LitteraturMagazinets recension
av Labyrint – vägen in, Karin Pasche
Magisk läsning om en gåtfull verklighet
Julia, Jake och Job verkar i förstone inte ha mer gemensamt än begynnelsebokstaven i förnamnet. "Labyrint - vägen in" är Karin Pasches debut och första delen i en serie där magi och verklighet blandas samman.
Julia vaknar på sjukhuset efter en hjärninflammation. Hon har minnesförlust och händerna är i bandage efter att hon försökt klösa sig ut från sin lägenhet. Hallucinationerna avtar och verkligheten börjar ta form, men minnesförlusten besvärar. Hon kan inte hålla samma tanke i huvudet någon längre stund.
I en åttarumslägenhet på Östermalm tynar Jakes mamma bort, omgiven av förmultnande matrester och en stank av katturin. Efter makens försvinnande tre år tidigare har hon blivit alltmer apatisk, Jake har å sin sida outtröttligt arbetat med en egen utredning om vad som hänt hans far efter att polisen lagt ner sin.
Job är en slags gatupredikant, en man som levt ett ganska vanligt liv innan han började vinna pengar och leva jetsetliv. Välmenande och lite paranoid är han nu ute efter att blidka Gud och med flygblad och sin blogg vägleda människor.
Karin Pasche skriver inlevelsefullt och intresseväckande om de tre olika personerna vars livstrådar knyts samman i en spännande historia där verkligheten så som vi känner den visar sig rymma fler dimensioner, där synvillor betyder möjligheter och sinnevärlden kan bjuda på överraskningar.
Job är den som beskrivs flyktigast och mest svepande i den här första delen. Jake är till det yttre kanske lite väl stereotyp med sina pengar och snygga utseende, men det som främst intresserar honom är mysteriet med hans försvunne pappa. Framställningen av Julia imponerar mest med närminnet som sviktar, synvillorna som envist hänger kvar och de fysiska åkommorna. Alltsammans gör henne till den typen av trovärdig berättare som behövs i en historia med magisk realism.
Detaljerna är många och transportsträckorna är emellanåt oväntat långa. Betyget vacklar mellan en stark trea och en svag fyra, men då avstickarna egentligen inte stör vare sig drivet eller språket så går jag med på att vi till exempel får se Julia utklädd till jordgubbe och uttråkad på en fest och att Jakes syster pratar om gamla gymnasieminnen på krogen. Det är snarare ganska trevligt att boken är tjock och inte tar slut för snabbt, för läsningen är riktigt behaglig och precis som i en labyrint tar texten olika vändningar, samtidigt som där finns en helhet, må vara inte överblickbar, och någonstans i dess mitt kanske gåtans lösning.
"Labyrint - vägen in" är med andra ord en angenäm sensommarläsning, inte minst eftersom uppföljaren kommer ut redan i september.
Mottagen: 12 augusti 2018
Anmäl textfel
