Tre helt olika böcker om klimakteriet - LitteraturMagazinet

 Krönikor 
Tre helt olika böcker om klimakteriet
Foto: Hanna Modigh Glansholm
Bok-
presentation:
Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0
Författar-
presentation:
Estrid Bengtsdotter
Inbunden
Beställningsvara, 262 kr
Pocket
Finns i lager, 66 kr
Hej klimakteriet - lite vallningar har väl ingen dött av : texter om livet kring 50
Maria Fröjdh
Inbunden
253 kr
Äntligen fri? : barnen har flyttat - vem är jag nu?
Helena Harrysson
Kartonnage
244 kr
Ingens mamma : tolv kvinnor om barnfrihet
Anna Sol Lindqvist
Danskt band
235 kr

Om livet kring 50 – typ

Tre helt olika böcker om klimakteriet

Våren 2014 kom tre fackböcker som handlar om klimakteriet och de utmaningar som kvinnor ställs inför när de blir såsådär 40-50 år. Hanna Modigh Glansholm har läst dem.

Nyss fyllda 40 har jag all anledning att börja fundera över vad som ska hända nu. Är det dags att börja deppa? Jag hugger tre böcker (alla tre med inslag av ceriserosa på omslaget – vad betyder det?) som kom ut tidigare i år.

Det visar sig att det närmar sig ämnet på diametralt olika sätt –“Hej klimakteriet” radar upp fakta, “Äntligen fri?” känner efter och “Kerstin Thorvall Book Club” – både svettas ånget och ställer sig på barikaderna. 

Jag börjar med “Kerstin Thorvall Book Club” – och känner mig omgående djupt besviken. Tolv skribenter födda på 1960-talet skriver om medelåldern. Ordet K-L-I-M-A-K-T-E-R-I-U-M nämns knappt. Skammen andas mellan raderna samtidigt som det uttalade syftet är att INTE skämmas och tala öppet.

Antologins kvinnor vill vara sådär lite fint uppriktiga – men utan att offra någonting. Ambitionen med “Kerstin Thorvall Book Club” slås fast i inledningen. I texterna ska “allt [...] kunna ventileras. Ingenting ska vara förbjudet.” Här ska ruskas om och brytas tabun i Kerstin Thorvalls anda. Skribenterna är alla förtjusta i Kerstin Thorvalls gärning som författare och har berörts djupt av hennes böcker på olika sätt. Nu vill de föra hennes arv vidare och skildra även den sanna versionen – den som kan vara så pinsam och smärtsam att vi helst inte vill kännas vid den. Men de vill också skildra medelåldern – den period som de alla antingen är mitt uppe i eller på väg in i.

Bokens texter är inte alls som Kerstin Thorvalls! De är i bästa fall hyftsat uppriktiga – i värsta fall katastrofalt tillrättalagda. Det är mycket statusmarkeringar mellan varven. Här är alla är snygga, vältränade, framgångrika, kompetenta, bra mammor, kloka – you name it. Och inte minst; de fixar allt, de klarar sig själva. Dessutom är de allra flesta ekonomiskt priviligerade. Det nämns ett flertal gånger i boken hur viktigt det är för kvinnor över 45 år med välsydda kläder och kostsamma hygienartiklar... 

Min ambition var att läsa texterna i “Kerstin Thovall Bookclub eller Det mest förbjudna 2.0” utifrån mitt perspektiv som nybliven 40-åring. Här kommer ett gäng kvinnor fem-tio år äldre än jag och skriver personligt om hur det är att bli medelålders. Det kan ju inte vara annat än lärorikt!

Jag får en otäck eftersmak av samma sort som när jag som tonåring läste tjejtidningar"

Men glappet mellan den bok de har ambitionen att skriva – och den de faktiskt skriver – är tyvärr gigantiskt. Jag får en otäck eftersmak av samma sort som när jag som tonåring läste tjejtidningar som sa sig “stå på tjejernas sida” samtidigt som de lärde ut hur man skulle sminka sig, vad man skulle gilla och hur man skulle klä sig. Det vill säga, hur man skulle vara för att duga.

I “Kerstin Thorvall Book Club” pyr rädslan för att framstå som en misslyckad klimakteriekärring i andras ögon. Hur göra? Jo, förneka! Förneka åldrandet! Kämpa för rätten att vara evigt ung! Gör man detta med humor och självdistans – som i Hanne Kjöllers oväntat humoristiska text – går det an. Men när det andas ångest?

Alla riskerar vi att förlora en massa på att vara ärliga men den här samlingen kvinnor har genom sin upphöjda position extra mycket förlora på att vara öppna på det sätt Kertin Thorvall var. Därför misslyckas de också kapitalt med sin öppenhet. Allt annat hade varit karriärsmässigt självmord. När de varnar för att de ska avslöja mörka sanningar kommer... att de känner sig ställda när barnen plötsligt inte är små längre, att de varit svaga i en relation med en man...

Men det finns ett till problem med boken som stör mig. Att det är en otroligt homogen samling kvinnor som skriver. Skribenterna är alla, med något enstaka undantag, födda på 1960-talet. De är framgångsrika inom media och bor i Stockholm. Med antologin “Ingens mamma” (där kvinnor som Birgitta Stenberg och Lena Andersson skriver om frivillig barnfrihet) i färskt minne känns den här samligen nästan som en motbok. Här är det mammorna – de hetrosexuella medelklasskvinnorna i mediasvängen – som är den allenarådande normen.

Det blir nästan lite komiskt när skribenterna i "Kertin Thorvall Book Club" själva diskuterar hur lika eller olika de är varandra. De kommer, märklig nog, själva fram till att de egentligen är väldigt olika. Det kan man förstås alltid hävda – för alla är vi självklart unika på något sätt. Men utifrån sett är det uppebart att de tolv skribenterna lever väldigt likartade liv på en massa sätt – inkomst, bostadsort, etnicitet, yrke, sexuell läggning, inställning till barn... Erfarenheter av till exempel handkapp, sjukdomar, olyckor, barnlöshet, pressad ekonomi, diskriminering, sjukskrivning (listan kan göras hur lång som helst) lyser med sin frånvaro. För det här är de lyckade medelklasskvinnornas bok om medelåldern.

Jag går raskt över till den mer handfasta “Hej klimakteriet!” som innehåller fakta och konkreta råd. Redaktörerna Åsa Albinsson och Maria Fröjdh säger sig ha skrivit den bok de själva behövde. De tar reda sådant som de själva vill veta, intervjuar läkare och andra sakkunniga. Jag finner en hel del matnyttigt, påminns om knipövningar, kost och motion.

En uttalad ambition med den här boken är att visa att det här med klimakteriet inte alls är så illa. Klimakteriet är “ingen slutpunkt”, nejdå! Albinsson och Fröjdh vill göra upp med fördomar och föreställningar. 

Jag får känslan av det här med klimakteriet verkar jobbigt. Här får man hålla i hatten"

Tyvärr snubblar författarna på sina egna ambitioner även i denna bok. Det är som med en finne som man försöker sminka över men som bara blir alltmer öm och irriterad ju mer man petar på den... Jag får känslan av det här med klimakteriet verkar jobbigt. Här får man hålla i hatten. Det här kan bli hur dramtiskt som helst – OM MAN INTE HAR EN VÄLDIG TUR vill säga! Herrejävlar vad mycket elände och jobbigheter som man kan drabbas av! Bäst att bunkra sidenpyamaser så att man står redo när svettvallningarna kommer...

Men även “Hej klimakteriet!” innehåller ett lång rad personliga texter där olika skribenter skriver om just sina upplevelser. Här ges betydligt mer utrymme för uppriktig sorg och riktigt mörker, avvikelser och brister än i "Kerstin Thorvall Book Club". Skribenterna har olika erfarenheter och är inte fullt så lyckade på alla fronter som de som skriver i “Kerstin Thovall Book Club”. Det får dem att kännas mer levande och på riktigt.

Slutligen griper jag tag i “Äntligen fri!”, en tunn liten bok skriven i ett svep av Helena Harrysson som tidigare har skrivit böcker om föräldraskap, till exempel “Släpp taget och håll i” för tonårsföräldrar. Här finns kaptiel som “Vad är frihet”, "Liten och ledsen" och “Sårbarhet”. Den handlar inte ett dugg om kroppen utan enbart och endast om känslor – och då specifikt mammakänslorna knutna till det självuppoffrande moderskapet. Alltså ett sätt att vara förälder som många – men långt ifrån alla – känner igen sig i. Det är en slags föräldrabok för mammor vars barn flyttat ut. Vad känner man? Vad tänker man? Vad gör man? Hur hanterar man tomheten?

Helena Harrysson beskriver en sorgeprocess. Att lämna en period i livet och gå vidare. Hitta fram till vad man vill göra med resten av sitt liv. Att få känna sig lite ledsen.

Det här lilla boken är i all sin enkelhet en bra påminnelse för alla oss som står mitt i det kaos som utgörs av VAB, stressiga morgnar, hämta-lämna, föräldramöten, skjutsa till aktiviteter och “har du gjort läxan”. Snart är det över, på ett kick. 


Profil: Hanna Modigh Glansholm

27 augusti 2014
 

Anmäl textfel

Kommentar av Nina Ruthström

Åh vilken skarp recension av "Kerstin Thovall Bookclub eller Det mest förbjudna 2.0". Jag är helt enig med dig. Jag väntade på någon kommentar från författarna om deras privilegier, men insikt och intersektionalitet saknades nästan pinsamt mycket. En av de saker jag uppskattade mest var Lantz beskrivning av ägglossningssekret ;-)

16 september 2014
Redaktionens kommentar av Hanna Modigh Glansholm

Tack Nina! Håller med!

16 september 2014
Skriv svar
litteraturmagazinet.article_245103.comments

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet recenserar

En kärlekshistoria på flykt

Recension: Exit väst av Mohsin Hamid

Litterär vinst på ekonomisk förlust

Recension: Jag har inte råd : Sorrow nr 5 av Marcus Stenberg

Lättläst x 4

Recension: Zenobia av Morten Dürr

Vackert om ett mörkt förflutet

Recension: Vid glömskans rand av Sergej Lebedev

Underbara bilder i mystisk skola

Recension: Mystiska skolan. Spöksången av Katarina Genar
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB