Det var en mörk och stormig natt

Bok- presentation:	Bibeln enligt Snobben
Författar- presentation:	Charles Schulz

Kanske ni minns ”Snobben” hur hunden har författarambitioner och gång på gång påbörjar sin bok med ”Det var en mörk och stormig natt …” men aldrig kommer längre? Det påstås att en roman aldrig får börja med en väderleksrapport. Detta är ett av de lömska rev en författare bör navigera förbi när det gäller att fånga läsarens uppmärksamhet. (William Golding tar sig effekrtivt förbi i sin roman "Sjöfarares riter") Varför får man inte börja med vädret, kanske ni undrar? På det kan man ge två svar: 1) Det kan upplevas som amatörmässigt, som en klyscha. 2) Det är lätt för en debuterande författare att fastna i väderbeskrivningen och aldrig komma vidare.
Men hur står det då till med väderrapporterna hos de framgångsrika och etablerade författarna?

Ja, de lyser faktiskt INTE med sin frånvaro. Ernest Hemingway, Ray Bradbury, vissa av de ryska klassikerna och inte minst min egen favorit, den mångdubbelt prisbelönta Ursula K Le Guin, bryter mot dessa skrivartabun. Och vi blir definitivt inte uttråkade av deras hantverk!
Därför att de inte fastnar i detaljerna. Därför att månens sken, dimman eller vad det nu är, sätter stämningen för berättelsen på ett motiverat och genomtänkt sätt. Hur känner du dig när du befinner dig ensam på en folktom gata i mitten av natten? Månen speglar sig i den blöta asfalten och ljudet av dina steg ekar, dubbleras. Det är kallt. Du vänder dig om för att se att du inte är förföljd. Du vet ju, att HAN är ute efter dig, och minsta ljud får ditt hjärta att rusa.
När väderrapporten är ytterst kortfattad och på ett relevant sätt gestaltar stämningen, kan den gärna få inleda en roman. Jag gör ett försök:
”Uppfylld av mörker passerar jag järnvägen och kolonilotterna på väg ned mot Fyrisån. Vårvinden rufsar mitt hår. Solen försöker tröstande värma mina kinder. Några pensionärer håller på med sina odlingar, gräver och rensar bort.” (Ur min bok ”Nattens jägare”.)

Som ni ser så bröt jag själv mot detta tabu, trots att jag borde veta bättre, men väderrapporten blir inte längre än så där. Några rader, en dyster deprimerande känsla hos en ung tonårstjej vars liv snart kommer att förändras fullständigt. Jag anser att raderna är motiverade och lät dem vara kvar vid redigeringen. Inte för att jag är en framgångsrik författare, som Le Guin eller Ray Bradbury, utan för att jag älskar att skriva och vill göra mitt yttersta för att texten ska få vingar och lyfta från de torra sidorna och landa i läsarens hjärta. Det är min lön. Det är mitt mål.

Så när skrivläraren och förståsigpåaren säger att en roman ”aldrig ska börja med en väderleksrapport”, ta det som ett mycket gott råd, men vet att en kreativ människa ibland bryter mot reglerna!