LitteraturMagazinets recension
av Blå skymning, Joan Didion
Drabbande skildring av åldrande och förlusten av en dotter
"Ett år av magiskt tänkande" var Joan Didions avsked till maken, John Gregory Dunne. Smärtsamt nära, och i en rasande fart, skrev hon sig igenom sorgearbetet. På årsdagen av makens död var boken färdig. Nu kommer ännu en bok, sprungen ur ett sorgearbete, i svensk översättning. "Blå skymning" är boken om att förlora ett barn. Men det är också en bok om åldrande, skrivande, föräldraskap och om minnets mekanismer.
Med en häpnadsväckande distans skildrar Didion dottern, Quintana Roos, död – och livet efter. Smärtan gör sig hela tiden påmind och, liksom i Ett år av magiskt tänkande, känner man sig som läsare inbjuden och delaktig i själva bearbetningen; i de omtagningar och upprepningar som sorgen måste innebära. Det är ett tuggandet och omtuggandet av fakta och bilder. Minnen och associationer får löpa fritt över sidorna och genom upprepning och omtagning spelas korta men kärnfulla scener om och om igen.
Språket är otvunget och självklart. Den minimalistiska stil, som Didion gjort sig känd för, finns kvar, det svåra ämnet till trots. Men Didion verkar också bråka med texten och stilen. Hon skriver:
”Tänk om den frånvaro av stil som jag en gång gladde mig åt – den direkta skrivstil som jag uppmuntrade, till och med odlade –, tänk om denna frånvaro av stil nu har börjat leva ett alldeles eget ondskefullt liv?
Tänk om min nya oförmåga att hitta rätt ord, den adekvata tanken, det samband som gör att orden får någon innebörd, rytmen, själva musiken…
Tänk om denna nya oförmåga gäller hela kroppen?
Tänk om jag aldrig mer kommer att kunna hitta de rätta orden?”
Texten och språket kopplas till åldrandet. Tanken är inte längre lika snabb, associationerna och orden inte längre givna. Men språket är, trots Didions farhågor, fortfarande kristallklart. Det är, som alltid, lätt att följa Didion. Och även om ämnet ligger närmare hjärtat ligger stilen nära den journalistiska skola, New Journalism, som Didion kopplats till. Särskilt intressant är kopplingen mellan texten och kroppen. Didion är en skrivande människa och rädslan att orden ska ta slut, att skrivandet ska handikappas och begränsas av kroppens åldrande är ständigt närvarande. Kroppen och skrivandet blir ett och samma. Man får en känsla av att orden, och möjligheten att bearbeta världen i och genom texten, utgör själva kärnan av hennes existens.
De blå skymningarna, efter vilka boken är uppkallad, syftar till de korta stunder av blå klarhet som förebådar sommaren. Knappt märkbara och snabbt övergående. Det är en stund som liknar sommarlovets första dag (om man är uppmärksam nog att överhuvudtaget uppfatta den). En dag som krampaktigt måste greppas, hållas och kramas. Allt finns fortfarande framför en, men man vet redan innan det börjat att det snart är över. Det är de ögonblick – minuter – som man senare desperat vill tillbaka till, en inbillad tid då ”allting tycktes hänga ihop”.
För Didion är sorgen över ett förlorat körkort inte likvärdig med sorgen över en förlorad dotter – eller i förlängningen förlusten av ungdomen och livet som hon tidigare kände det. Samtidigt är sorgen ändå densamma .
"Blå skymning" är på alla sätt en bok om åldrande. Om att vakna upp en dag och upptäcka att man är gammal. Att håret tappat färgen och att benen inte längre bär.
Det som drabbar mig mest i ”Blå skymning” också dessa skildringar av ålderdomen. Åldrandet är, hos Didion, ingenting naturligt. Det är någonting som drabbar en plötsligt - som en hjärtattack. Det handlar om den morgon då man vaknar upp och märker att de blå skymningarna har övergått i höstljus. Och om det som händer efter.
Mottagen: 28 januari 2012
Denna beskrivning ärr både Vacker ,Sorglig o Full av "vill läsa MEEER".Tacksam för alla lästips <3
Svara på kommentar
Joan Didion
Hon är en amerikansk författare, journalist och manusförfattare som började sin bana som skribent spå tidningen Vogue. Hon debuterade 1963 med "Run River". Sedan dess har hon givit ut en rad romaner och faktaböcker.
Utgivning
Blå skymning
Av Joan Didion
Böcker vi väntar på
Varför vara lycklig när du kan vara normal?
Av Jeanette Winterson
Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare
Av Hannes RåstamLitteraturMagazinet tipsar
Boktoppen maj 2012
Journal 64
Av Jussi Adler-Olsen
Kråkornas fest
Av George R R Martin
Handbok för glada gubbar
Av Dag Sebastian AhlanderPockettoppen maj 2012
Jag är Zlatan Ibrahimovic
Av David Lagercrantz
Sök på LitteraturMagazinet
Senaste recensionerna
Fotograferat strandäventyr för de yngsta
Recension: Nalla och Björn åker till havet av Kajsa Lindström
Aktuella recensioner
Fotograferat strandäventyr för de yngsta
Recension: Nalla och Björn åker till havet av Kajsa Lindström
Syskon utforskar stjärnhimlen på egen hand
Recension: Stella - en prinsessa bland stjärnorna av Marie-Louise Gay
Varken spännande eller läskigt – bara vämjeligt splatter
Recension: Skalpelldansen av Jenny Milewski
Känslofylld novellsamling berör
Recension: Om att gråta sig till sömns och annat trams av Roza Takiporian
Formen överskuggar innehållet
Recension: Jag är på anstalt: fotnoter till ett ickeskrivet verk av Friedrike Mayröcker
Om tejprullar, Sarkozy och en oskriven roman
Recension: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten
Irene Huss hamnar i skottlinjen mellan kriminella gäng
Recension: I skydd av skuggorna av Helena Tursten
Välskriven, medryckande recension om en bok jag bara måste läsa. Ett år av magiskt tänkande gjorde stort intryck på mig, kanske särskilt för att jag läste den i samband med en närståendes död. Didion är helt klart en mycket kvalitativ författare, både i Ett år... och i Play as It Lays!