Våld i deckare och spänningslitteratur

Bok- presentation:	Dold identitet
Författar- presentation:	Lee Child

Alltid när man författar en bok, eller ett filmmanus så gäller det att göra skildringen så trovärdig som möjligt. Berättelsen behöver inte vara realistisk, men läsaren ska ändå ”köpa” det som händer. I fantasyböcker sker en mängd otroliga händelser med magi och drakar, men det kan ändå vara trovärdigt utifrån sin ”ram”, den värld författaren byggt upp. I deckare och spänningslitteratur ska skildringen också kännas trovärdig. Man kan tänka sig att ”det här skulle kunna ha hänt” trots att handlingen är rätt skruvad. Jag menar, hur många mord kan inträffa i lilla Sandhamn? Osannolikheten gör inte så mycket, bara det ”skulle kunna hända”. Och ofta överträffar verklighetens terrorattentat de vildaste fantasier, tyvärr. Verklighetens IS och Boko Harams grymhet överträffar splatterfilmernas sadism. (Tex att låta barn bita ihjäl sina fd vänner och göra vägspärrar av deras tarmar.) Förintelsens massmord lämnar oss stumma.

I Hemingways berömda roman ”Klockan klämtar för dig” skildras spanska inbördeskrigets fasor utifrån hans egna erfarenheter. Det sägs vara en av de bästa skidringarna av denna konflikt, trots att den är fiktiv. Men Hemingway var där på riktigt. Han använde sina egna erfarenheter. Han undvek inte att skildra fasorna och massakrerna, men gjorde det utan blodstänk och närgångna detaljer. Han gjorde det genom åskådarnas ansiktsuttryck, tankar, känslor – och då blir det ändå starkare. Det som utelämnas understryker fasorna. Det är mästerligt och personligt.
Ibland kryddas böcker med onödigt våld och onödiga sadistiska detaljer. Det förstör. Jag är fortfarande irriterad på Tad Williams och Stephen Kings klavertramp när det gäller sadism i annars välskrivna verk. Onödiga scener som inte för handlingen framåt och inte höjer spänningen, och som lika gärna kunde ha strukits. 

Nej, våld ska finnas med när det är motiverat och bidrar till handlingen. En deckare helt utan mord blir nog rätt tråkig …
Lee Child låter Jack Reacher skjuta skallen av gangstrar med hagelbössa för att visa vem som bestämmer. Helt klart övervåld, men det ligger ändå i linje med karaktärens beteendemönster. Det för handlingen framåt och beskrivs oftast inte överdrivet närgånget. Om man gillar det eller avskyr det, är en annan sak.

Vapenfetischism är ganska vanligt. Den kan vara motiverad, men kan lika gärna vara totalt onödig. Om den dessutom inte är tillräckligt researchad missar den målet, om uttrycket ursäktas. Målet med detaljerade vapenskildringar är nog ofta att tillfredsställa en viss läsargrupp som tycker att vapen är häftiga. Men den läsargruppen är ibland rätt kunnig, i alla fall så har tills nyligen en stor del av Sveriges befolkning vana vid att hantera militära automatvapen. Det är t.ex. ingen höjdare att stoppa en automatkarbin innanför jackan efter en vild eldstrid. Den är glödhet, det vet väl alla? Research är A och O.

När jag beskriver våld i mina egna böcker har jag Hemingway som förebild. Låt mellanrummet mellan raderna och orden tala. Det blir bättre så. Särskilt i de fall jag skriver för ungdomar, som i ”Nattens Jägare.”