Majgull Axelsson: “Jag grät när jag skrev sista kapitlet” - Intervju - LitteraturMagazinet

 Intervju 
Majgull Axelsson: “Jag grät när jag skrev sista kapitlet”
Foto: Hanna Modigh Glansholm
Bok-
presentation:
Jag heter inte Miriam
Författar-
presentation:
Majgull Axelsson
CD-skiva
Finns i lager, 343 kr
Pocket
Finns i lager, 73 kr

Nyfikheten driver henne

Majgull Axelsson: “Jag grät när jag skrev sista kapitlet”

Tidigare har hon alltid oroat sig för recensionerna. När "Jag heter inte Miriam" släpptes var hon, för första gången i sitt författarliv, inte nervös; hon anser själv att det här är hennes bästa bok.
– Den var viktig för mig att skriva, på just det här sättet, säger hon.

“Jag heter inte Miriam” är berättelsen om en romsk flicka som överlever Förintelsen och mot alla odds får en fristad i Sverige efter kriget.
– Jag har arbetat väldigt hårt med den och har gjort en väldigt gedigen research, säger Majgull Axelsson när vi träffas en råkall aprildag med hagelskurar utanför fönstret.

Hon är försenad till vårt möte, kommer med andan i halsen med hunden Molly i släptåg. Kvällen innan ordnade förlaget releasefest för boken och hon är lite trött.
– Det var ett riktigt röjparty för oss i pensionsåldern. Min förläggare dansade med Hans Caldaras på scenen. Vi hade väldigt roligt. Det är roligt att få ett sådant avslut efter tre års arbete. Det är som att gå ut gymnasiet varje gång, säger hon när sjunker hon ner i soffhörnet efter att ha dukat fram kaffe vid vardagsrumsbordet i villan på Lidingö utanför Stockholm.

Molly sticker fram en nos under fikabordet och vill smaka på kexen. Majgull Axelsson tar en klunk av kaffet och ler ett stort leende, avslöjar att hon för första gången i sitt författarliv känner sig lugn i samband med ett boksläpp,
– Det känns annorlunda den här gången. Tidigare har jag alltid varit nervös över recensioner. Nu är känslan snarare att “de får tycka vad de vill", den var viktig för mig att skriva, på just det här sättet, säger hon.

När hon började skrivandet för tre år sedan hade hon såklart ingen aning om att “Jag heter inte Miriam” skulle ges ut samma månad som regeringen presenterade sin vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet. Nog för att Majgull Axelsson brukar få uppmärksamhet för sina böcker – men denna gång har hon synts extra mycket.
– Det är jätterolig både för mig och för förlaget – men också för frågan om hur romerna bemöts i det här landet. Fortfarande finns en latent rasism som riktar sig mot romer och jag tycker att det är ganska förfärligt.

Jag brukar alltid säga att nästa bok är min bästa men... det här är min bästa"

Majgull Axelsson har tidigare sagt att hon bara skrivit tre riktigt bra böcker – ”Långt borta från Nifelheim”, ”Aprilhäxan” och ”Den jag aldrig var”. Men frågan är om inte den här romanen är ännu starkare?
– Jag brukar alltid säga att nästa bok är min bästa men... det här är min bästa.

Huvudpersonen i hennes bok, Miriam, kommer till Auschwitz tillsammans med sin lille bror. Under vidriga förhållanden överlever hon, bland annat genom att hon av en slump ikläder sig en judisk flickas identitet. Det räddar henne även till en tillvaro i Sverige efter krigsslutet.
– Hon visste naturligtvis att romer stod längst ner på samhällsskalan i hela Europa och det gjorde att hon höll tyst om att hon var rom för att hon så gärna ville stanna i Sverige. Hon hade ju inget att komma tillbaka till, säger Majgull Axelsson

Under berättelsens gång får vi följa den åldrade kvinnans väg genom sina minnen, sina lögner och åren av tystnad. Det böljande berättandet driver historien framåt och ger också både läsaren och huvudpersonen chans att närma sig det mest plågsamma en liten bit i taget. Det är en suddig bild som långsamt blir tydligare och tydligare.

För att skriva “Jag heter inte Miriam” var Majgull Axelsson tvungen att fördjupa sig i mänsklig ondska, reste både till Auschwitz och arbetslägret Ravensbrück, intervjuade en överlevare och läste böcker, bland annat en biografi om doktor Mengele som utförde medicinska experiment på fångar. De partier i boken som handlar om hur romska barn plågades i hans experiment var svårast att skriva, säger Majgull Axelsson.
– Det är fullständigt vedervärdigt alltså. Det är helt obegripligt hur man kunde utsätta små barn för det här. Första gången jag pratade om den här boken så brast jag nästan i gråt själv när jag berättade om experimentet. Nu har tryckt ner det. Det går ju inte att ha föredragshållare som gråter.

Sorgen har en tendens att lägga sig som en blöt filt över allting. Det är bra att bli förbannad"

Under åren då hon jobbat med boken har hon drömt mycket om läger och taggtråd. Över hennes skrivbord hänger fortfarande bilderna som hon tog i Ravensbrück. Hon beskriver hur det vilade en stilla känsla av kyrkogård över platsen. För att orka gå in i de här svåra levnadsödena har hon kopplat på ilskan.
– Jag tror faktsikt att när det handlar om att skriva om svåra saker så är det säkrast för en själv att hålla sig till vreden. För sorgen har en tendens att lägga sig som en blöt filt över allting. Det är bra att bli förbannad, säger hon och tilllägger att hon vill vara som “tanten med svart handväska” – hon som protesterar mot rasism närhelst den visar upp sig.

Med tanke på det romanfiguren Miriam varit med om skildras hon i vuxen ålder som extremt stark, nästan övermänsklig. Majgull Axelsson håller med – men säger att det faktiskt finns exempel på riktiga människor som som överlevt Förintelsen och alldeles på riktigt står där starka och rakryggade. Den kvinna som hon intervjuade som reseach inför boken var just en sådan person.
– Jag tror att det som får Mirajm att överleva är hennes förmåga att knyta kontakter. De hjälper henne att bygga en fasad omkring sig. Bakom den kan det onda inte komma åt henne, säger Majgull Axelsson.

Under sina besök i Tyskland slogs Majgull Axelsson av hur tyskarna aktivit bearbetar sin historiska skuld, bland annat genom den forskning om Förintelsen som fortfarande pågår.
– Jag måste säga att jag tycker att de verkar ha gjort upp väldigt väl med sitt förflutna. Till skillnad från oss i Sverige som har hukat och sprungit undan.
– Vi har inte över huvudtaget diskuterat alls vad vi gjorde mot romerna och mot de resande under 1930- 40- och 50-talet, då många tvångsteriliserdes. Vi är rätt duktiga på att diskret sopa saker under mattan, säger hon och nämner invandringsförbudet för romer (fram till 1954) plus att romer inte fick stanna mer än tre veckor i en och samma kommun fram till 1960-talet.

– Vi har ju företställningen om oss själva att vi är det bästa landet i världen och att det inte finns något rasism här. Men det vet vi ju att det gör.

Visst hoppas Majgull Axelsson att hennes bok ska påverka synen på romer.
– Klart jag vill. Men det är inte därför jag har skrivit den. Jag skrev för att jag själv ville veta mer om romernas förintelse. Det är alltid mitt eget behov av att förstå eller se som driver mig.

Tillåtelsen att få berätta någon annans historia tar man sig varje gång man skriver"

Självklart har hon funderat en hel del kring om hon alls har rätt att berätta den här historien.
– Mitt försvar inför mig själv är att det här är ett kollektivt trauma som vi kommer att behöva tala om även efter att de sista överlevande har gått bort.
– Sedan har jag ju skrivit andras historier förr i till exempel “Rosario är död”, som jag skrev trots att jag aldrig varit gatubarn själv. Jag tror att det finns en möjlighet att leva sig in i andra människor, säger hon.
Tillåtelsen att få berätta någon annans historia tar man sig varje gång man skriver. Men hon hade inte skrivit den här boken för 15 år sedan.
– Då fanns fortfarande så många överlevande kvar. Men de börjar bli så gamla nu.

Tidigare har maktlöshet varit det mest framträdande temat i Majgull Axelssons böcker.
– Om alla mina böcker skulle jag säga det är det viktigaste temat. Men här är det inte det. Miram tar ju makten över sitt eget liv, hon bygger det här skalet omkring sig – trots att hon naturligvis längtar tillbaka till sitt eget språk och sin “vanliga verklighet” som hon säger i boken.

Vilket är det viktigaste temat i den här boken, tycker du?
– Jag skulle nog säga att familjerelationerna här är oehört viktiga, säger Majgull Axelsson och räknar upp den lille brodern som dog, Else som blev Miriams låtsasmamma i lägret, Hanna som hjälper henne när hon kommer till Sverige, mannen hon gifter sig med, sonen, sondottern...

Bara några timmar innan intervjun läser jag de de sista sidorna i “Jag heter inte Miriam” med tårarna strömmande nerför kinderna, den typen av tårar som inte går att hålla tillbaka när det är både sorgligt och lite grann hoppfullt på samma gång.
– Jag grät själv när jag skrev det sista kapitlet, säger Majgull Axelsson. 


Profil: Hanna Modigh Glansholm

8 april 2014
 

Anmäl textfel

Osignerad kommentar

Jag grät också.Vilken otroligt väl komponerad bok! ALLA NIVÅER ÄR LIKA STARKA!Grattis Majgull!Denna bok slår det mesta!Gunnel Svenningson

22 april 2014
litteraturmagazinet.article_236641.comments

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet recenserar

En kärlekshistoria på flykt

Recension: Exit väst av Mohsin Hamid

Litterär vinst på ekonomisk förlust

Recension: Jag har inte råd : Sorrow nr 5 av Marcus Stenberg

Lättläst x 4

Recension: Zenobia av Morten Dürr

Vackert om ett mörkt förflutet

Recension: Vid glömskans rand av Sergej Lebedev

Underbara bilder i mystisk skola

Recension: Mystiska skolan. Spöksången av Katarina Genar
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB