LitteraturMagazinets recension av Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare, Hannes Råstam

Råstam fyller ut luckorna i fallet Quick

När man läser Råstams bok framstår Sture Bergwall endast som en bricka i ett spel"

Bok- presentation:	Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare
Författar- presentation:	Hannes Råstam
Utgiv.år:	2012
Förlag:	Ordfront förlag

Den fjärde juli 1994 rymde Thomas Quick, mer känd som "Sätermannen", från sin vårdare på väg till en lunch med vårdlaget. Jag var vid tillfället tio år och befann mig på en gård utanför Ånge i Västernorrlands län, 31 mil norr om Säters rättspsykiatriska klinik.

Min uppfattning var att hela Sverige höll andan – det var knappt så att jag fick gå utanför dörren. "Alvar Larsson skulle bara hämta ved och på de 25 metrarna han hade till vedboden hann Quick ta honom!" sades det.

Oron som Sverige upplevde under dessa dagar var förståelig – vid tiden för rymningen hade Thomas Quick påstått sig ha begått fem mord, utöver det på Alvar Larsson som försvann på Sirkön 1967: Thomas Blomgren (Växjö, 1964), Charles Zelmanovits (Piteå, 1976), Ingemar Nylund (Uppsala, 1977), Johan Asplund (Sundsvall, 1980) och Olle Högbom (Sundsvall, 1983).

Sture Bergwall, som han hette fram till 1992, hade vid tiden för sin rymning suttit på Säter i omgångar. Första omgången 1973-1977, med försöksutskrivning 1973-1974, efter att ha vistats en tid på Sidsjöns sjukhus i Sundsvall. 1970 fick han den starkt ifrågasatta diagnosen ”konstitutionellt betingad, höggradig sexuell perversion av typen pedofilia cum sadismus” och dömdes till sluten psykiatrisk vård för att ha antastat fyra småpojkar 1969. Under sin försöksutskrivning knivhögg han även en man i Uppsala. Efter utskrivningen 1977 verkade livet räta upp sig, men efter ett bankrån skrevs han åter in på Säter 1991.

Namnet Thomas Quick tog han inför utskrivningen 1992, men någon utskrivning blev det aldrig och den här boken handlar inte om de brott som Sture Bergwall bevisligen har begått.

Hannes Råstam driver tesen att Thomas Quick/Sture Bergwall i själva verket är oskyldig till samtliga det 30-tal mord som han erkänt sig skyldig till, inklusive de åtta han dömts för. För att bevisa detta har han vänt på varje sten och sökt i varje skrymsle i sin jakt på sanningen. Råstam fick tillgång till Stures journaler, dagboksanteckningar och fotografier. Han finkammade pressarkiv och samlade in dokument från förhör och brottsplatsutredningar, tittade på videofilmer som spelats in under besök på mordplatser och läste rättsläkarintyg, förundersökningsprotokoll och domar. Resultatet blev tre dokumentärer – två som sändes i SVT i december 2008 och en som sändes i november 2009. I dokumentärerna tog Sture Bergwall tillbaka sina erkännanden. Nu har även boken "Fallet Thomas Quick" kommit ut i vilken Råstam sammanfattar sitt arbete.

Under förhör och vallningar var han ofta, som Råstam beskriver det, påtänd som en julgran"

Råstam nystar i sin bok, precis som i dokumentärerna, upp en ful härva bestående av tillrättalagda förhör, vetenskapliga bedrägerier, undangömda dokument, urkundsförfalskningar, korruption, nepotism. Här nämns även de stora mängder narkotikaklassade läkemedel som Quick hade fri tillgång till: Under förhör och vallningar var han ofta, som Råstam beskriver det, ”påtänd som en julgran” och hans ”erkännanden” var snarare rena gissningar – ofta felaktiga sådana, men som med hjälp av antydningar, vägledning och allt annat än subtila tillrättavisningar till slut resulterade i ”sanningar” som presenterades för de domstolar som dömde honom. Allt för att de inblandade – överåklagare Christer van der Kwast, kriminalassistent Seppo Penttinen, psykolog Birgitta Ståhle, minnesexpert Sven Åke Christianson och advokat Claes Borgström – såg ... ja, vad? Karriärmöjligheter? Att sy in en av världens värsta seriemördare måste onekligen vara en fin sak att fästa på ett CV.

När man läser Råstams bok framstår Sture Bergwall endast som en bricka i ett spel som för de inblandade myndighetsutövarna mest handlar om att tillskansa sig karriärfördelar. Det liknar nästan en sekt eller rentav en masspsykos. Jag kan bara konstatera att det är något som inte är riktigt friskt i rättsstaten Sverige.

Men varför tar en påtänd patient som sitter inspärrad på rättspsykiatrisk klinik på sig ansvaret för mer eller mindre alla Sveriges olösta mordfall och försvinnanden? I ”Fallet Thomas Quick” kommer Sture Bergwall själv till tals: På Säter delade Bergwall avdelning med mycket grova våldsbrottslingar och i den inbördes hierarkin avgjordes en fånges status av hur intressant hans brott var. Med ”bara” lite sexbrott, ett knivöverfall och ett bankrån i bagaget hade Sture inte mycket att komma med och inte ens vårdpersonalen tog någon större notis om hans varande och mående. Lösningen blev därför att framställa sig själv som mer intressant och värdig vårdpersonalens uppmärksamhet, varför Sture/Thomas kom att fabricera mycket svåra barndomstrauman och falska morderkännanden – eller ”återgestaltningar” som det kom att heta – allt enligt objektrelationsteorin som är en tvivelaktig teori på psykoanalytisk grund som terapin på Säter vid den här tiden vilade på. Tilltaget belönades med uppmärksamhet, mer frigång (under vilken han kunde läsa på om de mordfall han ”erkände”) och mer narkotika.

Flykten som Quick alltså företog sig nästan ett och ett halvt år senare tog slut redan dagen efter, i Alfta ungefär halvvägs mellan Säter och Ånge. Quick gav upp självmant. Första domen, den för mordet på Charles Zelmanovits, föll redan i november samma år och sedan följde i rask takt fällande domar för mord på Marinus och Janny Stegehuis (1996), Yenon Levi (1997), Therese Johannesen (1998), Trine Jensen (2000), Gry Storvik (2000) och Johan Asplund (2001).

Var det ingen som såg orimligheterna? Ingen som försökte dra i nödbromsen?"

Var det ingen som såg orimligheterna? Ingen som försökte dra i nödbromsen? Hannes Råstam konstaterar att Quick visst ifrågasattes och att debatten kring hans skuld då och då blossade upp, särskilt efter 2001 då Quick, efter sju års cirkus, tog ”time out” och slutade samarbeta i polisutredningar (!). Anledningen var den kritik som riktades mot honom men också mot rättsväsendet. Bland kritikerna fanns bland annat historiker Lennart Lundmark, kriminologiprofessor Leif GW Persson och advokat Kerstin Koorti (målsägandebiträde vid Asplund-rättegången). Kort därefter, i början av 2002, tog Sture Bergwall livet av Thomas Quick och återtog sitt riktiga namn och avslutade terapin med Birgitta Ståhle.

Under Bergwalls sju år långa tystnad har också fler och fler stigit fram och yppat sina tvivel. Idag är han fri från sitt missbruk och bloggar om sina upplevelser och om vägen till frihet.

Hannes Råstam beskriver sin vaksamhet inför det material han får presenterat för sig när han börjar gräva i fallet. Det är av en sådan art att han måste inta ett skeptiskt förhållningssätt till allt material – särskilt det material som Sture Bergwall själv förser honom med. Denna skepsis är ständigt närvarande i texten och han söker kontakt med såväl Stures anhöriga och anhöriga till hans påstådda offer. Han pratar även med Claes Borgström och Christer van der Kwast för att kunna ta ställning till alla sidor av historien. Tyvärr rann tiden ut – Hannes Råstam avled i januari 2012. Jag hoppas att hans kollega, den unga journalisten Jenny Küttim, tar stafettpinnen och fortsätter Råstams arbete.

Jag såg Hannes Råstams dokumentärer 2008 och 2009 och när jag 2011 uppmärksammade att ”Fallet Thomas Quick” var på väg blev jag eld och lågor. Boken blev dock försenad och det var en otålig väntan fram tills mitten av augusti i år då jag äntligen fick den i min hand.

Ömsom har jag försjunkit djupt i läsningen, ömsom har jag varit rastlös eftersom det jag läst har varit minst sagt störande. Med sin bok fyller Hannes Råstam de luckor som finns mellan tidigare böcker om fallet Quick (bland annat den granskning som Pelle Svensson utkom med 2009) och de egna dokumentärerna. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur omfattande boken hade blivit om bara tiden hade funnits. På rak arm saknar jag ett index och hittar väl en och annan upprepning, men helheten är ändå bra och så skrämmande!

I förordet presenterar Leif GW Persson boken, fallet och huvudpersonen på sitt vanliga träffsäkra vis och i efterordet knyter journalisten Mattias Göransson ihop säcken med en redogörelse av sin avlidne kollega och väns bakgrund och yrkesgärning. Göransson avslutar med att citera Råstams svidande kritik mot vårt rättssystem:

"Det finns en självgodhet i det svenska rättssystemet, det är hierarkiskt och medeltida, och man är väldigt oemottaglig för kritik. Men man kan inte vifta undan åtta morddomar med ’shit happens’. Olika domstolar har dömt i de olika fallen. Det borde inte ens vara tänkbart i en modern rättsstat. Fallet Thomas Quick har sådana dimensioner att man inte kan undvika en diskussion: vilka brister möjliggjorde att en tvångsinlagd psykpatient dömdes för åtta mord? Jag tror att det måste leda till en medborgarkommission. Förhoppningsvis innehåller den medborgare som inte är alltför räddhågsna."

Så sant som det var sagt.

Med anledning av boken rasar nu debatten igen och vågorna går högre än någonsin. Från flera håll höjs nu rösterna för en Quickkommission. På Newsmill, i dagspressen och i radio uttalar sig nu de inblandade om rättsskandalen Quick:

"Så att man kan ju välja ut det som talar för den egna tesen."

Det säger Claes Borgström i Studio Ett (P1, 21/8-12) och känner sig djupt kränkt av den kritik han nu får utstå – men om Råstams bok bara är russinen i kakan så är det ju ännu allvarligare. I rättsstaten Sverige ska sådana russin inte förekomma alls och jag tror snarare att det som Hannes Råstam presenterar bara är toppen av ett isberg, en misstanke som bekräftas av att Sture Bergwall till dags dato har friats från tre av sina tidigare erkända mordfall (Yenon Levi, 2010; Therese Johannesen, 2011; Johan Asplund, 2012) och beviljats resning i ytterligare två (Trine Jensen och Gry Storvik).

Och att Göran Lambertz hävdar att det ändå finns ”övertygande bevis” i minst två av fallen (DN, 20/8-2012) – vilka råkar vara just Therese Johannesen och Johan Asplund – är ju bara så pinsamt. 

Mottagen: 21 augusti 2012

Skriv din kommentar

Kommentar av Ann Lindgren

Skall med spänning ta del av Hannes Råstams bok. Tack för din fina recension!

16 september 2012

Svara på kommentar

Skriv din kommentar

litteraturmagazinet.article_141286.comments

Översättningar på gång

Råstams bok ges ut även utomlands

Hannes Råstams bok om Thomas Quick, som kom ut i augusti i år, satte igång en av höstens stora mediadebatter. Nu visar det sig intresset är stort även utomlands. Boken kommer snart att ges ut i Tyskland, Italien, Storbritannien Ryssland och Japan, skrivet förlaget Ordfront i ett pressmeddelande. Men fler översättningar är på gång. Hittills har elva utländska förlag köpt rättigheterna till boken.

Läs mer ...

Boken om Thomas Quick var nästan klar

Hannes Råstam hann inte skriva färdigt

Journalisten Hannes Råstam hann aldrig skriva färdigt boken"Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare". Han avled natten till torsdagen den 12 januari 2012, bara 56 år gammal. Enligt förlaget jobbade han in i det sista med boken.

"Jag hoppas att vi nu kan ge ut boken och på så sätt uppfylla en av hans sista viljor", säger Pelle Andersson, VD och förläggare på Ordfront förlag, på förlagets webbplats.

Läs mer ...

Anmäl textfel