kravaller, plundringar, våldtäkter och de mord som förekommer när statsmakten är frånvarande, så är det mer undantag än regel, hävdar Bregman. De allra flesta människor är empatiska och hjälpsamma.


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #ondska #godhet #barn #våld
Kommentera
 

En folksaga för vuxna

En folksaga för vuxna

Den sista enhörningen är stilistiskt en slags nyskriven folksaga"

The Last Unicorn, eller Den sista enhörningen av Peter S Beagle

Det finns vissa böcker som i sin stil avviker från det som är gängse, som bryter mot vissa av skrivarkursernas och litteraturkritikernas konventioner och ändå är väldigt bra. Kanske just därför? Den sista enhörningen är stilistiskt en slags nyskriven folksaga, och påminner den lite om Lyonesse, av Jack Vance. Eller ska man säga tvärt om? Den sista enhörningen skrevs tidigare,1968 och har översatts till mer än 20 språk och sålts i miljonupplagor. Berättelsen ligger även till grund för en animerad film.


Avdelning: Fantastik Taggar: #enhörning #folksaga #recension
Kommentera
 

Tänd ett ljus

Bok-
presentation:
Barn som sörjer :
Författar-
presentation:
Marie Rehnstam
Häftad
Beställningsvara, 138 kr

Tänd ett ljus

Den här gången tänker jag inte skriva om Halloween eller tipsa om skräckböcker, det görs på annat håll så det räcker till och blir över. Jag tänker på Allhelgonaghelgen ur ett annat perspektiv, som minnenas och sorgernas helg. Som den helg då vi på ett särskilt sätt minns våra döda. Jag citerar Svenska kyrkans hemsida: "Historiskt har vi skilt mellan att minnas helgonens liv – på alla helgons dag – och att minnas våra närståendes liv – på alla själars dag. Men rent teologiskt är det ingen skillnad: Vi är alla heliga, tack vare Jesus kärlek till oss." (Bild från Röke kyrka)

I år får vi också hedra och minnas terrorns offer, och den våldsbejakande extremismens attacker mot människor i kyrkor, skolor och mot demokratin. Våldsdåd  orsakar, som vi alla vet, extra svår sorg och förstämning. Och kan få oöverblickbara följder.

Det brukar vara så  bitterljuvt vackert på kyrkogårdarna, med ljus i tusental som lyser i mörkret, som trotsiga utroppstecken mot dödens makt. Det finns hopp, trots allt, tycks de ropa. I år får kyrkorna kämpa med säkerheten i pandemins spår. Konserter och minnesgudstjänster begränsas ofta till särkilt inbjudna sörjande. Extra personal och volontärer får se till att det inte blir för trångt på kyrkogårdarna eller i kyrkorna. Det har öppnats en virtuell ljuständning för den som behöver hålla sig hemma. Och digitala mötesplatser och minnesgudstjänster. Den sorg och den isolering som Covid 19 har gett kräver både eftertanke och nya grepp.

Begravningssederna förändras. Det blir allt ovanligare med individuella gravar till förmån för kollektiva minneslundar, vilket på ett sätt kan förvåna i denna individualiserade tid. Men förklaringen är förmodligen att människor ofta känner sig för jäktade för att sköta en grav. Eller bor långt borta och därför känner ett dåligt samvete över att inte kunna besöka graven oftare. En följd är att kyrkogårdarna troligtvis kommer att se annorlunda ut med allt längre avstånd mellan gravstenarna, och allt större minneslundar. 

Oavsett gravskick, så finns behovet att bearbeta sorgen kvar. Därav alla tända ljus.

Det finns en myt om ett sorgeår, och att det efter detta första år av sorg skulle vara nästan som vanligt igen. Men bearbetandets tid har inga fasta ramar. Och sorgen av en älskad medmänniska kommer alltid att finnas kvar. Den blir dock lindrigare att bära och mindre smärtsam, för vi människor är gjorda för att anpassa oss och uthärda stora svårigheter.

Tron är för många en hjälp att bearbeta dödens obevekliga process, och att kunna leva i hoppet utan bitterhet. För med bitterheten dör kärleken, och vår stora uppgift på jorden är att älska. 

Några boktips i sorgens tid skulle kunna vara: Ett år av magiskt tänkande, av Joan Didion; Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom; Barn som sörjer av Marie Rehnstam.

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som gott
- Karin Boye


Avdelning: Fakta Taggar: #allhelgona #alla helgons dag #ljus #gravar
Kommentera
 

När magin faller samman – Mindhunter

När magin faller samman – Mindhunter

Mindhunter är en fascinerande, välspelad och välskriven TV-serie på Netflix, som baserar sig på verkliga personer och händelser. Första säsongen kom 2017.


Avdelning: Spänning Taggar: #Mindhunter #deckare #FBI #skrivande #TV #Netflix
Kommentera
 

Historiens märkligaste fantasyfilm

Bok-
presentation:
Cannes-can : ett porträtt av filmfestivalen i Cannes, denna vår tids babyloniska sköka
Författar-
presentation:
Nils Petter Sundgren
Häftad
Finns i lager, 109 kr

Historiens märkligaste fantasyfilm

Det heliga berget (La montaña sagrada) av Alejandro Jodorowsky. 1973 briserade denna bomb på Cannes filmfestival, som både gjorde skandal och samtidigt höjdes till skyarna av fansen. Först 30 år senare släpptes den för en bredare publik på DVD. För den som vågar finns nu i en uppgraderad och restaurerad version.


Avdelning: Fantastik Taggar: #jodorowsky #fantasyfilm #naket #grotesk #Cannes #filmfestival
Kommentera
 LitteraturMagazinet Skriv! 

LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.

Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.

Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!

Bli medlem
Ditt fullständiga namn:
Din epost:
 
Logga in
Epostadress:
Lösenord:
Behöver du ett nytt lösenord? Klicka här!
 LitteraturMagazinet presenterar 

Författarblogg: Mattias Lönnebo

"Men det måste finnas ett hopp - det blir mer realistiskt"

Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare vars utgivning innefattar flera fantasyböcker men även mer vardagliga relationsnoveller. Stilen präglas av spänning, mytologi och existentiellt djup och han vänder sig både till vuxna och yngre läsare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan och militärpastor.

– Det finns väldigt många ungdomsböcker som är deprimerande och mörka. Själv kan jag mycket väl tänka mig att skriva om negativa saker – men det måste finnas ett hopp. Jag menar att det är mer realistiskt, förklarar han.

Läs mer ...

Sök i bloggen

 

Mattias Lönnebos böcker

Fyrtornet vid Maspalomas

av Mattias Lönnebo
En gripande novell om en livsavgörande vändpunkt. Jasmine träffar...

Genom Skuggornas dal

av Mattias Lönnebo
Livets pärlor har blivit stulna och det lilla landet är i stor fa...


Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB