Skriver bok och kommer att tänka på saker - LitteraturMagazinet, Sveriges största litterära magasin

 Litteraturblogg Sara Lövestam 

Skriver bok och kommer att tänka på saker

Jag skriver bok och kommer att tänka på saker. Idag var det två:

Den oundvikliga dubbelöversättningen

Ibland vet jag precis vad jag vill skriva, fast på engelska. Till exempel när en person har fått information och på engelska skulle svara med ett kort "Figures". På svenska blir det kanske "Kunde man ju tänka sig" eller "Jag är inte förvånad."

Där vill man göra en liten notering. Till eventuella översättare: jag menade "figures".

Men det gör man (jag) ju inte. Och så blir boken översatt till engelska (hurra!) och så blir översättningen något i stil med:

- He was at his boyfriend's house.

- I'm not surprised.

Min översättning från engelska till svenska, tillbaka till engelska, som en visklek missar den målet. Fast inte lika långt som leken att medelst Google Translate översätta en översatt text tillbaka till svenska.

Lunarpoesin som kräver sju år

Det faktum att jag använder ordet "lunarpoesi" avslöjar min ålder både uppåt och nedåt. Lunarstorm var ett forum för ungdomar när jag var ung. Där frodades ord som "snuttiz" och "bejbs", och där skrev man smäktande på sin presentationssida eller i sin lunardagbok. För mig är lunarpoesi ungefär:

Jag förlorade dig
Ett sår i mitt hjärta
Tårar rullar längs min kind
Kanske hade jag dig aldrig

Vi kan karaktärisera det som: Ärliga ord som alla har hört förut, och därför ointressanta (om inte terapeutiskt så åtminstone litterärt). 

Jag har märkt att lunarpoesin inte har med åldern att göra, utan med processen. När jag är med om något jobbigt kan jag ibland försöka ge mig på att skriva om det, och jag ser redan på de första meningarna hur banalt det blir. Jag kan inte göra det bättre heller, jag är fast i lunarpoesin för att jag är fast i krisen. Sedan tar det sju år. Det tog sju år innan jag kunde skriva roligt och med distans om att komma ut ur garderoben. Det tog sju år från att mitt ex gjorde slut till att jag kunde skriva Tillbaka till henne. Jag ska inte ens ge mig på att skriva om det som är jobbigt nu. Jag ska vänta sju år, för lunarpoesin är som Phytophthora fragariae, en rotröta man kan få på sina hallonbuskar. De dör, och man kan inte plantera nya på flera år av risk för att svampen ligger kvar och lurar. (Det var en dålig liknelse - jag kommer definitivt inte att plantera nya hallonbuskar före 2022 men rekommenderar alla att ventilera sina bekymmer i text oavsett hur lång tid som gått.)

Sammanfattning: Det är bra att skriva av sig om sina problem och trauman som man går igenom. Det blir dock sällan en bra text. Marinera, marinera, marinera.


Avdelning: Skriv!
7 september 2015
litteraturmagazinet.blogentry_354031.comments
 

Bok-
presentation:
Sanning med modifikation
Författar-
presentation:
Sara Lövestam
Inbunden
Finns i lager, 244 kr
Pocket
Finns i lager, 69 kr

Mina böcker byter fejs!

"Ska en tilltala män och en kvinnor eller?" frågar någon när jag lägger upp denna bild på Instagram.

Jag vill nästan svara ja, bara för att se vilken sorts bestörtning det skulle framkalla. Men nej, det här är inte min version av Bic for her. Det är i stället kulmen på den genreförvirring som präglat mitt kouplanprojekt från första början.


Avdelning: Skriv! Taggar: #genre #omslag
Kommentera
 

Genrerna (Eller: Sara grubblar vidare)

Sätt för författare att förhålla sig till genrer:

1. Skriva något utan hänsyn till genrer, och inför lanseringen överlåta åt en förläggare att försöka knöla in det i en.

2. Begrunda en genre, och sedan försöka skriva något som utvecklar eller utmanar den. 

3. Begrunda en genre, och försöka skriva något som intill perfektion uppfyller alla dess kriterier.

Jag tänkte sällan eller aldrig på genrer, förrän jag blev utgiven. Jo, jag visste vad det innebar att läsa en deckare, hur Enid Blyton skilde sig från Michelle Magorian, vad man kan förvänta sig av kiosklitteratur. Ändå tänkte jag inte på vad en genre innebar - särskilt för författaren.


Avdelning: Skriv!
Kommentera
 

Slangbellan som jag inte vann, men heller inte blev beskjuten med

Det var festligt värre på Författarhuset - som för övrigt råkar ligga på samma gård som både Centralbadet och min gamla replokal - igår när Slangbellan skulle delas ut.

Slangbellan är Författarförbundets barn- och ungdomsbokssektion BULT:s pris för bästa debut, och jag hade det så privilegierat att jag var där som nominerad! Jag var inte den enda debutanten med rutin, både Elisabeth Östnäs och Alex Haridi är erfarna skribenter inom vuxenlitteratur och dramatik, men det vi hade gemensamt var att vi alla hade skrivit vår första ungdomsbok.


Avdelning: Ungdom
Kommentera /Visa 1 kommentarer
 

Vad är ett namn?

Skulle man läsa en bok annorlunda om den haft en annan titel? Jag tror det. Titeln sätter tonen och ska på några få ord signalera allt från genre och stil till innehåll och tempo. Titeln är det första man läser, och ofta det som får en att vända på boken och ge baksidestexten en chans. Ironiskt nog är titeln ofta det sista författaren skriver, vilket jag brukar framhålla när jag pratar om min första roman Udda. När jag skrev den hade den ingen titel, och jag tyckte att den handlade om människor, identitet och relationer. När jag skulle sätta titeln slog det mig att alla huvudpersoner hade något som gjorde dem lite udda, och i recensionerna var det just


Taggar: #titel
Kommentera /Visa 1 kommentarer
 

Tillbaka till 1984

Jag får ofta frågan vem som är min litterära förebild. Jag brukar svara att jag har influerats av böcker jag läst sedan jag var liten och att mitt språk och mitt sätt att skriva böcker inspirerats från så många håll från så tidig ålder att jag inte kan peka ut någon speciell. Men nu tror jag att jag har kommit till roten. I julas fick jag nämligen en pärm av min mamma med texter och teckningar gjorda av mig som barn, och den tidigast daterade häftade boken är från hösten 1984.


Avdelning: Skriv!
Kommentera /Visa 1 kommentarer
 

Jobbet som satte sig i hjärtat

Det skulle bli en skrivresa. Vi planerade den i månader, Ingrid aka Catalunya Travels som arrangerade, Mian Lodalen som skulle vara kursledare med mig, och jag. Vi skulle åka till något som hette "Villa Sunlight" i Sitges, Spanien. Ingrid pratade lyriskt om utsikt, väder och pool men jag och Mian var fokuserade på kursinnehållet. Utdrag ur våra planeringsdagar:

"Det är väl ingen semester vi ska på, det spelar väl ingen roll vad det är för utsikt."

"Har hon skrivit in 'barrunda' i programmet? Det får stå för deltagarna, vi är där för att jobba."

"En drink max."


Avdelning: Skriv!
Kommentera
 

Att få en dålig recension

Att få en dålig recension är lite som att vara i ett bråk. Man får skit för något som man har gjort, och man gjorde sitt bästa men blev missförstådd. I vanliga livet kan man dock ställa allt tillrätta genom att prata ut - jag gjorde fel, men du missförstod en del också, hoppas att du förstår, jag menade inte att vara dum - det kan man inte göra när man fått en dålig recension. Det är inte tanken heller, så där sitter man i limbo och stångas med sina tankar.

Tankestångande ingår lyckligtvis i författarens yrkesbeskrivning. Så den där tiden när man inte får något gjort för att man har fastnat på en formulering som visar att recensenten inte har förstått, den kan man ändå tillgodoräkna sig som arbetstid och trösta sig med att man uppenbarligen är en människa med djupa känslor. Alternativt är riktigt överarbetad och borde ta semester från sina deadlines.


Avdelning: Skriv!
Kommentera
 

Glimtar från bokmässan

Den oväntade nostalgikicken

Jag har avslutat en mycket god måltid på Lilla Piratförlagets förlagsmiddag (på det mest bohemiska ställe ett förlag någonsin tagit mig till – heja Lilla Pirat!) och krånglar mig ut genom stolsryggslabyrinten för att åka tillbaka till hotellet, när en man skyndar sig fram till mig. Det visar sig vara psykologen och författaren Calle Brunell, och hans anledning att skynda sig till mig gör hela min kväll (och den var ändå redan gjord, av god mat och gott sällskap). ”Jag vill bara säga att jag älskade Buschbaum!”


Kommentera
 

Bok-
presentation:
Det som inte dödar oss
Författar-
presentation:
David Lagercrantz
CD-skiva
Finns i lager, 388 kr
Storpocket
Beställningsvara, 140 kr
Pocket
Finns i lager, 73 kr

Författarhuvudet som sprängdes

Huvudet svämmar ju över efter alla debatter om den så kallade fjärde delen i Millenniumserien, toppat av kortfilmen "Skjutjärnsjournalisten och den  Redan Pressade Konstnären". Alltså mitt lilla författarhuvud sprängs snart.

Författartanke 1: Jag måste besöka en jurist.

Det räcker inte med att jag har skrivit testamente för inkomsterna av mina nuvarande böcker, jag måste skydda mina karaktärer och hela min utgångspunkt. Annars ...


Avdelning: Skriv!
Kommentera /Visa 2 kommentarer
 

Bok-
presentation:
Tillbaka till henne
Författar-
presentation:
Sara Lövestam
Pocket
Finns i lager, 66 kr

Att tänka på när andra läser ens böcker:

Vi människor har så olika erfarenheter, situationer och behov, att det är otroligt att någon annan får ut något av det man skrivit. Visst hjälper det om man har ett språk som både lyckas tillfredsställa språkfetischister och förmedla det man menar, visst underlättar det om man vet hur de flesta människor föredrar att bli serverade sin dramaturgi, men det finns helt enkelt så olika behov av historier.

Vissa behöver en lesbisk kärlekshistoria så mycket att det nästan är en sorg. Andra tycker att det på sin höjd är pikant att det är två kvinnor som blir kära i den här boken, och åter några tycker att


Kommentera /Visa 2 kommentarer
 

Gång på gång i redigeringen

Det är dags för sista redigeringsrundan innan manuset skickas till korr. Min redaktör har denna gång gått bananas på upprepningar.

Det är intressant med upprepningar, för de kommer oavsett om det gäller väldigt vanliga eller väldigt ovanliga ord. Det är som om man (jag) får upp ett ord i sitt medvetande och plötsligt hittar massor av tillfällen att skriva det. Det kan gå år utan att jag använder ordet "torde", och plötsligt ploppar det upp tre gånger i samma text. I extramaterialet till pocketversionen av Udda står det "en gnutta" på två ställen. Det stör mig fortfarande.


Avdelning: Skriv! Taggar: #redigering
Kommentera
 

Bok-
presentation:
Önska kostar ingenting
Författar-
presentation:
Sara Lövestam
Inbunden
Finns i lager, 262 kr

Medan jag redigerade

Till slut sitter jag bara och stirrar på en text som betyder allt mindre, tills den slutligen betyder intet. Inte ens de enskilda orden betyder något särskilt och allt jag någonsin kände för denna text är borta. Det innebär att min redigering är färdig, och endast min erfarenhet hindrar mig från att slänga bort alltihop i stället för att skicka texten tillbaka till redaktören. Det är så här varje gång, en förutsägbar bergochdalbana med följande stadier:

1. Vad kul det är att skriva den här boken.


Avdelning: Skriv! Taggar: #redigering
Kommentera
 

Bok-
presentation:
Sanning med modifikation
Författar-
presentation:
Sara Lövestam
Inbunden
Finns i lager, 244 kr
Pocket
Finns i lager, 69 kr

Jag älskar när ni gråter

Att skriva en roman börjar för mig med en känsla av en känsla. Det är som en glimt av något man skulle kunna känna, och en vetskap om att den känslan kommer att utveckla sig till ett helt perspektiv om jag bara sätter mig och skriver den. Det finns en story där ute som manar fram känslan jag tror kan finnas, och storyn kommer att samspela med känslan tills jag inte känner behovet att uttrycka den längre.

Så kan man beskriva det, och därför blir mina böcker olika. Olika människor kommer att dras med av olika böcker, för det finns (nästan) ingen som alltid har behov av att känna samma känslor som dem jag har ett behov av att nagla fast. Så tänker jag, när jag får mina läsares reaktioner på nya böcker. Vissa har redan känt känslan av Kouplan och behöver den inte igen, andra var redo för andra typer av känslor, och åter andra drabbas av Sanning med modifikation så att de sätter sig och skriver till mig. De känner sig knockade, drabbade, invaderade av känslor, de gråter. Det finns recensenter som tycker att Sanning med modifikation är ett steg framåt, mot djupare psykologi och mer komplexa sanningar i mitt författarskap. Och så finns det någon bloggare som tycker att samma bok var blekare än mina tidigare och inte bet sig fast. Alla har rätt, förstås.

Att skriva en roman är att ringa in ett hörn av universum. Ibland vill jag fånga en variant av melankoli som ekar ur en barndom. Ibland skuggorna hos en snäll stad som är farlig för vissa. Ofta vill jag fånga något som handlar om att göra sig fri, men en gång kan kampen vara stilla och metodisk, en annan gång desperat och pressad. Ett helt år kan handla om att vrida på en lögn. En karaktär i en bok blir en människa framför mina ögon, men är samtidigt ett perspektiv, ett sinne infiltrerat av omständigheter som ger hens liv en färg som jag söker. 

Jag vet aldrig om känslan jag vill fånga är en känsla som en läsare vill känna. Det enda jag vet är att jag inte kan skriva något annat än det jag skriver, för om jag inte vill åt känslan jag skriver fram så orkar jag inte skriva den till slut. Ett år senare är boken färdigskriven och jag vet varken om jag har lyckats fånga den rätta känslan, eller om läsare vill ha den. Men så kommer mejlet: "Jag grät när jag läste boken", och så släpper ängslan i mitt inre. För jag jagar känslor och försöker ringa in dem med historier, och där ute finns det människor som låter dem kännas. Det är därför jag aldrig slutar upprepa det: Jag älskar när ni gråter.


Avdelning: Skriv! Taggar: #skrivprocessen #inspiration
Kommentera
 

Den magiska gränsen mellan deckare och romaner (som inte finns)

Jag visste inte att man kunde ha genreångest, men idag har jag det. Tendenser till annan ångest kan också skönjas.

TT var här och gjorde en intervju i måndags, och idag finns den i alla tidningar. Min granne skickade den här bilden från tunnelbanan, nämnda grannes tumme kan skönjas till vänster i bild.

Det är det där med deckargenren. Vi har diskuterat den på förlaget ända sedan manuset var färdigt i december 2013. Min förläggare har redan från början sagt: Det här är ingen deckare. Hon borde veta, för Piratförlaget är i princip byggt på deckare. Vi har haft tre möten sedan dess, och varje gång har vi avhandlat genren på min bokserie. Senast var vi sex personer, som kom överens om att Sanning med modifikation inte är en deckare och att böckerna om Kouplan inte är en deckarserie. "Det är en romanserie om någon som råkar försörja sig som privatdetektiv", var en av formuleringarna som vi alla nickade åt.


Avdelning: Skriv! Taggar: #deckare #genre #spänning
Kommentera /Visa 1 kommentarer
 

Hyllning till bokbloggarna

Hyllning till bokbloggarna

för mig är bokbloggarna framför allt ett fönster in i läsarnas läsning"

Pass på, för här kommer en hyllning från en författare till alla bokbloggare där ute.

Att skriva en bok är ett ensamt arbete. Det är ensamt för att man sitter ensam och håller på med det, men också för att responsen på det man skrivit kommer först två år senare, när boken finns i handeln. Det är lång tid man får gå och undra hur det blir när ens bok möter verkligheten, när folk faktiskt köper den.

Helst vill jag se dem köpa boken och sedan skugga dem hem, se var de sätter sig, hur de ser ut när de läser, vilken lampa de tänder, hur långt de läser tills det räcker för den här gången, hur de bokmärker. Allra helst vill jag in i deras huvuden, se hur de uppfattar den där formuleringen, om de uppfattar den där planteringen, vad de får för inre bild av den där karaktären, vad de tycker är roligt, vad som berör dem med orden jag långsamt plitade ned för två år sedan.

Av bokbloggarna får jag faktiskt det.


Avdelning: Skriv! Taggar: #bokbloggar #recensioner
Kommentera
 

Vi har en titel

Det här med titlar är ett helt tivoli för sig.

Jag säger tivoli, för det är inte alltid det som ser roligast ut som passar bäst. Till exempel om man har tryckt i sig en våffla, två glassar och en sockervadd och får för sig att slänggungorna ser härliga ut.

Jag säger tivoli, för det kan svänga både hit och dit innan man landar.


Avdelning: Skriv! Taggar: #titel #ungdomslitteratur
Kommentera
 

Att skriva sig ur kroppen

Det här med att vara fast i en enda kropp. Jag har tänkt på det hela mitt liv, tror jag.

Jag minns tankar som jag hade när mina ben dinglade från alla stolar: Jag måste minnas hur det är att ha fötterna så här nära huvudet, för när jag blir stor kommer jag aldrig att kunna gå in i en annan, mindre person och känna hur det är. Jag måste minnas hur det är att spreta med fingrarna och se hur händerna ändå inte blir större än en muffin.


Avdelning: Skriv!
Kommentera
Sara Lövestam

Författare Sara Lövestam

Om hemligheter, utanförskap, möten och att gå sin egen väg

Sara Lövestam är författare och tidningskrönikör. Hon är också språkvetare och legitimerad lärare, och har undervisat i svenska för invandrare i tio år.

Läs mer ...

Sök i bloggen

 


Glansholms Bokhandel & Antikvariat
Kundtjänst, vardagar 9-16: 070-692 50 50
LitteraturMagazinet
Redaktör: Sandra Sandström
Ansvarig utgivare: Linus Glansholm
Teknik: Framkant Media AB
Annonsera:  Framkant Media AB