Talismanen 29 år senare

Bok- presentation:	Talismanen
Författar- presentation:	Peter Straub

Nattens jägare

Mattias Lönnebo

Häftad 143 kr 172 kr Häftad 154 kr

1986 läste jag Stephen Kings och Peter Straubs fantasyroman Talismanen. Berättelsens karaktärer, vissa avsnitt och känslor etsade sig fast. Jag mindes att den var mycket bra. Nu, efter 29 år, har jag läst om den. (Med en fördjupad förståelse och insikt om berättelsens dynamik.)

Så här står det på den svenska bokens baksida:
Tolvårige Jack Sawyer är förtvivlad. Han befinner sig på ett ödsligt badhotell vid Atlantkusten tillsammans med sin sjuka mamma. Han upplever att mamman gett upp och nu bara väntar på dödens befrielse. Räddaren i Jacks nöd blir en äldre man som heter Speedy Parker och som arbetar på ett nöjesfält i närheten. Speedy ger honom Uppdraget. Genom att ta sig till Svarta Hotellet på västkusten och där hämta den magiska Talismanen kan Jack rädda sin mamma och även hennes dubbelgångare i den gåtfulla parallellvärlden Territorierna. Speedy lär honom hur han kan ta sig över till Territorierna med hjälp av en magisk dryck. Han ger sig ut på vägarna och för att slingra sig undan alla de fällor som ondskans makter gillrat färdas han ömsom i denna världen och ömsom i Territorierna. Det blir en ödesmättad resa mot ett oundvikligt slut: konfrontationen med de skräckinjagande Väktarriddarna som vaktar Talismanen på det Svarta Hotellet.

(Ur den tecknade serien av Shasteen)

Det låter nästan som en barnbok, något som Astrid Lindgren kunde ha skrivit. Det är det inte. Det är en fantasyberättelse med vissa skräckinslag och riktad till tonåringar eller unga vuxna. Det är roligt när författare som King och Straub (och även Gaiman) skriver om barn men inte riktar sig till barn. Och att det ändå fungerar så bra för tonåringar, som man spontant tänker sig vill uppnå ett avstånd till sin egen barndom. Men vi bär alla barnet inom oss. Igenkännandet är inte att förakta när det gäller att skapa kontakt med läsaren.

Vid omläsningen inser jag att författarna skapat ett mycket bra persongalleri. Det är trovärdigt. Det är starka känslor. Huvudpersonen är en ung och smart hjälte med hjärtat på det rätta stället. Man känner verkligen för honom, hans sorger, rädslor och vedermödor. Fantasyvarelserna är både roliga och skrämmande. Vad sägs t.ex. om att en av fienderna är en ”var-get” och att en av hjältarna är en nervös varulv med glasögon?
Nej, boken är en riktig fullträff även om den med sina 692 sidor känns väl lång. Slutstriden skulle ha kunnat kortas ned ordentligt, hur välskriven den än är.
Min egen fantasybok riktad till samma åldersgrupp ”Nattens Jägare” (2014) handlar också om två parallella världar även om den unga huvudpersonen färdas mellan världarna i ”drömmen” och inte fysiskt, som i Talismanen. I ”Nattens Jägare” finns  skepnadskiftare, Panter – människa. Kanske inspirerades jag ändå någon stans av King och Straubs härliga historier, utan att jag var medveten om det? 

Riktigt bra berättelser har en förmåga att stanna kvar och inspirera. Och det är en kvalitet som Talismanen besitter.
Talismanen har vid otaliga tillfällen varit på väg att bli film eller TV-serie. Det lär visst vara på gång igen. Den finns även som tecknad serie av Robin Furth och Shasteen.