Avhuggna fingrar

Bok- presentation:	Before they are hanged
Författar- presentation:	Joe Abercrombie
Pocket Finns i lager, 163 kr

Det lockande stålet (The Blade itself) av Joe Abercrombie gavs ut 2006, men det är först nu som jag har nöjet att läsa den. Boken är den första av en trilogi. Jag läste den engelska utgåvan.

Förlagets text:

”Unionen har i århundraden varit världens mäktigaste rike, men generationer utan ett riktigt yttre hot har lett till dekadens, korruption och självbelåtenhet. I norr har barbarstammarna samlats under den blodtörstige kung Bethod och i söder söker gurkherna hämnd och ära. Men i Unionen gör de inre maktintrigerna och förvissningen om den egna överlägsenheten att man bara skrattar åt de varningar man får.
Logen Niofingrar, ökänd krigare och slagskämpe med slut på tur, kapten Jezal dan Luthar, egenkär adelsman utan skrupler och självdisciplin och inkvisitor Glokta som har lärt sig allt om att tvinga fram information genom att själv utsättas för år av tortyr måste alla ta till sina talanger vare sig det gäller våld, bluffmakeri eller tillfogandet av smärta för att ta sig levande genom dagen.”

Särskilt karaktärerna, både männen och kvinnorna, är minnesvärda och tecknade med djup. De har alltså både goda och dåliga egenskaper, vilket gör att de känns mer trovärdiga. Annars är de inte särskilt originella, förutom inkvisitorn Glotka, som själv är skadad av ohygglig tortyr men mirakulöst nog har överlevt. Att ha en huvudperson som är inkvisitor och torterare är inte helt nytt, det hade även Gene Wolfe i sin The Shadow of The Torturer.
Det här låter ju obehagligt, men boken är definitivt inte en bisarro-roman som går ut på äckel och att överskrida tabun. Här och där blir det blodigt, men lustigt nog är det hela berättat med något slags lätthet och humor och farfylldhet, vilket gör att boken inte blir deprimerande, utan väldigt roande. Här skiljer sig Abercrombie högst väsentligt från Gene Wolfes verk.

Vissa partier av texten är en smula klumpigt uppbyggda, men för det mesta flyter språket på bra. Han kunde också ha haft fler kvinnliga karaktärer, men de lär dyka upp senare i serien.

Det jag själv tar med mig av hans sätt att bygga upp karaktärer, är att låta de negativa och de dåliga sidorna få blomma upp också hos huvudpersonerna. Om det görs på rätt sätt och används i rätt typ av berättelse, kan det lyfta romanen och göra den intressantare. I detta fall är det helt avgörande.