Recension av Livet är inte alltid Hawaii, Harry Anderson: Efterfestens kranka blekhet - LitteraturMagazinet

 LitteraturMagazinet recenserar 
Efterfestens kranka blekhet
Foto: Albin Werle

LitteraturMagazinets recension av Livet är inte alltid Hawaii, Harry Anderson

Efterfestens kranka blekhet

En klarsynt inifrånberättelse om stark vänskap, smäktande krogragg och accelererande alkoholism"
Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4 Betyg: 4
Bok-
presentation:
Livet är inte alltid Hawaii
Författar-
presentation:
Harry Anderson

Harry Anderson som tidigare tecknat seriestrippen ”Söndagsbarn” i Svenska Dagbladet gör debut med ”Livet är inte alltid Hawaii”.

Huvudpersonen i boken heter, precis som författaren, Harry. Bokens Harry är drygt tjugo och han trivs varken med singellivet eller sitt jobb. Medan polarna stadgar sig fladdrar Harry runt i Stockholms nattliv och dövar sin tilltagande ångest inför framtiden med slattar och tröstöl.

Harry är en egoistisk, irriterande och lätt neurotisk figur som säger sig få panikbajsattacker av att åka kollektivtrafik och det saknas inte stunder när han formligen vältrar sig i självömkan. Men ”Livet är inte alltid Hawaii” är inte alls någon pinsamt självutlämnande serieroman.

Istället är det en klarsynt inifrånberättelse om stark vänskap, smäktande krogragg och accelererande alkoholism. Hemligheten är kanske att Harry skildras med alldeles lagom doser av distans, mognad och perspektiv. Det gör honom begriplig och rolig och själva berättelsen nära och angelägen. Bokens Harry må vara ute efter medlidande och förståelse men det är inte hans författare.

”Livet är inte alltid Hawaii” är alltså ingen kletig syndabekännelse. Historien berättas med en ärlighet som gör bortförklaringar obehövliga och även om huvudtemat är alkoholism så bärs berättelsen upp av annat än sprit. Harry är inte så ensam som han känner sig, för där finns Pål och Elsa, en storasyster och Steppo. Steppo och Harry lever i ett slags symbiotiskt bästisskap och Steppo delar Harrys systers frustration över att Harrys drickande blir alltmer okontrollerat.

Bildmässigt använder sig Harry Anderson av funktionella raka linjer och enkel färgläggning i ett avskalat och prydligt strippformat som inte ställer sig i vägen för historieberättandet. Snyggast tycker jag det är i ett avsnitt mot slutet när Harry dricker sig igenom låten ”Moonshiner” av Bob Dylan.

Profil: Sandra Sandström

Mottagen: 2 juni 2017

 
litteraturmagazinet.article_500381.comments

Anmäl textfel

ANNONS

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet recenserar

När lammen låter

Recension: Lammen från Le Mans av Elisa Rossholm

En styvmoderligt behandlad genre får upprättelse

Recension: Det som får plats av Marica Källner

Talmannens hämnd

Recension: Talmannens hämnd av Martin Widmark , Petter Lidbeck

Färgstark tjuvasjisk poesi

Recension: Grodd av Gennadji Ajgi

Semesterläsning som roar och engagerar

Recension: Carolines pris av Peter Barlach
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Chefredaktör: Hanna Modigh Glansholm (tjänstledig)
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB
Webbplatsen ligger i Framkantoch drivs av SpaceLoops CMS v.LittMag 2.15.7.onlyNewEditons