
Topplista tecknade barnfilmer: plats 6
Tecknad film är en av mina stora passioner, och visst kan jag bli nostalgisk när jag tänker på klassiker från 80-talet. Men precis som med min skräckfilmslista tänker jag här fokusera på tecknad barnfilm från detta millennium. För det var helt enkelt inte ”bättre förr” utan bättre nu.
Varje dag från söndagen den 24:e november fram till söndagen den 1:a december lägger jag upp åtta tecknade filmer i stigande ordning. Det blir som en nedräkning till julkalendern, if you will. Så häng med, för nu vankas det riktigt grymma tips!
6. Dumma mej och Dumma mej 2 (Pierre Coffin, Chris Renaud, 2010, 2013)
Dessa två filmer tycker jag är bäst av de stora tecknade manistreamkoncepten på 2000-talet. Historien om elakingen Gru som tvingas ta hand om tre föräldralösa flickor är egen och originell, storyn är invecklad men lättillgänglig och framförallt riktigt, riktigt rolig. Karaktärerna är även skapade med genusmedvetenhet och tanke på mångfald. Credd!
Avdelning: Barn
Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet

Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.
Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.
Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.
Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?
Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.
När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?
Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.
I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.
Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.
Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.
I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.
En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.
Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.
Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.
På återseende!
Avdelning: Skriv!


Nästa roman påbörjad!

Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.
Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.
Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?
Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.
Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.
Avdelning: Skriv!


Ny tid - nya idéer
Vår tid i Rwanda lider mot sitt slut, på tisdag flyger vi från Kigali till Köpenhamn och har ungefär 40 timmar på oss hemma i Malmö att packa om innan vi åker vidare till Israel-Palestina månaden ut.
Tiden här har varit både avslappnande och produktiv, nu har jag en sommar av ledighet, redigeringsarbete av Hebronromanen och barnafödande att se fram emot. Höstens bokningar av författarbesök har börjat rulla in, så jag ser ut att ha lagom med jobb året ut.
Tanken på vad nästa bokprojekt ska bli börjar bli alltmer aktuell. Jag hade gärna fortsatt på uppföljaren till min fantasyroman Saga Swärd – Omskakare och världsresenär som jag påbörjade direkt efter debuten 2012. Sen har jag ett något mer självbiografiskt projekt på gång om min tid i Israel som tonåring som utspelar sig året då andra Intifadan bröt ut. Den har jag också skrivit en hel del på redan.
En annan idé är att skriva en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda direkt efter folkmordet. Jag hade en tanke om det redan innan vi åkte hit men det var först efter ett par månader i landet som historien började ta form.
Avdelning: Skriv!


Manus på språng!

Nu har jag gjort färdigt min första genomgång av Hebronboken, det var väldigt spännande att läsa igenom allt från början till slut för första gången. Några scener har stoppats in, andra har strukits, konsekvensen har stärkts. Men annars har det inte varit ett alltför omfattande arbete.
Nästa steg är att skicka ut till läsare.
Avdelning: Skriv!


Den sista raden är skriven!

Jag kan knappt fatta det, men idag skrev jag klart det första utkastet till min roman om Hebron!
Det har tagit mig två år och (för tillfället) är texten 277 datorsidor lång, vilket är ungefär exakt lika långt som min förra roman, konstigt nog.
Jag har också bloggat här i två år nu, och det här är mitt hundrade inlägg.
Om jag hade varit Stephen King (och inte gravid) hade jag firat med ett glas whiskey och en cigg. Istället åker jag och min partner ut på en tredagars safari i nordöstra Rwanda, på gränsen till Tanzania. Inte helt fel :)
Den resan har varit en bra deadline att förhålla sig till; de senaste veckorna har jag skrivit mer än någonsin. I vanliga fall är två skrivna sidor en väldigt bra dag för mig, igår skrev jag exempelvis sju. Men så är det i slutetappen, romanen blir mer verklig än verkligheten. Man andas, drömmer och lever i den.
Processen som sätter igång nu är min favoritdel av bokskrivandet.
Avdelning: Skriv!


Långa veckor, lugna helger
De senaste två veckorna har jag varit på elva skolor och haft nitton författarbesök. Jag har också skaffat revisor, spelat in radio med Kalle Lind (sänds om ett par veckor) och varit på ett seminarium på Linnéuniversitetet med Sveriges främsta barnkultursforskare.
Även om det är mycket jobb är det sjukt kul att komma ut och träffa så många barn och ungdomar. Ibland kommer man till en skola där lärarna inte har förberett eleverna ordentligt eller där stöket tar över mer än ämnet, men för det mesta får man ett väldigt fint mottagande med intresserade elever och engagerade lärare. Det brukar alltid vara ett par stycken elever som sticker ut när det gäller intresse för fantasy eller skräck eller skrivande. Att få inspirera dem till att fortsätta utveckla sig och se glöden i ögonen på dem när vi pratar om olika verk de älskar är verkligen ett privilegium.
Avdelning: Skriv!


Att utveckla barns kreativitet

När jag är ute på skolor inleder jag med att berätta hur det kom sig att jag började skriva.
Jag var invandrare, fattade ingenting i skolan, fick ingen ordentlig hjälp och hade en miljon funderingar i huvudet. Så istället för att hänga med i klassrummet satt jag och skrev äventyrsberättelser om smugglare och rymdfarare, skräckhistorier om monster och spöken, sagor om hästar, katter, hundar och papegojor.
Skrivandet blev tidigt ett sätt att hantera svåra situationer; något som blev ännu viktigare i tonåren och som jag fortfarande använder mig av när verkligheten blir alltför tung.
Även om vissa lärare irriterat sig på att jag berättar för eleverna hur jag delvis struntade skolan är jag övertygad om att känslan av utanförskap är något som många kan identifiera med. Om jag kan få någon att rikta sin frustration till något kreativt är jag nöjd.
I skolklasser finns lite av ett Barbapappafenomen.
Avdelning: Skriv!


LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.
Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.
Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!
Bli medlem
|
Logga in |