Fantasyklassikern – Elidor det gyllene landet av Alan Garner

Bok- presentation:	Elidor, det gyllene landet
Författar- presentation:	Alan Garner

Engelsk utgivning 1965 - Svensk utgivning 1971

Det är 1972. Jag är åtta år gammal och lyssnar till sommarlovsföljetongen på P1. ”Lovteatern ger ”Elidor och det gyllene landet” Vi ska packa in oss i den lilla folkvagnen, åka och bada och jag är oerhört frustrerad! Jag vill ju höra nästa avsnitt! Det löser sig genom att vi tar med en radio (vi hade ingen bilstereo) och jag rattar in kanalerna frenetiskt för att inte missa alltför mycket. Så bra var det.(Tyckte jag då, och jag hoppas att SR släpper den till sitt arkiv någon gång i framtiden)

Många år senare läser jag Ying Toijer Nilssons standardverk ”Fantasins underland”. Där tar hon bland annat upp Elidor i en givande analys. Jag inser plötsligt att jag måste läsa denna min barndoms skimrande sommarsaga.
Besviket konstaterar jag att denna bok inte längre finns i handeln på svenska, dock finns den tillgänglig på antikvariat och det är där jag hittat min ”pärla”. Den är påkostat tryckt och inbunden från Berghs förlag 1987 och har till och med ett litet tygband (likt en psalmbok) som extra finess.
Jag börjar läsa och inser, trots den inte helt perfekta översättningen och att språket är lite gammalmodigt i vissa slanguttryck (Inte så underligt), att den är lysande bra. Jag pustar ut, för det hade ju varit tråkigt om ett dåligt verk hade gett mig ett så starkt barndomsminne! 

Boken är en ”urban fantasy” om några syskon som leker i ett raserat efterkrigsområde i Manchester. I en kyrkoruin finner de en port till en annan värld som de helt kort besöker. Resten av boken handlar om de skrämmande och mystiska fenomen som börjar ske i i vår värld, hur Elidor mer och mer tränger sig på. Det är mycket spännande läsning för barn. Det är välskrivet och kärnfullt. Varje avsnitt för handlingen framåt utan onödiga utvikningar. Slutet kommer abrupt och brutalt utan att författaren försöker lägga till rätta bara för att hans läsare är barn. Han litar på att de förstår och överlämnar fortsättningen till deras egen fantasi. Språket är mycket bra, även om översättningen skulle behöva moderniseras.
Det är kanske just det här jag gillar. Det är osminkat och saknar övertydlighet. Det är med sina 150 sidor, långt från våra dagars fantasytegelstenar som ofta har en hel del onödig ballast. 

Jag vill verkligen rekommendera Elidor som högläsning för barn och egenläsning för ungdomar. Det är lagom mycket text och mycket spännande, och jag hoppas att den ges ut på nytt i Sverige.

 Boken får vila tryggt mot ett av mina svärd.