Skönheten av Christian Johansson

Bok- presentation:	Skönheten
Författar- presentation:	Christian Johansson

”Vissa hävdade att allting började då en flicka försvann spårlöst. Andra påstod att platsen alltid varit ond. Ön låg övergiven sedan krigstiden, och skulle så förbli, var det tänkt. Det var ingen lämplig plats att bosätta sig på. Men när en snipa flyter iland på en intilliggande ö och ett barnlöst par får sin högsta önskan uppfylld startar ett händelseförlopp som avslöjar ett ondskefullt mysterium. Skönheten är en fascinerande och skrämmande thriller om kärleken till våra barn och en oförklarlig ondska som går i arv.” (Beskrivning enligt baksidan)

Swedish Zombie är ett litet uppstickarförlag som gett ut flera mycket välgjorda skräckantologier och romaner. När Skönheten damp ned i lådan med en olycksbådande duns, (likt ljudet från stupstocken) så var det med förväntan som jag slet upp paketet. I mina händer fanns en snyggt designad bok i danskt band. Den var kompetent satt och jag märkte snabbt att den var mycket väl korrekturläst.
Handlingen kretsar kring ön Skönheten, och skräcken att förlora sitt barn. Där finns mustiga och väl gestaltade karaktärer och groteska scener. Jag gillar särskilt det klaustrofobiska skräckhuset med jätteråttor och fällor. Bra! En av karaktärerna är en galen präst, vilket kan sägas vara en klyscha. Jag skulle ha blivit betydligt mer förvånad om han skildrats som "normal", även om det skulle varit uppfriskande i dessa ateistiska tider!

Berättelsen spänner över flera decennier, och växlar mellan många olika personer, situationer och miljöer. Lite för många. Det blir förvirrande, men i slutet knyts påsen ihop på ett klurigt och kompetent sätt. Språket flyter på, men är ofta lite övertydligt. Där förekommer också några anglicismer och underliga metaforer som ytterligare en lektörsgranskning kunde polerat bort. Någon karaktärsmiss minskar trovärdigheten. (Det är tex inte särskilt sannolikt att en kristen person som kan trosbekännelsen mm utantill, skulle få för sig att dopet är en namngivningsceremoni, vilket det alltså inte är.) Jag gillar mycket av det jag läser: karaktärerna, miljöskildringar, scenerna, intrigen, men jag blir inte skrämd. Det jag först trodde var en skräckthriller, upplever jag mer som en roman om ondska med vissa skräckinslag. Jag anser att boken skulle ha tjänat på att komprimerats, och att man skulle ha fått följa några få karaktärer så att den klaustrofobiska stämningen som faktiskt uppstår inte skulle spädas ut. Det blir snarare ”Agatha Christie än Stephen King”. Kanske kan man kalla den för en pusselskräckis där läsaren mer ska fascineras över intrigen, än få hjärtklappning? Kanske är det också författarens intention? 

Skönheten är alltså enligt min mening ett slags mysteriebok för vuxna, och som sådan kommer det nog att finna sina läsare. Gott så! Inte allt behöver vara så rysligt lättillgängligt, som det förlagsjättarna alltför ensidigt släpper fram. Det är glädjande att det smala och annorlunda också publiceras, tack vare förlag som Swedish Zombie.