Kulturpolitiken och maktens normer

Bok- presentation:	Röd åklagare : en kvinnas berättelse om brott, makt och korruption i Kina
Författar- presentation:	Xiao Rundcrantz

Kulturpolitik är ett brett område som berör det mesta som gör livet intressant. Litteratur, musik, teater, konst, bibliotek, utbildningsinstitutioner osv.
Det har alltid varit av stor vikt för makthavare att påverka kulturen på olika sätt. I diktaturer inte minst, eftersom kulturen där ska utgöra ett legitimerande av att folkets frihet är begränsad. I Kina så är man livrädd för författare och konstnärer som uttrycker sig det minsta kritiskt mot Kommunistpartiet. I Nazityskland skulle all kultur underkastas partiets människosyn och vara arisk och antijudisk. I kriminella kretsar kan vi hitta exempel på maffiaorganisationer som är mecenater och gärna umgås med kändisar för att få glans och något slags legitimitet genom dessa. Frank Sinatra var en av dessa åtråvärda kändisar.

I det gamla fördemokratiska Sverige så fanns pengar till kultur att hämta hos kungen, furstarna eller kyrkan. Och om konstnärer ville göra något intressantare än att hylla kungen så kunde man utsmycka kyrkor eller skriva kyrkomusik. I kyrkokonsten fanns det i alla fall rätt mycket utrymme för ett slags samhällskritik, om man klädde den i en religiös dräkt.
I våra demokratiska samhällen bör politiker och beslutsfattare vara betydligt mer ödmjuka. Det bör finnas en insikt om att offentliga bidrag till konst och kultur inte kan vara lika oförblommerat indoktrinerande som i en diktaturstat. Visst, jämförelsen haltar, för en diktatur inte bara styr sina ekonomiska resurser till sina medlöpare, utan fängslar också sina motståndare. Inget av dessa två sätt anser jag vara rimligt för ett demokratiskt lands kulturpolitik.

Vi kommer naturligtvis aldrig ifrån gränsdragningsproblemen: Ska en demokrati ge ekonomiskt bidrag till en kulturförening som vill avskaffa den samma? Tveksamt, enligt mig. Ska en demokrati kunna ge bidrag till annat som är kontroversiellt? Ja, det tycker jag. Så länge som det inte handlar om uppmaning till lagbrott.

Det pågår som vanligt en debatt om kulturpolitiken. Anna Lind (MP) kritiserar starkt Sölvesborgs (och SD:s) beslut att stoppa inköp av kontroversiell samtidskonst. Hon hävdar ”att konsten måste stå fri”, vilket jag fullständigt håller med henne om. Samtidigt är hennes egen regering insyltad i just styrning av konsten genom att den ska verka för ”mångfald och mänskliga rättigheter”. Det låter ju sympatiskt och bra, men är principiellt väldigt likt SD:s inställning. Vi har sett hur den förda kulturpolitiken exempelvis har påverkat och oroat författare, förlag och konstnärer som undrar om det är meningen att bidrag ska snedvrida utbudet enligt statliga direktiv. Och utställningar på museer har försetts med uppfostrande skyltar som ärligt talat är en förolämpning mot besökarnas intelligens. 

Nej, i ett demokratiskt samhälle så måste konsten få stå fri, även om den tagit emot offentliga medel. Den måste även  få vara kritisk mot rådande normer, trender och förd politik. Den ska få vara både traditionell eller radikal och falla utanför alla mallar. I en demokrati måste de folkvalda också visa respekt för dessa principer och för sina väljare. Staten ska vara så neutral som möjligt inför kulturlivet. Ödmjukhet vinner i längden. Den politiker som förstår detta kommer att bli  respekterad av kulturarbetarna.

Konsten har ett egenvärde och bör inte underkastas  politisk detaljstyrning.