LjudboksRecension av Journal 64, Jussi Adler-Olsen

Rymmer allt det som gör att jag kommit att läsa så många deckare

Sambanden vecklas under läsningens gång upp från skilda håll och perspektiv och en överraskande poäng på slutet fattas inte heller"

Bok- presentation:	Journal 64
Författar- presentation:	Jussi Adler-Olsen
Uppläsare:
Ljudboksförlag:
Utgiv.år:	2012

Romanen rymmer allt det som gör att jag kommit att läsa så många deckare, fast jag avskyr alla våldsscener och efter förmåga försöker hoppa över dem.

Var annars – än i deckare – hittar man dessa intressanta arbetsplatsberättelser? De bästa deckarna rymmer mycket spännande relationer, privat och på jobbet. Här är oftast arbets-, vänskaps- och fiendskapsrelationer i fokus. Förmågan att samarbeta och relatera till andra belysas från alla tänkbara håll.

Handlingen i boken är följande: En mystisk flykting, Assad från Syrien, har oväntat snabbt fått asyl i Danmark och arbete inom den danska polisens nyöppnade avdelning Q. Rose som nästan blev polis, men kvaddade tre polisbilar och bytte personlighet okontrollerat fram och åter, blir någon sorts sekreterare. De två udda personernas chef är vicekriminalkommisarie Carl Mørck och de tre huserar i Politigårdens källarvåning i Köpenhamn.

Avd Q kom till sen polisen beviljades 10 milj årligen för att klara upp gamla olösta fall. Polisens ständiga brist på resurser ledde till att avd Q fick en knapp fjärdedel av pengarna medan resten sögs upp av alla andras behov.

Carl Mörck hade just kommit relativt lindrigt undan ett skottdrama där hans ena kollega miste livet och den andra blev förlamad från halsen och neråt. Ett oupplöst drama som fortsätter att förfölja Carl genom de fyra böcker jag hittills läst. Nya fynd dyker upp på brottplatsen. De psykiska efterverkningarna och skamkänslorna hos den överlevande har fått Carl att ta sin förlamade kollega Hardy till sitt hem där Carls inneboende Morten får arbetet som heltids personlig assistent åt Hardy.

Carl lever sitt liv inom dessa två udda kollektiv. Hemmets kollektiv består förutom den homosexuella Morten och den förlamade Hardy också av Carls blivande exfrus struliga tonåriga son med talrika, skiftande flickvänner och sedermera även Mortens stora kärlek Mika.

Arbetssituationen berikas av förälskelsen i hans före detta psykolog Mona, som visar sig ha både barn och barnbarn, de påtvingade besöken hos psykologen Chris, kollegernas skvaller och misstankar om att allt inte gick rätt till då Carl kom så lindrigt undan skottdramat på Amager.

I denna tidvis mycket trasliga livssituation lyckas Carl ändå i ett okonventionellt samarbete med sina två nördiga, men mycket skickliga hjälpare, lösa tjugo-tretti år gamla brott (som dessutom alla visar sig leda raka vägen fram till dagens Danmark).

I den fjärde och hittils senaste boken i serien om avdelning Q är det Roses engagemang i en prostituerad kvinnas försvinnande 24 år tidigare som sätter i gång spaningsarbetet. Detta leder in i mycket otäcka skeenden. Tvångssteriliseringar, mera eller mindre lagliga, var inte bara en svensk företeelse. Utvecklandet av de renrasiga med utrotande av de icke ägnade var inte bara en tysk företeelse.

Ön Sprogø, numera ett brofäste för Storebältsbron och för länge sedan använd för isolering av pestdrabbade sjömän, var från 1930-talet fram till 1961 en uppsamlingsplats för ”obegåvade och lösaktiga kvinnor”.

I nutid, dvs 2010 års Köpenhamn bildas det nya partiet ”Rene Linien” med syfte att komma in i folketinget och med tiden lagliggöra den sedan länge i det fördolda praktiserade ”hemliga kampen” för att sterilisera och framkalla aborter hos de ”mindervärdiga”.

Vad har allt detta med, som det visar sig, inte mindre än fem försvunna personer tjugofyra år tidigare att göra? Sambanden vecklas under läsningens gång upp från skilda håll och perspektiv och en överraskande poäng på slutet fattas inte heller.

Första romanen av Adler-Olsen läste jag av en tillfällighet på tyska och först efter en tids undran över att så mycket av handlingen försiggick i Danmark, insåg jag att författaren är dansk. Sedermera har jag läst två romaner på svenska men att nu äntligen läsa den fjärde romanen på originalspråket är ytterst spännande. I samtalen mellan Carl och Assad blir man medveten om alla idiomatiska ord och uttryck som är så svåra för invandraren att förstå. Och Assad svarar med sina liknelser om dromedarer som tuggar tistlar mm.

Författarens användande av den moderna danskan, gestaltat genom den unga Rose, invandrardanskan gestaltat genom Syriern Assad och Carls något äldre danska och färgstarka svordomar -det är bara så bra! En alldeles egen njutning boken igenom. Denne upplevelse förstärks givetvis av den suveräna inläsningen av Githa Lehrmann*. Lehrmann har den för ljudboksinläsare så viktiga förmågan att med till synes små ändringar i rösten kunna få fram kön, ålder, personlighet och etnicitet hos de olika personerna. Lehrmanns röst följer handlingen på så sätt att man får full frihet att bilda egna bilder; detta betyder mycket för de flesta av oss ljudboksläsare. Lehrmann läser en klar och tydlig danska som torde vara möjlig att förstå för intresserade nordiska läsare/lyssnare.

* Det här är en recension av den danska ljudboksutgåvan, inläst av Githa Lehrmann

Mottagen: 26 september 2012

Skriv din kommentar

litteraturmagazinet.article_145545.comments

Anmäl textfel