Instängd i en pratbubbla
Hundraåringen klev ut genom fönstret på äldreboendet. Fyra och ett halvt-åringen i Martina Montelius Främlingsleguanen går ut genom grinden och lämnar dagis. Det namnlösa barnet passade inte in i barngruppen. Hen hade gjort sig så obemärkt att personalen nog trodde att hen fortfarande var kvar.
Hemma är det tomt. ”Upphovsmännen” är på kurort, men en leguan finns som sällskap. ”Jag betraktar min reptil som en kamrat och jämlike.” Att språket inte är ett barns behöver jag väl inte tillägga.
Det är inte särskilt långsökt för mig att associera till den bok som jag ägnade min doktorsavhandling. I ”Gros-Câlin”, som betyder ungefär Storkram, lever Monsieur Cousin med sin pytonorm i en tvårummare i Paris. De är också ensamma mot omvärlden. Men i Romain Garys roman ingår Gros-Câlin i en berättelse om hoppet. Cousin väntar tåligt på att ormen inte bara ska ömsa skinn utan mutera till en högre stående varelse. Och i identifikationen med keldjuret förvandlas hans hopp till att omfatta också människan. Hon ska bli en bättre varelse.
Ordlekarna är av samma typ. Montelius skriver i stället för föräldrar ”upphovsmän” som i sin tur för tankarna till ”våra dagars upphov”. Gary kallar de trötta passagerarna i métron för ”les usagés” (de utslitna) i stället för ”les usagers” (brukarna).
Det är väldigt mycket sådant i Främlingsleguanen. Men jag skrattar inte. Humor kräver ett överraskningsmoment. Det här känner jag igen sen förut. Men det är något annat också. Jag tyckte inte Hundraåringen var särskilt rolig heller. Eller kanske var den bara rolig, och det håller inte. För mig, och en del andra också har jag förstått, är det inte nog. Humorn måste ta avstamp i något. Det måste finnas något vasst i den, något den driver med eller försvarar sig mot.
Ett exempel: Fyra och ett halvt-åringen behöver en bra lyssnare. Då går hen till sin sten som hen kallar Sleipner. Hen söker sig till döda ting. Det är förstås väldigt misantropiskt, men roligt är det inte. I Gros-Câlin går huvudpersonen till en kommunikationskurs, där man jobbar med att få en askkopp att tala. Då skrattar jag. Det är satir.
Hen i Främlingsleguanen känner sig ensam, ledsen och vill vara vanlig. Men hen har svårt att ta sig ur den bubbla hen skapat åt sig och sin följeslagare. Att det behövs ett skydd mot de vuxna får vi i alla fall helt klart för oss. I slutkapitlet tränger deras röster igenom på ett förödande vis.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #humor
Peter Handke och jag har något gemensamt
2019 års Nobelpristagare i litteratur, Peter Handke, har blivit starkt kritiserad för sin hållning till kriget på Balkan. Men vad skriver han, och hur skriver han?
Jag borde kanske ha läst Handke. Vi har ett intresse gemensamt. Han var en viktig introduktör av den franske mellankrigsförfattaren Emmanuel Bove som mitt post doc-arbete handlade om. Handke började översätta Bove på 70-talet.
Nu har jag i alla fall öppnat en svensk volym av Peter Handke som bland annat innehåller berättelsen ”Målvaktens skräck vid straffspark”. Det var Handkes genombrott 1970. Det finns likheter mellan Boves debut ”Mina vänner” 1924 och Handkes prosa. Båda skriver en form av flanörlitteratur. Victor Bâton och Josef Bloch vandrar runt i Paris respektive Wien. De iakttar och drar slutsatser. De har tillfälliga möten med kvinnor.
Bove har betraktats som modern, då han liksom den Nya franska romanen som kom några decennier senare, intresserar sig för föremål och varseblivningens betydelse. Han avhåller sig också från moraliska ställningstaganden. Handkes Josef Bloch övertolkar liksom Victor Bâton människors beteenden. På första sidan har Bloch fått för sig att chefen gett honom sparken, en grov övertolkning av en blick. Bove skildrar en ensam man på jakt efter vänner. Han är kanske ingen helt igenom god person, men han har mänskliga känslor.
Josef Bloch är förvirrad, för att inte säga psykotisk. Han har svårt att tolka andras gester. Peter Handkes huvudperson är en avhumaniserad varelse som inte hör hemma i den mänskliga gemenskapen. Rätt vad det är stryper han en kvinna som han legat med. Efter det fortsätter han sin vandring som om inget hade hänt.
Vad skulle en fortsatt läsning kunna ge mig? Ingenting.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #läser just nu #Nobelpriset
Kommentera
Väggen - en modern klassiker
Jag hade ingen bok att läsa. Visst finns det en hel del i mitt hemmabibliotek. Men det finns en orsak till att de förblir olästa. Jag har inte lust helt enkelt. De lockar mig inte. Så jag gick in på närmaste bokhandel. Det kanske var dags att läsa en klassiker.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #djur #natur
Kommentera
Från mobbad till världsberömd
Jag har läst Malena Ernmans bok om en familj i kris. Den första upplagan var skriven innan dottern Greta Thunberg började skolstrejka för klimatet. Nu finns en andra upplaga i pocket som tar med Gretas första tid på Mynttorget.
Avdelning: Fakta Taggar: #funktionsvariationer #klimataktivism
Kommentera
Ett författarskap att upptäcka
Den senaste tiden har jag läst de flesta av Delphine de Vigans böcker som är översatta till svenska. För några år sedan läste jag ”No och jag”. Romanen handlar om en blyg tonåring, Lou, som ska hålla ett föredrag i skolan. Efter mycket vånda väljer hon ämnet hemlöshet, eftersom hon lärt känna No, en ung flicka på en järnvägsstation. Tillsammans med en manlig kompis tar Lou på sig att rädda No till ett bättre liv. Det var en berättelse som engagerade mig.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #franskt #självbiografiskt
Kommentera
Älskade kaniner
Härom veckan kom jag hem från 14 dagar hos barnbarnen i Luxemburg. Där blev det inte en rad vuxenlitteratur, däremot många barnböcker. Ettåringen kommer dragande med Lena Andersons Kanin-böcker. Hon vill om och om igen lyssna till Kanin-bad, Kanin-låda, Kanin-paket och Kanin-saga. Hennes treåriga bror och de två kusinerna i Stockholm har också älskat dessa böcker med enkla, korta berättelser och tydliga bilder. Det handlar om att ta av sig ett plagg efter ett annat och gömma badankan under tröjan. I en annan bok väntar barnet i sagan på att Kanin ska komma med ett önskat föremål, i en tredje är sakerna inlindade i avslöjande paket, i en fjärde väntar stora Kanin på att just hans eller hennes unge ska komma för att lyssna på en saga. Den känner jag mig inte helt bekväm med. Det ena djuret efter det andra avfärdas. Ingen annan än den egna ungen får lyssna. Det verkar dock barnbarnen inte må dåligt av.
Treåringen vill gärna höra en annan kaninberättelse, Ulf Nilssons ”Lilla syster Kanin” om storebror som vaktar ostyriga lillasyster när föräldrarna är ute och letar morötter. Den har han också sett på Teater Tittut i Stockholm. Den har spännande inslag, är ibland lite filosofisk och sorglig. Men slutet gott, allting gott.
Avdelning: Barn Taggar: #småbarnsböcker
Kommentera
Stockholm läser "För Lydia"
Detta års Stockholm läser-bok, som det samtalas om på biblioteken, är ”För Lydia” (1973) av Gun-Britt Sundström. Innan man läser den bör man ha stiftat bekantskap med Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” (1912). ”För Lydia” är handlingen ur Lydias perspektiv. Hjalmar Söderberg skriver ur Arvids perspektiv.
Det är mer än ett halvsekel mellan dessa kärlekshistorier.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Stockholm läser 2019
Kommentera
Bokrean 2019 - några tips
På tisdag börjar bokrean. Jag vill ge några tips. Köp Alex Schulman, ”Bränn alla mina brev”! Flera av mina vänner har inte velat läsa något av Alex Schulman för att de har uppfattat hans person som arrogant. Det är synd.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #bokrea
Kommentera
Människan och medvetandet
Den brittiske teologen Rowan Williams nyutkomna ”Vara människa” är den tredje boken i en triologi. De tidigare har titlarna ”Vara kristen” och ”Vara lärjunge”. De är tunna volymer om centrala begrepp. Med den aktuella boken tränger Williams in i svåra filosofiska spörsmål. Men han kopplar också dem till den kristna tron. Alla tre böckerna bygger på föreläsningar som han hållit.
Avdelning: Fakta Taggar: #filosofi
Kommentera
Honom gick livet förbi
Bengt Ohlssons roman ”Drick värmen ur min hand” från 2016 hämtar sin titel från en dikt av Edith Södergran. Boken handlar om en kärlekstörstande medelålders man som lever i ett äktenskap, där makarna är missnöjda både med sig själva och varandra. De står stilla i sina yrkesliv och avundas en nära vän som det gått bra för. De bevakar varandras steg och tonlägen, men ibland kan en gnutta generositet tränga igenom skalet.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #äktenskapsroman
Kommentera
Vanligt motiv, ovanligt spännande
Bland återlämnade på mitt bibliotek hittade jag Jonas Moström, ”Skuggorna ruva”. Den kom ut förra året. Handlingen utspelar sig i ett litet samhälle i Norrlands inland.
Boken är på över fyrahundra sidor, men spänningen är tät hela tiden. Det är nästan bara dialog - mellan de undersökande poliserna och mellan dem och de förhörda - vilket ökar tempot.
Ämnet är inte ovanligt: En ung flicka försvinner. Är det frivilligt eller inte? Om inte, vem är skyldig? Och tiden går, är hon fortfarande vid liv?
Men detta är en riktigt bra deckare. Jag har läst en Moström tidigare, ”Evig eld”, som utspelar sig i Sundsvall, men ”Skuggorna ruva” befinner sig på en helt annan nivå. Så tag och läs!
Avdelning: Spänning Taggar: #Norrlands inland #ungdomar
Kommentera
Folkhemmet, en bärande idé?
Jag sträckläste Lena Anderssons ”Sveas son” i går kväll. Så bra var den.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #idéroman
Kommentera
Ömsint om unga på sanatorium
En sådan fin läsupplevelse den är! Rita Simus ”Innan sista löven fallit” är en fristående uppföljare till ”Ängeln vid din sida” som jag skrev om här hösten 2016. Den tyckte jag också mycket om.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Tornedalen #ungdomar
Kommentera
Hemligheten i släktträdet
Alex Schulman har skrivit en bok om sin far, en annan om sin mor. Nu är romanen om hans mormor och morfar aktuell. ”Bränn alla mina brev” handlar om Karin och Sven Stolpe.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #släkthistoria
Kommentera
Engagemang, kärlek och smärta
Så mycket hon kämpar, både för en bättre värld och för sitt eget liv! Jag har läst Gunhild A. Stordalens historia ”Den stora bilden”, berättad för Jonas Forsang. Där varvas skildringen av hennes globala engagemang med personliga scener, där hon tampas med sjukdom och smärta. Hela tiden med en kärleksfull make vid sin sida.
Avdelning: Fakta Taggar: #EAT
Kommentera
Molière utan nerv
Vi gick i pausen. Det kanske vi inte hade gjort om vi betalt för biljetterna, men detta var gratis via vår DN-prenumeration. Igår hade ”Den inbillade sjuke” av Molière generalrepetition på Maxim med Mikael Persbrandt som titelfiguren. Att Petra Mede skulle spela Argans hembiträde hade slagits upp stort. Tyvärr var hennes roll inte särskilt framträdande, och det vi såg var inte särskilt roligt.
Gammalt och nytt hade blandats. Hushållet och övriga uppträdande låg nära 1600-talsoriginalet. Några replikskiften hade dock fått modernare inramning. Framför allt alexandrinerna var borta. Oss samtida slagdängor framfördes också liksom språkliga vardagsuttryck.
Några unga kvinnor i tjugoårsåldern framför oss skrattade gott upprepade gånger. Det hade varit intressant att veta vad de visste om pjäsen och dess historia. Detta kanske var något överrumplande fräscht för dem.
Avdelning: Klassiker Taggar: #teater
Kommentera
Elin Willows på bokmässan
Jag tyckte om Elin Willows bok ”Inlandet” som jag redan har bloggat om här på Litteraturmagazinet. Nu fick jag tillfälle att lyssna till henne på bokmässan i Göteborg, då hon samtalade med Gunilla Molloy. ”Inlandet” är en bok på tvåhundra sidor som på ytan knappt handlar om någonting.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #bokmässan2018
Kommentera
Hur ska vi läsa Lukasevangeliet?
På bokmässan ska Lennart Thörn tala om Lukasevangeliet utifrån sin bok ”Ordets tillblivelse” som kom förra året. Den ingår i serien Nya testamentets budskap (NTB) som kommer ut på Libris förlag. Meningen med NTB är att klargöra bibelordets bakgrund och sammanhang i historien och i Bibeln. Man vill också peka framåt mot vår tid och vilken betydelse evangelietexterna kan få här och nu.
Lukas är det längsta evangeliet. Tillsammans med Apostlagärningarna som har samma författare utgör det mer än en fjärdedel av Nya testamentet. Lukasevangeliet är känt för ”julevangeliet”, de många liknelserna och Jesu möten med de marginaliserade i samhället. Lukasevangeliet skapar en berättelse av den ursprungliga ögonvittnestraditionen. Det har formen av en antik biografi med ett livsförlopp från Jesu födelse till hans död.
Jag dyker ner i Lennart Thörns läsning av Lukas 10:38-42. Evangelisten är ensam om att skildra situationen då Jesus befinner sig hos systrarna Marta och Maria i Betania.
Avdelning: Fakta Taggar: #Bibeln #bokmässan2018
Kommentera
