Johan Carle filar på succéfaktorerna

Dags att skriva en riktig kioskvältare

Johan Carle har plöjt igenom hyllmetrar om hur man skriver en succédeckare och gått en kvällskurs på ABF. Nu är det dags. Han ska skriva sin egen kioskvältare. Ensam i stugan. Ingen telefon. Fem veckor. Nu gäller det att vara unik. Många grymheter har begåtts på papper, men aldrig tidigare har väl någon bragt folk om livet för att sedan göra sushi av dem?

Inledningen är särskilt viktig, för man har bara några rader på sig att fånga läsarens intresse. Detaljer är bra också. För att vinna läsarens förtroende. Det har Stephen King sagt. 

Jag har plöjt igenom hyllmetrar i genren och gått en kvällskurs på ABF. Nu är det dags. Jag ska skriva min egen kriminalroman. Ensam i stugan. Ingen telefon. Fem veckor.
Inspiration är ingen gudagåva, utan kommer till den som arbetar disciplinerat. Därför har jag bestämt att jag ska sitta vid detta skrivbord varje dag mellan åtta och fem. Med fyrtiofem minuters paus för lunch. Jag kanske måste kissa ibland också, men i stora drag är det så det kommer att se ut.

Jag måste vara unik. Svenska kriminalromaner växer på träd nuförtiden, så för att lyckas måste jag hitta min unika berättarröst och sedan berätta något som aldrig berättats förut. Med inledningen klar börjar jag skissa på min kioskvältare.

Efter att ha övervägt såväl barnsnut som polishund bestämmer jag mig för att min huvudperson ska vara transsexuell"

Jag skriver några nyckelord. Överst på listan står HUVUDPERSON. Kön, namn, ålder, musiksmak, familjeförhållanden. Jag letar i minnet och inser snart att det inte är så lätt om jag vill vara först. Efter att ha övervägt såväl barnsnut som polishund bestämmer jag mig för att min huvudperson ska vara transsexuell. Se där ett djärvt grepp fullt av möjligheter. Jag stryker NN i min inledning och skriver Rex. Könsneutralt och bra. Sen har vi förstås den sociala problematiken. Här duger det inte med försummade barn eller någon postseparativ depression. Det är redan gammal skåpsmat.
Missbruk – centralt för varje kriminalare värd namnet. Eftersom alkoholism är mer regel än undantag måste jag ta till tyngre droger. Kanske hasch. Nej, fan, det är ju redan taget av den där lille latinokillen i stridsledningscentralen. En annan sak som verkar viktig är vilken bil huvudpersonen kör. Är då en Benltey S3 från 1964 tillräckligt ovanligt?

Efter några timmar har jag skissat upp min huvudperson. Den transsexuelle Rex är bara nitton år, har gjort en smått osannolik karriär, och är redan spaningsledare. Detta trots att han lider av Tourettes syndrom och går på crack sedan elva års ålder. Han lyssnar på tyrolermusik på låg volym då han manövrerar sin EPA-traktor mellan diverse brottsplatser. Före könsbytet gick han igenom både en abort och ett missfall, och han har ett friktionsfritt förhållande till sin far – en elak jävel som sitter i en trädkoja hela dagarna och målar av kråkor.

Tisdag klockan tio. Nästa nyckelord på listan är BIFIGURER. Här kör jag fast lite, så jag nöjer mig med en anteckning om att undvika kvinnliga obducenter och män med röda glasögon. Och så behöver jag ju minst en mördare också. Fast det kanske inte är en bifigur direkt. Jag går vidare.
MILJÖ. Jag behöver en småstad. Ystad, Linköping, Blackeberg, till och med Borgholm är upptaget. Miljöbeskrivningar ska också vara detaljerade, det sa Strindberg. Min historia ska utspela sig i västra Frufällan, mellan riksväg 42 och Öresjön.
När jag vid arbetsdagens slut går igenom mitt synopsis i vardande ser jag vissa problem. Jag kan inte riktigt se min tvekönade hjältinna där på Lingonstigen i västra Frufällan. Men det löser sig säkert under resans gång.

Dag 3 har jag nått fram till själva handlingen. INTRIG. Här tror jag mig ha en enastående idé. Många grymheter har begåtts på papper, men aldrig tidigare har väl någon bragt folk om livet för att sedan göra sushi av dem. Jag stryker folk och skriver japaner. Stryker igen och skriver japanska studenter. Bara för säkerhets skull.
Tillredningen klar alltså, men jag behöver ett MODUS OPERANDI, alltså hur själva mördandet går till. Fast det kan jag spara till senare. Det är viktigt att ge romanfigurerna en chans att leva sitt eget liv, överraska författaren.
Ingen roman utan en KÄRLEKSHISTORIA. Jag funderar en stund och skriver sedan småskolelärarinna som kommer ut ur garderoben. För tillfället kommer jag inte på något bättre.
TEMA nästa. Vilket är berättelsens huvudsakliga budskap? Jag ser mig omkring, men ingen finns där för att hjälpa mig. Så jag suckar och slår igen datorn.
Den kvällen har jag svårt att somna. Huvudet är fullt av japanska studenter, sexuellt frustrerade lärarinnor och sushirullar. I en enda röra.

Något oväntat måste ske på slutet. Kanske kan Rex sätta i halsen halvvägs in i en tolvbitars på den lokala sushibaren. Fast jag måste tänka på eventuella uppföljare också"

Det är torsdag, och jag slår på datorn någon gång efter lunch. Bara ett par punkter återstår på min lista. AVSLUTNING. Något oväntat måste ske på slutet. Kanske kan Rex sätta i halsen halvvägs in i en tolvbitars på den lokala sushibaren. Fast jag måste tänka på eventuella uppföljare också. Det gäller att skapa en så kallad cliffhanger. Lite desperat skriver jag lärarinnan käkar tacos innan jag hoppar vidare till den sista punkten på listan.
Ett sätt att skapa en bra TITEL, säger de som vet, är att plocka ut ett fragment ur själva texten. Sushi. Ja, det duger ju som arbetsnamn i alla fall. Sen kommer jag att tänka på det där med uppföljare och ändrar till Vintersushi. Efter en stund ändrar jag igen, till Januarisushi. Man vill ju inte upprepa andras misstag och se sig tvingad att uppfinna en femte årstid mitt i en försäljningssuccé. Att det ska räcka till mer än tolv böcker om Rex har jag svårt att se. Jag skapar ett nytt word-dokument som jag döper till Uppföljare, öppnar det och skriver Februaritacos.

När jag nästa kväll går igenom vad jag åstadkommit har jag svårt att se hur det ens ska kunna räcka till en bok. Jag inser att allt jag har är en transsexuell person i en byhåla och en (eller flera) mördare med en förkärlek till sushi på japanska studenter. Men utan modus operandi. Det är vad jag har lyckats få fram på en vecka. Jag har ju inte ens påbörjat själva skrivandet ännu. Vad fan hände? Jag ser hur min dröm är på väg att gå i kras.

Jag kommer på mig själv med att vissla när jag senare på kvällen står och rör i köttfärssåsen. Nu har jag kommit på en riktigt bra idé. Jag ska flytta handlingen till en otillgänglig bergsby i Uzbekistan och skriva under pseudonym. Och om inte det går kan jag ju alltid byta genre. Jag har fortfarande fyra veckor på mig.

Johan Carle

Anmäl textfel