En motvilligt folkkär författare - Intervju - LitteraturMagazinet

 Intervju 
En motvilligt folkkär författare
Foto: Linus Glansholm
Slutspelat
Lena Andersson
Pocket
69 kr
Var det bra så?
Lena Andersson
Pocket
69 kr

Möt Lena Andersson efter Augustpriset

En motvilligt folkkär författare

Lena Andersson har varit i hetluften tidigare. Men uppmärksamheten efter att hon fick Augustpriset för romanen “Egenmäktigt förfarande” slår allt. Nu skriver hon på uppföljaren.
– Ester har gått vidare och gör nya misstag, berättar hon.

Ett Augustpris är ett Augustpris. Uppmärksamheten blir till och med större än när man ägnar en dryg timme åt att avfärda Jesus i “Sommar” i P1, som Lena Andersson gjorde sommaren 2005, eller när man skriver att “även den svaga har ett ansvar” som hon ofta gör i sina krönikor i Dagens Nyheter.
– Det är nog bland det mest kontroversiella man kan säga i Sverige. Att säga det jag sa om Jesus är inte kontroversiellt förutom bland de kristna. Men bland de som styr intellektuellt liv i Sverige har intresset för Jesus inte varit så stort, säger Lena Andessson, lika välformuerad i verkligheten som hon är i sina texter. 

Sedan hon fick Augustpriset vill varenda bibliotek och förening att hon ska komma om prata om Hugo och Ester, om kärlek och förälskelse.
– Den här intensiteten, den här mängden, har jag aldrig varit med om, säger hon när vi ses över en strömmingslåda på ett kafé med plyschsoffor och speglar med guldram. 

Folk vill prata i timmar om de två huvudkaraktärerna i “Egenmäktigt förfarande”. Vem är egentligen mest dum i huvudet? Romanens Ester – som trånar och envisas – eller den svale och besvärade Hugo? 
– Vad de frågar mest om när jag är ute och pratar beror på vem de identifierar sig med och vad de själva har varit med om. En del säger att “hon är naiv och fattar ingenting”, andra att “han är ju narcissist”, säger Lena Andersson.
Många undrar om titeln, vem den syftar på.
– Jag anser ju att den gäller båda.

“Egenmäktigt förfarande” handlar om en obesvarad förälskelse och Augustprisjuryn föll särskilt för den “kärva humorn” och den “enastående precisionen” med vilken Lena Andersson “systematiskt blottlägger förälskelsens självbedrägeri.”

Men även läsarna tycks förtjusta. Boken har legat i täten på den svenska försäljningstoppen i flera månader och nu ska den även komma ut på norska och danska och är såld till ytterligare ett tiotal länder.

Det viktigaste är ändå att man skriver på toppen av sin förmåga. Att man lyckas formulera det man vill formulera"

Lena Andersson tycker att det känns "förbluffande" att så många velat köpa hennes roman. Det var ingenting hon väntade sig. Hennes senaste bok innan "Egenmäktigt förfarande", “Slutspelat” från 2009, var långt ifrån en försäljningssuccé. Den har hittills sålt i 736 exemplar.
– Då är det betydligt trevligare men en bok som säljer i 55 000 exemplar. En viss spridning vill man ändå ha när man har jobbat med något i flera år, säger Lena Andersson.

– Men det viktigaste är ändå att man skriver på toppen av sin förmåga. Att man lyckas formulera det man vill formulera. Det är ändå det som är den stora tillfredsställelsen.

Lena Andersson debuterade redan 1999 med romanen “Var det bra så?” och har synts och hörts lite överallt sedan dess. Men det var alltså under 2013 som hon slog igenom på riktigt bred front.

Även om hon numera känns igen på stan, säljer sina böcker och framträder inför publik i större skala än någonsin tidigare är den stora skillanden något betydligt mer diffust – nämligen den så kallade litteraturelitens inställning till hennes författarskap.
– Det finns ju någon slags hierarki här som ingen pratar om men som alla känner till, säger Lena Andersson.
– Det är otroligt märkligt! För mig är det ingen skillnad inuti nu än för ett halvår sedan. Men utifrån blir det något helt annat, hur man blir betraktad.

Sedan hon fick Augustpriset har hon hamnat på listor och refereras till på ett helt annat sätt än tidigare, säger hon.
– Kritikerna har börjat intressera sig. Jag utgår från att det är tillfälligt. Men det är väl den största skillnaden!

Lena Andersson har skrivit om det här fenomenet tidigare, bland annat i tidningen Fokus, och undrat vad som skulle hända om recensenterna inte fick veta namnet på den som skrivit boken.
– Kritikerna skulle få det jättejobbigt alltså! För de orienterar efter status, jag tror tyvärr att det är så. Vi människor är upptagna av sådant här. Man måste förhålla sig till om man gör bort sig om man gillar något. Det är egentligen ganska hemskt och ingen skulle säkert erkänna det. Men jag tror att det är så.
– Ta Harold Bloom, till exempel, den amerikanska kritikern. Han är tillräckligt högt upp i hierarkin. Om han säger något så gäller det. Om han säger att Kalle Anka är det mest fantastiska som finns eller vilka fantastiska meningar Camilla Läckberg skriver... då skulle alla behöva titta efter och ompröva sin egen syn, säger Lena Andersson.

Det är kanske en våghalsig och riskfylld sak att göra. Men jag hade en grej till att berätta om Ester"

Just nu skriver hon på uppföljaren till “Egenmäktigt förfarande”.
– Det är kanske en våghalsig och riskfylld sak att göra. Men jag hade en grej till att berätta om Ester i förhållande till det här kärlekstemat, säger Lena Andersson.
– Ester har gått vidare och gör nya misstag, hon går på nya nitar kan man säga.

Stort skratt.

Hugo får inte vara med, meddelar hon.
– Han har gjort sitt. Näste man till rakning!

Nytt skratt.

Berättelsen om Esters vidare öden ingick först som en del i “Egenmäktigt förfarande” men ströks för att romanen skulle bli så stilistiskt ren som möjligt.
– Jag vill verkligen utforska en grej till när det gäller olycklig kärlek. Det finns en till aspekt av det här som jag vill skriva om och verkligen undersöka på djupet på detaljnivå. Lycklig kärlek finns det inte så mycket att säga om, det är bara underbart. Det är för att den harmoniska kärleken är så fantastisk som man är beredd att utsätta sig.

Som läsare är det svårt att låta bli att fundera över hur mycket av det som sker i romanen som är självupplevt av författaren. Men Lena Andersson tycker inte att “Egenmäktigt förfarande” är självutlämnade.
– Det är klart att många läser den så. Men eftersom den är skriven som en skönlitterär roman så är det ingen som kan veta vad som är vad. 
– Ester och Hugo är fiktiva figurer. Det finns inga förlagor. Men allt som står i den här boken har jag själv känt och tänkt annars hade jag inte kunnat skriva den. Jag har gjort mycket reseach kan man säga! Sen måste man ju göra om det så det funkar fiktivt och dramaturgiskt.

Ester och Hugo är fiktiva figurer. Det finns inga förlagor"

Hur trött är du på att prata om Hugo och Ester?
– Lite trött är jag! Men jag måste orka fram till åtminstone augusti då jag ska till Danmark och prata om boken.
– Det gäller att ta ett steg i taget. Det är som när man ska springa en mil, man ska tänka en kilometer i taget, säger Lena Andersson.

Som alltid har hon användning för sin bakgrund som elitidrottare, inom skidåkning. Och ja, hon har själv, precis som romanens Ester sprungit Marathon – tre gånger under loppet av 14 månader.
– Sen blev jag skadad för gott. Jag tror jag slet ut något inombords. Men jag tränar ju. Cyklar, styrketränar, promenerar, hoppar hopprep...

Det jobbigaste med att vara ständigt uppbokad är att tiden till att skriva försvinner, säger hon.
– Jag skulle vilja ha mer tid för reflektion och till att göra ingenting. Det är jobbigt att inte ha tid att läsa, man måste fylla på också.

Men även om uppmärksamheten efter Augustpriset har förändrat situationen för Lena Andersson på många sätt är en sak alltid är densamma: utmaningen att skriva.
– Jag är så otroligt ödmjuk inför hur svårt det är att skriva. Det är inte svårt att få ner ord på ett papper – men det är svårt att få ner ord på rätt ställe. Jag vet att det aldrig blir lättare och inga intervjuer eller utmärkelser eller turnéer i världen hjälper mig. Det kan tvärtom göra det ännu svårare. Jobbet måste göras, hela tiden. Det är det enda man måste ha för ögonen.


Profil: Hanna Modigh Glansholm

18 februari 2014
 

Anmäl textfel

Kommentar av M Lundberg

Fantastikt bar intervju....och vilken lycka att Lena skriver på en uppföljare!

14 mars 2014
litteraturmagazinet.article_218458.comments

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet recenserar

Litterär vinst på ekonomisk förlust

Recension: Jag har inte råd : Sorrow nr 5 av Marcus Stenberg

Lättläst x 4

Recension: Zenobia av Morten Dürr

Vackert om ett mörkt förflutet

Recension: Vid glömskans rand av Sergej Lebedev

Underbara bilder i mystisk skola

Recension: Mystiska skolan. Spöksången av Katarina Genar

Bland kojor och slott

Recension: I klockornas tid av Maria Gripe
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB