Vett och etikett

A-märkningen av film. En björntjänst för feministisk kultur?"

”I höstas drog A-­märkningen av film i gång på en del svenska biografer. Märkningen
betyder att en film har klarat Bechdeltestet, ett test som visar om det i filmen finns två
namngivna kvinnor som pratar med varandra om något annat än en man. Nu hoppas Baker Karim, långfilmskonsulent på Svenska filminstitutet att något liknande kan vara på gång för att testa mångfalden i svensk film.
– Jag tror att det kan vara en strålande idé, säger han.” källa:SVT

”Chavez Perez­testet skulle vara en björntjänst för filmbranschen menar Hynek Pallas som skrivit en avhandling om vithet i svensk film.
– Jag ser inte att lösningen på problemet med stereotyper i svensk film är att sätta etiketter på filmer, säger han. Att påstå att att representation är något så enkelt att det går att mäta genom en stämpel är absurt.” källa: SVT

Vårt behov att sätta etiketter på film, litteratur och kultur speglar vårt behov att sortera tillvaron i vad som är gott och ont; fördelaktigt och ofördelaktigt; sunt och osunt. Frågan är om inte etiketteringen av kultur ofta skapar mer problem än de löser. Tänk bara på gränsdragningen och alla subgenrer: Fantasy, urban fantasy, christian fantasy, magiska realism, ålderssorteringen: barn, tonår, vuxen. Deckare, socialrealism osv 

Ibland blir de etiketter som samtidigt berör angelägna fenomen i samhället: Tex jämställdhet, feminism och hbtq (Bra saker!) reducerade till kvalitetsstämplar. Något de från början inte alls varit avsedda att vara. Det så kallade Bechdeltestet har lett till en A-stämpling av film som av de flesta tolkats som en kvalitetsstämpel. ”Hynek Pallas berättar att han redan har träffat unga regissörer som anpassat sina filmer så att de ska klara A­märkningen i hopp om att också få filmstöd.

Det är givetvis så att en berättelse inte är bra eller dålig, har god eller hög kvalitet, beroende av om den klarar Bechdeltestet, eller ett eventuellt Mångfaldstest. Testet har skapat intressanta och angelägna diskussioner om schabloner, och det är ju bra på alla vis, men slår samtidigt fel när konsten anpassas för att få bidrag eller anses rumsren. Litteratur, film och annan kultur behöver inte alltid stryka medhårs. Man kan mycket väl tänka sig att en bok med enbart manliga karaktärer kan behandla frågor om humanitet och jämställdhet på ett utmärkt sätt, eller att en film med enbart kvinnliga skådespelare kan vara fylld av schabloner.
Förenklingar och tanken att kulturen ska stå i statens tjänst som moralisk pekpinne, känns föråldrad och för tankarna till totalitära system. Det finns alltid någon som tjänar på förenklingar, men inte är det publiken.

För A-stämpeln och liknande märkningar skapar i sig nya schabloner, som två speglar riktade mot varandra skapar nya rum i all oändlighet.
En levande diskussion om jämställdhet är livsviktig, men när den reduceras till en av kultureliten officiell stämpel, motverkar den sitt syfte och tystar samtalet.