Recension
av Kriget har inget kvinnligt ansikte, Svetlana Aleksijevitj
Om ett bortcensurerat krig
Kriget får hos Svetlana Alexijevitj färg och doft: det är rött som blod och grått som jord, och det doftar blod, kloroform och ruttnande lik.
Omkring en miljon kvinnor deltog i Röda armén, som prickskyttar, spanare, piloter, stridsvagnsförare, sjukvårdare. Ur de hundratals intervjuer som Svetlana Alexijevitj genomfört med dessa gamla kvinnor har hon skrivit fram ett stycke omistlig världshistoria. Hon artikulerar kriget sett genom kvinnornas ögon. Det är som att läsa ett tidigare bortcensurerat krig. I sin inledning presenterar sig Alexijevitj som ”en själens historiker”, och hon har gjort Dostojevskijs fråga till sin: om det mänskliga, av henne själv formulerad: ”Hur mycket mänskligt finns det i en människa, och hur ska man kunna försvara den mänsklighet man har i sig?” (s. 17)
Alexijevitj har inte skrivit någon roman. Hennes bok har kallats intervjubok, eller en syntes av genrer: journalistik och epik, dokumentär och dikt. Och visst är det lyckat att, som många redan gjort, tala om ett oratorium av många röster, lagda om varandra i ett mörkt och fängslande körverk. Elände finns det mycket av: sönderslagna kvinnoöden, splittrade familjer, syskon brända levande, stympade kroppar och kvinnor som förlorat sin kvinnlighet och inte lyckats återfå den efter kriget, åtminstone inte i samhällets ögon.
Gång på gång återkommer berättelsen om den tonåriga flickan som tvingar sig iväg till fronten utan att se sig om, flätorna klipps och hon kravlar sig i ett par stelfrusna byxor. Ge dig iväg, säger en mor till sin återvändande dotter efter några få dagar i hemmet. Om folk får veta att du varit soldat kan din syster inte bli gift.
Vitryska (eller belarusiska) Svetlana Alexijevitj, född 1948, har gjort sig känd som en av vår tids verkligt betydande författare. ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” utkom första gången 1984, då i censurerad version. Några år in på 2000-talet återkom hon med en ocensurerad upplaga. Här utges denna uppdaterade bok av Ersatz i översättning av Kajsa Öberg Lindsten.
De tidigare bortcensurerade sidorna har flikats in i bokens början. Det åstadkommer en urladdning från första sidan. Röda arméns kvinnliga röster bär på berättelser som etsar sig fast på näthinnan. Jag drar efter andan bara jag bläddrar i den här boken. Ganska snart förstår man att här passar nog några sidor i taget bäst. Kvinnornas berättelser är våldsamt starka och innehåller tillräckligt mycket dramatik för att i sig spränga de noveller i monologens form som författaren här låtit dem bli till. För det liknar noveller och jag är böjd att kalla det konst. Alexijevitj har vaskat fram det väsentliga, det som talar, i de oräkneliga samtal hon haft med kvinnor som ofta öppnar munnen för att säga:
”Det är första gången jag berättar det här för någon.”
Efter en nattsvart berättelse från fronten sträcker en av kvinnorna fram händerna mot författaren och säger:
”Förlåt...”
Mottagen: 5 oktober 2012
Anmäl textfel
