Det berättigade mordet
Håkan Nessers femte och sista Barbarotti-deckare har den egendomliga titeln Styckerskan från Lilla Burma. Styckerskan är en kvinna som bodde på en gård som kallades för Lilla Burma. Ellen Bjarnebo är dömd för att ha dödat sin man och har suttit av straffet på Hinseberg. Utredningen är sedan länge avslutad. Nu är det emellertid så att nästa man som hon bodde ihop med är försvunnen sedan fem år tillbaka. Fallet är olöst men av brist på ledtrådar har polisen lagt det på is. Tills kommissarie Asunander, Gunnar Barbarottis chef, öppnar det igen. Hans kriminalinspektör är drabbad av en svår personlig tragedi och behöver något lagom att ta hand om. Man förväntar sig inte något resultat helt enkelt.
Boken kretsar mycket kring Ellen. Flera kapitel utgörs av hennes tankar. Vi får bekanta oss med hennes våldsamma man Harry och sonen Billy som är drabbad av stumhet, kanske på grund av faderns skräckvälde.
Sidorna upptas också av Barbarottis privata grubblerier såväl som de som härrör från fallet. Det händer inte så mycket på det nutida ytplanet.
Därför tänker jag att romanen, som den väl också kan kallas – Nesser rör sig alltid på gränsen mellan deckare och roman – främst vill vara en diskussion om det berättigade mordet. Nog kan man väl ha sympati med Ellen som gjorde sig av med sin och sonens plågoande?
Det finns andra kända författare som berört ett liknande motiv. I Emile Zolas Thérèse Raquin röjer titelpersonens älskare undan Thérèses man som hon mer eller mindre tvingats att gifta sig med. Det nya förhållandet påverkas dock starkt negativt av mordet. Passionen dör ut, och deras skuldkänslor driver dem till vansinne.
Hos Balzac, i Pappa Goriot, står den uppåtsträvande Rastignac i centrum. Han är en student som behöver pengar för att kunna röra sig i societeten och skaffa sig kontakter som är bra för karriären. Den lömske Vautrin erbjuder sig att fixa saken, underförstått genom att döda fadern till en kvinna som vore ett bra parti. På ett ställe i romanen samtalar Rastignac med en studiekamrat om i fall man skulle vara beredd att döda om det räckte att trycka på en knapp.
I Brott och straff av Dostojevskij tar studenten Raskolnikov livet av en pantlånerska – och av hennes syster som överraskar honom. Mördaren vill bevisa för sig själv att han är en övermänniska som står över samhället och Guds lagar. Och att röja en ondskefull människa ur vägen som utnyttjar andra är en nyttig handling. Men Dostojevskij som är kristen kan naturligtvis inte acceptera ett sådant brott mot skapelsen, att ta livet av en annan människa. Det är det yttersta. Han låter Raskolnikov bli sjuk av ångest och feber. Han får ta sitt juridiska straff. Och Sonja, den goda horan, leder fram honom till Kristus och frälsningen.
I Hjalmar Söderbergs Doktor Glas kommer prästfrun Helga Gregorius till läkaren och biktar sin fysiska motvilja mot maken. Hon vill att han ska ordinera den gamle mannen total avhållsamhet. Inte bara sympatin med – och förälskelsen i Helga – driver doktorn till mordet. Han lider också av melankoli och drömmer om en handling. Den leder dock inte till något gott. Helga blir fri en tid men överges av sin älskare. Mig gick livet förbi, summerar doktor Glas.
Håkan Nesser skriver in sig i denna tradition. Men man får inte glömma att han också är deckarförfattare. Som sådan har han överraskningar i rockärmen!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #mord
På resa med okänt mål
Beatriz Quevedo de Hansen kom till Sverige 1977 som politisk flykting. Hon och hennes man Raúl hade varit engagerade i en alfabetiseringskampanj i fattiga byar i Argentina. Det räckte för att de skulle bli ett byte för den militärjunta som tog över landet 1976. Mannen blev dödad i ett bakhåll. Detta skriver hon om i “Flyktens alla rum”.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #flykt #Latinamerika
Kommentera
En ytlig och obehaglig bok
Nina Wähäs roman “Testamente” om en dysfunktionell och fattig Tornedalsfamilj hade gjort intryck på mig. Därför var det lätt att lägga beslag på ett pocketexemplar av hennes “Babetta” i bokhandeln på Arlanda. Något skulle jag ju fördriva timmarna med på resan ner till Alicante.
“Babetta” är lättläst, men det är en ytlig, tom och obehaglig bok. Katja och Lou, som båda är några över trettio, har varit vännner sedan gymnasietiden på Södra Latin. De har tillsammans gått på Vår Teater och närt skådespelardrömmar. Många år senare arbetar Katja för brödfödan på ett kafé och bor kvar i Stockholm. Skådespelandet handlar mest om att medverka gratis i vänners kortfilmer. Lou, däremot, lyckades redan som ung. Hennes stora genombrott blev kostymfilmen “Babetta”. Nina Wähä beskriver ingående filmens innehåll och komposition, men jag kan inte se att någon film med det namnet har existerat. Katja har läst filmvetenskap, och författaren låter kunskaperna komma fram i hennes tankar.
Lou är sådan att om hon kallar så kommer man. Det har varit premissen för vännernas gemenskap sedan Lou slog igenom. Ingen kan mostå henne, tänker Katja, och Lous bländande skönhet beskrivs ur olika vinklar romanen igenom.
Nu bor den framgångsrika i ett slottsliknande hus i södra Frankrike med en betydligt äldre filmfotograf. Lou bjuder in Katja, och mannen utsätter henne för ett par grova sexuella övergrepp utan att hon reagerar. Vad ska detta betyda egentligen? En grupp kvinnor skriver ett upprop mot en regissör, men Lou vill inte vara med. Hennes bevekelsegrunder kan anas. Men Katjas?
Jag fördriver tiden med “Babetta”. Den har två slut. Det andra kallas director's cut. Jag föredrar det första, mindre dramatiska. Där dör inte förövaren Renaud. Han blir förlamad. Mina tankar går till Jane Eyre som gifter sig med Rochester efter att han blivit blind och beroende av henne. Efter rubriken “the end/fin” återstår tre blanka sidor.
Vad är det för mening med allt detta? Jag känner mig tom när jag slår igen boken.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #vänskap
Kommentera
När det här är över
Barnboksförfattaren Ulf Nilsson dog några dagar efter att han fyllt 73. De sista tio veckorna levde han med vetskapen om en obotlig magcancer som inom kort skulle ta hans liv. Efter det chockartade beskedet började han göra korta anteckningar om sin vardag, tills han inte orkade längre.
Jag har precis läst Ulf Nilsson, “En liten bok om konsten att dö”. I början finns humorn med. Författaren skriver att han mejlar till tandhygienisten, ställer in tiden och tackar för all hjälp. Han avrundar med ett P.S. “Jag har slutat med mellanrumsborstar.”
I den lilla boken finns flera intressanta iakttagelser. En del är trösterika:
Ulf Nilsson blir som nyförälskad i sin fru. De sammanfattar livet tillsammans och gläds.
Han ser sig inte bara som en person längre. Han har en grupp av barn och barnbarn. “Det kommer att gå bra för oss!”
När man förstår och har försonats med allt i livet kan man dö.
Man måste välja en bild av döden som man kan leva med, som sin mamma som hon var när man föddes. Ulf Nilsson ser döden som ett utslocknande men skyddad av den högsta. “Vila i evighet i Guds, hennes famn.” Modern ska komma och hämta honom. Det är självklart. Som när hon var ung.
Döden är inte det värsta. Med smärta och illamående väljer författaren bort livet. Han orkar inte ens redigera det han skrivit. Till slut vill han dö.
Men: När det här är över åker vi till Swinoujscie och köper jordnötter på färjan. Det är en sorglig tanke som dyker upp emellanåt.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
Linn Ullmann i Annie Ernaux fotspår
I “Flicka, 1983” utgår Linn Ullmann från ett fotografi när hon var 16 år. Hon arbetar som Annie Ernaux och citerar henne också. “Dessa saker hände mig för att jag skulle skildra dem.” (Från Ernaux “Omständigheter”)
Linn Ullmann gick vilse i Paris januari 1983. Hon hade blivit ditbjuden av en fotograf som upptäckt hennes potential vid ett besök i New York. Där bodde Linn med sin mor Liv Ullmann. Modern försökte få henne att avstå från resan. När det inte gick fick dottern lova att ringa hem varje kväll kl 22 och därefter inte gå ut.
Efter att den unga flickan varit ute med några andra befinner hon sig ensam på en gata i Paris. Hon har glömt bort namnet på sitt enstjärniga hotell. Men i fickan har hon en lapp med fotografens adress. Klockan är halv tre på natten när hon kommer till honom som hon kallar A. Han är betydligt äldre än henne, och det blir inte någon entydigt positiv upplevelse. Hon skildrar hur hon sitter på golvet i hans badrum och kräks.
Hon minns dåligt vad som hänt. Hon har ingen dagbok från den tiden. Detaljer från nätterna hos A bryter fram ur glömskan. Men av det blir det ingen helhet. Författaren går runt i cirklar och kommer tillbaka till ruta ett.
När Linn Ullmann står i begrepp att skriva den aktuella boken befinner hon sig i ett tillstånd av depression och ångest. Hon går ner i vikt. Hennes terapeut säger att det egentligen handlar om ett raseri som hon inte klarar av att uttrycka.
Hon skriver att hon vill försöka samla den unga flickan och den äldre kvinnan i samma kropp. Vad hände den unga i Paris och hur har det fortsatt att verka i henne?
Författaren vänder sig till en osynlig syster. Jag bir inte klar över vem det är. Är det hennes andra jag, hennes yngre jag? Är det samvetet? En dag säger hennes far att hon är en sådan som klarar sig men att hon har en skuggsyster som är rädd.
Boken har inget förklarande slut, men en morgon har rädslan avtagit. Maten smakar igen.
Annie Ernaux känner sig skyldig att skriva om kvinnliga erfarenheter. Om Linn Ullmann tänker likadant vet jag inte. Handlar hennes bok kanske om självläkande?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #minnet
Kommentera
Nobelpriset till Annie Ernaux!
Franska Annie Ernaux, född 1940, tilldelas i år Nobelpriset i litteratur. Hon slog igenom på 1980-talet med sina självbiografiska böcker. Hon beskrev en uppväxt i Yvetot i Normandie, där modern och fadern drev ett kafé med butik. Ernaux kom att studera, började umgås i akademiska miljöer och lämnade därigenom sin sociala tillhörighet. Det gjorde henne och föräldrarna till främlingar för varandra.
Som arbetarförfattare har Annie Ernaux inspirerat yngre skribenter som Edouard Louis, känd för “Vem dödade min far?”. Linn Ullmann hänvisar också till Ernaux i "Flicka, 1983". Hon är även en viktig förebild som feminist.
I senare böcker återvänder hon till händelser som format henne som kvinna. I “En flickas memoarer”, som kom på svenska förra året, beskriver Annie Ernaux sin första sexuella erfarenhet. Hon underordnar sig helt mannens åtrå och fastnar i ett destruktivt känslomässigt beroende.
I den nu aktuella “Omständigheter”, översatt av Maria Björkman, vänder den åldrande författaren tillbaka till en annan avgörande handling i sin ungdom. 1964 genomgår hon en illegal abort. Hon studerar vid universitetet i Rouen men får bege sig till Paris för att få hjälp. Ingen läkare vill sätta sin karriär på spel. Det får bli ett vårdbiträde, madame P.-R., som bor i ett ruffigt kvarter och tjänar pengar vid sidan om. En kvinnlig student som hon känner flyktigt ger henne adressen.
Mannen som gjort henne med barn uttrycker i brev bara att de hamnat i ett svårt läge. De manliga studiekamrater som förstår vilken belägenhet Annie hamnat i spärrar upp ögonen och blir snarast fascinerade.
Vi får en realistisk skildring av aborten som låter vänta på sig efter att hon fått en sond placerad i livmodern. En kvinnlig granne i studentkorridoren får rycka in när läget blir akut. Allt är osentimentalt skildrat. Annie, skribenten, understryker att hon måste gå hela vägen i redogörelsen. Annars bidrar hon till att mörklägga kvinnors verklighet.
När hon genomlidit allt känner hon en stolthet, “en stolthet över att ha gått längre än andra någonsin skulle kunna tänka sig att gå”. Hon kom länge att uppfatta natten som det hände som en födelsedag. Hon blev utkastad i världen och tvingades bort från sin mor.
Den enda skuld hon någonsin har känt är att hon inte har gjort någonting av händelsen. “Som en gåva man har fått och slösat bort.” Saker hände Annie för att hon skulle skildra dem. Det är hon bergsäker på. Nu har hennes kropp med känslor och tankar blivit till skrift och spridd till andra människor.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Nobelpris #feminist #arbetarförfattare
Kommentera
Roman med en stark kärna
Redan de första sidorna i Lina Nordquists “Livet innan du dör” vittnar om att något avgörande och grymt har hänt. De följande kapitlen utspelar sig före händelsen och presenterar romanens viktigaste personer. Det är thailändskan Mai, den kriminellt belastade Bagheera, polismannen Frank och Mais make Mikael.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #våld
Kommentera
"Förberedelse är en kärlekshandling"
Jonas Ahlforn är präst och instruktör i Civilförsvarsförbundet. I “Prepperprästens beredskapsbok” lär han oss hur vi överlever vid samhällskriser och hur vi kan hjälpa andra. Efter att man sett om sina egna basala behov handlar det om att rikta in sig på sårbara personer. Man vinner mycket på att forma gemenskaper som underlättar praktiska bestyr. Medlemmar i en grupp kan också ge varandra hopp.
Mottot till Ahlforns bok är ett citat från förlossningsläkare Igor Tjermak i Kiev den 2 april 2022: “Det viktigaste är att överleva, att hjälpa andra och att göra gott”.
Vårt samhälle är väldigt känsligt för elavbrott. Nu pågår något som kan kallas för energikris, och vi kan förvänta oss planerade avbrott i elförsörjningen. Tidigare i år var jag med om att elen försvann på Södermalm i Stockholm. Det varade över en timma, och jag visste inte när strömmen skulle komma tillbaka. Ahlforns skriver att man bör ha en beredskap för minst en vecka i sådana fall.
Fem grundbehov behöver tillgodoses i en kris: information, vatten, mat, värme och sömn. Här ger oss författaren många viktiga tips. Första delen av hans bok är praktiskt inriktad. Den andra delen handlar om samarbete i en kris och blir lite mer teoretisk. Det handlar om ledning och gruppstrukturer bland annat. Symbolhandlingar är viktiga, skriver Ahlforn. Det kan vara att samlas för bönegudstjänst i en kyrka, men de kan också äga rum i andra sammanhang.
Skaffa gärna “Prepperprästens beredskapsbok”! Den har ett behändigt hundrasidigt format med inbyggda frågor som hjälper oss att kolla upp att vi har det viktigaste. Andra delar kan ägnas mer uppmärksamhet när krisen redan är här.
Avdelning: Fakta
Kommentera
Det gäller att välja livet
I april 2022 fick Stockholm en ny bokhandel. Hornstulls bokhandel innehas av Kristian Borg som sedan 2007 driver förlaget Verbal. Igår presenterades höstens böcker. Hornstulls bibliotek gav oss tillgång till den stora innergården som annars bara är öppen för företagen som håller hus där. Lite störningar blev det av Brommaflyget och några envetna kråkor som kanske fått nys om det tilltugg som serverades. Men mest var det skönt att sitta ute i den ljumma augustikvällen.
Joakim Medin som skulle talat om sin bok “Amanda. Min dotters resa till IS” hade tyvärr testat positivt för covid. Det hade varit intressant att höra honom.
Men författaren Beata Hansson och Vesna Prekopic, kulturskribent och tidigare skolledare, fanns på scenen. De har också skrivit om ett brännande ämne. I “Papporna, sönerna och våldet” ger de fädernas perspektiv på gängbrottsligheten.
Avdelning: Fakta
Kommentera
Mästerligt om relationer
Det har staplats andra böcker på mitt skrivbord. Men nu hade jag tid att öppna “Svärmodern” som jag köpte på bokrean i februari. Jag hade inte läst Moa Herngren förut. Vilken upptäckt!
Att hamna i den förskjutna svärmoderns och farmoderns situation är en fasa som jag lätt kan sätta mig in i. Personerna i boken befinner sig i vardagen och samtidigt i stor dramatik. I “Svärmodern” anläggs olika perspektiv och läsarens sympatier flyttar sig. Jag skulle själv också kunna vara den som skapar de inblandades olycka. Hur lätt är det inte att misstolka någons ord och handlingar! Och hur lätt är det inte att bygga vidare på en förhastad uppfattning!
Det är gripande. Jag blir riktigt engagerad. Nu ser jag fram emot att läsa Moa Herngrens nya, “Skilsmässan”.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #relationer
Kommentera
Lättuggat om allvarliga ämnen
Den första bok jag läste av Danny Wattin var “Lärarinnan”. Det var en rolig och träffsäker satir av den svenska skolan. Eleverna är stökiga och lärarna uppgivna. Huvudpersonen Elin låter ändamålet helga medlen i sin kamp för att lyckas. Skruvat är det och riktigt underhållande.
Nu utkommer “David den mindre vises protokoll”. David är en judisk pojke som inte vill veta av sitt ursprung. Hans föräldrar är jobbiga som de är i många skildringar. Modern är överbeskyddande och kontrollerande. Fadern ser hot överallt.
När David en dag släpper ur sig att det är sabbat för att slippa en orienteringslektion börjar karusellen. När David “kommit ut” som jude händer både lustiga och olustiga saker. David är ganska ensam, har egentligen bara kompisen Micke. Så när skolkamraten Maja frågar om han vill följa med på en Palestinademonstration säger han ja. Både vänsteraktivister och nazister kommer att använda sig av David. För de senare är han fiendens fiende, det vill säga fiende till invandrarna från Mellanöstern. Med nazisterna går David naturligtvis inte frivilligt. På slutet glider skildringen av David och Mickes tonårsproblem över i något mycket mörkare.
Titeln anspelar på Sions vises protokoll som är ett antisemitiskt falsarium. Dokumentet påstås vara sionistiskt och beskriver en planerad judisk sammansvärjning med målet att uppnå världsherravälde.
Innehållet i Wattins bok är allvarligt. David och Micke är mobbade på skolan och ännu mer utsatta blir de när det blivit känt att David är jude. David är också mindre vis, som det står. Han kan för att rädda sitt eget skinn slira på sanningen, vilket drabbar andra.
Det judiska temat är förstås högst seriöst. Ändå tycker jag att största delen av boken är alltför lättuggad. Humorn glider över sakernas tillstånd. Den tappar kontakten med det djup som måste finnas för att stilgreppet ska fungera fullt ut.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #antisemitism
Kommentera
Fina helger med böcker
Jag vill ge er några tips utifrån min läsning under 2021. Där ingår flera fina debuter: framför allt Katarina Widholm, “Räkna hjärtslag” men också Axel Burénius, “Dödsängel” och Lina Nordquist, “Dit du går, följer jag”.
En annan författare jag vill slå på trumman för är norska Herbjørg Wassmo. Jag har med stor glädje läst de böcker som Historiska Media gett ut på nytt. Dels är det böckerna om den passionerade Dina från “Dinas bok” och de tre efterföljande, dels trilogin om tyskepiken Tora i “Huset med den blinda glasverandan” och de två andra volymerna.
Jag önskar er alla fina helger och hoppas att tomten lägger böcker i paketen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #lästips
Kommentera
Stillastående om ett svårt ämne
Jag har med glädje läst dansk och norsk litteratur på sistone. Nu fick jag “Sakernas tillstånd” av norska Sandra Lillebø i min hand. Jag sympatiserar med det svåra ämnet, att vara mor till sin egen mor.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #modersrelation
Kommentera
Om kärlek och konstnärskap
Som framgått av mina recensioner har jag med stor glädje läst nyutgåvorna av norska Herbjørg Wassmo. Det har dels varit böckerna om den passionerade Dina, dels trilogin om tyskepiken Tora. De har gett mig lust att läsa mer. Så jag gick till biblioteket som jag har lyckan att bo nästan vägg i vägg med.
Där hittade jag “Det sjunde mötet”.
Avdelning:
Skönlitteratur
Taggar:
#utvecklingsroman
#konst
#kärlek
Kommentera
Träffsäkert och underhållande om skolan
I bokhandeln i Borgholm hittade jag “Lärarinnan” av Danny Wattin. Den kan jag rekommendera för badstranden, hängmattan och balkongen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #satir #humor
Kommentera
Nytt mysterium för Max och Milly
I första boken om Max och Milly försvann hennes dagbok. I den andra boken, som nu kommit, sker det mystiska saker hos fru Gupta. Kan det vara ett spöke?
Max och Milly börjar jakten. De får hjälp av den kloka hunden Milo. Och visst händer det saker.
Mina barnbarn, fem och sju år gamla, skrattar och spelar upp scener. Så det är nog en bra barnbok.
Avdelning: Barn
Kommentera
Två kriser att hantera
Jag har läst Åsa Linderborg, “Året med tretton månader” som finns i pocket. Hon har alltid skrivit dagbok. Denna är förstås lite putsad på sedan hon förstod att innehållet kunde vara värt en publicering. Det handlar en hel del om metoo. Åsa Linderborg som är kulturchef på Aftonbladet fylls av svåra skuldkänslor när Stadsteaterns chef Benny Fredriksson begår självmord. Hon hade gått hårt åt honom i tidningen men minns inte själv det värsta hon skrivit. Det var en hektisk tid, då alla skulle vara med på tåget eller kanske snarare i drevet.
Avdelning: Fakta Taggar: #dagbok #metoo #medier #vänstern
Kommentera
Nyutgivning av Albert Camus
Bonniers har ägnat sig åt nyöversättning av Albert Camus, en hedervärd handling. Det är den framstående översättaren Jan Stolpe som gett ny språkdräkt åt “Främlingen”, “Pesten” och “Fallet”. Camus fick Nobelpriset 1957 och betraktas ofta som en viktig existentialist vid sidan av Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.
Existentialismen intresserar sig för människans ansvar i en värld utan Gud, för hennes ensamhet, för tvånget att med handling skapa sig sitt eget liv och för kampen att leva äkta utan självbedrägeri. Camus hamnade dock i konflikt med Sartre på grund av dennes anslutning till kommunistpartiet. Men politiskt engagemang var inte främmande för Camus som var medlem av motståndsrörelsen under andra världskriget och redaktör för den förbjudna tidskriften “Combat”.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #nyöversättning
Kommentera
