Recension
av Ugglemasken, Brigitte Gacha
Infallsrik historia som drunknar i sitt eget ordflöde
Klädd i alldeles för många lager kläder anländer Màdoumà till Arlanda med sin man, som ska motta Nobelpriset i fysik. Hennes besvikelse över frånvaron av snö förbyts snart i förundran över allt det nya, och av hennes mans återuppväckta kärlekslust.
Parallellt med händelseutvecklingen de få dagarna paret befinner sig i Stockholm får läsaren en inblick i Màdoumàs förflutna. Uppväxt i en kåkstad präglas hon tidigt av mormoderns övertygelse att dotterdottern är en gengångare av henne själv. Tron på magi och vidskepelse tar Màdoumà med sig in i äktenskapet med Antoinin, den nyktre och beläste vetenskapsmannen. För henne representerar ugglemasken på väggen i hemmet något sorgligt och olycksbådande, för honom är den symbolen för hans medpristagares vetenskapliga upptäckt.
Historien om Màdoumàs liv och hennes dagar i det vinterkalla Stockholm är infallsrik och full av uppslag. Tyvärr förlorar man den ur sikte i det enorma ordflöde som sveper över läsaren. Texten blir på sina ställen motsägelsefull och förvirrande på ett sätt som gör det svårt att hålla kvar intresset. Det är helt enkelt för mycket av allt. De kritiska ögonblicken och intressanta situationerna drunknar i textmassan. Det är synd, för hade Brigitte Gacha vässat berättelsen ytterligare några varv hade hennes debutbok "Ugglemasken" kunnat bli en riktigt pärla.
Mottagen: 12 april 2012
Anmäl textfel
