Recension
av Mr Tourette och jag, Pelle Sandstrak
Fantastisk skildring av ett människoöde
Vi möter en norsk liten pojke vid namn Pelle, som tror att hans hjärna ska explodera ut ur hans huvud och träffa flygplanen som flyger över Byn om han inte utför en viss ritual. Pelle vill bli förste valskytt, eller sportkommentator. Eller pilot. Men det är inte det lättaste, för då behöver man ha betyg, och det har han inte. Han påstår själv att han är en idiot, men kanske inte en jubelidiot. Klasskamraten som äter svettiga salamimackor och morötter gör det omöjligt att koncentrera sig, och fröken blir inte speciellt glad när man svär i klassrummet. Och matematiken går ännu värre, för där finns det massor av onda bokstäver som kan ta död på en.
Det är en glädje att läsa om hans livsresa, från den lilla pojken som inte kan behärska sig och svär åt fröken, till tonåringen som försöker bota sin ångest med tjejer och till den unga mannen som hela tiden blir degererad i försvaret och flyttar till huvudstaden.
Den är samtidigt väldigt oroande på sina ställen, att så många depressiva och aggressiva tankar kan få plats i en så liten individ är både intressant och hemskt. Det är även en mycket intressant berättelse om hur den psykiska vården fungerat sen 70-talet, och man blir verkligen glad över att vi kommit så långt på den punkten.
Det är med fasa man läser hur han sjunker längre och längre ner, när han slutar duscha och gå på toaletten för att det tar timmar att passera dörrtrösklar, och hur han i princip bara lever på kalla revbenspjäll och juice. Ända tills ett radioprogram når hans öron, och börjar förändra hans liv.
Pelle Sandstark har visat stort mod med sin berättelse och lämnar ut sig helt till läsaren, ingen detalj har hoppats över. Och han beskriver allt på ett väldigt lättsamt sätt, kanske är det för att man måste kunna se sig själv på avstånd för att förstå sitt beteende, och för att förstå hur andra uppfattar en. Eller så kanske det rent av är en försvarsmekanism för att kunna överleva.
Tourette syndrom är en ganska vanlig sjukdom, och den här boken berättar hur man ska hantera den, både som drabbad och medmänniska.
Jag har skrattat högt i ganska olämpliga situationer ett flertal gånger när jag läst denna bok, och förfasat mig över vad som kan hända med ett människoliv.
Denna bok är oerhört gripande, och jag skulle absolut kunna säga att det är en av de bästa böckerna jag någonsin satt näsan i.
Rebecca Ericson
Mottagen: 12 januari 2012
Anmäl textfel
