LitteraturMagazinets recension av Vi ses i Sofo, Lena Ackebo

Ackebo sätter fingret på nutidsstockholmarens väsen

Är det så här vi människor faktiskt är, beter oss, pratar? Svaret är – skrämmande ofta – ett tveklöst ja"

Bok- presentation:	Vi ses i Sofo
Författar- presentation:	Lena Ackebo
Utgiv.år:	2012
Förlag:	Kartago förlag

”Sofo” är  förkortningen för ”South of Folkungagatan” – ett område på Södermalm i Stockholm där det är trendigt att befinna sig och otroligt trendigt att bo. Lena Ackebos andra bok med Sofo-tema – ”Vi ses i Sofo” – har precis kommit ut. Jag läste den och föregångaren ”Fucking Sofo” (utkom 2010) och hittade humor, underbara bilder och träffsäkra människoporträtt.

Lena Ackebo är en serietecknare med magkänsla för satir. Hon har skrivit bok efter bok, alltid med samma välvässade penna i både illustrationer och text. Teckningarna är otroligt välgjorda i all sin karikerande absurditet. Replikerna med sin talspråksstavning och sina ordval är så gott som alltid mitt i prick. Vissa projekt, som Brynebrinks – om en familjs hejdlösa konsumtion – har dock haft humormotorn på besvärande tomgång.

Länge tog jag för givet att Sofo-serierna led av samma svaghet, baserat på korta strippar som tryckts i olika dagstidningar, men nu när den andra boken med Sofo-tema – ”Vi ses i Sofo” – kom ut ville jag ändå läsa den och tog därför itu även med föregångaren, ”Fucking Sofo”. Till min glädje hittade jag precis den svarta humor, de underbara bilder och de träffsäkra människoporträtt som jag alltid har älskat hos Ackebo.

I Ackebos Sofo rör vi oss på en begränsad yta, främst på olika uteserveringar. Här finns baren med en ordningsneurotisk ägare, liksom Café Råkost för nykteristerna, som antingen är nördar eller hälsofanatiker. Ibland befinner vi vi oss på Skrapan-baren, ibland ute i något villaområde, men vissa människor dyker upp gång på gång.

Vi har Petra Klang, den där bekanta som du vill slippa umgås med eftersom hennes Asperger-faktor är för hög för att ens kunna mätas, samtidigt som hon alltid berättar intima och morbida detaljer om hemska sjukdomar. Petra har också en för henne perfekt partner: en spelnörd som befinner sig i WoW-liknande världar och umgås med en hel drös av andra nördar. Den som själv känner sig nördig kan eventuellt bli sårad av dessa porträtt, men självklart får alla andra grupperingar också kängor, särskild bimosarna – som dock inte framstår som riktigt lika hjärndöda i den tidigare Sofo-boken, vilket är en klar fördel.

Vi möter också ett antal mer vardagliga kvinnor som närmar sig medelåldern, men även om de framstår som tämligen skruvade i all sin alldaglighet så är det vissa andra porträtt som verkligen sticker ut. Herr Gårman är en stå up-komiker som är så dålig att han blir älskad. Jörgen är en äldre, halvalkoholiserad räv som biter sig fast i en lägenhet han ärvt av sin försupne far. Alltid halvfull, alltid störig, alltid ute efter att djävlas och tigga pengar är det likväl han som verkar vara smartast av allihop och när han verkligen får komma igång med sina monologer så är det ganska stora sanningar som uttrycks.

Det är hemskt att befinna sig i Ackebos värld. Är det så här vi människor faktiskt är, beter oss, pratar? Svaret är – skrämmande ofta – ett tveklöst ja. Samtidigt är det otroligt roligt att få se mänskliga olater i ett satiriskt, skarpt och mycket skruvat ljus. Att faktiskt ge sig ut i verkligheten är i så fall mycket värre. Ackebos böcker går i alla fall att slå igen – men känslan av att de Aret på något är svårt att bli av med.

Alla som tidigare har uppskattat Ackebo har definitivt något att se fram emot i denna andra Sofo-bok. Alla andra kan också njuta av ett svart tidsporträtt där nutidsstockholmarens väsen fångas i bläck och avslöjar tillvarons inneboende galghumor.

Mottagen: 20 oktober 2012

Skriv din kommentar

litteraturmagazinet.article_155054.comments

Anmäl textfel