LitteraturMagazinets recension
av Nattbarn, Hanna Gustavsson
Obehagligt bra tecknat om tonåren
En fjortonåring med finnar, fett hår och hopplösa vuxna omkring sig. En nyfikenhet på vuxenlivet och en avsmak inför världen. Vad händer när den ensamma, tjuriga Ingrid träffar en vuxen man som vet hur man når under hennes skal – men har tvivelaktiga syften?
"Nattbarn", Hanna Gustavssons albumdebut, är en mycket efterlängtad publicering - särskilt med tanke på de vältecknade, obehagliga bidrag som Gustavsson har strött ut i olika antologier. Nu är denna nya svenska tecknare ute på banan med ett fullängdsalbum - även det både vältecknat och obehagligt.
I "Nattbarn" får vi träffa fjortonåriga Ingrid, kallad Iggy, på nätet känd som Nattbarn. Iggy går i en tråkig skola bland tråkiga bimbos och emos. Hon diggar hårddrock; en salig blandning av halvgamla band. En vettig kompis finns visserligen, men annars är det en förlamande grå värld. Mamman kräver att få bli förstådd, få förstå och få Umgås med sin tonårsdotter. Att mamman har skaffat en pojkvän som Iggy direkt dissar, men som vill vara kul och bli omtyckt, förbättrar inte läget.
Iggy är tvär, inbunden, känner sig missförstådd av hela världen - och tycker att en stor del av världen är värdelös, hopplös och långt bort från hennes leda, hennes känslor, hennes tankar. En ganska så vanlig tonårstillvaro, kan tyckas - även inslag som ett ständigt onanerande och porrsurfande är ju stapelvara både i tonårsåldern och i skildringar därifrån. Ändå märker Gustavsson ut sig, bland annat genom den trovärdiga personskildringen som jag inte bara iakttar utan verkligen känner. Jag lever mig in i Iggy, lider med henne, samtidigt som jag ler överseende åt hennes lillgamla naivitet.
Gustavsson har en detaljrikedom där varje sida rymmer mängder av gömda skatter, samtidigt som vi är långt ifrån något Lööfskt tecknarsätt - allting är stiliserat, men oroande snett och fult. Och så dessa markörer överallt. Iggys rum träder fram som en djungel av prylar där allt är genomtänkt och säger någonting. Mängden av avtecknade hemsidor, där alla relevanta detaljer är på plats och alla irrelevanta bortplockade, visar på ett hittills ganska ogjort grepp som borde explodera framöver ifall tecknarna vill hänga med i hur läsande, informationsinhämtande och kommunikation faktiskt sker. Även de avtecknade sms:en är många här, inte i ren textform utan som om vi får tjuvkika på Iggys mobil.
Jag sade nyss att det här är en helt vanlig tonårstillvaro vi bevittnar. Detta ändras dock allt eftersom berättelsen fortskrider. En person som är realistisk, men förhoppningsvis inte helt vardaglig, sätter igång intrigen - smygande, men obönhörligt fortskridande. Jag talar om skolfotografen som charmar Iggy, inleder en konversation på nät och sms, för att sedan bjuda hem henne till sig när alla vuxna runtomkring henne är bortresta.
Här tror ni att jag försöker beskriva en sedvanlig ful-gubbe-möter-barn-berättelse, lite i stil med "Elin under havet". Så är dock inte fallet. Det som beskrivs är oroande, det är hemskt, men Iggy räddar sig faktiskt - med omgivningens hjälp - ur alltihop och går på sätt och vis segrande ut på andra sidan. Inte genom stora grepp, utan i form av subtila förändringar.
Efter att ha läst en så träffsäker, väl bildberättad och alltför trovärdig tonårskrönika där jag både har skrattat högt, känt Iggys leda in i benmärgen och bitit på naglarna av fasa och spänning kan jag med berått mod dela ut mitt slutomdöme:
"Nattbarn" är en av de mest spektakulära debuter jag har sett maken till på länge, både i berättarförmåga och egensinning, konstnärlig tecknarstil.
Mottagen: 11 april 2013
Anmäl textfel
Läs mer ...
