Johan Carle
Har du tröttnat på att skriva deckare? Nu är det science fiction som gäller!
I SF-landet är allt tillåtet. Ingen kan kolla upp dina fakta. Inget behöver hänga ihop! Underbart!
Jag har gått till skogs för att skriva en roman. Fem veckor i en stuga mitt i skogen. Ingen telefon. Ingen teve. Inget som stör.
Jag hade tänkt skriva en kriminalroman, men efter en vecka körde jag fast. Så mycket struktur, så många trådar. Jag funderade på att bara åka hem igen. Så, på söndagskvällen, satt jag vid sjön och betraktade stjärnhimlen. Där och då vände det. En stjärna slocknade, en ny tändes. Det ena ledde till det andra, och en ny romanidé tog form. Nu, tänkte jag, nu kommer min kreativitet att få fritt spelrum. Jag har sett filmer, jag har läst pocketar, jag har till och med gått en kurs i ämnet. Jag ska skriva en science fiction-roman!
På måndagsmorgonen kan jag knappt sitta stilla framför datorn. Som glödande pistonger hamrar mina fingrar på tangenterna, och med den besattes uppspärrade ögon ser jag texten växa fram på skärmen. Adjö struktur och planering. Jag är i SF-landet nu, och där är allt tillåtet. Ingen kan kolla upp dina fakta. Inget behöver hänga ihop. Osannolikt är vackert.
Jag flödesskriver. Jag klickar fram slumpartiklar på wikipedia, och översätter dem i flera led på google translate. Jag kollar in det periodiska systemet och hittar på ett eget. Associationsövningar? Självklart! Jag sluter ögonen, öppnar dem igen och ser ett bi som surrar mot fönstret. Tre minuters flödesskrivande med öppna spjäll. Smack, boom, bang! Protagonist, antagonist, miljö första scenen. Alla på plats.
Orden haglar som ett meteorregn om natten. Transgena humanoider? Spännande! Berylliumbaserade livsformer. Let’s party! Intergalaktisk asteroidpingis. Game on!
I science fiction gäller det att hitta på något som inte finns, men som vore grymt coolt om det fanns. Det kallas novum. Klassiska exempel är teleporteringsmaskin, gröna rymdvarelser med ledsna ögon samt förflyttning i tiden. Lite mossigt va? I min roman finns artskiftande teleportering.
Och så måste det hända saker som får läsaren att tänka wow, wow, wow! Det kallas sense of wonder. Det kan vara en gammal vithårig man som tar en sväng till framtiden med en klämkäck hollywoodyngling. Eller ett slemmigt monster som kommer ut ur magen på en tjej som inte bär bh under linnet.
Ja, jag vet. Mossigt. I min roman finns spontankloning.
Redan före lunch på måndagen är historiens grundbultar på plats och jag har skrivit en inledning. Alla SF-författare ställs dock inför en del utmaningar under resans gång. Tidsaspekten är en sådan utmaning. Hur förflyttar du någon in i framtiden, eller bakåt, eller både och? Busenkelt! Tidsmaskiner och kryotekniska lösningar funkar alltid. Vill du vara lite mer originell, låter du en begåvad karaktär mixtra lite med rumtidskrökningen.
En annan klurighet är förflyttning över stora avstånd. Du kan förstås dra till med varphastigheter, eller något om mach. Eller så nöjer du dig med att just din chaffis råkar ratta en ovanligt snabb kärra. Ingen kommer ifrågasätta att din hjälte tar sig från en galax till en annan på tre timmar. Det är det fina med SF.
Förr eller senare går alla SF-författare vilse i den: pronomenlabyrinten. I mitten av kapitel två introducerar du bifiguren Janne, en trippelkönad, autofertil androconda. Janne behöver ett pronomen. Han och hon går bort direkt. Den är lite taskigt mot Janne. Denne eller vederbörande funkar grammatiskt, men det är ju ingen polisrapport du skriver. Förr var detta ett stort problem, men sedan pronomenet hen introducerades finns det en väg ur återvändsgränden. Bara att tacka och ta emot.
Miljöbeskrivningar är knepigt. Hur beskriva en plats där du aldrig har varit? Enkelt. Hitta på! Det är ingen annan som har varit där heller, så du kan skriva precis vad som helst.
Och så har vi det här med kommunikation. Språkbarriären kan synas svår att överbrygga när ett oformligt andeväsen ska förklara vägen till toaletten för en neolitisk fossil. Men det finns lösningar. Massor av lösningar. Den konservative kanske väljer en translator eller tankeöverföring, medan den lite mer våghalsige helt sonika lanserar begreppet rudimentära viskningar.
I slutet av veckan har jag etthundrafyrtio sidor med en salig blandning. Och då menar jag en salig blandning. Jag är trött på ett lyckligt vis.
För att börja leda in mitt vildvuxna flödesepos i någon sorts fålla, bestämmer jag mig för att genrebestämma det. Inom SF finns nästan lika många genrer som det finns böcker. Utopier och dystopier. Weird fiction, feministisk rymdopera, science fantasy. En ganska vanlig genre är punk. Någon eller några gör uppror mot någon eller några andra. Undergenren steampunk handlar om ångmaskiner, medan det i squidpunk kryllar av ilskna bläckfiskar.
Efter långvariga bryderier sitter det. Min roman i vardande är en beepunk-dystopi med inslag av episk fantasy. Det kan inte bli annat än en bästsäljare. Och om det inte blir det kan jag byta taktik och marknadsföra den som en självbiografisk kriminalhistoria med fantastiska inslag.
Titeln sitter som en smäck: "Hanbinas planet". När jag senare går igenom min text, märker jag att titeln inte är läsbar. Ett streck senare har jag "Han-binas planet".
På fredagskvällen öppnar jag en flaska rödvin och scrollar min text. Jag har ett guldkorn. Fan, jag har en hel bäck full av guldkorn. Återstår bara att forma dem till en sammanhängande roman. Inga problem. Det löser jag. Jag har ju tre veckor på mig.
Hur ska det gå? Kommer den förfasade biodlaren att bli nästa Ellen Ripley? Ja, förmodligen. Och om det skiter sig, kan jag alltid frysa ner mig och försöka igen i en annan galax om sextusen år.
Johan Carle
Anmäl textfel
