Boken!

När man hörde att Niklas Rådström slog sig på att skriva en skönlitterär version av bibelns 66 eller 77 böcker (beroende på hur man räknar) så undrar man hur det skulle gå till. På vilket sätt skulle det kunna vara nyskapande? Det har redan ju getts ut en mängd olika bibelderivat: Seriebibeln, barnbiblar, MC-bibeln, ungdomsbibeln osv förutom all bibelöversättningar som finns över hela världen. För att förstå vår historia och för att förstå vår kultur, våra religioner och litteratur, så behöver vi också har vissa grundläggande bibelkunskaper. Dessa kunskaper är på väg att försvinna i Sverige, därför är det extra roligt när någon ger sig i kast med ett projekt av den här magnituden.

Måste man vara troende kristen för att få ut något av Niklas Rådströms "Boken"? Nej, absolut inte, men det är nog en fördel om man har vissa kunskaper om originalberättelserna för att riktigt uppskatta hur de tolkats. Annars blir det ungefär som att se på en renässanstavla, utan att ha tolkningsnycklarna till alla symbolerna som finns med i bilden.

"Boken" är makalöst snyggt typsatt, med riktig inbindning, inbyggt sidenband (som en bibel ska ha), svart och guld, och mustiga illustrationer innanför pärmen (som i en gammal familjebibel från 1800-talet)

Allt som finns med i den "riktiga" bibeln får inte plats. Ändå målar han på ett enastående gott språk upp scener, och binder ihop Bokens äldre och nyare del på ett listigt sätt. Mose lagböcker är knappast något som en modern läsare finner särskilt underhållande, men dessa klarar han av genom att symboliskt använda sig av olika fonter och stora typsnitt över några sidor. (Se översta bilden)

Vilket huvudgrepp använder sig Niklas Rådström av? Jo, han låter Gud vara en författare som skriver en bok. Det han skriver "blir till", och får sitt eget liv, ofta på ett helt annat sätt än det som skribenten har planerat.  Men till skillnad från när jag själv, som författare, skriver och hittar på min egen värld, så formar Guds bok hela skapelsen. Han skickar ut sina änglar som får språka med människorna och rapportera tillbaka. Det hela blir mycket underhållande. Författaren förskräcks över att människorna gör onda saker, och försöker rätta till det på olika sätt. Genom Rådströms språkliga skicklighet  så blir berättelserna och gestaltningen märkligt levande och trovärdig. Ändå tycker jag personligen att det här är en bok som ska njutas ett kapitel åt gången. Långsamt. Det är ingen bladvändare, utan något som vill få oss att tänka till. 

Boken, är som ett konstverk. Niklas Rådström låter regnet spola bort skiljetecknen i Guds bok och förvandla texten.

Här upptäcker jag Bokens första semikolon; detta tecken saknas annars helt i skildringen, men ordinära kolon är vanliga: Vad menar Rådström med detta? Jag spekulerar inte, utan överlåter åt dig, kära läsare - att tolka!

För detta är en författares tolkning av Bibelns bibliotek. En renässansmålning av ord: Mustig, skrämmande, vacker och tänkvärd.