Onda barn?

Bok- presentation:	Soldater : Om kamp, dödande och död
Författar- presentation:	Harald Welzer

Rutger Bregmans bok ”I grunden god”, vill göra upp med en som han tycker orealistiskt negativ människosyn.
Allmänt välkänt är talesättet att ”Civilisationens fernissa är lövtunn.” Dvs när allt ställs på ända vid krig, katastrofer och när statsmakten saknas, förfaller människorna till att kämpa för sin överlevnad, en allas kamp mot alla som inte skyr några medel. Bregman argumenterar mot denna tes som han hävdar är en osann myt. Verkligheten visar att människor faktiskt inte alls börjar mörda och plundra hejdlöst när katastrofen kommer. Tvärtom försöker de allra flesta att hjälpa varandra, dela på resurserna och tillsammans lösa problem. När vi ser kravaller, plundringar, våldtäkter och de mord som förekommer när statsmakten är frånvarande, så är det mer undantag än regel, hävdar Bregman. De allra flesta människor är empatiska och hjälpsamma.

Den hyllade klassikern ”Flugornas herre” av William Golding, är fiktiv, och det är inte alls så att ett antal skolpojkar på en öde ö förfaller till att bli grymma barbarer i verkligheten. Den nyligen upptäckta historien från 1966 om 6 pojkar som överlevde på den isolerade ön Ata, söder om Tonga under mer än ett år, berättar en helt annan historia om godhet, självuppoffring och livslång vänskap. En verkligt hjärtvärmande och underbar berättelse ur verkligheten. För dem var inte civilisationens fernissa lövtunn. Nej, pojkarna arbetade aktivt för att upprätthålla goda normer, började varje dag med bön och psalmsång, turades om med sysslorna, hade en speciell sten där man var tvungen att sitta om man var arg, tills ilskan gått över. Inget våld, men mycket vänlighet och tydliga rutiner och regler.

Men om nu människan är så god, hur förklarar vi då alla våldsdåd? Inbördeskriget i Finland med avrättningar av grannar för att de hade fel åsikter? Nazismen, kriget i Syrien, och ISIS fasansfulla skräckvälde, liksom kommunistdiktaturens utrensningar i Kina? Hur förklarar vi kriminella gängs härjningar där ungdomar överskrider alla gränser och ett människoliv inte är värt mer än en kula?
När man ser på historien så tycks det finnas gott om belägg, både för att människan är kapabel till stor godhet, men också till att begå oerhörda illdåd, när hon tillåts utföra dem. När plötsligt alla normala spelregler upphör att gälla, och goda normer ersätts av våldsbejakande grupptänkande. Är verkligen "Flugornas herre" så orealistisk som Bregman hävdar?
Hur kan man tänka kring detta?
Om man läser boken "Soldater" av Sönke Neitzel och Harald Welzer, får man en förståelsenyckel till mänskligt beteende i extrema situationer. Den bygger på transkriptioner från tillfångatagna tyska krigsförbrytares celler. De avlyssnades nämligen, och allt fångarna diskuterades skrevs ned av frivilliga judiska medhjälpare till de allierade. Vad kommer Neitzel Welzer fram till? Ja, att relationen och dynamiken mellan ledare och följare är avgörande. Om ledaren säger stopp, när följarna bryter mot normerna, t.ex. för att begå en gruppvåldtäkt, då upprätthålls med stor sannolikhet de goda normerna och våldsbrottet förhindras. Om ledaren väljer att se bort, eller uppmuntrar ett våldsamt beteende, då kommer också följarna troligtvis att anpassa sig och göra något de annars aldrig skulle göra. Gruppen tar över. Förklaringen till människans olika beteenden är att hon i grunden är väldigt anpassningsbar. Man anpassar sig till de normer som är rådande. Och att bryta mot dessa, tex den tyska översten som stoppade en massaker på civila, kräver ett oerhört stort mod och rättskänsla, när omgivningens normer säger något annat.
Så jag tror att civilisationens fernissa kan vara både tjock och tunn, beroende på.
Barnen då? Hur är det med dem? Ingen större skillnad mot vuxna. De är också del av samma värld, processer och gruppdynamik. Bland barnen finns både kärlek och mod, men också grymhet och feghet. De ledare som utses har avgörande betydelse både för hur barn och vuxna beter sig. Och hur förankrad man som människa är i goda normer, är av största vikt när allting ställs på sin spets. Det är ingen slump att det setts som viktigt att generationer har fått lära sig ”De tio budorden” utantill.
De flesta människor har ett gott beteende även vid kriser, men kan stundom anpassa sig till något annat, långt mindre sympatiskt. Det är inte lätt att hålla emot när ondskans stålhjul väl har satts i rullning.

Men det personliga ansvaret för våra handlingar, kan vi aldrig komma undan.

Till slut kan man komma in på metafysiska spekulationer om ondskans och godhetens reella existens. Men det spar vi till ett annat inlägg.