Pjäs - Bloggar - LitteraturMagazinet

 Blogginlägg om pjäs 
 

Eleni Schmidt

Teatertips

Jag såg "Johanna" på dramaten idag"

Jag såg "Johanna" på dramaten idag. 


Taggar: #Dramatik #pjäs
Kommentera
 

Sebastian Lönnlöv

Bok-
presentation:
Tolv gånger Pinter
Författar-
presentation:
Harold Pinter
Inbunden
Finns i lager, 260 kr

Harold Pinter - Födelsedagsfesten

Det här är verkligen drama! Jag förstår inte alltid vad som händer - och jag gillar det. Just att så mycket lämnas osagt och halvsagt är den största kraften i Pinters pjäs. Vi befinner oss på ett pensionat men en enda gäst och en virrig föreståndare. Så kommer två nya gäster som råkar känna den tidigare gästen från ganska skumma sammanhang och helt plötsligt är allt igång. Mycket av det som är svårt att förstå går ändå att ana till en betydelse, men annat verkar bara vara nonsens - inte dåligt nonsens, utan roligt och spännande nonsens. Ja, det kanske märks att jag gillar Födelsedagsfesten? Jag har aldrig förut läst Pinter och hade inte höga förväntningar men är förtjust i att pricka av Nobelpristagare och jag ska säga att det är sällan jag blir så här belönad av att läsa någon som fått priset. Rekommenderas starkt!

Betyg: 7/10


Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #teater #pjäs #drama #Nobelpristagare
Kommentera
 

Daniel Gunnarsson

Lång dags färd mot natt

Jag är ingen van läsare av pjäser. Men denna är alldeles strålande trots sitt mörker. Alltså inte upplyftande läsning men mycket läsvärd... Eugene O'Neill fick för övrigt Nobelpriset i litteratur 1936. 4 DG får den av mig!

 

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #nobelpris #pjäs
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Markurells i Wadköping
Författar-
presentation:
Hjalmar Bergman
Kartonnage
Finns i lager, 59 kr
Pocket
Finns i lager, 48 kr
Häftad
Finns i lager, 352 kr

Fars med gripande inslag

Vi hade fått fribiljetter till premiären av Markurells i Wadköping på Stadsteatern. Annars hade vi nog inte gått. Jag hade sett pjäsen två gånger tidigare: svartvit på tv med Edvin Adolphson och en uppsättning på Dramaten för ett antal år sen. Men gratis är bra, och premiär är roligt. I vimlet sågs Stockholms borgmästare samt kulturborgarråd, en före detta Dramatenchef och författaren och dramatikern P O Enquist. Hans Tribadernas natt finns på Stadsteaterns repertoar.

I programbladet placerar Katrine Kielos Wadköping 1913 i den stora världen. Stadens finanskris, skriver hon, är en effekt av den globala krisen 1899. Banker och finansbolag hade överoptimistiskt investerat i nya projekt, framför allt järnvägen. Och Markurell står för kapitalismens värderingar förstås.

Men det är inte det stora sammanhanget man tänker på när man ser skådespelet. Det centrala är hur skrupelfritt värdshusvärden och uppkomlingen Markurell utnyttjar krisen för egna syften. Pengar har han. Anseende är han utan. Han har inget förbarmande när häradshövding de Lorches fru vädjar om att inte försätta maken i konkurs. Inte heller väjer han för något när det gäller att bearbeta sonen Johans censorer inför studentexamen. För gossen gör han allt.

Kjell Bergqvist skulle ha spelat Hilding Markurell men fick diskbråck, så det blev regissören Philip Zandén i stället. Han tar ut svängarna i det farsartade och burleska. Perukmakaren, vars salong är navet för stadens skvaller, görs av Ingvar Hirdwall. Också denna roll har sina komiska krumbukter. Men så roligt som damen bredvid mig har jag inte. Hon skrattar högt och ofta. Lyckost hon!

Jag tycker att pjäsen känns lite daterad. Fast visst är det lovvärt att försöka hålla liv i de gamla klassikerna. Hjalmar Bergman dramatiserade själv sin roman.

Det är som bäddat för att den lata och bortskämda Johan ska misslyckas i examen. Men det är tragiken från Ibsens Vildanden som ligger och lurar: hans rätta börd. Skojaren Markurell får kräla i ångest några scener innan den unge sonens kärlek löser upp allt i intet. Det är fint och gripande. Det är som det ska, en komedi med lyckligt slut. Ibsens sanningssägardrama är något mycket större.


Avdelning: Klassiker Taggar: #pjäs
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Naturalistisk könskamp

I en tv-inspelning av Fröken Julie från 1969 är det midsommarafton på Löfstad slott. En dogma-liknande kameraföring sveper i Keve Hjelms regi över kökets kopparkastruller och vedspisen där Kristin gör en dekokt åt frökens hund, grevens stövlar som får betjänten Jean att kröka rygg och skiftningarna i de medverkandes ansikten. Bibi Andersson och Thommy Berggren är suveräna i sina rappa repliker. Kerstin Tidelius spelar köksan med beslutsamhet.

Som i ett klassiskt drama får tjänarna inviga oss i händelserna. Fröken Julie är galen, säger Jean till Kristin. Hon beblandar sig med folket, och befaller honom att bjuda upp henne. Att hennes hund behöver medicin efter att ha umgåtts med grindstugans mops är ett förebud om det tragiska slutet.

Jean dricker vin. Han fantiserar om att öppna hotell i Schweiz. Fröken dricker öl. Hon gör sig gemen. Han har en dröm om natten att han ligger under ett träd och vill stiga upp till toppen. Bara han når den första grenen ska det gå. Hon vill sjunka i sin dröm, djupare och djupare ned genom jorden. Där blir symboliken övertydlig.

Fröken Julie stiger inte ned. Hon faller. När de legat med varandra förändras maktkampen. Med grevens pengar ska hon bli ett medel för honom att genomföra sina drömmar.

Nu föraktar de varandra. Första grenen var rutten, säger Jean. Segern var för lätt vunnen. Julies historia ger en kondenserad bild av Strindbergs kvinnosyn. Hon har blivit uppfostrad till halvt kvinna halvt man. Julies mor hade jämlikhetsidéer och var tillika en bedragerska gentemot sin man. Det handlar om klasskamp men också om könskamp, raffinerad och vulgär på samma gång.

Genom de tre enheterna, handlingens, tidens och rummets, prövar Strindberg naturalismens hypoteser om arv och miljö. Jean är en folkets son, oförstörd, kraftfull medan fröken Julie kommer från en depraverad överklass. Kristin vet sin plats. Hon har fötterna på jorden och står fast i sin kristna tro. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga ån för en rik att komma till himmelriket, säger hon. Men nu hör fröken till de yttersta, och då kan också hon få nåden.

Strindberg var inspirerad av mesmerismens idéer om magnetisk överföring mellan människor av tankar och känslor. Han låter Julie bli hypnotiserad i slutscenen. Jean lägger sin rakkniv i hennes hand.

Denna uppsättning som nu har ett antal år på nacken är den mest övertygande jag sett. Fröken Julie ska från överklassens blonda kyla falla ned genom lidelsen, inte som Lena Ohlin vara mörk och sinnlig från början. Inte heller uppskattade jag till fullo Thommy Berggrens egen regi när pjäsen sattes upp senast på Dramaten med Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie. Den slog över i det vulgära.

Så passa på om ni missade påskaftonens föreställning att se reprisen på SVT24 den 15 april!


Avdelning: Klassiker Taggar: #pjäs #klass #genus
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
CliffsNotesTM On Ibsen's A Doll's House and Hedda Gabler
Författar-
presentation:
Marianne Sturman

Instängd utan utväg

På Dramatens stora scen spelas nu Hedda Gabler, en av Ibsens pjäser om en kvinna i bur. Det är ett kammarspel med sex roller. Hedda är nygift med Jörgen Tesman som förväntas få en professur. Det är något som det äkta paret har tagit ut i förskott genom att köpa en flott villa - kan man ana, den syns inte - med benäget bistånd av en av hans fastrar.

Lehna Edwalls scenografi är på samma gång sparsmakad och överdådig. Den består av ett stort vardagsrum möblerat med ett antal vulgära ceriseröda soffor och några stora blomvaser. Kanten av scenen är en terrass som avskärmas från rummet med en heltäckande glasvägg.

Så dyker på välkänt manér en person från det förgångna upp. Det är Eilert Lövborg som varit nära vän med hustrun och som nu visar sig utgöra en farlig konkurrent till maken inom den akademiska världen. Han fungerar som katalysator för en laddad intrig med dramatisk utgång.

Vi är inte i ett genomfört sent 1800-tal. Tesman har manchesterkostym, och Eilert ser ut som en intellektuell kan göra i dag. Men han har portföljen full med papper skrivna för hand i stället för en dator. Uppdateringen av pjäsen går inte att göra konsekvent just på grund av den händelse som utgör navet i handlingen.

Fastern är gammalmodigt klädd. Thea, en vän som biträder Eilert i hans arbete, går i mjukisplagg: svart kjol och jumper. Advokat Franck som rör sig fritt i huset har något allmänt kostymaktigt på sig.

Maria Bonnevies Hedda gör effektfull entré iförd långkjol och en hård torso på överkroppen. Så är hon också generalsdotter. Hon förvarar två pistoler i en låda som hon tar fram emellanåt - en farlig lek!

Jag undrar alltid vad moderniseringar ska vara till för. Om en pjäs är klassisk kan den tala till oss från sin egen tid. Tyvärr jämför jag med en traditionell uppsättning som gick på tv 1993 med Lena Endre i huvudrollen. Den var suverän. Där hade Hedda en hårt snörd klänning, och männen var stiliga i kostym. Hennes strama neurotiska spel imponerade.

Maria Bonnevie gör inte dåligt ifrån sig, men hon gör det inte heller till en komplicerad roll. Det gäller att skrika att det är såååå tråkigt och springa runt i ångest med en pistol i högsta grepp.

Vad är då aktuellt och allmängiltigt med en pjäs som Hedda Gabler? Det är klart att det är instängdheten, följderna av att ha gjort ett felaktigt val och inte hitta någon utväg. Till Heddas öde hör också att inte bli tagen i anspråk. Hon vet vad hon inte vill men har annars vare sig mål eller riktning. Ett så meningslöst liv är en tragedi i alla tider.


Avdelning: Klassiker Taggar: #pjäs
Kommentera
 

Anne-Charlotte Östman

Bok-
presentation:
Svindlande höjder
Författar-
presentation:
Emily Brontë
Pocket
Beställningsvara, 73 kr
Pocket
Finns i lager, 55 kr
Inbunden
Finns i lager, 260 kr
Häftad
Finns i lager, 260 kr

Brutalnära kärleksdrama

Vi kommer direkt in i en dånande storm. Grenar piskar mot rutan. Heathcliff ligger på golvet och kastar sig fram och tillbaka av förtvivlan. Han reser sig och bankar sitt huvud i väggen. En återblick: Han och Catherine står på en höjd ute på heden. Blåsten viner i våra öron. Kameran ligger dogmanära. Vi är där i Andrea Arnolds Wuthering Heights.

Emily Brontë skrev sin roman (sv. Svindlande höjder) 1847 på en prästgård i the Lake District. Det omgivande landskapet var uppenbarligen en stark inspirationskälla. Det är kargt hemma hos familjen Earnshaw. Modern är död. Fadern vill vara en god kristen men framstår som hård och nyckfull. En dag tar han med sig hem en ung mörk pojke som han hittat på gatan. Catherine och nykomlingen Heathcliff, som döps mot sin vilja, finner varandra i en först nästan ordlös gemenskap. De springer runt på myren och mular varandra med lera. En erotisk underton finns i de halvstora barnens lekar.

Styvbrodern Hindley är inte lika välkomnande. Han misshandlar Heathcliff svårt och skäller honom för nigger. Med sin grymhet bryter Hindley ner Heathcliff till den grad att Catherine inte kan gifta sig med honom. Hon säger att det skulle vara nedgraderande, fast hon känner i sitt hjärta att det är fel.

Brontë förefaller ha tänkt sig Heathcliff som zigenare, men Arnold har besatt rollen med en svart man. Det var viktigt för henne att tydliggöra utanförskapet, säger hon i en intervju i SvD. James Howson hittade hon via arbetsförmedlingen. Själv tycker jag att den unge Heathcliff, Solomon Glave är mer uttrycksfull trots färre ord. Men det är svårt att säga något om skådespelarna. Det är nästan så att det inte är deras film utan naturens.

Regissören spenderar en förmögenhet på fotoböcker. Det har gett resultat. Hennes fotograf Robbie Ryan skapar vidunderliga scenerier av det gråa, regniga landskapet. Vi får någon enstaka nära-solen-upplevelse. Annars är det mulet, störtregnar eller åskar. Närbilder finns det också gott om på fåglar, fjärilar och insekter. Hur dessa korresponderar med storyn är inte helt lätt att förstå utom när symboliken blir övertydlig med en fågel i bur då Catherine gift sig med grannen Edgar. Småkrypen utgör också enligt Arnold spontana händelser i naturen som hon vill lämna utrymme för.

Jag har haft svårt att ta till mig Brontës roman och tänkte att det kanske var lättare på film. Både ja och nej. Berättelsen som sträcker sig över flera generationer och förvirrar med släktingar som har samma namn har i filmen kokats ner till ett intimare spel. Det gör det lättare att hänga med. Jag känner också mer sympati med de unga huvudpersonerna i filmen. Däremot kvarstår deras passion som vuxna som alltför melodramatisk. Det är en kärlek som brinner och förtär ända in i döden. I slutscenerna kan jag inte se annat än rent vansinne.

 


Avdelning: Klassiker Taggar: #pjäs #kärlek
Kommentera

Anmäl textfel

 LitteraturMagazinets bloggar 

 

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

Aktuella recensioner

Med rätt att sörja

Recension: Svartstilla av Susanne Skogstad

Tunn linje mellan framgång och katastrof

Recension: Fallet av Lars Wilderäng

En bok om det obeständiga

Recension: Den tunna isen av Lena Einhorn

Kärnfullt när bok blir serie

Recension: Guldkompassen 1 av Stéphane Melchior

Välkommen till Franks värld

Recension: Planeten Frank av David Yoon

Tät relationsroman där vemodet får ta plats

Recension: Sent på dagen av Tessa Hadley

Kristoffer Bark - lite blekare än Maria Wern

Recension: Dotter saknad av Anna Jansson

Hur var Förintelsen möjlig?

Recension: Varför kunde det ske? : det finns många förklaringar till Förintelsen av Barbro Eberan

En Mann för vår tid

Recension: Fyra noveller : Tonio Kröger ; Tristan ; Döden i Venedig ; Mario och trollkarlen av Thomas Mann

En nessersk feelgood

Recension: Halvmördaren : Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv av Håkan Nesser
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB