Dansen på Stieg Larssons grav - LitteraturMagazinet

 LitteraturMagazinet Debatt 
Dansen på Stieg Larssons grav
Bok-
presentation:
Män som hatar kvinnor
Författar-
presentation:
Stieg Larsson
Utg.år: 2004
MP3 CD
Finns i lager, 280 kr
Pocket
Finns i lager, 73 kr
Flickan som lekte med elden
Stieg Larsson
MP3 CD
280 kr
Pocket
73 kr
Luftslottet som sprängdes
Stieg Larsson
MP3 CD
280 kr
Pocket
73 kr

Norska författaren Tom Egeland: "Skamligt och obegripligt"

Dansen på Stieg Larssons grav

Världens förlag dansar på Stieg Larssons grav. Det är ingen vacker syn.

Stieg Larsson var redan död när han tog världen med storm. Över 75 miljoner människor har läst Millennium-trilogin. Inte minst den tuffa men sårbara Lisbeth Salander – ett datageni och en outsider – blev en ikon för många. Tillsammans med författare som Henning Mankell och Jo Nesbø banade Stieg Larsson väg för det som internationellt kallas för nordic noir.

Knappt ett år innan "Män som hatar kvinnor" gavs ut dog Stieg Larsson hastigt och oväntat, bara 50 år gammal. Nu har hans arvtagare och förlaget Norstedts bett författaren David Lagercrantz att skriva en uppföljare till Millennium-trilogin. Det handlar, märk väl, inte om att färdigställa Larssons fjärde och ofullbordade manus. Nej, Lagercrantz har ombetts att skriva en helt ny fjärde roman om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. En ny roman, helt från grunden. Det är han i full gång med. Förlag världen över hållen andan av upphetsning och glädje. En ny Stieg Larsson-bok!

Men vad sa ni förresten – en ny Stieg Larsson bok? Nej, det är inte en ny Stieg Larsson-bok. Och nej, jag förstår inte vad våra svenska vänner sysslar med. Jag tycker att det är skamligt. Och obegripligt. Hur kan man tillåta sig att dansa på Stieg Larssons grav på det här sättet?

Jag anklagar inte arvtagarna i första hand – de är inte branschfolk och har knappast en principiell inställning till detta. Men deras rådgivare?

Jag förstår inte hur Norstedts kan tycka att detta är en så strålande idé. Gav Stieg Larsson någonsin sitt medgivande till ett kommersiellt utnyttjande av hans böcker, hans litterära universum och hans litterära figurer?

Jag förstår inte att David Lagercrantz – som mina norska kollegor som känner honom talar mycket varmt om – tackar ja. Han är en duktig författare – han kan hitta på sina egna litterära universum. Gärna i Stieg Larssons anda. Men inte med Stieg Larssons figurer och miljöer.

Jag förstår inte att det norska förlaget Gyldendal – tillsammans med förlag över hela jorden – jublar över galenskapen.

Ett litterärt universum tillhör författaren – punkt slut!"

Varför reagerar jag?

Från ett författarperspektiv er svaret uppenbart: Ett litterärt universum tillhör författaren – punkt slut! Juridiskt och ekonomiskt har självklart rättighetsinnehavarna lagen på sin sida. Men i mina ögon har de inte en moralisk eller litterär rätt att klampa in i en avliden författares litteratur.

Stieg Larssons figurer och miljöer dör med Larsson. Tyvärr.

För mig känns det som om förlaget vill mjölka kassakon för allt vad den är värd.

Kurt Wallander tillhör Henning Mankell. Erica Falck och Patrik Hedström tillhör Camilla Läckberg. Harry Hole tillhör Jo Nesbø. Cato Isaksen tillhör Unni Lindell. Hanne Wilhelmsen tillhör Anne Holt. Konrad Sejer tillhör Karin Fossum. Varg Veum tillhör Gunnar Staalesen. Så här kan jag fortsätta och fortsätta.

Själv har jag ägnat många år och böcker åt att skapa och forma min romanhjälte, den albino arkeologen Bjørn Beltø. Han är min. Om jag faller ner död på gatan imorgon kan inte mitt norska förlag Aschehoug och mina arvingar be en annan författare att skriva nya böcker om Bjørn och hans arkeologiska gåtor. Och om Jo Nesbø ramlar ner från en av de där bergsväggarna han älskar att bestiga så kan inte vår gemensamma redaktör ringa mig och fråga: "Du, kan du tänka dig att skriva en ny thriller om Harry Hole?"
Det säger väl sig själv, eller hur?

Men för Norstedts är detta uppenbarligen inget problem.

Förlaget hänvisar till andra exempel från den kommersiella litteraturhistorien. Som om litterär stöld är helt i sin ordning bara någon annan har gjort det förut. Parallell: Det är inte fel att råna en bank eftersom så många banker redan har blivit rånade.

Vid några tillfällen – speciellt på den superkommersiella genremarknaden – har författare gett sitt förlag och sina arvingar lov att fortsätta på en serie som han har skapat. Vid sådana tillfällen är det självklart helt i sin ordning. Då har författaren – ägaren av det litterära universumet – gett sitt godkännande. Personligen tycker jag att det är absurt, men det må så vara. Poängen är att det måste ske i samråd med författaren medan denne är i livet.

Stieg Larsson gav aldrig någon liknande blankofullmakt till sina släktingar eller sitt förlag. Det ligger på förlagets ansvar att bevisa att de har en sådan fullmakt. Jag tvivlar. Hans död kom som en överraskning för alla, inte minst för honom själv. Då hans hjärta slutade slå var han mitt uppe i arbetet med ett fjärde – hittills opublicerat – manus (alltså: ett helt annat manus än det Lagercrantz har blivit ombedd att skriva). Det fanns knappast i Stieg Larssons tankar att han skulle dö så plötsligt.

Att hans änka står där utan rättigheterna – eftersom de var sambos och inte gifta –är sorgligt nog i sig. Men det är en fråga för juridiken. Min oro handlar istället om Stieg Larssons rättigheter och anseende. Han ligger kall i sin grav utan möjlighet att stoppa hela projektet. Han änka är rasande – men maktlös.
Vem för Stieg Larssons talan – medan förlag världen över dansar på hans grav?

Litterära universum tillhör författarna som skapat dem. Så enkelt är det. Andra författare får hitta på sina egna universum, sina egna miljöer, sina egna litterära figurer. Och inte snylta på andra.
Det finns ingen anledning till att glädja sig åt en ny "Stieg Larsson-roman". Stieg Larsson är död!
Därför är det inte bara ett hån mot Stieg Larsson och hans arv, utan mot läsarna. De vilseleds att tro att de får något de inte får: En ny Stieg Larsson-roman.

1936 gav Margaret Mitchell ut klassikern "Borta med vinden" som belönades med Pulitzer-priset året därpå. Hon vägrade skriva en uppföljare. Det gav hennes efterkommande – alltså rättighetsinnehavarna – fanken i. 1991 gav de författaren Alexandra Ripley rätten att skriva "uppföljaren" – med stora citationstecken – "Scarlett". Romanen var ett hafsverk. Recensenterna sågade den. Vad Margaret Mitchell i sitt litterära himmelrike tyckte kan vi bara föreställa oss.

Det är fullt möjligt att Lagercrantz kan skriva en riktigt bra bok i Stieg Larssons anda. Jag tycker bara inte att han ska göra det.

Blir det en ny Pippi Långstrump-bok om jag skriver en ny roman om Pippi imorgon? Självklart inte. Inte ens om rättighetsinnehavarna till Astrid Lindgrens verk ger sin tillåtelse. Det blir heller inte en ny Harry Hole-roman om en eller annan författare får för sig att ta över efter Jo Nesbø och dikta vidare i hans litterära universum.

Eftersom det norska förlaget Gyldendal är mycket måna om att få rättigheterna till den nya Stieg Larsson-romanen hoppas de kanske på liknande möjligheter själva framöver? Vad sägs om att be någon författare att fortsätta på den avlidne Tor Ulvens enastående författarskap?

Otänkbart! Naturligtvis. Helt otänkbart.

Men eftersom deckare tillhör ett kommersiellt kretslopp så slår uppenbarligen inte den etiska ryggmärgsreflexen till. Nej, eftersom det "bara är deckare" är det inte längre lika otänkbart. Oavsett vad Stieg själv skulle ha tyckt. Jag kan bokstavligen höra det plingande ljudet från kassaapparaterna.

När jag dör så går Bjørn Beltø i graven med mig. Han kan leva vidare mellan pärmarna på de böcker som redan getts ut. På samma sätt förtjänar Lisbeth Salander och alla figurer som Larsson skapat, att få gå i graven tillsammans med sin skapare: Stieg Larsson. De lever vidare på boksidorna som skrevs av Larsson och ingen annan. De ska inte behöva vandra vidare i litteraturen som levande döda, underkastade Norstedts makt och vilja. 

Text: Tom Egeland

Översättning: Erika Wallman, LitteraturMagazinet


Texten är även publicerad i Norge i nättidningen bok365.

19 december 2013
 

Anmäl textfel

 Tom Egeland 

Tom Egeland är en norsk författare som har gett ut tolv bästsäljande spänningsromaner. Han är översatt till 24 språk och har även skrivit manus för film och tv.

Han sitter i styrelsen för det norska författarförbundet och är litteraturrecensent i Norges största dagstidning, VG – Verdens Gang. Egeland var tidigare journalist och kvällsredaktör på Aftenposten och nyhetschef på norska TV2.

Tom Egeland debuterade 1988. Genombrottet kom 2001 med "Cirkelns ände" (på svenska 2005).

Sök bok/författare/artikel


Om LitteraturMagazinet

LitteraturMagazinet – Sveriges största litterära magasin är en redaktionell nättidskrift som hade premiär i januari 2012. Vi bevakar litteratur med författarintervjuer, recensioner, krönikor och debatt. Följ oss på Facebook, Twitter och prenumerera på vårt nyhetsbrev!
Läs mer om LitteraturMagazinet

Aktuella recensioner

Spänning som gränsar till skräck

Recension: Vittne av Caroline Mitchell

Med världsbygge och persongalleri som fängslar och berör

Recension: Czentes Omega av Anna Jakobsson Lund

Färden mot upplysning

Recension: Labyrint Illumination av Karin Pasche

En dag på förskolan

Recension: Allan och Mike: Vi leker att jag är din pappa av Tora von Platen

Livscoachen hela veckan

Recension: Tänk positivt annars kan du dö av Marie Tillman

Grekisk mytologi som vi sett den förut

Recension: Grekisk mytologi : antikens gudar och hjältar av Michael Gibson

Kärlek och svek i FN

Recension: Som pesten av Hanne-Vibeke Holst

Hisnande läsning när Pessl är tillbaka

Recension: Neverworld av Marisha Pessl

Galant om fångar i tiden

Recension: Neverworld av Marisha Pessl

Mysig skräck för nybörjarläsare

Recension: Mystiska skolan. Charlie, Charlie, är du där? av Katarina Genar
Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB