Palmsöndag och skärtorsdag
Den vecka som leder fram till palmsöndagen, som infaller nu på söndag, brukar kallas för passionsveckan. Efter den kommer stora veckan eller stilla veckan som vi säger i svensk tradition. Den leder fram till påsken, den största av kristna högtider. Då firar vi Jesus seger över döden.
Det är kärnan i den kristna tron, det som vi återkommer till vid mässan varje söndag. Det ryska ordet för söndag betyder uppståndelse. Det är ett vackert ord, tycker jag: voskresenie.
I ortodox tradition spelar också lördagen som föregår palmsöndagen en viktig roll. Den bär namnet Lasaroslördagen. Jesus uppväcker Marta och Marias bror från de döda. Marta kan framstå som mindre andlig än sin syster, men när brodern dött stannade Maria hemma. Det var Marta som mötte Jesus och bekände sin tro på honom som Guds son (Johannes 11 kap).
I berättelsen om Lasaros föregrips Jesus egen uppståndelse från de döda. Den kan också läsas som en allegori över människans andliga uppståndelse. Jesus vill uppenbara sig för oss och ge oss nytt liv.
Jesus intåg i Jerusalem finns med både första advent och i palmsöndagens gudstjänst. I advent förebådas hans återkomst som konung. På palmsöndagen finns allvaret i bakgrunden. Jesus kommer för att förnedras och dö på ett kors. Palmsöndagen har fått sitt namn av att folket skar kvistar från träden och lade framför honom när han red in i staden. Och palmen är symbolen för seger.
I Svenska kyrkan används ofta sälg- eller videkvistar som välsignas av prästen och delas ut till församlingen. Några av kvistarna sparas till fastetidens början nästa år, då de bränns till aska. Med den askan tecknas korset på våra pannor på askonsdagen.
I kyrkan i Betfage finns en sten, en sådan som den stiger upp på som ska rida på en åsna. Kan det vara stenen Jesus använde när han som den lidande tjänaren ödmjuk trädde in i Jerusalem?
I den gammaltestamentliga läsningen på skärtorsdagen skildras Herrens påsk. Det är den natt då allt förstfött i landet ska dödas, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar ska drabbas av Herrens dom. Men blodet på husen där judarna bor ska vara ett tecken. De ska skonas. Det är riktigt svårsmält, för att inte säga oacceptabelt. I dag sägs judarna försöka skapa jämvikt i skulden genom att låta förstfödda - inte små hoppas jag - fasta några dagar före påsk. Men, nej, inga förklaringar lindrar eller rättfärdigar. Det verkar de flesta vara överens om i bibelgruppen.
Skärtorsdagen har fått sitt namn efter verbet skära som är ett gammalt svenskt ord för rena. Under fastan renar vi oss för att vara redo att ta emot nattvarden den dag då den instiftades. Som sakrament förkunnar eukaristin inkarnationen. Gud blir kött, och materien laddas med nåd som Peter Halldorf skriver i Heligt år. Ett sakrament är fysiskt för att Jesus är fysisk. Det består av en handling. Jesus ger vid den sista måltiden sina lärjungar en handling att samlas kring till dess att han kommer åter, inte ett föremål eller en idé. Halldorf menar att en kyrka utan sakrament riskerar att reducera evangeliet till andlig underhållning. Man kunde lika gärna gå på bio. I djupaste mening är det nattvarden som konstituerar den kristna kyrkan.
Inför måltiden tvättar Jesus sina lärjungars fötter. Han vänder på perspektivet. Gud har stigit ned för att tjäna, inte för att härska. Fottvagningen har en plats i skärtorsdagsmässan. För några år sedan såg jag prästerna tvätta korgossarnas fötter i Notre Dame i Paris. I Högalidskyrkan får vem som helst komma fram och få sina fötter tvättade.
Gudstjänsten avslutas med att altaret kläds av. Ljusen släcks och bärs ut tillsammans med altardukar och kärl. Det nakna altaret blir till en bild av den utblottade Kristus. Skärtorsdagens mässa är tung av symbolik som gör starkt intryck på den som deltar.
Vi står inför förräderiets natt. "Fallet Judas är så förfärande och gåtfullt att vi gör klokt i att avhålla oss från att spekulera i det." Så skriver Halldorf. Men det vill vi inte avhålla oss från i min studiegrupp. Judas är ett redskap. Det som ska ske måste ske. Man kan till och med se honom som ett offer, tycker jag. "Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd!" säger Jesus.
Varför Judas? Han var kanske lätt att lägga beslag på för dem som ville åt Jesus. Kanske var han besviken på hur saker och ting hade utvecklats. Kanske hade han andra anspråk än sin mästare. Efteråt ångrar han sig. Han dömer sig själv så hårt att han måste ta sitt liv. Skulle han inte ha kunnat komma tillbaka?
Petrus kommer tillbaka. Petrus förnekar tre gånger att han är med Jesus. Honom är det lättare att förstå. Det var direkt farligt. Han kunde också bli dödad. Hur många av oss skulle våga säga sanningen då? Judas gärning är mer aktivt ond.
När Jesus i Markus 14:12-26 säger att en av lärjungarna kommer att förråda honom frågar den ene efter den andre: "Det är väl inte jag?". Kanske kan vi känna igen oss i dem och Judas också, i rädslan att fatta ett ödesdigert beslut på felaktiga grunder.
Med Tomas tvivlaren har vi tre gestalter i Bibeln som vi kan spegla våra mänskliga svagheter i, trolösheten mot andra och mot oss själva, vår rädsla och vår tvekan.
Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #påsk #skärtorsdagen
Molière utan nerv
Vi gick i pausen. Det kanske vi inte hade gjort om vi betalt för biljetterna, men detta var gratis via vår DN-prenumeration. Igår hade ”Den inbillade sjuke” av Molière generalrepetition på Maxim med Mikael Persbrandt som titelfiguren. Att Petra Mede skulle spela Argans hembiträde hade slagits upp stort. Tyvärr var hennes roll inte särskilt framträdande, och det vi såg var inte särskilt roligt.
Gammalt och nytt hade blandats. Hushållet och övriga uppträdande låg nära 1600-talsoriginalet. Några replikskiften hade dock fått modernare inramning. Framför allt alexandrinerna var borta. Oss samtida slagdängor framfördes också liksom språkliga vardagsuttryck.
Några unga kvinnor i tjugoårsåldern framför oss skrattade gott upprepade gånger. Det hade varit intressant att veta vad de visste om pjäsen och dess historia. Detta kanske var något överrumplande fräscht för dem.
Avdelning: Klassiker Taggar: #teater
Kommentera
Elin Willows på bokmässan
Jag tyckte om Elin Willows bok ”Inlandet” som jag redan har bloggat om här på Litteraturmagazinet. Nu fick jag tillfälle att lyssna till henne på bokmässan i Göteborg, då hon samtalade med Gunilla Molloy. ”Inlandet” är en bok på tvåhundra sidor som på ytan knappt handlar om någonting.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #bokmässan2018
Kommentera
Hur ska vi läsa Lukasevangeliet?
På bokmässan ska Lennart Thörn tala om Lukasevangeliet utifrån sin bok ”Ordets tillblivelse” som kom förra året. Den ingår i serien Nya testamentets budskap (NTB) som kommer ut på Libris förlag. Meningen med NTB är att klargöra bibelordets bakgrund och sammanhang i historien och i Bibeln. Man vill också peka framåt mot vår tid och vilken betydelse evangelietexterna kan få här och nu.
Lukas är det längsta evangeliet. Tillsammans med Apostlagärningarna som har samma författare utgör det mer än en fjärdedel av Nya testamentet. Lukasevangeliet är känt för ”julevangeliet”, de många liknelserna och Jesu möten med de marginaliserade i samhället. Lukasevangeliet skapar en berättelse av den ursprungliga ögonvittnestraditionen. Det har formen av en antik biografi med ett livsförlopp från Jesu födelse till hans död.
Jag dyker ner i Lennart Thörns läsning av Lukas 10:38-42. Evangelisten är ensam om att skildra situationen då Jesus befinner sig hos systrarna Marta och Maria i Betania.
Avdelning: Fakta Taggar: #Bibeln #bokmässan2018
Kommentera
Händelselöst men inte tråkigt i inlandet
Elin Willows kommer att medverka på Bokmässan i höst. Hon har blivit uppmärksammad för hur hon skildrar en plats i romanen ”Inlandet”. Jag blev rekommenderad av en vän att läsa den. Det händer inte mycket, sa han, men den är bra. Och det är verkligen en imponerande debut.
Elin Willows är kulturjournalist och bosatt i Finland. ”Inlandet” kommer ut i Finland på både svenska och finska. I hennes bok är den icke namngivna platsen ett inte alltför litet samhälle i över Norrland ganska nära norska gränsen. Där finns bibliotek och affärer, till och med ett systembolag. Men det är snarare ett ställe man flyttar ifrån än till. Jagpersonen tog beslutet att flytta med pojkvännen till hans hemort. Men redan innan hon hunnit packa upp var förhållandet slut. Då valde hon att ändå stanna kvar. Hon fick arbete i ett snabbköp.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #inre Norrland
Kommentera
Hur sprider vi budskapet?
Det damp ner en bok om evangelisation i brevlådan, ”Det överflödande hjärtat” av Mikael Hallenius. Författaren är pastor, fil dr i pedagogiskt arbete och lärare i Kyrko- och missionsstudier vid Örebro Teologiska Högskola. Han har tidigare kommit ut med ”Spår av den osynlige – om andlig klarsyn”.
Jag tänkte först att jag kanske inte är rätt person att läsa och skriva om boken. Evangelisation är långt ifrån det jag håller på med. Jag vittnar inte. Jag sprider inte det kristna budskapet. Eller?
Taggar: #kristen litteratur #evangelisation
Kommentera
Om det som gömdes undan
Jag har lyssnat på några ljudböcker på sistone. Det kan vara trevligt att koppla av med en sådan ibland. Risken är att jag nickar till, särskilt om det är på kvällen. Då är det inte så bra om det är en deckare.
Nu var det inte en spänningsroman i den meningen, fast det var något som skulle undersökas. Jag har lyssnat på Karin Thunbergs uppläsning av ”En dag ska jag berätta om mamma”, en självbiografisk berättelse. Modern, fadern och hon hade en hemlighet tillsammans, något skamligt och undangömt. Författaren har begärt ut sjukjournaler, reser tillbaka och försöker förstå vad som hände när hon själv lämnat ön i Blekinge skärgård.
Modern var prästdottern som fick utbildning, som under en period vistades på fastlandet men kom tillbaka till det avgränsade och instängda. Hon gav upp sitt yrkesliv och stannade hemma. Maken var snickare och ägnade sig mycket åt fiske. Själv tillbringade hon dagarna med romaner och på sommaren med att bada och simma. Det senare var inte vanligt för fiskarbefolkningen. Modern var udda i omgivningens ögon.
Karin Thunberg läser lugnt med behaglig röst. Hon närmar sig sitt ämne med respekt och kommer en bit på väg. Men fullt ut lyckas hon inte minnas sin mors ansikte.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
Viskaren - en oansenlig kvinna som får nog
Jag lyssnar på Karin Fossums ”Viskaren”. Uppläsare är Torsten Wahlund. Han har en svår uppgift som han emellertid klarar galant. Den kvinnliga huvudpersonen i denna kriminalroman är Ragna Riegel som efter en misslyckad operation har förlorat sin röst. Hon kan bara viska.
Avdelning: Spänning Taggar: #psykologi
Kommentera
När livet saktar ner
En annan lyckträff från bokrean är Simone de Beauvoirs kortroman ”Misstag i Moskva”. Det är en fint bunden bok i det mindre formatet, utgiven på Bucket List Books 2015. Det var första gången berättelsen kom i svensk översättning. I Frankrike publicerades den postumt i tidskriften Roman 20-50 år 1992.
Handlingen utspelar sig alltså i Moskva. Nicole har följt med sin man André som besöker sin vuxna dotter Mascha. Paret är i sextioårsåldern. Nicole delger oss sina tankar kring ålderdom och samlevnad. Hon är själv förtjust i Mascha men är ledsen över att hon inte får någon egen tid med sin man. Bryr han sig kanske inte längre så mycket om henne?
Nicole och André tänker också tillbaka på sitt yrkesliv. De är nu pensionärer. Nicole har insett att man utarmas av alltför mycket fritid. Hon har svårt för leda. Den kan driva henne till ångestens brant.
Det är 1960-tal. Texten innehåller också reflexioner kring situationen i Sovjetunionen. Det är svårt med byråkratin och övervakningen av utlänningar. De får inte åka på de utflykter de vill. Nicole tycker att Mascha kunde göra större ansträngningar i den vägen. André är besviken över socialismens utveckling. Han tror att det är en nedgångsperiod man kan komma ur, men det skulle inte ske medan han levde.
Ålderdom, besvikelse, leda handlar det om. Men det är fint beskrivet med lätt hand. Och det slutar lyckligt.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Sovjetunionen #socialism #relation
Kommentera
När fantasin segrar
I går var det release på Rönnells antikvariat. ”Gros-Câlin” från 1974, den första romanen som Romain Gary skrev under pseudonymen Emile Ajar, har nu kommit på svenska. Det är en bedrift av Roger Fjellström att ha överfört den egenartade, lekfulla och infallsrika franskan till svensk språkdräkt. Han betonar själv att det har blivit en tolkning. En ord för ord-översättning är inte möjlig.
Riber Hansson, egentligen satirtecknare, står för det kongeniala och uttrycksfulla omslaget. Illustrationen visar en man med ormarmar som slingrar sig flera varv runt honom. Är man uppmärksam hittar man hjärtan på ormskinnet.
Det är vad boken handlar om. En man med ett enahanda arbete på en statistikbyrå lever ensam i en våning i Paris. Men han är hemligt förälskad i Mlle Dreyfus på kontoret. Under en sällskapsresa till Afrika har han blivit förtjust i en pytonorm och tagit den med sig. Storkram väntar på Monsieur Cousin när han kommer hem och slingrar sig kärleksfullt kring honom. Storkram är också ett identifikationsobjekt. När ormen ömsar skinn hoppas Cousin på att det ska leda till något fundamentalt annorlunda, en pånyttfödelse för hela skapelsen, för såväl människan som det lågt stående kräldjuret. Som alltid hos Gary vinner fantasin stora segrar.
”Storkram” är en rolig och innehållsrik roman med inslag av satir. Cousins granne, professeur Tsourès, skriver under hundratals petitioner för den ena goda saken efter den andra. Men han uppmärksammar inte den hjälpsökande Cousin som tåligt väntar utanför hans dörr. Cousins gruppterapi, där deltagarna ska försöka få föremål att tala, är obetalbart humoristisk. Satiren slår på flera ställen mot anonymiteten i storstaden. En scen, där två män möts i en i övrigt tom t-banevagn, är genial.
Jag skrattade högt första gången jag läste ”Gros-Câlin”. Så rolig var den att den blev utgångspunkt för min doktorsavhandling.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #översättning
Kommentera
Smärtsam och vacker återförening
Det finns en pärla bland mina böcker från rean, Linda Olssons ”En syster i mitt hus”. Jag har inte läst henne förut. Hon debuterade 2006 med ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”.
Maria har bosatt sig vid havet i Katalonien. Efter sin mammas begravning bjuder hon oövertänkt in sin halvsyster Emma till huset i Spanien. Det finns en åldersskillnad mellan systrarna som haft betydelse. Och som vuxna har de bara träffats vid de fina släktmiddagar som Emma ordnat i ett försök att hålla ihop familjen. Men de har ett mycket mörkt minne gemensamt. Det är något tragiskt som de aldrig vågat tala om.
När Emma efter två år hör av sig ångrar Maria inbjudan. Hon har isolerat sig efter att en stor sorg har drabbat henne. Hur ska hon klara av umgänget? Och just med Emma?
Det är en fin roman i vilken systrarna sakta närmar sig varandra. Emma befinner sig också i en ny livssituation. Lugnt och respektfullt öppnar de sig. De har båda en förutfattad och falsk bild av den andra. Havet och naturen ackompanjerar tankarna och skeendet. Det är vackert men smärtsamt.
Nu är det rea på rean. Passa på!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #relationsroman #återförening
Kommentera
Mina och Kåge på Marionetteatern
Vi är på Marionetteatern i Kulturhuset och väntar på att dörren till salongen ska öppnas. Då kommer Magnus Erenius ut. Han medverkar i ”Mina och Kåge” som hade nypremiär för en vecka sen. Han har ett problem, säger han. Mina och Kåge har inte kommit än. Har någon sett dem? Ett par björnar i en viss storlek? Han måttar med handen. Nej. Då är det bäst att vi går in och sätter oss och väntar. Det blir bekvämare.
Efter en stund knackar det inifrån en resväska. Föreställningen är räddad! Fram kommer också rekvisita: stolar, bord och ett par små kaffekoppar. Plus Kåges tidning. Den unga publiken ropar och pekar när huset möbleras. Titta vad som kommer nu!
Mina och Kåge bor i samma hus. På förmiddagarna brukar de dricka kaffe tillsammans. Men hur går det med samtalet? Mina vill leka, kurragömma och annat. Kåge säger bara "hmm" bakom tidningen. Då börjar hon springa runt, göra konster och hoppa i sängen. Det tycker Kåge är för mycket.
Så plötsligt en dag säger han att han ska ut och resa. Ensam.
Avdelning: Barn Taggar: #kultur för barn
Kommentera
Spänning som skapar lugn
Elisabet Nemert skriver historiska romaner, och hon är en god berättare. Det brukar gå till så att hon placerar en kvinna i ett intressant skede av det förflutna. Denna kvinna eller unga flicka får möta tidens nymodigheter eller dras in i ett omvälvande skeende. Hon växer med de nya uppgifterna och blir en föregångare för andra av hennes kön. Kärlek och erotik finns också i hennes väg.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #historia #franska revolutionen
Kommentera
I morgon Augustgala
I morgon den 27 november är det Augustgala i Stockholms konserthus. I år har jag läst två av de nominerade böckerna. Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här” som är nominerad i den skönlitterära klassen skrev jag om häromsistens. Det är en samtidsroman om en ung kvinna med svag närvarokänsla och otydlig moralisk kompass.
Nu har jag också läst Heidi Frieds ”Frågor jag fått om Förintelsen” som är nominerad i fackboksklassen. Det är en diametralt annorlunda bok vars yttersta syfte är att det som hände i Tyskland på 1930-talet och under andra världskriget aldrig ska hända igen. Det handlar om moral i allra högsta grad.
Avdelning: Fakta Taggar: #Augustpriset #Förintelsen
Kommentera
Augustprisnominerad nutidsroman
Isabelle Ståhls debutroman "Just nu är jag här" har nominerats till Augustpriset. Det är en berättelse som utspelar sig i dagens Stockholm med en huvudperson, Elise, som närmar sig de trettio. Hon arbetar på bemanningsföretag och har vaga planer att göra högskoleprovet för att kunna komma in på psykologlinjen. Men det är mycket som är vagt när det gäller Elise. Hon har problem med närvarokänslan. Sprit och droger hjälper till att föra henne bort från verkligheten.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Augustpriset
Kommentera
Väninnorna i det oroliga 70-talet
Jag sträckläser Elena Ferrantes kvartett. Efter hundra sidor av den första boken, ”Min fantastiska väninna” var jag fast. Den andra delen i romanserien, ”Hennes nya namn” och den tredje, ”Den som stannar, den som går” fanns också hemma, eftersom min man hade läst dem. Nu skulle han av ekonomiska skäl invänta att den fjärde och avslutande delen kom i pocket. Men nej, det kunde inte jag. Jag beställde ”Det förlorade barnet” på nätet – med extrakostnad för snabbleverans! Slutet på ”Den som stannar, den som går” är en riktig cliffhanger.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #romankvartett #arbetare och intellektuella #Neapel och Florens
Kommentera
Med Ferrante i Alicante
Vilken fröjd det är att fastna i en bok! Vilka dystra perioder det är när man inte har någon bok att längta till!
Jag har varit på semester en vecka i Alicante, och Elena Ferrantes andra bok, ”Hennes nya namn” har varit min följeslagare. Som jag skrev sist hade jag väntat länge med att läsa henne. Jag var rädd att hon var överreklamerad. Men efter hundra sidor i den första boken, ”Min fantastiska väninna” var jag såld.
I den andra boken har väninnan Lila gift sig endast 16 år gammal. Från bröllopsnatten och framåt är äktenskapet en katastrof. Men Lila har krafter att ägna sig åt affärer och intriger. Hon vill ha makt på de områden hon kan. Elena, jag-berättaren, fortsätter att fascineras av Lila. Det är som om det endast är Lila som kan ge verkligheten de rätta konturerna.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #romanserie #Neapel #unga kvinnor
Kommentera
Nu är jag också fast
Alla läser Elena Ferrante. Hon (eller han – det är en pseudonym) är på både kritikers och vanliga läsares topplistor. Min man har läst henne, mina vänner har läst henne. Själv känner jag ofta ett motstånd mot sådant som är haussat. Jag är rädd för att boken inte ska motsvara förväntningarna. Men nu var det dags även för mig. Som tur var sade min make att jag skulle ge första boken, ”Min fantastiska väninna”, hundra sidor. Det kan upplevas som att den inte kommer i gång förrän då. Annars brukar jag sluta läsa efter femtio sidor om något inte griper tag i mig.
Efter hundra sidor har jag-berättaren Elena och hennes väninna Lila kommit upp i tonåren. De vidgar sina cirklar, söker frihet och utveckling. De har hittills inte varit utanför sin förstad till Neapel. De har en iver att bilda sig samtidigt som deras kroppar förvandlas. Elena får fortsätta skolan, Lila blir hänvisad till att låna böcker på biblioteket. Där blir jag också fast.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Neapel #uppväxt #bildning
Kommentera
