Anne-Charlotte Östman
Om att uthärda mitten
Lauren F. Winners bok ”Frånvarande närvaro, Om en andlig kris mitt i livet” marknadsförs som en andlig klassiker. Den kom ut i USA 2012, så det är väl ett aningen tidigt konstaterande. Och jag blir lite besviken.
Författarens mor har dött, och Winner har skilt sig efter fem år i ett olyckligt äktenskap. Omslaget ger fel signaler, tycker jag. Den snirklande skrivstilen i titeln och kvinnan med sommarklänning, sandaler och solhatt för mina tankar till feel good. Men hon står framför en mur. Det är det som det handlar om.
Winner konverterade från judendomen till kristendomen i 20-årsåldern. Samtidigt gifte hon sig. Jag vet inte hur det hänger ihop. Hon går egentligen inte in på äktenskapsproblemen, bara med enstaka ord och meningar. Som att hon kände sig andligt isolerad. Ändå finns det saker hon behöver bena ut. Att skilja sig var emot hennes tolkning av Bibelns budskap. Hon nämner också att Jesus bara var lag för henne när hon försökt uthärda som gift. Men han är så mycket mer, börjar hon erinra sig: ”en moder, livets bröd, den som ligger bakom min frälsning, den ljusa morgonstjärnan”.
I början var hon nyfrälst. Nu tio år senare har hon hamnat i ett mellanläge – förhoppningsvis. Hon vill kunna gå vidare i tron men har börjat bli uttråkad. Hon pendlar mellan tro och otro och undrar om Gud är frånvarande eller bara fördold just för henne.
Winner lever dock hela tiden mitt i det kristna livet. Hon undervisar på en kristen högskola, är aktiv medlem i en församling och har till och med en andlig rådgivare. I en intervju på slutet av boken säger hon att hon inte har behandlat sitt yrkesliv i det här sammanhanget för att det var speciellt för henne. Hon ville göra boken giltig för fler. Jag tror att det kan vara en miss. Över huvud taget tycker jag att hon borde ha berättat närmare och mer konkret om sin andliga vånda.
Sedan boken kom ut har Winner vigts till präst i Episkopalkyrkan. Hon vill komma på plats, säger hon i intervjun. Slutraderna i ”Närvarande frånvaro” handlar om att hon blir kvar vid sin Gud som känns flyktig och nära på samma gång. ”Det är ett bra ställe att vara på.” Dessförinnan har nog mycket viktigt hänt som läsaren inte får ta del av.
Winner är intellektuell, poetisk och filosofisk. Det är måhända det som gör hennes andliga resa för opersonlig och abstrakt för att jag ska bli berörd. Hon delar inte med sig riktigt av sin leda och oro. Varför återger hon inte samtalen med vägledaren till exempel? Jag tror det hade blivit intressant.
Avdelning: Fakta Taggar: #andligt sökande
Kommentera
Anmäl textfel
