Solange var flickan som dansade, dansade i stället för att torka disk, dansade för ingen. Men hon dansade i otakt - eller var det kanske musiken som var fel?
Solange var en av de små i samhället, satt i en kontorscell i ettans korridor och prickade ineffektivt på listor. Detsamma gällde Hugo, kontorskamraten som blev hennes man. Vad gör då den lille i samhället? Han kan, som Hugo, inrikta sig på att överleva. Hugo läser tidningen om kvällen, men Solange "dansar sin burfågeIsflykt mellan vägg och vägg, i ett rum som är en klanglåda utan ljudöppning, vars toner går inåt, återkastas från vägg till vägg och kvävs".
Romanen om Solange, om "det som icke hände", är full av ömhet och grace, galghumor och bisarra, träffsäkra infall. Den är ett charmigt prov på Willy Kyrklunds fantasifulla, självständiga konstnärskap.

Kortromanen Solange är en av Willy Kyrklunds mest lästa och älskade böcker.

"Willy Kyrklunds tredje bok, Solange (1951),  bär namn efter en ung kvinna av eget slag. Hon är en låga under en skäppa, obetydlig, ringa, en längtan, till sist en förtvivlan. Vad hon längtar efter är livet, något som hon och hennes författare är angelägna om att skilja från det som de kallar verkligheten. Verkligheten är full av paragrafer men i livet strömmar blodet varmt. Motsättningen mellan liv och verklighet finns på mer än ett ställe hos Willy Kyrklund, och mer än en gång är det också så att det är kvinnan som står på livets sida, mannen som står på verklighetens. Solange är gift med en man på ett kontor, och han har inte, ger inte livet sådant som hon fattar det.
Klen i räkning, klen i virkning, klen till och med i dans, känner hon sig vilsen i realiteternas värld. Hon är smal och het, öm, bräcklig och otillfredsställd, i dansen som sagt taktlös, i livet, ack, oändligt olycklig.
Framför allt är Solange kärleken, kvinnokärleken, kärleken som fromhet, hängivenhet, självuppoffring men krav, som liv, som uppgift, som innehåll."
Olle Holmberg