Palmsöndag och skärtorsdag
Den vecka som leder fram till palmsöndagen, som infaller nu på söndag, brukar kallas för passionsveckan. Efter den kommer stora veckan eller stilla veckan som vi säger i svensk tradition. Den leder fram till påsken, den största av kristna högtider. Då firar vi Jesus seger över döden.
Det är kärnan i den kristna tron, det som vi återkommer till vid mässan varje söndag. Det ryska ordet för söndag betyder uppståndelse. Det är ett vackert ord, tycker jag: voskresenie.
I ortodox tradition spelar också lördagen som föregår palmsöndagen en viktig roll. Den bär namnet Lasaroslördagen. Jesus uppväcker Marta och Marias bror från de döda. Marta kan framstå som mindre andlig än sin syster, men när brodern dött stannade Maria hemma. Det var Marta som mötte Jesus och bekände sin tro på honom som Guds son (Johannes 11 kap).
I berättelsen om Lasaros föregrips Jesus egen uppståndelse från de döda. Den kan också läsas som en allegori över människans andliga uppståndelse. Jesus vill uppenbara sig för oss och ge oss nytt liv.
Jesus intåg i Jerusalem finns med både första advent och i palmsöndagens gudstjänst. I advent förebådas hans återkomst som konung. På palmsöndagen finns allvaret i bakgrunden. Jesus kommer för att förnedras och dö på ett kors. Palmsöndagen har fått sitt namn av att folket skar kvistar från träden och lade framför honom när han red in i staden. Och palmen är symbolen för seger.
I Svenska kyrkan används ofta sälg- eller videkvistar som välsignas av prästen och delas ut till församlingen. Några av kvistarna sparas till fastetidens början nästa år, då de bränns till aska. Med den askan tecknas korset på våra pannor på askonsdagen.
I kyrkan i Betfage finns en sten, en sådan som den stiger upp på som ska rida på en åsna. Kan det vara stenen Jesus använde när han som den lidande tjänaren ödmjuk trädde in i Jerusalem?
I den gammaltestamentliga läsningen på skärtorsdagen skildras Herrens påsk. Det är den natt då allt förstfött i landet ska dödas, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar ska drabbas av Herrens dom. Men blodet på husen där judarna bor ska vara ett tecken. De ska skonas. Det är riktigt svårsmält, för att inte säga oacceptabelt. I dag sägs judarna försöka skapa jämvikt i skulden genom att låta förstfödda - inte små hoppas jag - fasta några dagar före påsk. Men, nej, inga förklaringar lindrar eller rättfärdigar. Det verkar de flesta vara överens om i bibelgruppen.
Skärtorsdagen har fått sitt namn efter verbet skära som är ett gammalt svenskt ord för rena. Under fastan renar vi oss för att vara redo att ta emot nattvarden den dag då den instiftades. Som sakrament förkunnar eukaristin inkarnationen. Gud blir kött, och materien laddas med nåd som Peter Halldorf skriver i Heligt år. Ett sakrament är fysiskt för att Jesus är fysisk. Det består av en handling. Jesus ger vid den sista måltiden sina lärjungar en handling att samlas kring till dess att han kommer åter, inte ett föremål eller en idé. Halldorf menar att en kyrka utan sakrament riskerar att reducera evangeliet till andlig underhållning. Man kunde lika gärna gå på bio. I djupaste mening är det nattvarden som konstituerar den kristna kyrkan.
Inför måltiden tvättar Jesus sina lärjungars fötter. Han vänder på perspektivet. Gud har stigit ned för att tjäna, inte för att härska. Fottvagningen har en plats i skärtorsdagsmässan. För några år sedan såg jag prästerna tvätta korgossarnas fötter i Notre Dame i Paris. I Högalidskyrkan får vem som helst komma fram och få sina fötter tvättade.
Gudstjänsten avslutas med att altaret kläds av. Ljusen släcks och bärs ut tillsammans med altardukar och kärl. Det nakna altaret blir till en bild av den utblottade Kristus. Skärtorsdagens mässa är tung av symbolik som gör starkt intryck på den som deltar.
Vi står inför förräderiets natt. "Fallet Judas är så förfärande och gåtfullt att vi gör klokt i att avhålla oss från att spekulera i det." Så skriver Halldorf. Men det vill vi inte avhålla oss från i min studiegrupp. Judas är ett redskap. Det som ska ske måste ske. Man kan till och med se honom som ett offer, tycker jag. "Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd!" säger Jesus.
Varför Judas? Han var kanske lätt att lägga beslag på för dem som ville åt Jesus. Kanske var han besviken på hur saker och ting hade utvecklats. Kanske hade han andra anspråk än sin mästare. Efteråt ångrar han sig. Han dömer sig själv så hårt att han måste ta sitt liv. Skulle han inte ha kunnat komma tillbaka?
Petrus kommer tillbaka. Petrus förnekar tre gånger att han är med Jesus. Honom är det lättare att förstå. Det var direkt farligt. Han kunde också bli dödad. Hur många av oss skulle våga säga sanningen då? Judas gärning är mer aktivt ond.
När Jesus i Markus 14:12-26 säger att en av lärjungarna kommer att förråda honom frågar den ene efter den andre: "Det är väl inte jag?". Kanske kan vi känna igen oss i dem och Judas också, i rädslan att fatta ett ödesdigert beslut på felaktiga grunder.
Med Tomas tvivlaren har vi tre gestalter i Bibeln som vi kan spegla våra mänskliga svagheter i, trolösheten mot andra och mot oss själva, vår rädsla och vår tvekan.
Avdelning: Fakta Taggar: #kristen tro #påsk #skärtorsdagen
Nominerad till Årets bok 2025
"Fiskarens gåva" är en imponerande romandebut som har nominerats till Årets bok 2025. Julia R. Kelly har skildrat ett skotskt kvinnoöde kring 1900. Dorothy kommer till det lilla fiskeläget Skerry i Skottland för att arbeta som lärare. Det blir en prövning. Barnen är bråkiga och oförskämda. Inte är det bättre med de kvinnliga invånarna i den lilla staden. De uppfattar Dorothy som högfärdig. Ska hon komma hit och göra sig till?
Snarare är den unga läraren en osäker person som präglats av en sträng mor. Hon har nära till både skuld- och skamkänslor. Vad ska folk säga? är en bärande tanke i Skerry. Det är förödande för Dorothys gryende förälskelse i fiskaren Joseph. De skvallrande kvinnorösterna har bestämt att han är ägnad för en annan.
Dorothys liv är hårt. Hon förlorar ett barn till havet. En stormig vinternatt många år senare spolas en levande pojke upp på stranden. Han är i samma ålder som hennes Moses var när han försvann. Kyrkoherden ber henne ta hand om den okända medan föräldrarna letas upp. Det väcker minnen från det förflutna både hos Dorothy och andra invånare. Begravda hemligheter kommer i dagen.
Är det möjligt att lägga ifrån sig det förflutnas börda? Kan Dorothys hjärta äntligen öppna sig? "Fiskarens gåva" är en fin berättelse om kärlek och sorg, ackompanjerad av havets vågor och himlavalvets skiftningar..
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Årets bok 2025
Kommentera
Ny mästare på spänning
Tina Trender tilldelades 2024 Crimetime Award för sin debut "En bra man". Den har jag inte läst men blev glatt överraskad av uppföljaren "Allt är perfekt". Så roligt det ska bli att följa denna författare!
Psykologisk spänning handlar det om i "Allt är perfekt". Linn lever i ett tryggt förhållande med Clas, ett efterlängtat barn är på väg, och de ska flytta in i ett nytt hus. Men med en vänförfrågan på Facebook börjar en krypande oro, vars utveckling vi får följa. Vi förstår att Linn försökt lägga en mörk sanning bakom sig. Hon har kämpat för att bli den hon är i dag. Nu hotar Eivi, som en gång var hennes närmaste vän, att rasera den nya fasaden.
Trender driver skickligt intrigen framåt. Linns psykologiska drama flyttar in i läsaren. Slutet är genialt.
Avdelning: Spänning Taggar: #psykologisk thriller
Kommentera
Ett nytt författarskap att följa
Jag fick en bok från Historiska media, "En god far". Författaren Jenny Elfving var för mig okänd. Hon är lärare i svenska och kreativt skrivande på Handelshögskolan i Stockholm och har kommit ut med en bok tidigare, "Revor av ljus". I "En god far" spelar ett mentalsjukhus en stor roll. Slumpen gjorde att jag läste den efter Sara Stridsbergs "Beckomberga".
Jenny Elfving har en tydligare realistisk ambition. Hon har gjort noggrann research. Jag tror inte att hennes bok har en självbiografisk bakgrund som Stridsberg har i sitt författarskap. Handlingen utspelar sig i Härnösand på två tidsplan. På 1930-talet lever Wilhelm Grenkvist. Den 26 maj 1936 skriver han in sig på Gådeå sjukhus. Han plågas av skuldkänslor gentemot sin dotter, mycket på grund av sin homosexualitet. Han har varit gift, men hustrun är död. Överläkaren Broman tar emot honom på ett fint, inkännande sätt. Men efter en tragisk händelse på sjukhuset inträder en ny läkare, Videgård. Han bedriver "aversionsterapi" med elchocker kopplade till bilder på homosexuella handlingar. Det förevisas som en modern metod som lyckas "bota" patienter. Wilhelm som tillfrisknat och snart ska skrivas ut faller ner i en avgrund.
Koppling till Gådeå har på 1990-talet den unga Mia som arbetar som servitris. Hon har fått ett tillfälligt boende i det f d mentalsjukhuset i väntan på att det ska rivas. Vid sidan om jobbet är hon vägledare för människor som vill ha kontakt med sina döda släktingar. Hon börjar emellertid känna att hon lurar dem och börjar i stället söka i arkiv för att reda ut saker som trycker dem. Vägarna för henne till Ivan. Han och Wilhelm var två älskande som kom bort ifrån varandra. Ivan visar sig vara farfar tilll Erik som är Mias nya pojkvän. Detta är förstås ganska osannolikt men bidrar till att trådarna i "En god far" går ihop.
Jenny Elfving skildrar insiktsfullt och humant patienterna på Gådeå, dock utan att väja för de risker som Bromans friare behandling innebär. Jag har fått ett nytt författarskap att följa.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #homosexualitet #mentalsjukhus
Kommentera
Stockholm läser "Beckomberga"
Varje år utses en Stockholm läser-bok. 2025 är det Sara Stridsbergs "Beckomberga - Ode till min familj" som kom ut första gången 2014. Nu finns en nytryckt pocketutgåva att köpa billigt på Stockholms stadsbibliotek som anordnar samtalsmöten kring boken.
Jag läste den när den kom ut första gången. Då blev jag besviken. Jag trodde att det skulle vara en realistisk beskrivning av miljön och patienterna inne på Beckomberga mentalsjukhus som stängdes 1995 i samband med den nya psykiatrireformen. Inför min omläsning hade jag andra förväntningar och kunde lättare acceptera det poetiska språket och den lite drömska stämningen.
I dag var jag med på mötet på Hornstulls bibliotek. Jag bor nästan vägg i vägg med det. Lyxigt. Två bibliotekarier ledde samtalet. Fyra damer och en man deltog. Vi pratade om ett viktigt ämne i Stridsbergs författarskap: att rädda någon. I "Beckomberga" handlar det om fadern som är intagen. Han kallas Jim. Den unga dottern Jackie tillbringar mycket av sin tid hos honom. Efter att hustrun Lone lämnat honom har han tappat taget i tillvaron. Lone är ofta bortrest i sitt arbete, så Jackie lämnas ensam. Hon lär känna Jims medpatienter. Med Paul som är betydligt äldre får Jackie ett förhållande som vi i samtalsgruppen får svårt att ta till oss. Läkaren Edward är också en gränsöverskridande figur som tar med sig utvalda patienter i sin bil för att de ska kunna förlusta sig inne i stan. Är han en god eller en ond person? frågar en av deltagarna i diskussionen. Det är på det stora hela svårt att låsa in romanfigurerna i sådana kriterier.
Vi blev nog ganska överens om att "Beckomberga" är en bok för personer som läser mycket. Den är inte helt lätt att ta till sig. Ett par stycken av oss tyckte riktigt mycket om den. Jag tyckte den var intressant och hade lättare att ta till mig den i min andra läsning. Men jag blev inte hundra procent tagen av handlingen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #mentalsjukhus
Kommentera
Döende med press på de anhöriga
Kanske det är eftersom jag är 70 plus som jag vill läsa böcker som Ulla-Maria Anderssons “Medan tid fanns”. Det är anteckningar från hennes sista år i livet när cancern övergår från begränsad till spridd och obotlig.
Ulla-Maria Andersson har tagit som sin livsuppgift att berätta om kvinnornas hårda liv i släkten. Senast 2022 kom “Skamluvan”. Det skulle bli en serie som olyckligtvis fick avslutas innan den var färdig på grund av sjukdomen. Själv hade hon en svår tillvaro med missbruk som hon emellertid kunde ta sig ur. Men dottern som medverkar i “Medan tid fanns” kunde hon ta till sig först när denna var 13 år. Den täta relation som skapats mellan mor och dotter efter det spelar stor roll i boken. På den följer också förhållandet till dotterns döttrar.
Trots att författaren bara fyller 66 i boken har hon redan barnbarn som är på väg ut i vuxenlivet. Den äldsta dotterdottern har just flyttat samman med en pojkvän, trivs med sin nya bostad och älskar sitt jobb. Det är med vånda mormodern kommer hem till henne för att berätta om sin cancer. Det är en scen jag reagerar på. Varför måste flickans lycka krossas? Varför inte gå försiktigare fram? När Anna Hedenmo intervjuar Elisabeth Olsson om hennes cancer säger hon att hon ger sina vuxna barn lite lagom bitar om vad som händer. Till exempel berättar hon att hon fått en ny bättre medicin.
I “Medan tid fanns” trycks det, enligt min mening, för mycket på alla viktiga samtal som ska hållas. Inget ska vara osagt när döden slår till. Förklaringen kan förstås finnas i Ulla-Maria Anderssons och dottern Sofies tidigare såriga historia. Men en sådan hållning lägger stor press på de anhöriga.
“Medan tid fanns” är tunn till formatet, och det finns inget i den som jag kan ta till mig. Man läser en sådan bok för att få tröst och visdom. Jag tror att Ulla-Maria Andersson mest skrev den för sig själv, för att trots allt få ha skrivandet kvar en tid. Och det är fullt begripligt.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #cancer #döende
Kommentera
Edith Södergran, poet för en ny kvinna
Det är hundra år sedan den finlandssvenska poeten Edith Södergran dog. Hon var sjuk i tuberkulos och blev bara 31 år gammal. Agneta Rahikainen har forskat om Södergran i många år och skrivit flera böcker om henne. Finska Schildts & Söderströms ger nu ut “Edith Södergran. Stjärnfångerskan” som är en förkortad version av Rahikainens omfattande biograf från 2014, “Kampen om Edith”.
När Edith Södergran föddes 1892 var Finland ett storfurstendöme inom det ryska riket. Södergran växte upp i Sankt Petersburg, den dåvarande ryska huvudstaden, som var Europas fjärde största stad. Hon levde i en flerspråkig miljö och växlade mellan svenska, tyska, franska, engelska, finska och ryska. Hon valde modersmålet för sin diktning. Svenskan var hennes känslas språk, men det var det enda som hon inte fått någon undervisning i.
Hon förberedde sin debut med “Dikter” 1915 genom att skaffa sig svenskspråkiga litterära kontakter i Helsingfors. Dikterna fanns samlade i hennes berömda vaxdukshäfte. Vid 16 års ålder diagnosticerades Södergran med lungsot, och då började hennes sanatorievistelser i Finland och Schweiz. Där fick hon och andra författare konstnärlig och intellektuell näring genom diverse kulturella evenemang och samtal med övriga patienter.
Bara det faktum att Södergran skrev på fri vers väckte uppseende. Några recensenter menade att hennes dikter saknade förnuft, de var “rena vansinnet” och blev kallade “dårdikter”. Men dessa epitet kom från vanliga journalister. Författare och kritiker beskrev henne som en djärv och originell skald. Det var en symbolisk och futuristisk lyrik med musikalisk träffsäkerhet. Ungefär så lät det.
En ny kvinna introducerades, som i dikten “Vierge moderne”: “Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum / Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut”. I debutsamlingen handlar det också om kärleksmöten som leder till besvikelse. I “Dagen svalnar” finns de ofta citerade orden “Du sökte en blomma / och fann en frukt. / Du sökte en källa / och fann ett hav. / Du sökte en kvinna / och fann en själ - /du är besviken.”
Södergran och modern hade flyttat hem till Raviola långt före ryska revolutionen 1917, men deras ekonomi förändrades dramatiskt då deras ryska och ukrainska aktier förlorade sitt värde. Det finska inbördeskriget gjorde inte läget bättre.
Under sitt diktarliv växlade Södergran stilar mellan symbolism, expressionism och naturlyrik och lät sig inspireras av olika författare och filosofer som Nietzsche och antroposofen Rudolf Steiner. Hon var krävande som vän. Hon förväntade sig till exempel att väninnan Hagar Olsson skulle vara lika entusiastisk inför varje växling. Hon beklagade sig över att Hagar skrev för sällan och inte besökte henne tillräckligt ofta. Hon förärade väninnan en ärvd ring som ett bevis för deras systerskap och för att binda dem närmare varandra. Och faktiskt fick Hagar Olsson med sig systerringen i graven 1978.
Avdelning: Fakta Taggar: #lyrik #biografi
Kommentera
IB, en smutsig affär
För femtio år sedan, 1973, avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt den hemliga spionbyrån IB i artiklar i vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront. I januari året därpå dömdes de båda tillsammans med visselblåsaren Håkan Isacson till ett års fängelse vardera. Det blev ett brottmål i stället för ett tryckfrihetsmål. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen har senare kritiserats för att inte de inte försökte få JK att ta upp det som ett sådant.
Guillou, Bratt och Isacson anklagades för att ha haft ett indirekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda, och ÖB menade att avslöjandet varit till men för landets försvar. Anna-Lena Lodenius ger oss i “Spionjakt i folkhemmet. Ett halvsekel med IB-affären” en god, detaljerad och väldokumenterad genomgång.
Avdelning: Fakta Taggar: #spionage #åsiktsregistrering #journalistik
Kommentera
Efter entimmesboken kommer halvtimmesboken
Annie Ernaux senaste roman “Le jeune homme” utkom i Frankrike 2022, samma år som hon tilldelades Nobelpriset. Nu har Norstedts gett ut “Den unge mannen” i Maria Björkmans översättning. Ernaux böcker är oftast tunna, och denna är tunnast av dem alla. “Sinnenas tid” om en passionerad kärlekshistoria med en gift man tog en timma att läsa, “Den unge mannen” en halvtimma. Den består av 35 sidor spatiös text och kostar 269 kr i Akademibokhandeln – för att ge ett exempel.
Jag förundras över dessa små böcker och tunna självbiografiska berättelser som kallas romaner. I denna senaste inleder Ernaux i 60-årsåldern en relation med en student. Det nya förhållandet lägger sig som en palimpsest över förfluten tid, skriver hon. Palimpsest är en handskrift, där den ursprungliga texten raderats och ersatts med en ny. Hon förs tillbaka till sin ungdoms sängar. Det var på den tiden hon genomgick en illegal abort, och dessa hågkomster sätter i gång skrivandet av “Omständigheter” (2022). Den unge älskaren får fungera som en tidsöppnare för henne. När hon skrivit klart “Omständigheter” gör hon sig av med honom som hon gjorde med fostret. Det skriver hon själv. Ska det läsas som ett raffinerat uttryck för skriftens förhållande till livet? Eller det vanliga om författaren som en kannibal?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi #Nobelpriset
Kommentera
Jörn Donners änka rotar i lådorna
Jag känner mig tom när jag slår igen Philip Teirs bok “J & B. Scener ur ett skenäktenskap”. Det handlar om Jörn Donners och Bitte Westerlunds äktenskap. Inget ont om författaren. Han har gjort sitt bästa utifrån intervjuer och arkivmaterial. Men vad jag får ut av läsningen är skvaller – sant förvisso - kring en provokativ person.
Finlandssvenska Jörn Donner, som dog för några år sedan, var i sitt tredje äktenskap gift med den betydligt yngre Bitte. Han hade tre söner tidigare, och med Bitte blev han far till ytterligare två. Donner var författare och filmproducent – fick en Oscar för “Fanny och Alexander” - och sedermera politiker i den finska riksdagen och Europaparlamentet. För svenskar i min ålder var han en bullrig person som satt och rökte och drack whisky i svensk tv. Favoritsorten var den simpla J & B. Den kan hänföras till titeln på boken men också till initialerna i makarnas förnamn.
Jörn Donner hade många kvinnor. Han brände upp brev, men många mejl fanns kvar efter hans bortgång. Änkan Bitte har blivit besatt av att forska kring hans otrohet. Hon kan inte sluta att rota i lådorna, skriver Teir. Donners stora hemlighet var en kvinna – ej nämnd vid namn – bosatt i Sverige som han upprätthöll en relation med i 50 år, ända fram till sin död. Vi har väl knullat i varje svensk stad, skrev han till henne. När han låg på sin dödsbädd undanbad han sig besök av familjen den dag, då han hade kallat till sig sin svenska kärlek. Hon dök också upp vid hans sida.
Vi får emellertid veta att Donner var oromantisk och en dålig älskare. Han hoppade över förspelet. Det vittnar några kvinnor om. Äktenskapet med Bitte kallade han för ett konvenansäktenskap, eftersom de gifte sig av praktiska och ekonomiska skäl när han blev utnämnd till finsk generalkonsul i Los Angeles. Där fick hustrun användning för sin imponerande förmåga att föra samman människor.
Det blir förstås övervägande “J” i “J & B”. Det är det som hustrun och Philip Teir får fram om honom som är ämnet för boken. Men ett antal familjefoton finns med. Läsaren undrar hur Bitte Westerlund har kunnat hålla ut i den form av äktenskap som de hade. Redan innan hon fyllde 40 var deras sexliv på sparlåga. En väninna till Bitte menar att makarna hade samma typ av temperament. De var burdusa båda två, och det fanns något provocerande även i hustrun. För den unga Bitte innebar förhållandet med Donner att den stora världen öppnades.
Jag tycker synd om författaren som lagt ned så mycket arbete på en välskriven bok. Innan Philip Teir hunnit avsluta projektet ger Bitte en intervju i Hufvudstadsbladet som avslöjar vad de kommit fram till. Det var inte så det var tänkt, konstaterar han.
Avdelning: Fakta Taggar: #sjjälvbiografi
Kommentera
Ny mysdeckare av Nesser
Dyker det upp en ny Håkan Nesser-deckare måste jag kasta mig över den. Den senaste boken har titeln “Det kom ett brev från München”, och den får sin förklaring först på slutet.
Det är en riktig mysdeckare som påminner om Agatha Christie. Det är den åttonde med kriminalkommissarie Gunnar Barbarotti. Närmaste medarbetare är Eva Backman som tillika är hans sambo.
Handlingen utspelar sig under coronaåret 2020. En känd konstnär, Ludvig Rute, bjuder trots alla restriktioner in sina syskon till julfirande på en avlägsen ort. De har inte setts på många år, och stämningen är spänd. Vad vill han dem? Ännu värre blir det när ett mord inträffar under julnatten. Är det en utomstående gärningsman? Eller har vi att göra med det slutna rummets gåta? Finns gärningsmannen i den församlade familjen?
Det är alltid trivsamt att läsa Nesser och de småroliga dialogerna mellan kollegerna. Fallet med till slut tre döda är dock svårlöst. Trots reservationer beslutar sig Barbarottis och Backmans chef Stig Stigman för att betrakta det som polisiärt uppklarat. Då kommer det ett brev...
Avdelning: Spänning Taggar: #coronatid
Kommentera
Israel och Palestina - en olöslig konflikt
I dagarna hör vi talas om israeliska militärens raider in på den ockuperade Västbanken. Människor dör och skadas. Konflikten mellan Israel och Palestina förefaller olöslig. Den nuvarande regeringen med premiärminister Benjamin Netanyahu är den mest högerextrema som funnits i landets historia. Det skriver Ingmar Karlsson i boken “Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia”. Han har gett ut flera böcker om Mellanöstern och varit bosatt i bland annat Turkiet och Syrien i egenskap av diplomat.
Karlsson tecknar bakgrunden till dagens situation. Han börjar med Bibeln, utifrån vilken man kan konstatera att Israel var en enhetlig stat bara under 70 år, cirka 1000 år f Kr. Efter Osmanska rikets fall efter första världskriget delade Frankrike och Storbritannien upp arabvärlden emellan sig. Palestina blev ett brittiskt protektorat, och man tillät judar att bosätta sig där.
Den judiska nationalismen, sionismen, fick efterhand allt större betydelse. 1948, efter andra världskriget och Förintelsen, utropade staten Israel sin självständighet. Det ledde till våldshandlingar från båda sidor. Palestinier drevs från sina hem. I och med sexdagarskriget 1967 lade Israel under sig Gaza och Västbanken.
Ingmar Karlsson tar upp otaliga förhandlingsturer och dokument som jag inte kan sammanfatta här. Geografiska namn, personer och årtal surrar i mitt huvud. Författaren borde ha underlättat för läsaren, sorterat materialet och hållit linjerna tydligare i sin framställning.
Efter självständighetsförklaringen och oroligheterna som följde utsågs Folke Bernadotte till FN:s medlare. I en rapport skrev han att gränserna borde dras mer rättvist mellan Israel och Palestina. Dagen efter publiceringen blev han skjuten till döds i Jerusalem. Den judiska Sternligan var förövarna. Dess ledare Yitzhak Shamir blev Israels premiärminister på 1980-talet.
I dag bor tio procent av Israels judiska befolkning på ockuperad mark. Bosättarna på Västbanken har alla rättigheter men inga skyldigheter. Vägar kors och tvärs delar upp de palestinska områdena, vilket leder till förnedrande kontroller och orimligt långa resor.
USA:s tidigare president Jimmy Carter gav 2007 ut boken “Palestine: peace not apartheid” som fick hård kritik. Nu, “30 år efter de avtal som skulle bereda väg för en tvåstatslösning, går den israeliska ockupationspolitiken i många avseenden längre än vad apartheidregimen i Sydafrika gjorde”. Det menar Ingmar Karlsson. “Palestinier kan göras hemlösa och fördrivas om någon familjemedlem misstänks för terrorverksamhet. Israels förstörelse av palestinska hem i stor skala, utplåningen av jordbruksmark, plötsliga militära angrepp och riktade mord på palestinier överskrider med råge liknande metoder i Sydafrika under apartheid.”
Avdelning: Fakta
Kommentera
Mord i Österbotten
Med “Den som offrar sig” inleder svenska Christina Gustavson och finlandssvenska Simon Ventus sitt samarbete. Hon är författare och rättspsykiater, han försäljningschef på Wasa Teater. Det är hans debut.
Jag tycker att de lyckas bra med sin första volym av den planerade serien “Brottsplats Österbotten”. En deckare har sina fördelar. Genren har vissa givna ingredienser.
Numera finns ofta en personlig koppling mellan utredaren och fallet. Tänk bara på “Happy Valley” på SVT! Marcus Tapper, som han heter här, upptäcker det emellertid ganska sent. Extrema politiska och religiösa idéer finns också ofta med. I “Den som offrar sig” blir en kvinna stenad till döds i österbottniska byn Solf. (Därifrån kom för övrigt min farfars far.) När fler mord inträffar skapas ett mönster som kan följas.
Boken är intressant och spännande som sig bör. Dramatiken stegras mot slutet, då en person som funnits i periferin kommer att styra förloppet.
Avdelning: Spänning Taggar: #deckarsamarbete #Österbotten
Kommentera
Osorterat om Gustav Vasa
Nu är Gustav Vasa på tapeten. Det är 500 år sedan han blev vald till kung i Strängnäs och drev ut danske Kristian II. Gustav anses av många vara den som skapade och enade Sverige. Gustaf Skördeman, manusskribent, regissör och tidigare författare av en spänningstrilogi, begagnar sig av tidpunkten för att ge ut “Rebellen Vasa”.
Varför skriver man en roman om en historisk person? Är det inte för att få människan att komma oss närmare genom att placera honom eller henne i en levande miljö? Tyvärr blir jag besviken på denna avgörande punkt när jag läser Skördemans bok.
“Rebellen Vasa” har flera brister. Första kapitlet utspelar sig vid Kristians kröningsfest 1520 som avslutas med Stockholms blodbad. Gustavs far dödas. Hans mor och småsystrar tas till fånga. I andra kapitlet är året 2018 och Gustav är med och strider mot Kristians män. Det underlättar inte precis för läsaren att det inte finns en tydlig kronologi.
Den bästa delen av boken börjar då Gustav rymt från fångenskapen på Jylland. Vi får följa honom när han bygger upp en motståndsarmé. Han måste hämnas Stockholms blodbad. Han är ingen och har ingenting, han misströstar emellanåt, men vi vet att han kommer att lyckas.
I övrigt excellerar Skördeman i de grymmaste av scener. Han skriver i ett efterord att det var värre i verkligheten. Som författare hade han dock kunnat disponera sin framställning bättre. Miljöbeskrivningarna är futtiga. Många sidor innehåller enbart dialoger. Språket är banalt.
Trots att romanen handlar om maktkamp och politiskt ränkspel saknar den en spännande intrig. En antydan till förbjuden kärlek finns dock med, mellan Gustav och en kvinna som lovats bort i ett politiskt spel. Men skildringen lägger sig inte tillräckligt nära någon person för att läsaren ska bli berörd.
“Rebellen Vasa” löper över 500 sidor. Min bestämda uppfattning är att skribenten borde fått mycket mer hjälp av förlaget att förtäta texten och utarbeta en fungerande intrig. En hel romanserie planeras om släkten Vasa. Då får inte de volymer som följer se ut så här.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #historisk roman
Kommentera
Ny Annie Ernaux på svenska
Annie Ernaux hedrades med Nobelpriset i litteratur 2022. Hennes författarskap består mest av tunna självbiografiska romaner som utgår ifrån en enskild händelse som hon sätter in i sitt sammanhang. I “Åren” skildrar hon emellertid ett större förlopp, det franska samhällets utveckling, kopplad till hennes egen tillvaro och bildningsgång.
Norstedts ger nu ut “Skammen” i en översättning som gjordes redan 1998 av Katja Waldén. Där skapas en urscen med ett före och ett efter. Författarens moder har överöst maken med förebråelser. Till sist förlorar han tålamodet och går till våldsamt angrepp.
Boken börjar med meningen: “Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor.” Det var 1952, och Annie Ernaux var tolv år gammal. Händelsen som naturligtvis skrämde henne skapade också skam. Nu hade de blivit en dålig familj.
Föräldrarna som hade en liten kafé- och butiksrörelse i Yvetot i Normandie sätts i “Skammen” in i sitt sociala sammanhang. Ernaux tecknar den lilla ortens topografi med sämre och bättre kvarter, där man talar bra franska eller dålig med dialekt. Hon vill återskapa den värld hon levde i när hon var tolv. I den tänker man inte, skriver hon, allt följer på vartannat i livets skeenden.
I Yvetot iakttog människorna varandra och dömde. Deras handlande klassificerades som tillåtet, till och med tillrådligt, eller oacceptabelt. Ett fullständigt avståndstagande drabbade frånskilda, kommunister, älskarinnor, ogift mödrar, kvinnor som drack eller som gjort abort.
Som den enda i släkten gick Annie i katolsk privatskola. Hon var en framstående elev med fina betyg. Religionen angav formen för hennes liv. Hon levde i ljuset, i sanningens och fullkomlighetens värld i motsats till dem som inte gick i mässan, inte bad och som syndade.
Men händelsen med faderns våldsamhet hade gett henne en plats i skammen. Det var något hon aldrig skulle kunna berätta för någon. Och detta skulle följas av fler situationer den närmaste tiden.
En scen utspelar sig en natt när Annie deltagit i de katolska skolungdomarnas fest i Rouen. Bussen med skolkamraterna släpper av henne utanför bostaden. Modern öppnar sömndrucken i ett fläckigt nattlinne. Man torkade sig med det när man hade kissat, upplyser författaren. Detta avsnitt har etsat sig in i mitt minne sedan jag läste “La honte” på 1990-talet. För första gången såg hon sin mor med privatskolans ögon. Så starkt.
På slutet skildrar hon en bussresa som hon och fadern gjorde till Lourdes. De var inte förberedda, visste inte vad man skulle ha med sig och vad man skulle iaktta under en sådan färd. Fadern misstrodde allt, chaufförens sätt att köra och maten de blev serverade. På en uteservering berättar han en “småsnaskig” historia om en präst. Skammen bara fortsätter.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografi
Kommentera
Utsökt om vänskap och kärlek
För ett tag sedan var jag på bokfrukost, där de två finlandssvenska förlagen Förlaget och Schildts & Söderström presenterade sin utgivning. I godispåsen som jag fick med mig därifrån fanns Sofia Torvalds “Kaféet”. Det är en fin liten bok om vänskap och kärlek.
En man och en kvinna har lärt känna varandra i en stödgrupp för frånskilda. Hennes make som var otrogen har kommit tillbaka. Hon fortsätter i alla fall att träffa den andra mannen på kafét, där de har sitt eget speciella bord. Han brukar sitta med datorn uppslagen när hon kommer in.
De betraktar sig som mycket goda vänner men lever under olika villkor. Hon har man och barn. Han är barnlös - hans före detta fru får barn med sin nya – och dejtar för att hitta kärleken på nytt.
Av vilket slag är deras vänskap egentligen? Kanske handlar det till och med om kärlek, åtminstone för någon av dem? Sofia Torvalds roman liknar ett kammarspel i sin enkla och intima form.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #finlandssvensk utgivning
Kommentera
En stark bok om dödsdömda
Carina Bergfeldt har varit SVT:s USA-korrespondent. Nu har hon en egen talkshow. I intervjuboken “En bra dag att dö. Vad 276 avrättningar har lärt en fängelsepastor om livet” tar hon sig an ett riktigt tungt ämne.
Bergfeldt mötte den före detta fängelsepastorn Jim Brazzil i Texas 2014 när hon arbetade på en artikelserie för Aftonbladet med titeln “En vecka med döden”. Hon hade just träffat Vaugn Ross som var dödsdömd för dubbelmord, satt på death row i fängelset Polunsky Unit och hade sju dagar kvar att leva.
“En bra dag att dö” är en stark bok. I många år var Jim Brazzil den sista personen som rörde vid eller pratade med fångar innan de efter en giftinfektion sjönk in i medvetslöshet och dog. Han har suttit med 154 dömda mördare. De sista åren arbetade han med den andra sidan. Han såg ytterligare 121 personer dö men från ett av åskådarrummen tillsammans med offrens anhöriga.
Det finns möjlighet till medling mellan den dödsdömda och offrens anhöriga. Han – det är nästan uteslutande en han - måste redan ha suttit inne ett par år och ha erkänt brottet. Angående förlåtelse säger Brazzil att förlåta inte innebär att det som hänt är okej. “Det innebär att det inte kan göra dig illa längre. Med förlåtelsen släpper du det som varit och det grepp som en person har om dig.” Carina Bergfeldt berättar för Jim om sin våldsamma far som hon inte vill förlåta. Mot slutet av boken skriver hon att pastorn ändå sått ett frö hos henne som gör att hon kan tänka på sin far utan att det svartnar framför ögonen.
De kommer in på skillnaden mellan Sverige och USA. I Sverige kan brottsoffrens anhöriga börja sörja efter domslutet. I USA finns många möjligheter till överklagan från den dödsdömdes sida. Det kan i åratal skjuta upp avrättningen som de anhöriga väntar på, de som tror att hämnden ska befria dem.
Carina Bergfeldt förklarar för Jim att livstids fängelse i Sverige i praktiken är 16 år. Där har hon fel. Jag läser på Kriminalvårdens hemsida att fången efter tio år kan ansöka om tidsbestämt straff. Om det beviljas får det inte vara kortare än 18 år.
Jim Brazzil fann det mest meningsfullt att arbeta med de dömda. Han lärde känna dem och samtalade med dem inför avrättningen. Han spred evangelium, och många tog emot Gud i sitt hjärta. När han var anställd av Victim´s Services fick han inte tala om Gud alls. Hans första chef tillät det, men sedan ändrades reglerna.
Angående själva dödsstraffet säger Brazzil att han inte är politisk. Med det menar han att han varken är för eller emot dödsstraff. Bergfeldt påpekar att svarta och latinamerikaner är överrepresenterade bland de dödsdömda. Är inte det rasism? Det tror inte Brazzil. Det beror på deras svåra livssituation, säger han, på fattigdom, dålig utbildning och de kriminella gängen.
Avdelning: Ungdom Taggar: #dödsstraff #avrättningar #USA
Kommentera
Ny Karin Fossum på svenska
Karin Fossum är en av mina favoriter bland deckarförfattarna. För ett och ett halvt år sedan läste jag på norska "Där döden väntar" som nu kommit i svensk översättning. Författarens psykologiska skärpa fick mig än en gång att läsa boken med intresse.
En tjock utsatt pojke blir förödmjukad av ett möte. En teckning av en död flicka hittas hemma hos en annan ensamvarg. En flicka är ososanmäld hos polisen. Det är tre utgångspunkter för en berättelse som håller läsaren i ett järngrepp.
Så småningom ska två mord på ungdomar utredas. Hör de ihop? Under tiden som gått hade jag glömt bort vem mördaren var. Jag blir överraskad igen!
Avdelning: Spänning Taggar: #psykologi
Kommentera
